Rent Principiellt

Om Julius Evola (1898-1974) kan man säga mycket. Och jag har skrivit om honom förr på min andra blogg. Som denna text. Evola är synnerligen aktuell. Många radikalhögermänniskor, över hela västvärlden, gillar honom. ”När jag läste Evola insåg jag att jag inte är galen” är en replik jag såg på Stormfront, tror jag det var. Evola ligger i tiden. Han må kritiseras för ett och annat. Jag gör det i slutet på detta inlägg. Men som helhet var hans transcendentala förankring fruktbar. Med detta menar jag hans krav på att de eviga värdenas källa inte bara kan sökas i det förflutna, så där som konservativa annars alltid gör, sägande ”det var bättre förr”. Nej bättre upp: förankringen för traditionen och dess dygder måste sökas i det hinsides, i tillvarons osynliga, vertikala dimension. — Varning: Evola var en idealistisk tänkare som rörde sig med begrepp som är främmande för sossesveriges debattklimat, ord man inte ens lär sig på svenska universitet. Här använder jag dylika begrepp, utan att alltid förklara dem alla. Men jag säger som Lars Forssell: ”Jag måste använda ord när jag talar till er. Ni måste lära er ord.”

1. Men Among the Ruins

Thomas F. Bertonneau har i den konservativa Brussels Journal skrivit en artikel om Julius Evola. Det är en bra introduktion till ämnet Julis Evola. Bertonneau har öga för Evolas centrala tes, hans bärande idé, den om det transcendentala. Transcendentalismens idé kan sägas handla om detta: tillvarons innersta natur är andlig. Materien har en lägre verklighet än det ideella. ”Det ideella” kan tolkas som idéer, tankar, ideologier, mönster, bilder. Det handlar även om att människan har en odödlig själ; när kroppen dör lever själen vidare. ”Na hanyate hanyamâne sharîre” som Bhagavad-Gîtâ 2.20 säger.

Bertonneau går igenom Evolas viktigaste verk med denna transcendentalism för ögonen. ”Men Among the Ruins” (1953) är för sin del en entydigt politisk skrift. Evola försökte här att dra upp linjerna för en högerradikal politik i världskrigets spår. Evola ansåg sedan försöket misslyckat. Men boken är trots det intressant. Liksom sitt huvudarbete ”Revolt Against the Modern World” (1934) var allt rotat i transcendentalismen.

- – -

Ska man bygga vidare på traditionen från antiken måste man vara transcendentalist. Bertonneau fångar denna stränga esoterism i dessa rader: ”Evola’s assertion that the polity and its governors must make manifest a transcendent order (…) lies so far from the prevailing definition of existence that even most of those calling themselves conservative must gape at it in dumb non-understanding.”

Det kan man ju hålla med om. Hur många radikalkonservativa anser egentligen att tillvarons innersta natur är andlig? Nåväl, många gör det nog. Men rätt många torde vara övertygade materialister som tror på ”vetenskap” och ”framsteg” i sig, givna åt oss av objektiva vetenskapsmän i vita rockar. Men jag anser att vetenskapen måste vara fotad i transcendentala idéer, som den förvisso ofta är (se till exempel Hugo Fischers ”Die Aktualität Plotins” (1956) och Paul Davies ”Gud och den nya fysiken” (1983).

Vetenskap och teknisk utveckling måste vi ha. Men vetenskapen måste erkänna sin transcendenta rötter. Och vetenskapsmannen och teknikern måste erkänna andens eviga värden. Utan detta är vi för evigt fast i Arbetarens industrilandskap, den oändlighet av stormarknader, McDonald’s och betongförorter som idag har västvärlden i sitt grepp. [Med ”Arbetaren” menas den form av modernisering som beskrivs i Ernst Jüngers "Der Arbeiter" från 1932.]

Evola kopplade alltså ihop tradition och transcendence. Man måste vara en esoteriskt begåvad, mångfacetterad människa med tro på något mer än ”liv” för att kunna nå de eviga värdena, de som traditionen bygger på. En sådan människa kallar Evola ”den differentierade människan”. Denna människotyp ska kontrasteras mot dagens massmänniska, ”den endimensionella människan”, Nietzsches ”den sista människan”: en lobotomerad, hjärntvättad massmänniska som betalar för att utsättas för regimpropaganda (= massmedia).

Denna differentierade människa var, enligt Evola, en andens aristokrat. Han förtjänar att kallas ”person”. Som sådan bör han skiljas från ”individen” som då är denna omedvetna massmänniska.

- – -

Att skapa en ny stat är svårt, sa Evola 1953. Att återskapa något i stil med Hitler- och Mussoliniregimerna är dödfött. Dessa totalitära stater tenderade att bli formlösa massamhällen. Kontra det måste man bygga en organisk stat, med en fungerande helhet av differentierade människor, kontra totalitär stat som är ett formlöst massamhälle. Detta sägs i ”Men Among the Ruins”. Och det har bärighet för det samhälle som växer fram nu: när PK-ismens och materialismens välde vacklar, när tillväxtdyrkan och fraktionell bankverksamhet gjort sitt, när folket tar tillbaka makten – då blir det inte tal om massamhällen med hjärntvätts-media, ”one size fits all” och nivellering.

I framtidens politik, det är min vision, kommer varje människa att få säga sitt. Den regim man har måste kunna kritiseras och avsättas. Folkstyre kommer att råda. Men det är inte fråga om massinriktad demokrati av modern hjärntvättstyp. Mindre regioner och en reformerad massmedia kan vara vägar dit. Här, med denna av Evola skisserade organiska stat, får vars och ens särart komma till uttryck och göras nyttig för helheten. Dagens nivellering och rofferi har nått vägs ände. Med en harmoniskt organiserad, helhetsinriktad samhällsbildning nås en optimalare, mer människovänlig styresform än dagens kontroll- och konsumtionssamhällen.

2. Ride the Tiger

Bertonneau skriver även några rader om Evolas ”Ride the Tiger” från 1961. Om den har jag själv bloggat på min andra blogg. Eftersom Evola i ljuset av den europeiska kulturens fortskridande förfall insåg att en politisk restauration var meningslös, gav han upp sina politiska-ideologiska ambitioner och inriktade sig på personen, ”individen” (det sista uttrycket alltså ett som han inte använde). Hur ska en differentierad, traditionsmedveten människa kunna överleva i nihilismens och materialismens tidsålder? Evola sa: eftersom allt ändå är utplånat och asfalterat av nihilism, tillväxtdyrkan och ”frigjordhet” så kan denne andens aristokrat inte fly. Han måste ta tjuren vid hornen. Om tigern rusar emot honom så kan han överleva genom att akrobatiskt hoppa upp på tigerns rygg och hålla fast sig där tills tigern sprungit sig trött. Då, men först då, kan denne andens aristokrat stiga av och skapa en ny värld – grundad på de eviga värden endast han, med sin transcendentala attityd, kan greppa och förstå.

Evola bejakade i denna bok Nietzsches ”aktiva nihilism”. Nihilismen kan ju, som även Jünger noterat, vara en renande fas, en katharsis. Man får dock inte vara defaitist eller passiv nihilist. Med det sagt så blir en andens aristokrat bara härdad av att utsätta sig för lite nihilism. Han har ju ändå ordningen inom sig. Den som emellertid inte har det bryter samman inför nihilismens tomhet, som Nietzsche själv tycks ha gjort.

- – -

I sin essä fokuserar Bertonneau på vissa saker som Evola lyfter i ”Ride the Tiger”. Som Nietzsches utsaga ”Gud är död”. Detta är ett påstående som för en person är meningslös: ”Gud är invärtes i eder” som alla vet, aham brahma asmi ["jag är Brahma = Gud"] och så vidare. Men nu ser vi till denna utsagas ideella, allmänfilosofiska följder. Då framhåller Evola: i ”Gud är död”-utsagans spår förlorar transcendensen sin makt, lämnande plats för tomma formler som ”kategoriska imperativet” (Kant) eller Mills ”etiska materialism”. Enligt Evola är allt detta ett tuppfjät från nihilism. Och i samhället yttrar sig denna nihilism bland annat i dandyism: en romantisk hjälte som står ensam inför en likgiltig gud och som anser sig ha rätt att bryta tabun, en dandy följd i spåren av beatniks, punkare och alla. Den som tror sig finna framtiden här letar förgäves. Punk etc som musikaliskt uttryck må ha sitt värde men någon bärande livsåskådning är det inte. Det är bara nihilism av det tommare slaget. Men visst, kan man utöva punk och rockmusik (hårdrock!) som aktiv nihilism så är man något på spåren. Men man måste, som antytt, ha en idé om transcendens för att det hela ska bli mer än en livsstil.

Nietzsche, anser Evola, reducerar transcendens till immanens. Övermänniskan är Ersatz-transcendens. Formlöshet och intighet är annars ledmotivet för alla moderna filosofier, som Evola ägnar senare hälften av sin bok åt att kritisera. Husserl, ”fenomenologins” skapare, avfärdas till exempel som en icke-transcendent reduktionist. Och en viss Heidegger går ej bortom Nietzsche utan reducerar likt denne livet till ren immanens, här och nu-tillvaro utan djup. Det är en ganska bra karakteristik av Heidegger tycker jag. Heidegger famlar sig fram i blind immanens eftersom han saknar förmåga till transcendens. – Evola förnekar även naturideologier. Naturtillståndet har aldrig funnits, ty vårt ursprung är transcendent: ”at the beginning [man] was placed in a supernatural state from which he has now fallen”. Det är esoterism det. Att däremot reducera urtillståndet till en jaglös sömngång i Moder Jords famn är omoget, liksom hänvisningar till instinkt, det omedvetna, köttet, det oreflekterade livet och så vidare.

Nyandlighet (second religiosity) är för sin del inget för Evola. Den är anti-intellektuell. I min mening stämmer detta ofta, men inte alltid (q.v Rudolf Steiner). Evola blev för facil när han avfärdade all nyandlighet som eskapism och surrogatreligion.

- – -

Som sagt ägnar Evola många sidor åt Nietzsche i ”Ride the Tiger”. Att Nietzsche vågade säga ”Gud är död” blev ett nödvändigt grundskott mot organiserad kristendom, prästvälde och exoterism, mot den gamla irrläran som hävdade att Gud är utom oss. Vad Nietzsche gjorde med sitt ”Gud är död” var endast att bekräfta den immanenta nihilism och avförtrollning (ty. Entzauberung) som redan rådde i kulturen. Den som då försökte bevara den sedvanliga moralen med diverse stödhjul som Kants kategoriska imperativ, eller pragmatism (”Kristi bud bör följas för samhället tjänar på det, även om evangelium är påhittat”) slösade bort sin tid. Istället, sa Evola, borde i detta läge Nietzsches aktiva nihilism tas som en väg till privat esoterism, till inre daning à la buddhismen. I buddhismen finns ju inte gott och ont, där finns harmoni och det som rubbar denna. En fri, ansvarig individ kan därför ”skapa sin egen moral” genom att se vad som ger harmoni respektive rubbar den.

Detta är starkt förenklat. Men Evola hade en poäng i att man kan följa Nietzsches aktiva exempel men samtidigt kritisera tysken för den tomhet som hans filosofi, genom sin brist på esoterisk klangbotten, leder till. Man kan stötta Nietzsches aktiva nihilism med esoterism. Att bara proklamera Övermänniskan ger ju inget. Denne är bara en larger than life-typ som vill ha mer liv (ty. mehr Leben). Men Evola ville återföra oss till det som är mer än liv (mehr als Leben), det vill säga länka oss till den transcendentala dimensionen i tillvaron.

3. Revolt Against the Modern World

Ursprunget till Evolas transcendentala appell för samhällslivet gavs i ”Revolt Against the Modern World” (1934). Det var en diger bok som jag borde behandla separat. Men för att följa Bertonneaus referat i Brusselsjournal kan sägas att Evola, till skillnad från andra högertänkare, gav sin världsbild antik, esoterisk förankring. De eviga värdenas utomvärldsliga källa erkändes ju av alla antika kulturer, yttrat i sådant som Homeros rättvisegudinna Dîke, en rättvisa som ytterst stammar från Zeus, samt i idéer och filosofier som Bibelns ego sum qui sum, det stora Tao och Plotinos, Augustinus och Dante. Dylika transcendentalt förankrade idéer är vad som ger ett samhälle, och dess individer, ordning.

Esoteriska idéer är lika med att konceptuellt skapa form ur det formlösa. Det säger Thomas F. Bertonneau i denna essä i Brusselsjournal. Och däri har han rätt. Och där lämnar jag Bettonneaus text.

Evola är intressant. Jag kommer, om Gud så vill, att återvända till hans verk i denna blogg. Det ska emellertid inte förtigas att Evola hade sina brister. Han hade en tendens att se hierarkier, jag däremot ser en helhet där var och en kommer till sin rätt; i min ideala samhällsvision vill jag ha en cirkelformad sinnebild, ingen trappstege som Evola tenderar till med sin hierarki. Men helhetsperspektivet är alltid immanent i hans samhällsvision så detta må vara en randanmärkning.

Slutord

Kritik av Evola: han var pessimist vad gäller utvecklingen. Det delade han i och för sig med Ernst Jünger. Och så nattsvart negativ som Oswald Spengler blev på slutet var Evola och Jünger aldrig. Evola var pessimist, men i ”Ride the Tiger” och självbiografin ”Path of Cinnabar” (1963) målar han inte alls med svarta färger. Han säger sig bara vara pessimist. Men han ger oss andra, vi som lever i denna nihilistvärld, instrumenten att bygga en ny värld.

Vad gäller Evolas brister så var han, kan man säga, snål med berömmet. Han kritiserar allt och alla, särskilt sina samtida filosofer. Men i tysthet kan han samtidigt acceptera begrepp och idéer hos dem, som Heideggers ”autentiska människa” (som är ”den differentierade människan” upp i dagen). Att Evola därtill var negativ mot all, precis all nyare andlighet, är magstarkt. Att Evola inte gav något för kristendomen må vara hänt. Det är en fri värld. Men att vi alla ska bli asatroende eller buddhister är inte vad jag ser som framtiden. Kristendomens ego sum qui sum och ”Gud är invärtes i eder” är, nu som förr, bärande esoterismer för framtiden.

Evola är en högertänkare. Det bör man minnas. Han stod, när det begav sig, på fascismens sida mot bolsjevismen. Det var det enda sunda att göra då. Med det sagt, visst kunde man – som Evola gjorde – kritisera fascismen för vissa fel (som att vara ett plebejiskt massparti med propaganda och förtryck). Evola är höger och det ligger i högerns natur att bejaka tradition och anknytning till eviga värden – värden såsom mod, uppoffring, självbehärskning, sanning och rättvisa. Det åsido är Evolas konsekventa hävdande av det transcendentalas betydelse, av livets vertikala dimension (i kontrast mot vardagsverklighetens horisontella) av enormt värde.

- – -

Hur menar jag då? Jag menar: sådana som Jünger och Spengler förstod nog att det finns osynliga mönster som styr den materiella verkligheten. Jünger insåg det definitivt. Men inte lika drabbande och tvingande som Evola. Därför bör man läsa Evola. Alla hans bärande idéer är transcendentalt förankrade. Det handlar inte bara om någon sedvanlig konservativ längtan tillbaka till ”tidpunkt X”, före vilken allt var bra. Evolas poäng är att före, säg, franska revolutionen, var traditionalismen immanent i samhället, därigenom att alla erkände tillvarons vertikala dimension.

Så var det då. Nu kan vi ju inte gå tillbaka i tiden och återupprätta allt detta fix och färdigt. Men vi kan ha antika och andra traditionellt ordnade samhällen som inspiratörer, eftersom man då, som sagt, systematiskt förutsatte tillvarons osynliga, immateriella, ideella sida. Man levde i en implicit ordning med transcendental förankring. Dit måste vi åter bege oss. Men med färdriktning framåt – och inte nostalgiskt bakåt, vilket ju vore absurt. Den operativa taktiken är här att, så att säga, judomässigt brotta ner nihilismen, ridande modernismens tiger tills den tröttat ut sig och esoterismen återigen kan fås att verka i samhällsbygget.

Relaterat
Evola: Ride the Tiger
Evola: Metaphysics of War
Jünger: Der Arbeiter
Spengler: Människan och tekniken
Spengler: Västerlandets undergång

Thomas Cole: The Architect’s Dream, 1840

Jag brukar ibland posta inlägg på forumet Flashback. Det nedanstående postade jag tidigare i år. Det var i tråden ”början på ett mediakrig om mångkulturen”. Jag sammanfattade där de avgörande händelserna i detta kulturkrig. Här har jag uppdaterat det hela, redigerat och reviderat. Mycket nöje.

- – -

Inledning

Vi befinner oss i ett mediakrig om mångkulturen. Sedan SD kom in i riksdagen 2010 har den metapolitiska kampen om massinvandring och mångkulturism intensifierats. Det må vara att ”eliten” inte vill att det hela ska debatteras. Men nu går det inte att förtiga problemen längre.

Härmed alltså en krönika över händelser i detta mediakrig. Visst fokus ligger på den spin händelserna får i media. Det är metapolitik det handlar om, inte realpolitik, även om gränsen mellan de båda ibland är diffus. Det hela blir en minst sagt fascinerande tidsrevy, med deltagare som Mohamed Omar, Stellan Bojerud, Oskorei, John Järvenpää, Jan Guillou, Ruben Östlund, Fredrik Ekelund, flashbackaren ”Stig-Britt”, Mille Markovic, en viss norrman, Åsa Linderborg, Karin Olsson, Kawa Zolfagary, Behrang Miri, Johan Lundberg, Lisa Bjurwald och Henrik Arnstad. Jag har även infogat mig själv, på grund av en viss mediahändelse som blev riksnyhet hösten 2011. Med alla dessa plus några till (Jalving, Wolodarski, Ullenhag, Reinfeldt, Suk, Carlqvist, Sandelin, Arnstberg, Norberg och Segerfeldt) så blir det hela ett mångskiftande galleri som speglar vår tid.

Om inlägget har en polemisk udd så är den riktad mot dem som säger ”inget har hänt i mediakriget om mångkulturen, allt är som det var 2010, bara tystare”. Nåväl, MSM existerar än och jag avstår från vidlyftigare analyser i inlägget, men enligt mig är det tydligt att den svenska debatten för och emot invandring och mångkulturism är vital. Det är inte så lätt som att bara be invandringskritikerna hålla käften längre.

Innan jag drar igång vill jag säga: reservationer för eventuella fel. Om du har rättelser att komma med är du välkommen att posta dem i kommentarsfältet. Liksom synpunkter och kommentarer i övrigt.

- – -

2009

. januari – poeten Mohamed Omar blir radikal muslim och börjar bland annat stödja den islamiska revolutionen i Iran. Detta, plus hans kritik av ett visst land i Levanten, gör Mohamed Omar till persona non grata i kultureliten. Tidigare har han fått en rad stipendier och priser, som Uppsala kommuns kulturstipendium och Samfundet De Nios stora pris. Jämte Johannes Anyuru och Jonas Hassen Khemiri var han kulturlivets stora ”mångkulturella alibin”. Nu blir Omar i ett slag tabu: they dropped him like a dead rat.

. oktober – Lundaförlaget Historiska Media slutar anlita Stellan Bojerud som skribent i sin tidning Militär Historia. Det har endast ideologiska skäl. Bojerud har nämligen just gått med i det invandringskritiska partiet Sverigedemokraterna. Redaktionen trodde att allmänheten skulle koppla tidningen till SD om detta fortsatte, trots att Bojerud skrev opolitiska, krigshistoriska artiklar.

. 24 oktober – Jan Guillou, som är bra på att svartmåla sverigedemokrater, får idag sin egen heder ifrågasatt. Expressen avslöjar att Guillou åren 1967-72 haft samröre med KGB. Guillou kapitulerar inför denna dokumentation och medger att allt är sant: åren ifråga kultiverades han av KGB. Men han har inte nämnt något om det hela i den 2009 utgivna memoarboken ”Ordets makt och vanmakt”. För Expressens Micke Ölander erkänner Guillou nu att han bland annat mot ersättning skrivit en PM som analyserar den svenska socialdemokratins inställning till Vietnam. Han har även bjudits på flotta middagar. Att inte meddela Säpo när man utsätts för ett dylikt värvningsförsök är straffbart.

- – -

2010

. vår och sommar – valkampanjen är intensiv. Förutom den sittande borgerliga Alliansens kamp mot den röd-gröna koalitionen är medias fokus på SD stort. Media gör allt de kan för att kritisera partiet.

. september – SD kommer in i riksdagen med över 5,7% av rösterna. 300.000 svenskar beräknas ha röstat på partiet. Eliten får frispel av denna händelse. Parlamentariskt blir SD isolerade av de sju andra partierna, men SD nyttjar riksdagen bland annat för utredningar och utspel, som en debatt om svenskfientlighet. Varför gäller inte Hets mot folkgrupp om en svensk är offer? är en fråga SD lyfter.

. november – det identitära förlaget Arktos ger ut Henrik Johanssons ”Vattnet under broarna”. Det är en mörk men intrikat samling noveller med udden riktad mot mångkulturismen. I Tidningen Kulturen 25/1 2011 skriver Nikanor Tetralogen bland annat detta om boken: ”Att Henrik Johansson inte kommer att recenseras av de ”etablerade tidningarna” kan man nog lugnt utgå ifrån. Tyvärr råder en förljugen och kvasi-moraliskt självgod intolerans gentemot oliktänkande i krampaktigt politiskt korrekta kulturkoftekretsar.” Johansson debuterade 2005 med romanen ”Sista steget”.

. 11 december – attentatsmannen Taimour Abdulwahab spränger sig till döds på Drottninggatan i centrala Stockholm. Det hela framställs i hans e-postmeddelande till Säpo och TT som en muslimsk hämnd för Lars Vilks Muhammedteckningar och Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Ingen förutom attentatsmannen dör i dådet, men det skedde i julruschen mitt i centrala Stockholm med avsikt att skada svenskar. Enligt Avanza banks hemsida 13/12 säger sig statsminister Fredrik Reinfeldt vara oroad för ökad främlingsfientlighet i dådets kölvatten.

- – -

2011

. januari – Fredrik Ekelund kritiserar i Aftonbladet vänsterns ”halalhippies”: ”Islam är vänsterns nya heliga ko” säger han. Fredrik Ekelund föddes 1953 och är känd som en Malmöbaserad arbetarförfattare. Debutromanen heter ”Stuv Malmö, kom!” och är från 1984. [Definition av "halalhippie".]

. 3 januari – Lennart Svensson startar Motpolsbloggen Rent Principiellt, vilket är den blogg ni nu läser. Motpol är då ett sedan länge existerande nätverk av identitära, radikalkonservativa bloggar som Oskorei, Solguru, Jonas De Geer, Gudomlig komedi och några till. Motpols startsida.
Författare och filosofer som diskuteras på Motpol är till exempel Ernst Jünger, Julius Evola, Guillaume Faye och Alain de Benoist. Den ofta uppdaterade Oskorei har funnits sedan juni 2005. Den torde ha spelat en viss roll i att flytta fokus i den svenska debatten, från ”lagomhöger” till radikalhöger.

. 25 januari – DN:s förre chefredaktör Hans Bergström har kolumnen ”Sjunga med änglarna” i DN. Han angriper den religiösa helgd som svensk invandringspolitik omges av: ”Illegala invandrare benämns med en eufemism ”papperslösa”. Hela världen ska få komma och bo i Sverige och ska också få gratis sjukvård här. Idealistiska vänstermänniskor, libertarianska folkpartister (som vill slopa alla gränskontroller), frikyrkligt motiverade kristdemokrater – de förenas i synen att Sverige i realiteten inte ska ha någon invandringskontroll alls. Och de har starkt stöd av alla massmedier. Den som inte sjunger i total harmoni med änglarna utpekas som rasist, eller i vart fall icke-humanist.”

. april – det invandringskritiska partiet Sannfinländarna fyrdubblar sina röster och får 19% i det finländska riksdagsvalet. DN:s ledarsida är chockad.

. maj – Ruben Östlunds film ”Play” har premiär på filmfestivalen i Cannes. Den visar hur invandrarungdom trakasserar svenskar med trick, som ”min bror blev av med sin mobiltelefon, den såg ut som din, får jag kolla”. Och när mobilen överräckts är stölden fullbordad; svennen är blåst och han är rättslös. Lena Andersson i DN 3/12 hyllar filmen för dess klarsyn. Östlund har tidigare gjort filmerna ”Gitarrmongot” (2004) och ”De ofrivilliga” (2008).

. augusti – norrmannen Anders Behring Breivik mördar 77 personer i Oslo centrum och på Utöya. Det är det värsta massmordet i Nordens historia. Breivik gör det som led i en kampanj mot PK-ism och kulturmarxism, utvecklat i ett över 1000 sidor långt dokument som läggs upp på internet. ”Breivik” blir ett tacksamt begrepp att smeta på invandringskritiker. SD får det tufft i opinionen ett tag.

. 11 november – bloggaren Lennart Svensson, som tar avstånd från politiskt våld, skriver sedan augusti inlägg som analyserar Breiviks dåd och text. Ett av dessa inlägg skriver han denna dag, under en lunchpaus på jobbet som praktikant på Mittuniversitetet i Härnösand: ”Breivik var för otålig”. Svensson anser att Breivik borde ha handlat metapolitiskt istället för att döda människor. Samhällsklimatet är ju ändå på väg att gå i invandringskritisk riktning. Detta är inläggets kontenta men MIUN:s ledning ogillar det och avskedar honom. TT anser detta så intressant att man sänder ut ett telegram om det. Mittnytt gör även ett reportage. Allt detta resulterar i att bloggen ifråga – Svenssongalaxen – får besöksrekord.

. november – John Järvenpää ger ut boken ”För livets skull – arkeofuturism som ny politisk inriktning”. Som motvikt mot materialism, tillväxtdyrkan och miljöförstöring målas en vision av ekologisk hållbarhet, helhetssyn och traditionella normer. En förebild är den franske tänkaren Guillaume Faye som lanserat termen arkeofuturism.

. november – ledaren för Sveriges hembygdsförbund, Jan Nordwall, debatterar i radio med SD:s Mattias Karlsson. Nordwall förnekar att det finns någon särpräglad svensk kultur. Dock hävdar han att det till exempel finns en kurdisk kultur. Här är Youtubevideon om det hela.

. december – i en artikel i Axess kritiserar Svante Nordin massinvandringen: den har gjort ”själva idén om Sverige och svensk kultur så problematisk att man numera bara vågar tala om ”svensk kultur” inom citattecken.” Nordin är professor i idéhistoria i Lund och har bland annat skrivit ”Filosofernas krig” (1998) och ”Det politiska tänkandets historia” (1999).

. december – via användaren ”Stig-Britt” avslöjar Flashback gangstern Mille Markovics föregivna bild av kungen på sexklubb, som terjats från en film med kungen från 1976. Expressen hade dessförinnan, som ett angrepp på det traditionella Sverige, symboliserat av kungahuset, låtit trycka bilden som äkta. [Att terja en bild” är att med Photoshop eller annat verktyg förfalska ett fotografi och hävda att det är äkta. Termen myntas tidigare samma år, i september, då fotografen Terje Hellesö avslöjas på Flashback för att ha fejkat bilder på lodjur i vildmarken.]

. december – Erik Ullenhags regeringshemsida som ska ”krossa myter om invandring” visar sig istället gå regimkritikens ärenden, bland annat med påståendet ”vi har inte massinvandring, bara 15% är utrikes födda”. I jämförelse vore förstås, säg, 15% arbetslöshet lika med massarbetslöshet. Här är en Flashbacktråd i ämnet.

- – -

2012

. 21 februari – DN har en artikel av Fredrik Ekelund där han visar på hur PK-propagandan förlorat styrfart: ”Något som kan ha bidragit till SD:s framgångar är flirten i mångkulturalismens namn med islamismen. Denna hade också kunnat undvikas – om våra politiska ledare hade vågat. En nyckelscen är invigningen av Stockholms moské (Za yeds moské) med Mona Sahlin och Lena Hjelm-Wallén iklädda ett slags sjalar bredvid Mahmoud Aldebe, ordförande i Sveriges muslimska förbund (SMF). Det var förmodligen ett strategiskt misstag från socialdemokratins sida.”

. vårvinter och vår – TV:s Uppdrag Granskning gör ett avslöjande reportage om reaktionära imamer, Bengt Ohlsson i DN kritiserar vänsterismen inom kulturlivet, TV:s Belinda Olsson ifrågasätter MSM:s halalhippies.

. april – rättegången mot Anders Behring Breivik inleds i Oslo. Hans vansinnesdåd gås igenom i detalj. Till skillnad från vad media förväntar sig bryter dock inte gärningsmannen samman inför alla dessa blodiga fakta.

. 15 maj – Fredrik Reinfeldt omnämner ”etniska svenskar” i ett neutralt sammanhang. Helle Klein säger då i TV att detta är ett ”oerhört farligt språkbruk”. Men begreppet tas väl emot i de breda lagren.

. 16 maj – Åsa Linderborg hyllar i Aftonbladet diktatorn Lenin (”Schack med Lenin”): Hon skriver bland annat: ”Min poäng är att Lenin öppnade för en ny kultur, att han inledningsvis försökte skapa en dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare, skådespelare, pedagoger, arkitekter… deltog i samtal om hur revolutionen skulle genomföras och förvaltas. Socialismen, förstod han, skulle aldrig lyckas utan kulturarbetarna.” Till detta kan anföras att även en Mussolini hade ”kulturarbetare” på sin sida, men att i media hävda något sådant skulle medföra en oanad skitstorm. ”Historien är komplex” medger Linderborg i texten, men det svenska kulturlivet är aldrig komplext i dessa frågor. Det är svart mot vitt, gott mot ont, när vänster ställs mot höger.

. 9 juni – Herman Lindqvist skriver i Aftonbladet att Sveriges nationaldag är svenskarnas dag (”Dags att sluta kräkas på vår nationaldag”). Han går till hårt angrepp på vänstermedia som på nationaldagen släpar Sverige i smutsen på alla möjliga sätt. Lindqvist anser gentemot detta att man ska vara stolt över att vara svensk. Hans text gillas av sajten Nationell.nu som 14/6 intervjuar honom om detta med etniska svenskar (som Lindqvist självklart anser existerar) och om nationell stolthet (som Lindqvist ser som lika självklar). DN ogillar att Lindqvist medverkat på denna sajt, men Lindqvist står på sig och säger att han har rätt att låta sig intervjuas av vem han vill.

. augusti – en somalisk invandrare i Forserum sägs i SVT ha tvingats hälla mjölk över sig ”för att bli vit”. Det hela var dock påhittat.

. 24 augusti – Breivik döms till 21 års fängelse för morden på 77 människor, utförda i augusti 2011. De anhörigas sorg går inte över i första taget, men politiskt sjunker Breivik efter denna dom under horisonten. Han blir mer eller mindre historia. Han var de facto en ensam galning. Att svärta ner SD, eller sådana som Svenssonbloggaren, med Breivik går inte eftersom båda tar avstånd från våld.

. hösten – Anna Dahlberg börjar skriva mångkulturkritiska inlägg i Expressen.

. 25 september – Behrang Miri rensar ut alla Tintinalbum från barn- och ungdomsbiblioteket Tiotretton på Kulturhuset. Han anser att de är rasistiska. Miri avsåg sedan att gå vidare med utgallring av böcker med ”homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll” (DN 25/9, ”Kulturhusets konstnärlige ledare kastar ut Tintin”). Men beslutet mötte skarp kritik, både i media och av Kulturhuspersonal, så pass att beslutet om utrensning av Tintin togs tillbaka.

. september – Ingrid Carlqvist startar Dispatch International, en vecklig regimkritisk nyhetstidning på papper.

. 28 november – Åsa Linderborg vill via sin tidning Aftonbladet anmäla sajterna Avpixlat, Nationell.idag, Nationell.nu, Realisten och Fria Tider, detta på grund av vad hon upplever som rasism i respektive kommentarsfält. Med hjälp av två anonyma jurister ska uttalanden granskas för att, som det formuleras, se var gränsen för Hets mot folkgrupp går. Resultatet ska presenteras på en blogg. Men kampanjen kommer av sig när juristerna inser att denna blogg, genom att citera ”olagliga” citat från nättidningar, i sig skulle komma att bryta mot Hets mot folkgrupp-paragrafen. Källa. – Linderborgs kampanj fick även kritik av Expressens Karin Olsson som anser att denna metod, att lagstiftningsvägen komma åt vissa åsikter, skulle strypa kulturlivet. Linderborg hade ju i en intervju i Medievärlden sagt att projektet kunde breddas till att även titta på formuleringar av en sådan som Karl-Ove Kanusgård i hans romanserie ”Min kamp”. Då får vi ju rena rama inkvisitionen menar Olsson. (”När skiten når fläkten”, Expressen 4/12)

. 4 december – den svenska översättningen av Mikael Jalvings ”Absolut Sverige” kommer ut på förlaget PCD Ltd. Jalving kritiserar mångkultur och massinvandring och intervjuar dissidenter som Aje Carlbom, Thomas Jackson och Thomas Nydahl. Han går även hårt åt etablissemangsfigurer som Mona Sahlin, Nalin Pekgul och Jan Guillou. Den första upplagan av boken säljer slut på tre veckor.

. december – ”Järnrörsgate”. Expressen offentliggör en privatfilm som visar hur två SD-politiker, berusade på stan, beväpnade med järnrör, ber några invandrare fara och flyga. Man kan tycka att detta är ett renommémässigt grundskott mot SD, men uppståndelsen kring det hela ökar istället för att minska stödet för partiet. Efter detta tycks eliten försöka sätta SD på ”ignore” genom att förtiga partiet. Det görs exempelvis genom att bara redovisa block, inte enskilda partier i opinionsmätningar; detta syndrom blir tydligt 2013.

. december – den veckliga alternativa nyhetstidningen Nya Tider börjar utkomma. Redaktör är Vávra Suk som tidigare redigerade Nationell.idag.

. december – antalet beviljade permanenta uppehållstillstånd detta år, 2012, är enligt Anna Dahlberg 111.000. Invandringen är därmed på en fortsatt hög nivå sedan Alliansen tog över 2006.

- – -

2013

. januari – Thomas Nydahls ”Black Country” utkommer på eget förlag. Nydahl har sina rötter i vänstern men visar här hur mångkulturen i Birminghamregionen fullständigt havererat. Boken säljer snabbt slut. Till Nydahls tidigare böcker hör ”Lissabon” (2008) och ”Långsamhetens nej” (2010).

. 5 februari – Kawa Zolfagary stänger ner sin Facebooksida ”Kränkta vita män”. Hans svenskfientliga sajt har mötts av för mycket protester för att det ska vara lönt att fortsätta. (SvD 5/2, ”Vita kränkta män stänger ned”)

. februari – Lisa Bjurwald angriper så kallat ”näthat” i boken ”Skrivbordskrigarna”. Allt som är till höger om Moderaterna kallas ”extremism” och är lovligt byte för Bjurwalds censuriver. Men hennes bok får kritik. Och i en vidare debatt om internets former framkommer att vänstern är lika bra om inte bättre på näthat. Här lyfts den förre S-politikern Marcus Arnesson fram som en kvinnofientlig aktör med hundratals hotfulla mail på sitt samvete. Han har för polisen erkänt dessa.

. mars – Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt ger ut ”Migrationens kraft”. För att bereda plats för fortsatt massinvandring i Sverige föreslås bland annat inrättande av kåkstäder.

. mars – Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelins ”Invandring och mörkläggning” utkommer på Debattförlaget. Boken har teman som invandringskostnader, invandrad kriminalitet, vansinnestexter av regimkramare som Stefan Jonsson, Mattias Gardell och Henrik Arnstad, Miljöpartiets extrema invandringspolitik samt mångkulturism som ”religiös” ideologi.

. 10 mars – på Folkpartiets riksmöte föreslår Jasenko Selimovic att grundlagen ska ändras för att förhindra invandringskritiska partier.

. 17 mars – Peter Wolodarski blir chefredaktör på DN. Hans agenda är att propagera för mångkultur genom snyftartiklar om zigenska tiggare och angrepp på svenskar. Det sista görs bland annat genom Jonas Hassen Khemiri som anser sig kränkt av det svenska samhället (”Bästa Beatrice Ask”, 13/3 2013). Khemiri har skrivit romanerna ”Ett öga rött” (2003) och ”Montecore” (2006), han nominerades till Augustpriset 2006 och 2008 vann han Sveriges Radios Novellpris, så hur han kan se sig illa behandlad av det svenska samhället är en gåta.

. 18 mars – Khemiris protest är föranledd av projektet REVA, polisens spaning efter och utvisning av illegala personer. Protesterna är högljudda men att projektet ska överges dementeras av polisen i Fria Tider. ”Nej vi har inte gett upp Reva och kommer inte att göra det”, skriver kommissarien Anders Persson i ett mail till nättidningen. Man kommer bara att ändra taktik, från tillslag i samband med färdbeviskontroller i tunnelbanan till något annat, ännu hemligt sätt.

. 18 mars – migrationsminister Tobias Billström omnämner inom diskussionen kring REVA människor som är ”blonda och blåögda”, vilket får till stånd en svenskfientlig reaktion på Twitter.

. 21 mars – i Sentios opinionsundersökning för väljarstöd får SD 12,3%. I Demoskop tidigare under månaden får man 11%. Det är tydligt att SD växt rejält sedan valet 2010, då man fick 5,7% av väljarnas röster.

. 24 mars – Christoffer Hurtig, Ung Vänsters ordförande i Luleå, tvingas avgå sedan han sagt: ”Jag vill skjuta Tobias Billström. Jag kommer verkligen att glädjas den dagen han dör. Från djupet av mitt hjärta, jag menar det verkligen.”

. 28 mars – Norstedts förlag ger ut ”Älskade fascism” av Henrik Arnstad. Arnstad fasciststämplar allt som kommer i hans väg: Mannerheim, Svenska frivilligkåren och SD, allt ska i Arnstads svart-vita värld defameras. Men hans bok får mothugg, även av en vänsterhistoriker som Markku Jokispilä, intervjuad i det finländska Hufvudstadsbladet 29/3.

. 7 april – islamisten Omar Mustafa väljs in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse. Men redan den 13 april sparkas han. Han visar sig nämligen hysa radikala åsikter om kvinnor, HBT-personer och Israel. Denna S-partiets islamkritiska ådra röner uppståndelse i MSM. Partiet kallas islamofobiskt. I TV:s Agenda, strax efteråt, känner sig ordföranden för Unga muslimer kränkt på grund av denna islamkritiska uppvisning. – I samma program, samt i en debatt på Publicistklubben i mitten av april, upprepar Ali Esbati (V) att man inte ska debattera ämnen som invandring och mångkulturism. Det ska vara locket på. annars händer antagligen Något Hemskt. Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, säger sig i samma debatt vägra debattera med radikalhögern. Det kan misstänkas att Linderborg, som hon själv antyder, har slut på argument. Invandringskritiker kan inte besegras i en debatt. Därför beslutar hon sig för att sluta debattera dessa frågor.

. 27 april – den svenske författaren Henrik Arnstad har kallat Norge, med sin nationalistiska yra, fascistiskt. Han får i tidningen Klassekampen svar på tal av författaren Karl-Ove Knausgård som kallar Arnstad en historielös figur som ser allt i svart och vitt. Knausgård hävdar att norsk nationalism handlar om befrielse från ockupation. Klassekampen skriver [min övers]: ”En viktig konsekvens av den norska modellen är att meningsmotståndare – de som är för invandring, och de som är mot – även fortsättningsvis kan tala med varandra, enligt Knausgård: – I Sverige är temperaturen mycket högre, det haglar beskyllningar om fascism och nazism, och avstånden mellan dem som har ordet och kulturen i sin makt, och dem som inte har det, växer för var dag som går.” Och tillfrågad i GP 27/4 om han vill debattera med Knausgård säger Arnstad nej. Han vågar väl inte. Att bli intervjuad i Kunskapskanalen av en undergiven Ulrika Kärnborg går dock bra. Användaren Tjyvas på Flashback kallar Arnstad träffande för en hund som skäller men inte bits.

. 29 april – förre S-märkte kulturministern Bengt Göransson förnekar i GP att det finns en specifik svensk kultur. I gengäld torde många betvivla att Bengt Göransson har alla hästar i stallet. Göranssons tvivelsjuka är ett eko av den Jan Nordwall, ordförande för Sveriges hembygdsförbund, som hösten 2011 förnekade existensen av en särpräglad svensk kultur (se 2011 ovan).

- – -

Kulturkampen går sakta men säkert framåt. Mångkulturismens förespråkare är idag på defensiven. Mångkultur som strategisk, positiv vision för Sverige – den finns inte längre. Idag är det bara locket på och ”vägran att debattera” som gäller för eliten. Rasiststämpeln är förbrukad.

Det går sakta men säkert framåt. Många segrar har vunnits. Till exempel är det inte lika lätt idag att spela ”drabbad invandrare” à la Baksi, Miri och Hassen Khemiri. Svensken har satt ner foten och sagt nej. Mer eller mindre har denna attityd etablerats i folkdjupet: det här är svenskarnas land. Vi svenskar existerar. Genom sedvanerätt är Sverige vårt.

Mångkulturen som strategisk vision är död. Mångkulturen vinner inga val; det har den i och för sig aldrig gjort. Svensken är trött på mångkultur och vill ha sitt land tillbaka. Det är, som jag ser det, den förändring i det tysta som skett de senaste åren. Det speglas inte direkt i denna kulturkrigskrönika, men indirekt.

- – -

Relaterat
Herman Lindqvist om Sverige
Sveriges historiska existens
Tal på nationaldagen 2012
Heidenstam: Svenskarna och deras hövdingar (1908)
Moberg: Svensk strävan

Bild: Sörmland

Man kan höja sig mentalt på olika sätt. Ett sätt är fysisk aktivitet: fotvandring, forspaddling, bergsklättring. En specialnisch av fysisk aktivitet är militärtjänst. Idag heter den GMU och bedrivs inom en armé som är hemsökt av PK-ism. Armén välkomnar inte längre patrioter. Förr, under värnpliktens era, var arméns mål att värna landet. Och en gång i tiden gjorde jag värnplikten. Jag tänkte då inte så mycket i termer av patriotism. Detta har kommit senare. Men att vara infanterist i tio månader – bevakningsgruppchef, I 21, 1984-85 – var för mig oerhört givande på alla sätt. Tjänst och krigsplacering åsido fick man möta utmaningar och se miljöer man aldrig skulle ha sett annars. Hur en sådan upplevelse som militärtjänsten, som alltså är en fysisk handling, samtidigt kan höja en mentalt, är ämnet för detta inlägg. Patriotismen är en viktig del i sammanhanget.

Jag har gjort lumpen. ”Alla” i min generation gjorde det. På grund av nedskärningar och kalla krigets slut var det något färre sedan, för dem som var i aktuell ålder på 90-talet. Och idag är värnplikten avskaffad. I dagens armé ses sedvanlig nationalism med oblida ögon. Därför kan kanske mina reflektioner kring lumpandets både mentala och patriotiska sida vara på sin plats. Vissa kanske frågar sig: hur är det med militärtjänst, sett till sådant som patriotism och mental stegring? Detta är mitt svar.

Värnplikt kan, som utmaning, ungefär liknas vid att ”gå till sjöss”, ”idka äventyrssport” eller liknande. Sjöliv och äventyrssport är ädla sysslor i sig, de kan också tjäna som karaktärsdanande och höja en mentalt. Men jag har inte sysslat med något av detta. Dessutom är jag patriot, och att som privatperson klättra i berg eller luffa jorden runt har ju ingen patriotisk sida. Därför var värnplikten en speciell upplevelse, olik allt annat.

Patriotism, att värna Sverige – anser jag att jag gjorde det, genom att göra värnplikt och vara krigsplacerad? Ja, det gör jag. Det svenska värnandet av den egna suveräniteten, historiskt mest intensivt 1890-1990, är en ädel fas i vår historia. Den var inte lika, men nästan lika heroisk som stormaktstiden och vikingatiden. Att däremot se 1900-talet som en svensk nedgångstid tycker jag är för simpelt. Sverige var en småstat som värjde sig förhållandevis väl i turbulensen.

Man kan säga: tiden 1890-1990 var en enda lång beredskap, ett enda långt ”fredskrig”, ett enda långt ”frekvenskrig”. Våra sinnen var slagfältet: vi måste vara ständigt beredda på krig, även om det aldrig realiter kom. Det var en gråzonsmässig stand by-tillvaro som krävde viss psykisk styrka. Man måste vara beredd att våga livet. Att, retoriskt uttryckt, våga liv och blod för fäderneslandet. Så uttrycker man sig inte längre. Men det handlade essentiellt om detta.

Jag är sedan länge avförd ur rullan. Arméchef Åke Sagrén avtackade mig i ett personligt brev i slutet av 90-talet. Men jag är tacksam för möjligheten att ha fått tjäna. Militärlivet var enbart härdande och bildande. Laga mat på stormkök och sova i tält var ju en smärre upplevelse. Ett 20-mans militärtält av segelduk, värmt av en vedeldad kamin, är varmt även mitt i vintern. Förutom det var sådant som att köra bandvagn rätt kul, liksom att leda stridsskjutning i mörker, övervaka andras stridsskjutningar, se hur norrlandsskyttekompani rörde sig i terrängen samt anfalla över Kubbebasens tallmoar som försvarades av så kallade flygbasjägare.

- – -

Så här var det, oavsett lagen: vissa ville göra lumpen, andra ville det inte. Jag ville det. Jag hade via min pappa inte direkt uppfostrats till, men i viss mening påverkats av FINLAND som heroiskt föredöme. Finska vinterkriget var hans stora myt. Jag växte upp med föreställningar om vinterkrig och skidpatruller som idealkrig typ 1A. Och nog övade även vi 1985 med skidor, vintermaskering av fordon och tält med mera. Men det var för lite skidpatruller tyckte jag. Och det var mycket fordonstransport. Det skulle bara ha varit skidpatruller, då hade min militärtjänst varit optimal tycker jag. Men man kan inte få allt. En motoriserad armé har också sin charm.

Militärtjänsten gav mig, som antytt, mycket. Jag fick möjlighet att med vapen i hand försvara landet. Detta var oerhört värdefullt. Vi var då inblandade i ett frekvenskrig vid namn kalla kriget. I september 1981 förekom till exempel en övning kallad Zapad-81. Det var Warszawapaktens största övning någonsin. Man övade landsättning mot fientlig kust. Och i oktober samma år körde ryssarna på grund med den kärnvapenbestyckade U-137 i Karlskrona. Till detta kom andra hot som 100-tals spioner på Rysslands ambassad, TIR-lastbilar körda av krigsplacerade ryska stridsvagnschefer, med flera offensiva krigsförberedelser (livfullt skildrade av Charlie Nordblom i ”Industrispionage” 1984 samt ”Krig i fredstid” 1985). Att ha en hög svensk militär beredskap visade för ryssen att vi var beslutna att försvara oss och inte skulle ge oss godvilligt. Att mediavänstern samtidigt gjorde allt för att undergräva denna beredskap bör man ha i minnet.

Militärtjänsten gav mig möjlighet att bidra till försvaret. Det gav mig även, som historiskt intresserad, en bild av vad ett militärt förband är. Vad sådant som ”ett skyttekompani, grupperat i fält”, ”en motormarscherande bataljon” och ”understöd, lys, underhåll” var – det fick jag veta på I21. I ljuset av detta klarnade till exempel vissa skildringar man läst av andra världskriget. I dem var det mycket ”division hit, division dit”. Men hur fungerade det hela för lägre förband? Det fick jag veta nu.

Som presumtiv författare var militärtjänsten en intressant praktikperiod. Det var ett besök hos ”det gåtfulla folket”: yrkesmilitärerna. Kapten Bergström – Kongoveteran, stursk typ som ”motionerat ihjäl sin hund” (hunden orkade inte springa med) – var till exempel som en sentida Gösta Borg, minus de politiska associationerna. Han och andra officerare, ingen nämnd, ingen glömd, var kort sagt krigare. De levde för att strida och stred för att leva, inom ramen för den fredstida armé det var. Eller för den fredskrigs-utkämpande armé det var. Kalla kriget var som sagt ett frekvenskrig, ett krig som utspelades i våra sinnen, och ledda av dessa utbildare gjordes vi mentalt, fysiskt och professionellt beredda på det hela. För det är jag evigt tacksam – jag är tacksam för att ha fått uppleva denna svenska bushido som heter ”redo att försvara landet med vapen i hand”.

Var det på väg att bli hett någon gång då? Nå, jag kan säga att hösten 1990-nyåret 1991, med Gulfkrig 1.0 och rysk politisk oro, var en tid då jag av och till gick och väntade på inkallelseordern. Nu blev det, som vi vet, aldrig av. Men höjd beredskap rådde dessa dagar på våra regementen och baser. Och mental beredskap för krig var ett måste för en dåtida värnpliktig.

- – -

Förutom denna mentala träning gav militärtjänsten mig vissa färdigheter som att köra lastbil och bandvagn. Jag har inte haft omedelbar nytta av detta, men i allmänt sett var detta intressanta utmaningar. Bandvagn 206 var för sin del lätt att köra, en automatväxlad midjestyrd sak som aldrig körde fast, vare sig i djup snö eller tät skog. Nåväl, den var ingen stridsvagn, den var av plast. Men nog var den ett smärre tekniskt underverk i stil med Saab 900, Saab Draken eller haubits 77. Svensk ingenjörskonst kan, utan ironi, få en att bli stolt.

Om vi sedan snackar det ofta omhuldade ”kamratskapet” så visst fanns det också. Att ha att göra med puckon är förresten också utvecklande. En som i gengäld i sitt liv bara jobbat i medelklassiga paradis som universitet, reklambyråer och mediaredaktioner erfar kanske en mer ytligt trevlig atmosfär. (Men i grunden är alla lika hårda och aggressiva där. Man bara döljer det bättre, det är allt.)

Det krigas mindre i världen idag. Att det skulle vara ”en trasig värld” som Reinfeldt sa nyss är lögn. Se här till exempel UCDP:s rapport i juli 2012 som visar att det, sedan flera årtionden, successivt krigas mindre i världen. Dessutom dödas färre per konflikt. Det krigas mindre och det är bra. Ett försvar behöver vi, men kallakrigsnivån på försvaret tillhör för alltid historien. Med det sagt kan jag tycka att dagens ungdom går miste om något som inte får göra lumpen. Men utmaningar kan man söka ändå, som äventyrssport, bergsklättring, fotvandring och så vidare. Massiva intryck som ”stridsskjutning vintertid” får man vara utan (vapenrassel, snö, lysgranater i skyn, kortorder som flyger över förterrängen), men i sak kan ”soluppgång vid Kebnekaise” vara en nog så stark impression för en som får lust att söka utmaningar i tillvaron och uppleva det där lilla extra. Pressa sig bortom gränsen, klara det omöjliga.

Patriotismen finns inte med, visst. Men var sak har sin tid, och även med äventyrssporter med mera kan man höja sig mentalt. Fotvandraren Christopher McCandless (1968-1992) sa till exempel:

The very basic core of a man’s living spirit is his passion for adventure. The joy of life comes from our encounters with new experiences, and hence there is no greater joy than to have an endlessly changing horizon, for each day to have a new and different sun.

Att göra lumpen är inte alltid ”ett äventyr”. Men att spela med i bushido-andan, hantera utrustning och vapen och vara beredd att dö för sitt land – det är i sig en mental höjning som är besläktat med äventyrsanden hos en McCandless. Att ge sig i kast med dylikt är bland det bästa man kan göra med sitt liv. Att gå en smula ”utom sig” och anta utmaningar är berikande både fysiskt och mentalt. Det är vad bushido handlar om, ett sinnestillstånd möjligt att uppleva via äventyrssporter, långresor, jordenruntresor, seglatser. Och militärtjänst. Så du som har åldern inne, har du sökt till GMU? GMU är tre månaders gröntjänst, ”grundläggande militär utbildning”. Sedan finns det olika karriärval.

Soldat är ett ädelt yrke. Det bjuder på många utmaningar man inte finner någon annanstans. Och vill man inte bli yrkessoldat kan man ju gå med i hemvärnet, numera kallat Nationella skyddsstyrkorna. Även om inga fler storkrig torde komma att utkämpas, så är GMU och hemvärnstjänst klart intressanta som utmaningar och som arena för mental stegring. Och som spelplats för patriotism i aktion.

Men som antytt är armén av idag väldigt PK. Militärer är som bekant grundliga. Och nu, när man av staten beordrats att driva genus- och mångkulturism, då gör man det med besked kan jag meddela. ”Försvarspolitiken är blott en fortsättning av genuspolitiken, men med andra medel” som någon sa. Så att göra GMU idag torde utsätta rekryten för duktiga mängder mångkulturpropaganda. Möjligen är detta mindre betonat i Nationella skyddsstyrkorna.

Relaterat
Flashback: patriotism i armén
Nationaldagstal 2011
En icke-patriotisk historiker
Svenska honnörsord
Svenssongalaxen: Gösta Borg

I juni 2012 stod Herman Lindqvist upp till försvar för Sverige och svenskhet. Det var i samband med nationaldagsfirandet. Här diskuteras hans text. Någon länk till Aftonbladet, där den publicerades, kan jag inte ge. Aftonbladet är en i övrigt svenskfientlig sajt som jag inte vill gynna. Däremot länkar jag till Nationell.nu, som några dagar efteråt intervjuade Lindqvist. Sajten frågade honom om detta med etniska svenskar och om de existerade, på vilket Lindqvist svarade ”självklart”. Detta var betydelsefullt. Det underströk för mannen på gatan att svenskar existerar som ett folk. Här nedan diskuteras detta plus var vi idag står i den metapolitiska striden om mångkulturism kontra nationalism. Mitt intryck är att nationalismen går framåt men jag kan ha fel.

I Aftonbladet den 9/6 2012 hade Herman Lindqvist en krönika. Den hette ”Sluta kräkas på vår nationaldag”. Den var ett radikalt försvar för svensk nationalism. Den kan sägas ha bidragit till att vända opinionen, på samma sätt som Reinfeldts nämnande av ”etniska svenskar” i maj samma år gjorde det. Reinfeldt försa sig där, han kan inte ha velat lyfta svenskar på detta vis. Han är ju den mest svenskfientlige statsminister vi någonsin haft, alla kategorier.

Det Reinfeldt sa i maj togs inte väl emot av eliten. Man minns här en Helle Kleins yrkande på att ”etniska svenskar” skulle vara ”ett oerhört farligt språkbruk”. Men i de breda lagren gillades det att landets statsminister på detta sätt erkände existensen av svenskar som folk. Dittills hade han ju förnekat det, som i en debatt med SD:s Jimmie Åkesson hösten 2010. Den gällde lagen om Hets mot folkgrupp och varför den inte gäller om en svensk är offer. Här är en Youtubefilm som återger detta.

- – -

Ämnet för detta inlägg är Lindqvist och hans krönika. Den ska skärskådas som det viktiga dokument för svensk nationell återfödelse jag ser det som. Lindqvist är inte detta lands ende nationalist, men med sin ställning som brett läst historiker (”Historien om Sverige” i tio band, Norstedts förlag 1992-2000) har hans ord symbolisk tyngd.

Lindqvist börjar sin Aftonbladet-text med att notera medias svenskfientliga drag: media är emot att nationaldagen firas, MSM:s gurus kräks på allt vad Sverige heter. Gentemot detta målar han upp de goda sidorna av detta land: ett modernt land med sinne för historia. Han tar radikalt ställning för rätten att vara stolt över Sverige. Jo, detta är radikalt: ingen annan MSM-skribent säger och sa vid tiden något dylikt. Gamla ärevördiga SvD har slutat med dessa tongångar för länge sedan.

Invandrarna, som MSM anser blir kränkta av nationaldagsfirande, blir inte kränkta av detta säger Lindqvist med rätta. Men, säger han, vad media missat är att majoritetsbefolkningen i detta land inte är invandrare:

Majoriteten är födda i Sverige av svensktalande personer. Miljontals svenskar bor fortfarande i små samhällen där de levt hela sina liv och deras förfäder vilar i gravarna runt sockenkyrkan. De flesta får tårar i ögonen på skolavslutningen då ”Den blomstertid nu kommer” spelas. De får en klump i halsen då svenska flaggan hissas och nationalsången spelas då en svensk får guldmedalj. Alla dessa känslor är fullkomligt normala, men är något som dessa kolumnister och debattörer hånat och förlöjligat så länge och så högljutt att många medborgare tiger och småskäms för sina reaktioner, rädda att få SD eller någon ännu hemskare förkortning stämplad i pannan.

Sverige är vad det är, ett litet land i Europas utkant med sin egen särprägel. Och, säger Lindqvist, ”vi har oerhört mycket att vara stolta över och är betydligt mer kända och respekterade än åtskilliga andra länder med större befolkning. En svensk ska aldrig behöva skämmas över att hissa sin flagga, vare sig det är nationaldag, moster Märtas födelsedag eller medalj i fotbolls-EM.”

Lindqvists har i sin krönika etablerat en ny term: ”sadonationalister”. Det är självhatande svenskar, främst mediafigurer som ogillar nationaldag och annat. Lindqvist får med denna term på slutet av sin text. Detta är, inom ramen för svensk debatt vid tiden, sommaren 2012, ganska radikala ord. Jag skriver under på dem:

När ska de liberala sadonationalisterna erkänna att majoriteten av svenska folket faktiskt är svensk och är stolt över att vara det?

Lindqvists krönika gillades av sajten Nationell.nu. Den tycks ha noterat textens radikala tongångar och ställde vissa viktiga frågor i sammanhanget. Som detta med etniska svenskar. Existerar etniska svenskar som folkgrupp? ”Självklart finns det etniska svenskar” svarade Lindqvist när han intervjuades av sajten. Nationell.nu frågade sedan: ”Tycker du att det finns någon anledning att skämmas för sitt folks historia?” På detta svarade Lindqvist: ”Vi som lever nu ska absolut inte skämmas för vår historia, tvärtom. Däremot tycker jag folk kan skämmas för sin historiska okunnighet.”

- – -

Lindqvist har förstås rätt i att svenskar existerar som folk. Och att man bör vara stolt över sin historia. Det är en form av identitarism. Han har även rätt i att man bör kunna sin historia. Svenskar har historiskt påvisats som ett existerande folk ända sedan romaren Tacitus under det första århundradet e. Kr. berättade om Skandinaviens sviones, en krigisk sjöfarande germanstam ledd av en hövding. Detta indicium följs av rader hos en sådan som Jordanes samt hos islänningen Snorre, som berättar om Svearikets första tid från 500-talet och framåt. Bevis på sveakungar finns först från år 1000 e. Kr, men de indicier som finns före det är så många att man måste vara blind om man inte ser dem, belägg såsom berättelser samt arkeologiska och språkliga fakta. Man kan ju i domstol dömas på indicier; då behöver man inte vara så snål mot Sveriges forntida indicier tycker jag.

Svenskar existerar som folk. Vi fick det belagt officiellt 2012. Först genom att Reinfeldt försa sig, och PK-lägret misslyckades med att svartmåla termen ”etniska svenskar”. Sedan genom att Lindqvist i sin krönika tog ställning för svenskar och svensk historia. Sedan dess har mångkulturisterna och PK-lägret inte haft det lika lätt att förneka att Sverige, svenskar och svensk kultur existerar. OK, våra fiender har nog försökt. Men motargument av typen, ”om det finns en kurdisk, japansk och somalisk kultur så måste det ju finnas en svensk kultur”, har börjat etableras.

- – -

Det svenska kulturkriget förs idag på nationalismens villkor. Det är det intryck jag får av detta och annat, som Åsa Linderborgs misslyckande med att lagföra nationella sajter, Jan Guillous förlorade heder, DN:s gråtpropaganda för tiggare i ett misslyckat försök att stoppa REVA, samt Henrik Arnstads bisarra utmålande av Finland, Mannerheim och Svenska Frivilligkåren som fascister. Det är allt detta, jämte uppvaknanden som att borgerliga debattörer på Newsmill kritiserar invandring, Arnstberg/Sandelins bok ”Invandring och mörkläggning” och Mikael Jalvings ”Absolut Sverige” i svensk upplaga. Samt detta att debattforumet Flashback i huvudsak är provitt: postare som förnekar svensk kultur och svensk särart debatteras i regel ner av tio andra.

Kulturkriget 2013 förs mot bakgrund av metapolitiska segrar som dessa. Själve Arnstad noterar i sin senaste bok (”Älskade fascism”) att det är nationalismen som lockar folk idag, inte socialism, nyliberalism eller ekologism. Man kan säga: kompassnålen har gått varvet runt och stannat på nationalism. PK-ismen rör sig ju idag enbart med negativa sinnebilder som ”kriminalitet, kåkstäder, rumänska tiggare” medan nationalismen associeras med sådant som ”nationaldag, midsommar, julafton”. PK-lägret har förlorat och vet om det. Borta är visionen om mångkulturismen som strategiskt alternativ. Kvar finns bara reträttstrider.

Om sedan nationalismen ska vara etnonationalism eller kulturnationalism, om identiteten ska lagstiftas eller lyftas metapolitiskt, återstår att diskutera. Men det är där debatten huvudfåra kommer att ligga idag, inte i mångkulturismens never-never-land.

Relaterat
Sverige och svenskar existerar
Mina reflektioner på nationaldagen 2012
Heidenstam: Folke Filbyter (1905)
Heidenstam: Svenskarna och deras hövdingar (1908)
Moberg: Svensk strävan

Bild: Stockholms stadion, där man från 1916 brukade fira 6 juni som ”Svenska flaggans dag”. Sedan 1983 är 6 juni vår nationaldag. I dagens Stockholm firas den framför allt på Skansen.

Jag ska i denna artikel behandla Peter Englunds verk. Min slutsats är: Englund har inget att säga, inget nytt att komma med. Han är inte för fem öre kontroversiell. Han skriver tegelstenar med indignerad underton. Debutboken och enstaka andra texter var bra, men exakt vari hans genialitet består har jag ännu inte lyckats utröna. Annars är han ju unik som svensk författare att alltid, säger alltid, hyllas som Den Store. Kan någon visa mig en enda negativ recension Englund fått? För det, kan man säga, det borde det finnas, om Englund verkligen är så fantastisk som det hävdas. Stridiga åsikter om ett verk brukar ju, enligt Oscar Wilde, vara ett tecken på ett verks vitalitet. Men Englunds verk är något av en monolit i detta hänseende: mästerverk heter det unisona utlåtandet, från Smygehuk till Treriksröset, från Moskva till Los Angeles. Detta, om inget annat, borde ju få en att ana något lurt.

1.

Peter Englund föddes 1957 i Boden. Efter värnplikt vid artilleriet flyttade han 1980 till Uppsala för historiestudier. Han doktorerade 1989 med avhandlingen ”Det hotade huset”. Den handlar om 1600-talets svenska adel. Sedan 2002 sitter han i Svenska Akademin på stol nr 10. Sedan 2009 är han Akademins ständige sekreterare.

Englund har skrivit en rad populärhistoriska, väldokumenterade verk om Sveriges stormaktstid. Den första var ”Poltava” (1988), om det slag i Ukraina 1709 som satte stopp för Karl XII:s segerbana och i längden det svenska stormaktsväldet. Sedan kom ”Ofredsår” (1993) om krigaren och kunskaparen Erik Dahlberg, i tjänst hos alla de tre karolinska kungarna. Därefter kom ”Den oövervinnelige” (2000) som handlar om Karl X Gustavs krig och regim. Karls regim var ju lika med att kriga så de två är i stort sett synonyma.

Englund skrev även ”Silvermasken” (2006) som handlar om drottning Kristina. Sedan han 2009 blivit sekreterare i Akademin tycks han ha fått annat att göra. Och kanske har han skrivit färdigt om stormaktstiden. Han har själv antytt det. 2008 gav han ju ut en bok om första världskriget (”Stridens skönhet och sorg”). Han har även sagt sig inte vilja skriva en roman, även om förlagen nog gärna skulle se en sådan på bokhandelsdiskarna.

Vad ska jag säga om Englunds verk då? Jag kan primärt medge att ”Poltava” var bra. Och det av två skäl. Dels satte den en ny standard för populärhistoriska verk. Man måste ha stöd i källorna och ange det. Dels visade den att krigshistoria är ett fruktbart studieområde. Det var det verkligen inte i det svenska 80-tal som såg boken födas. Det blev efter denna bok tillåtet, mer så än förr, att skildra svenska slag och fälttåg i både akademisk och populär form.

Visst kan läsare glädjas åt narrativ och fakta i Englunds övriga populärhistoriska böcker. Men själv kan jag inte med den tillgjorda stilen. Englund har nog förmåga att förenkla och skriva rakt, men det skyms ibland av ett retoriskt drag som är lätt påfrestande. Det är vad man kan kalla det bengtssonska draget, knappt uthärdligt ens hos förebilden Frans G. Bengtsson. Det hela tenderar ibland till jargong och raljans. Denna ”lysande stil” är riskabel. Den tenderar att åldras fort. ”Poltava” hade en viss fältmässig enkelhet. Men med de följande böckerna blommade retoriken, de sökta orden och posörsattityden ut ordentligt. Englund skulle inta rollen av Stor Författare Med Lysande Stil.

2.

Englund vill skriva väl: formellt väl. Det är ”den utsökt skurna satsen” som tycks spöka. Kanske som ett försök att komma bort från simpelhet och ”Ikeaprosa”, det vill säga avskalad rapportprosa. Men att skriva enkelt är inte att skriva simpelt. Englund har inte tagit det där till sig tycker jag, inte i den grad man kunde förvänta sig av en så unisont hyllad författare. Han får väl skriva som han vill. Och visst gillar även jag obsoleta ord och ”utsökta texter”. Men cruxet här är att, som Harley Earl sa, ”go all the way, then step back”. Det kallas även ”kill your darlings”. Man må gestalta och bygga upp ”lysande stilskapelser”, men man måste alltid minnas att det finns någon som ska läsa det hela också.

Men kanske Englund med ”Stridens skönhet och sorg” visat att han förstått det, att en vilja att förenkla kan göra underverk för stilen. Och visst, när han i ”Brev från nollpunkten” (1996) skrev om 1900-talet så var stilen förhållandevis sansad. Det var i alla fall inga bengtsson-åkningar av typen långa meningar. Men det finns här, ja i det mesta Englund skriver till vardags, en självrättfärdig ton, ett metabudskap av typen ”nazismen var dålig, stalinismen var dålig, trotskismen var bra i början men blev sedan dålig; nu lever vi i liberalismens tusenårsrike, halleluja”. En pretentiös stil med ett sådant budskap brukar kallas ”stipendieprosa”. Englund tycks mig vara en typisk representant för denna stil. Det är en stil som ger priser och MSM-hyllningar men är den läsbar? Nej.

3.

Nåväl. Han skriver som han skriver. Och de sökta orden och den ständigt skymtande ”briljansen” hade kanske gått an om det fanns en allmän lekfullhet, glädje och vitalism i verket. Men det hittar man inte. Englunds världsbild kan med ett ord kallas nihilism. Det leder till åsikter som att krig alltid är meningslöst och att alla som deltar är offer. Detta är ofta det intryck jag får av Englunds böcker.

Englund uttalar sig kanske inte programmatiskt mot krig. Men han har sannerligen aldrig uttalat sig för nödvändigheten av militärt försvar, aldrig uttalat sig för soldatlivets bättre sidor som att möta utmaningar och härda ut under strapatser.

Jag förstår inte denna blinda fläck i denne krigsförfattares verk. Han som skrivit om svenska krigsoperationer från 1630 till 1788 har aldrig, syns det mig, lyft ett finger för att sätta in detta i en kontext som heter ”Sveriges överlevnad som suverän stat”. Försvara sig måste man ju. Det är den lilla statens skyldighet. Var det till exempel meningslöst för finnarna att försvara sig 1939? För polackerna samma år? Var det meningslöst för Nordvietnam att stå emot USA:s aggression? Det är, som Clausewitz sa, ofta den svagare parten som måste gå i krig, som måste sätta sig till motstånd och förklara krig. Napoleon däremot sa sig ju alltid komma som befriare och vän. Hitler sa detsamma, Sovjet likaså. Således är krig inte alls generellt meningslöst. Man måste göra motstånd, ta till vapen och förklara krig om motparten utmålar sig som fredsvän och helgon.

4.

Nihilismen visar sig på flera plan i Englunds verk. Inget betyder något, inget spelar någon roll. Individens val är betydelselösa i ett blint, meningslöst verkande kosmos. En fältherres order och planer är, i de flesta fall, verkningslösa. Inget blir som man tänkt sig. Den bilden får man i essän ”Myten om fältherren” i ”Förflutenhetens landskap”. Där fokuseras på ett slag som, även om det vunnits, hade föga med fältherrens direkta order och dispositioner att göra. ”Slag som vunnits av sig själv”, slag som likt Katzbach 1813 varit en röra och som man efteråt rationaliserat till en transparent seger, må vara ett intressant fenomen. Men Englunds bild av fenomenet är vinklat. Englund glömmer att alla slag, även de mer förberedda, har perioder då ”striden strider sig själv”. Sedan fältherren väl gett sina order och det hela börjat, lever striden i viss mening sitt eget liv bortom kontroll och korrektion. Det blev annorlunda sedan radion kom, men bara delvis. Nu som förr har vissa fältherrar kunnat förutse det oförutsebara och bringa ordning i kaos – inte alltid, men tillräckligt ofta för att man ändå måste beundra de skickliga fältherrarna. Men av Englunds essä får man intrycket att oformligt kaos alltid är det normala i fältslag. Och därmed befäster han den rådande vänsteristiska myten som säger att alla militärer är idioter.

Englund belyser alltså sin tankegång med slaget vid Katzbach 1813. Detta vanns oförhappandes av Blücher. Och det må vara. Av det följer inte att alla fältslag är oplanerade kaos som vinns hipp som happ. Detta slag visar inte att det generellt finns någon ”myt” om ”fältherren” som måste avslöjas. Tyskarna gjorde såklart allt för att hylla Blücher efter detta, och kanske var berömmet oförtjänt. Men som Moltke den äldre sa: ”Tur har i längden bara den skicklige.” Jag tycker att en sådan visdom bör vägas in när man studerar slag som detta.

Militärer är idioter. Så heter det vänsteristiska mantrat. Traditionella generaler får inte beundras. Detta går igen på andra ställen i Englunds verk. I ”Ofredsår” karaktärsmördas till exempel Johan Banér. Det är inte särskilt svårt. Till och med jag erkänner att 1800-talsnationalismens hjältebild av bondeplågaren Banér var överdriven. Huvudperson i boken är Erik Dahlberg, överlag en mer beundrandsvärd militär. Men för denne kan Englund bara känna ”motvillig beundran”. Vadan denna reservation? Är det vänstercredot ”beundran av militärer = fascism” som sitter i?

5.

Englund har inget unikt att säga. Han är en antikvarisk historiker som återger vad som är känt. Han skildrar det förflutna med bredd men med föga djup. Narrativet byggs ut horisontellt, resulterande i tegelstenar som ”Den oövervinnelige” och ”Ofredsår”.

Englund har föga nytt att komma med. Hans monografier saknar statement, påstående, vinkel. Allt vi får är en standardintellektuell typ 1A som bjuder på indignation, illa dold ångest och en uppgiven känsla av att allt är meningslöst. Detta är som sagt vad som framkommer mellan raderna i Englunds verk: nihilism. Det latinska ordet ”nihil” betyder ”inget”. Nihilist är en sådan som inte tror på något. Inget existerar förutom det vi ser med våra ögon. Den enda trossatsen för en nihilist är att materien sönderfaller och kroppen dör. Inga eviga sanningsvärden finns, utom möjligen ondska, som utövas av högern. – Englund tycks mig ha ett sådant vänsternihilistiskt credo. Jag har under läsningen av hans texter inte funnit uttryck för någon högre världsåskådning. Ideellt innehåller hans böcker ingenting, de uttrycker ingenting annat än raljans, fönumst och beskäft.

Englunds högt omhuldade texter är tämligen ofta banaliteter uttryckta på jargong. Jag menar, nog kan man i hans tegelstenar hitta intressanta fakta om ett och annat, men vilken filosofisk ram presenteras allt detta inom? Jag vet inte. Jag ser bara indignation, ressentiment och återhållen ångest. Det är något oförlöst över det hela. Det är som om skon alltid måste skava i Englunds texter.

6.

Englund har prisats för sin goda stil. Det förstår jag inte. Han har ju inget att säga. Matthew Arnold ansåg att god stil var ”having something to say”. Har Englund det då? Jag vet inte. En och annan marginell nytolkning av någon 1600-talsaspekt har han kanske kommit med. En och annan förbisedd faktabit må han ha presenterat i sina storverk. Och nog har han ett stort ordförråd, och nog kan han citera mustiga passager ur historiska dokument. Men en sådan färdighet är inte litterär eller ens historisk i kritisk mening. Den är antikvarisk. Hos Englund kavlas banala åsikter om sådant som en Karl X:s uselhet ut över rad efter rad. Förebilden för en sådan ”lysande stil” må vara Frans G. Bengtsson och Barbara Tuchman. Men Tuchmans stil har kritiserats och Bengtsson gick som antytt på tomgång ibland. Ironisk jargong är inte detsamma som god stil.

Summa summarum: Englund är en habil underhållningsförfattare av sakprosaverk. Den som vill ha historiska monografier med en dyster, indignerad underton, allt presenterat på självmedveten jargong, kan gott läsa hans böcker om svensk stormaktstid. Den som inte vill ha hans oceaner av ord klarar sig, i aktuellt ämne, lika bra med böcker som Bengt Liljegrens Karl XII-biografi, Claes Wahlöös ”Slaget vid Lund” och Alf Åbergs ”Karoliner”.

Nu säger någon: men Englund har rensat i sin stilbråte, han skriver mer avskalat nu, i ”Stridens skönhet och sorg”. Det kan jag hålla med om. Den och texterna om Svensksund och Karl XII:s död i ”Förflutenhetens landskap” är nästan helt läsbara. Men ”Stridens skönhet och sorg” är i sig helt banal: den påstår inget, säger inget, kommer inte med något nytt. Visst har han här lyckats göra en läsbar mosaik genom att i uppsplittrade scener skildra ett antal människoöden under första världskriget, men utöver det är berömmet för denna och andra av Englunds böcker överdrivet. Han har ju aldrig haft en kontroversiell åsikt. Han sparkar bara på dem som ligger, som Johan Banér och Karl X Gustav. Och att oreserverat hylla en sådan som Erik Dahlberg går som sagt inte.

Englund är en arrogant författare. Tonen i hans böcker är genomgående pompös och sjävrättfärdig. Läsaren bjuds inte in att delta. Nej, bländad av den englundska stilen förväntas man falla i trans över banaliteter och vänsterliberala käpphästar som att militärer är dumma, krig är meningslöst, ja allt är meningslöst. Och högern är fascister och ska inte ens få komma till tals. Men att hylla två journalister (Schibbye-Persson) som illegalt tagit sig in i främmande land för att starta krig, det är förstås höjden av godhet.

Englund är något av ett helgon: Sankt Peter. Alla hans böcker upphöjs till mästerverk. Det är som i en diktatur: en ny bok av Englund, jubla…! Jag fråntar ingen läsare nöjet att plöja hans böcker och hämta upplysningar om flydda dar. Men den englundska stilen och attityden har problem. Att förmedla det man kan på ett enkelt, men inte simpelt språk, ska det vara så svårt? Det är i alla fall ett tips på varaktig framgång. Som sagt, ”having something to say” är det som genererar god stil. Inte knep och finter.

7.

Den englundska stilen är problematisk. Och åsiktsmässigt har han aldrig riskerat något. Man kan jämföra med akademikollegan Horace Engdahl, som i ”Cigarretten efteråt” (2011) ändå luftar åsikter om feminism, invandrare och annat som inte alls är rumsrena. Det är ett salongsmässigt men dock bildstormande som är oerhört uppfriskande. Om så Englund gjorde detsamma, om han någon gång tog av sig helgonglorian och släppte sargen kanske man kunde få se ett verk av denne på ren svenska, utan poser och manér och med originella och kontroversiella åsikter. Men han har inte tid att skriva böcker idag vad det verkar. Vi får väl vänta till 2019, då han enligt uppgift ska frånträda befattningen som Akademins ständige sekreterare. Då kanske man kan börja vänta sig en ny Englund i bokhandeln. Men för det tänker jag inte stanna uppe sömnlös.

Återigen: nog har Englunds verk sitt värde. Visst är det imponerande med en bok (”Poltava”) som detaljerat, och med gestaltningsförmåga, skildrar en historisk verklighet som få hade en aning om. Det var en smärre antikvarisk bragd: inte originell i sig, Englund läste de källor som fanns och var publicerade. Och stilen var lite överdriven redan här. Men låt gå för det; debutanter har rätt att pröva sig fram en aning. Inalles kan man här säga att syntesen, och ämnesvalet, blev en inspiration för en generation svenska historiker, amatörer och proffs, att skildra fältslag och krig under blågul fana. Jag blir bara lite betänksam när Englund blir nationalmonument utan att ha några speciella åsikter om något, annat än sedvanlig vänsterattityd. Och stil: visst ska man få gestalta och iscensätta, visst ska man få använda gammeldags ord, men som sagt är stilmässiga experiment som dessa riskabla och jag hoppas att nästa generation svenska författare inser det.

Relaterat
Gripenberg: Rösten i mörkret
Tegnér: Svea
Gustav Vasa
Jag värnar det jag står för
Aspekter på Ballard

Bild från Uppsala, staden där Englund doktorerade 1989

Vi har just haft en så kallad affär i Sverige. Den föranleddes av att en SD-medlem i Västsverige, Patrik Ehn, hotades av uteslutning. Bland annat för att han läst den tyske författaren Ernst Jünger. Oskorei har beskrivit det hela ganska bra. Här tänkte jag diskutera huruvida Jünger är en sådan bad boy som SD med flera tycks anse. Var inte Jünger rentav kulturnationalist…? Det kanske han var. Men den mörka auran fortsätter ändå att vidlåda Jünger. Han hyllade ju, in i döden, militärlivets härdande inverkan på individen. Men det finns i sig inget mörkt med att, som militär, idrottsman, eller bergsklättare, ge sig utmaningar i kast och lära sig bemästra dem.

Visst gillar jag Ernst Jünger. Se här. In toto är hans verk med sitt främjande av militära dygder, nationalism och esoterism helt i harmoni med mitt eget credo. Dock tog han aldrig ställning etniskt, vad det verkar. Han blev, under efterkrigstiden, aldrig tvingad att göra det.

Det hela landar i spekulationer. Etnicitet stod inte högst på Jüngers agenda. Han avled 1998 och behövde, tycks det, aldrig ta ställning till massinvandringen. Etnicitet berörde han aldrig i sina böcker.

Vad som kan sägas om Jünger var att han under mellankrigstiden var emot demokratin och den allmänna rösträtten. ”Jag hatar demokratin som pesten” stod det till exempel i tidiga utgåvor av ”Das Wäldchen 125” (1925). Han mjuknade med åren, men huvudintrycket är att han föredrog kejsarstaten framför allt det som kom senare: såväl Weimar och nazismen som Tyskland efter 1945.

Jünger var ingen vurmare för nordiska nejder, germanskt urhem och germanskt folkkynne. Enligt Elliot Neaman (”A Dubious Past”, 1999) var Jünger fri från völkisch, nordiska och rasmässiga idéer. Hans fascistestetik hade latineuropeiska rötter.

Man kan säga: Jünger var inte antivit, långt ifrån. Men han var förhållandevis sval inför idéer om etnicitet.

- – -

Vad Jünger skulle ha haft för åsikt om massinvandring vet jag alltså inte. Men spekulera kan man ju.

Man tycker kanske att ”gamle fine Jünger”, typ på 1990-talet, skulle ha sällat sig till högern även i etniska frågor. Han var ju redan framgångsrik författare, med sitt verk bakom sig, så han hade inget att förlora. Men medias makt är stor och han kan ha fruktat den. Att varaktigt frysas ut, även av konservativa tyska tidningar, förlag och allt (som hade blivit resultatet av detta), det torde han inte ha sett fram emot.

Men visst, mellan skål och vägg hade han nog inte sagt sig gilla en alltför stor fjärrinvandring.

- – -

Frågan om Jünger var kulturnationalist blir, som sagt spekulationer. Skulle han ha stått upp för etnonationalismen? Det hela har mest teoretiskt intresse. Det påverkar inte det aktuella fallet, SD-affären, som symboliserar att Ernst Jünger är och förblir en bad boy och högerspöke. Trots att hans böcker finns på varenda svenskt bibliotek. Och trots att finförlaget Atlantis 2011 gav ut Carl-Göran Heidegrens ”Ernst och Friedrich Georg Jünger – två bröder, ett århundrade”. En positiv, affirmativ skildring av en konservativ livsmiljö.

Ändå är Jünger kontroversiell. Jag förstår det helt enkelt inte. Vad är det för fel med att skildra den mentala höjning som soldater i strid erfar? Ta bara denna ögonblicksbild från försvarsstriderna 1918:

Mannarna hade gjort ”bajonett på”. Med geväret i hand stod de, orörliga som statyer, vid svackans främre sluttning och blickade ut över förterrängen. Av och till, i skenet av en lyskula, såg jag stålhjälm vid stålhjälm, klinga vid klinga skina till. Jag blev fylld av en känsla av osårbarhet. Vi kunde malas ner, men inte besegras.

Detta står att läsa i ”I stålstormen” (1920). I den boken och i ”Der Kampf als inneres Erlebnis” (1922) skildrade han mentaliteten hos första världskrigets stöttrupper, skyttegravskrigets avantgarde som skulle göra bräscher i fiendens försvarslinje. Och att som Jünger lyfta denna livskänsla är enbart av godo. Essentiellt är militärlivet enbart härdande. Man lär sig lösa uppgifter under press. Man lär sig leva i ögonblicket, övervinna sig själv och flytta gränserna för vad man tror är möjligt.

- – -

Jünger var frontsoldat i första världskriget, igång från 1915 till hösten 1918. Under mellankrigstiden var han först stamanställd officer i Reichswehr. Efter att ha slagit ner röda uppror sändes han till generalstaben i Berlin och utarbetade en ny infanterihandbok. Sedan fick han, under arbetstid, skriva på sin frontmemoar som blev ”I stålstormen”. Strax tog han avsked ur det militära. Men han kvarstod i reserven. Vid krigsutbrottet 1939 återinkallades han i tjänst. Han befordrades till kapten och deltog som kompanichef i invasionen av Frankrike. Några hårdare strider utkämpade han inte, men han fick Järnkorset för att ha räddat en soldat som sårats framför skyttelinjen vid Rhenställningen.

Jüngers skildring av invasionen i Frankrike är föredömlig. Den är, som sig bör, generalstabsmässigt klar. Men det är ingen frontrapport. Iakttagelser av naturen, reflektioner över Ett och Annat och noteringar om vissa drömmar förekommer också.

Är detta kontroversiellt? Antagligen, i ett medieklimat där allt positivt omnämnande av militärlivet är förbjudet. Svag och försvarslös ska den vite mannen vara, då är kosmopoliterna nöjda.

Relaterat
Jünger: liv och verk
Botho Strauss: Återupprätta Eros och Soldaten
Svensk bushido
Hagakure: en samurajetik
Svenssongalaxen: recension av Evolas ”Metaphysics of War”

Bild från Flandern i norra Frankrike, en terräng där många av första världskrigets slag utkämpades.

Det var ett tag sedan jag uppdaterade här. Men bättre sent än aldrig. Hur det blir framöver vet jag inte. Några inlägg till innan sommaren bör det väl bli. Men jag lovar inget; ”osvuret är bäst”… — Idag ska jag tala om Sverige. Jag anser att Sverige existerar. Och svenskar. Orden ”Sverige” och ”svenskar” kan ses som sedvanebegrepp. Även om tvivelsjuka historiker försöker förneka Sveriges historiska existens så finns Sverige mm som sedvanebegrepp inom den historiska diskussionen.

”Svenskar, svenskar” ropade Karl XII till trupperna under slaget vid Poltava [Liljegren s 179]. ”Varer svenske” brukar anges som en av Gustav Vasas paroller. Och 1838 skrev Carl Jonas Love Almqvist: ”Blott Sverige svenska krusbär har.” Det var väl suspekt, redan 1838…? En romantisk vurm för det svenska i sig, långt innan 90-talismen, Heidenstam, Skansen och Svenska Dagbladet. I skriften ”Svenska fattigdomens betydelse”, som kom samma år, filosoferade Almqvist vidare om Sverige och det svenska.

Med andra ord existerade intresse för den svenska särarten redan på 1830-talet. Dagens mediaelit förnekar ju att ”Sverige” och ”svenskar” var allmänt brukade, allmänt erkända begrepp före 1890-talets borgerliga nationalism. Eliten av idag må historiskt erkänna existensen av dalkarlar, smålänningar, upplänningar, hälsingar och så vidare, men Sverige, det är något farligt det, något tabubelagt som man inte får nämna i Korrekthetens kyrka. ”Svenskar” sägs vara en modern konstruktion.

- – -

Jag anser annorlunda. Redan på 1400-talet blossade svensk nationalism upp med Engelbrekt. De danskvänliga herrarna näpstes och folket fick säga sitt på ett slags riksdag 1435. Samma nationella tendens sågs samtidigt i Tjeckien med Jan Hus (1369-1415) och i Frankrike med Jeanne d’Arc (1412-1431). Jeanne fick en vision att befria sitt land från engelsmännes ockupation. Cirka tjugo år efter hennes första uppträdande på scenen var hennes vision förverkligad: Frankrike var befriat. 1453 höll engelsmännen bara staden Calais, från att ha behärskat mer än halva landet innan Jeanne kom. Det är vad jag kallar nationalism i aktion.

Men jag går OT. Sverige var en realitet redan på medeltiden. Det politiska enandet skedde i spannet 1000-1250. Birger Jarl av Bjälboätten, eller, sedvanligt uttryckt, Folkungaätten, fullbordade verket. Det svenska riksvapnet fick under Folkungaättens dagar gult och blått som vapenfärger. Tre kronor användes för sin del som rikssymbol av Magnus Eriksson, ett bruk etablerat i och med Albrekt av Mecklenburg.

I Kristoffers landslag från 1442 sägs vidare att ”Svea rike är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta.” Och dagens svenska flagga finns påvisad sedan åtminstone Johan III:s dagar. Med Gustav II Adolf kom även den tretungade örlogsflaggan.

- – -

Nå, hur var det med svenskarna då? Som begrepp härrör detta från folkstammen suiones som omtalas av romaren Tacitus i ”Germania”, 98 e.Kr. ”U”et i ”suiones” uttalas som ”v”. Germanerna sägs av Tacitus vara ljushylta och blåögda, och suiones, levande på den Skandinaviska ön (romarna visste inte att det var en halvö) klassas som en germansk stam med germanska bruk (krigshövdingeskap, i övrigt ett fritt samhälle, man har även båtar med likadan för och akter, embryon till vikingaskepp). Således ska man vara övermåttan tvivelsjuk (eller heta Dick Harrison) för att inte se dessa suiones som senare tids svear.

På 500-talet e Kr nämner för sin del den gotiske historieskrivaren Jordanes det nordiska folket suehans. Och det är, om ni frågar mig, samma folk som Tacitus omnämner, alltså vad vi idag kallar svear. Lokalt kallades dessa svear svithiod, sveafolket (efterledet av ger. theod, folk, stam). Detta blev med tiden namn på provinsen de bebodde: Svithiod. Omsider överfördes detta till hela Mellansverige som blev Svealand.

- – -

Jag skulle som sagt i detta inlägg tala om svensk etc som sedvanebegrepp. Och Svealand blev för sin del tidigt ett sedvanebegrepp. I Kristoffers landslag från 1442 står det ju att ”riket är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta”.

Vad hände sedan då med detta begrepp, Svealand etc?

Därom kan jag berätta. Svea rike blev därefter, hos en Olaus Petri på 1500-talet, till ”Sverike”. Genom assimilation har uttalet och stavningen Sverige uppstått. På medeltidslatin kallades annars detta Sveavälde för en hel del: Svedia, Svecia eller Sveconia. ”Svensk” på latin är för sin del sveco: sveco sum, jag är svensk. Detta Svecia och så vidare betecknade redan då dels mellersta Sverige med Mälardalen, ”Svealand” i motsats till Götaland (Gauthiod, Gothia). Dels betecknade det hela riket, vilket på den tiden var lika med Svea- och Götaland plus möjligen Blekinge, samt definitivt med Norrland.

Hur svear blev namnet på hela regionens folk kan alltså sägas vara ett sedvanebruk, en konvention. Jämför Danmark: där kallades ju regionens folk daner även om de kunde separeras i jyllänningar, själlänningar, halläningar och skåningar. Jag tror inte att Danmark har samma tvivelsjuka debatt som vi: en debatt där det sedvanligt uppfattade folk som gett namn åt hela landet, ska förnekas och betvivlas i nihilistisk anda.

- – -

Nå, mediaelit och akademiska historiker – finns Sverige eller inte? Existerar svenskar som en historisk realitet sedan forntiden? Sa Karl XII på Poltavas slagfält ”svenskar, svenskar” eller inte? – Den som förnekar detta har ett digert förnekelsearbete framför sig.

Litteratur: Bengt Liljegren: ”Karl XII – en biografi”. Historiska Media 2000

Relaterat
Svensk bushido
Solguru om svensk identitet
Nilrik: ”Den ökar Svea land som odlar Svea jord”
Tegnér: ”Svea” (1812)
På min andra blogg: Svensk som sedvanebegrepp

Hågahögen, bronsåldershög söder om Uppsala

Det är nationaldagen idag. Det är den 6 juni 2012 och vi svenskar firar nationaldag.

Vi svenskar firar idag. Vi finns ju plötsligt. Fredrik Reinfeldt sa i maj i år att etniska svenskar finns. Det sa han inte tidigare. I en riksdagsdebatt från 2010 med Jimmie Åkesson var det annat ljud i skällan. Då skulle vår folkgrupp problematiseras ihjäl. Svenskar gick inte att definiera då sa Fredde. Men nu finns vi åter. Vi sju miljoner etniska svenskar har officiellt sett dagens ljus ånyo.

Men kampen för vår formella existens är inte över för det. Helle Klein sa ju i TV att ”etniska svenskar” är ”ett oerhört farligt språkbruk”. Okej då Helle, känd dig skrämd då. Det ändrar inget. För nu är det slut med MSM:s förnumstiga bortförklaringar om vår existens. Nu är det slut med proklamationer att (vita) folk inte finns, att (vit) etnicitet är problematisk.

Det är den 6 juni. Vi svenskar, en germansk stam, firar den suveränitet vi levat under i större delen av vår historia. Denna suveränitet var i fara i slutet av medeltiden. Då kom Gustav Vasa och återställde den. Det är sant. Han räddade oss. Han återupprättade den svenska stat med medeltida rötter som den dåvarande danska imperialismen höll på att utplåna. Det ”av Svea och Göta riken sammankomna Sverige” blev åter en suverän stat efter Gustavs befrielsekrig. Han valdes så till kung i Strängnäs 1523, den 6 juni. Det är det vi firar idag.

Gustav är värd att hedra. Han var en hård man men utan honom hade det inte ens funnits någon svensk stat att ogilla – ingen svensk historia att förhålla sig till, ingen självständig tillvaro för det svenska folket genom de stormar som väntade, genom den aggressiva miljö av stormakter vi då levde i. Gustav grundade den starka stat varmed vi kunde värna vårt land mot dansken, ryssen och polacken. Dessa tre anföll oss ju 1700 men de fick svar på tal. Det var för att det fanns en suverän svensk stat som kanaliserade rikets resurser. En stat grundad eller återupprättad av Gustav Vasa. Då betyder det mindre att Gustav var en tyrann som ödelade kloster och plundrade kyrkor på silver. Han gick kanske för långt ett tag, han fick uppror på halsen på grund av övernitiskt rofferi, men hans gärning i stort var god. Utan honom hade det inte funnits någon historia om Sverige som suverän stat.

- – -

Gustav räddade oss, räddade vår självständighet som folk i en aggressiv omvärld. Men även idag finns det hot. Svenska folkets existens är hotat av aggressiv mångkultur. Sentimentet är att vita är onda, svenskar finns inte, svensk kultur är världelös. Vi ska blandas upp. Istället för en trygg existens som fritt folk ska vi vandra ut i multikulturens tusenårsrike där ingen talar om tradition och tro, där inga vita finns, där vi lever i en utblandad monokultur upprätthållen av en brun mestisbefolkning. Detta låter kanske fint för vissa batikhäxor och lobotomister, men agendan bakom detta är ondskefull. Det pågår ett krig, ett lågintensivt krig mot vår etnicitet. Det är ett slags folkmord – ett diskret men påtagligt folkmord. När jag var barn fanns det i detta land förutom etniska svenskar några hundratusen sverigefinnar, det fanns något färre samer och tornedalingar. Och det fanns ytterligare några mindre enklaver etniska minoriteter. Idag däremot, idag har (förutom sverigefinnar) 1,5 miljoner av vårt lands befolkning utrikes påbrå. Var kom de ifrån…? Det är aggressiv mångkultur det. Svensken ska utplånas, förberedelse till folkmord är ordet. Och det är straffbart. Se vad FN säger: även förberedelse till folkmord ska lagföras. Artikel 3 i 1948 års konvention om folkmord säger ju att alla dessa handlingar är straffbara: folkmord, förberedelse till folkmord, uppmaning till folkmord, försök att begå folkmord, samtycke till folkmord. Och samtycke till folkmord, det är vad de gör sig skyldiga till som inte protesterar mot massinvandringen.

Så de som tror att det går att vara neutral i det kulturkrig som pågår bör tänka om. Man kan inte vara neutral! Man kan inte kalla sig färgblind. Det är bara ett kordord för antivit. Andra etniciteter definierar sig ju som det de är, de är självmedvetna politiska aktörer på basen av sitt blod. Vita däremot är loja, säger att ras inte är viktigt. Kalla er inte vita då, kalla er nynegrer eller vad som helst – om nu invandrare ska kallas nysvenskar. Go ahead, make my day, men tro inte att detta leder till någon ära. Det leder till otrygghet och vilsenhet; överger ni er etniska identitet går ni frivilligt ut i kylan.

Etnicitet är satt på dagordningen. Hur då? Ja, genom att importera en 1,5 miljoners ersatzbefolkning så skapar man kontrast. Det får vi ju annars veta dagligen: vita hånas eller tigs ihjäl som självständig kraft, som etnisk grupp, men så fort en invandrare gjort något, då är etniciteten där som något fint. Loreen! Vad bra hon var, och så var hon berb också! Då var det extraordinärt, detta är början på något nytt!!! – Bara så vi är överens: jag anser att Loreen var duktig, hon vann mello och ska ha cred för det. Och hur den svenska artist som deltar där ser ut är inte viktigt. Det är som casting på teatern. Jag bryr mig inte om ifall Maria Magdalena i ”Jesus Christ Superstar” spelas av en asiat. (Jag tänker här på Joanna Ampil i uppsättningen 1997, den som dirigerades av Andrew Lloyd Webber himself.) Men den som däremot överbetonar hur viktigt det var att Loreen hade invandrarbakgrund, den personen bekräftar ju att etnicitet är viktigt. Så ni får som ni vill: etnicitet är viktigt. Men vita ska också existera i detta pussel. Och Sverige är vårt genom svensk strävan.

- – -

Det var Vilhelm Moberg som sa det: ”Sverige är vårt genom svensk strävan”. Det ska vi komma ihåg. Det är vi etniska svenskar som byggt upp och skapat detta land, det går inte att konceptuellt komma ifrån längre, det går inte att ljuga bort eller mörka. Freddes utsaga om ”etniska svenskar” var en vattendelare. Nu finns vi igen i den officiella begreppsvärlden. Svenskar är satta på dagordningen. Frågan har, som det säger, lyfts. Och vilket lyft: nu känner man i andanom hur svenskar sträcker på sig, hur de liksom lyfter huvudet fritt och inser kraften i att definiera sig som etnisk grupp. Ingen makt kan hindra dem från det; har däremot någon problem med detta så är det hets mot folkgrupp…!

Svenskar finns igen. Det är en ändring i samhällsklimatet som kommer att bestå. Kampen för svenska traditioner, den svenska stilen och den svenska attityden, parallellt med vår existens som folk, den kampen fortsätter. Men jag gissar att det blir svårare att motarbeta oss nu, svårare att bortdefiniera oss, svårare att i tvivelsjukans namn säga att Tacitus’ sviones inte är svear, det där som är Dick Harrisons käpphäst.

Vi finns återigen. Något inbördeskrig är inte nödvändigt för att understryka det. Nej, men vad som kommer att ske framöver är att fokus flyttas från mångkulturkramande, antivitt sentiment och slentrianmässigt nedvärderande av allt svenskt, vare sig detta svenska är kulturellt eller etniskt. Fokus kommer att flyttas från antisvenskhet till ett sunt omhuldande av svensk historia och svenska traditioner. De exakta politiska formerna för detta må vi bestämma i allmänna val och öppen debatt – just det, en öppen debatt och inte som hittills en sluten, stängd och låst debatt.

Det har ju varit fallet tills nu: läget har varit låst. Det har varit rasiststämpel så fort någon velat ifrågasätta massinvandringen. Om någon föreslagit en 0,000000001 procents minskning av invandringen har det varit rasiststämpel och utslängning från debatten. Det har i praktiken betytt munkavle, inre exil och ostrakisering. Men nu ska saker och ting börja debatteras på riktigt – i MSM och i partierna, inte bara på nätet. Låt tankeskolorna tävla och blommorna blomma, som man sa under Kinas kulturrevolution. För en revolution, det är det – en fredlig revolution, en revolution på grunden av tradition och tro, en revolution med det svenska folket som del i ekvationen. Vi är en del av den internationella koncerten och vår operationsbas är Sveriges land. Och detta Sveriges suveränitet, dess kultur och traditioner är vad vi firar idag. ”Sverige är vårt genom svensk strävan”, låt aldrig dessa Vilhelm Mobergs ord glömmas. Det är i vart fall vad jag privat har i sinnet när jag firar min nationaldag idag.

Relaterat
Vilhelm Moberg: Svensk strävan
Massinvandring
Etnicitet är viktigt
Gustav Vasa
Jag värnar det jag står för

Prins Eugen, ”Det klarnar”. – Denna text publiceras parallellt på mina två bloggar, Svenssongalaxen och Rent Principiellt. Så gjorde jag förr året också, se här.

Nyss skrev jag om svensk bushido. Nu ska jag gå till urkällan för denna bushido, denna programmatiska krigarfilosofi, denna ”krigarens väg”. Det görs genom en titt på skriften ”Hagakure” som skrevs av en japan på 1700-talet. Texten har tidigare publicerats i min pdf-bok ”Drakens spegelbild” som finns fritt tillgänglig här. Läsningen baseras på ”Hagakure – the Book of the Samurai”, Kodansha 1992.

Hur tänker en soldat, hur ser hans typiska mentalitet ut? Det bästa svaret ges i den japanska ”Hagakure”. Där står, svart på vitt, att en samuraj ska vara medveten om döden, vara medveten om att han ska dö. Detta är vad som gör en soldat till en soldat, hans definierande egenskap.

Krigarens väg är dödens väg, en samuraj ska vara medveten om döden. Han behöver inte inympas egenskaper såsom lojalitet, mod och sonlig vördnad, ty medvetandet om döden för de andra med sig.

Detta säger Hagakure och löser därmed samurajfilosofins gordiska knut, blir ett alexanderhugg genom all doktrin som handlar om ”krig och krigsfolk” – och detta inte bara för de västerländska försöken på områden utan även de japanska. Jag menar, man har ju läst olika uppräkningar på hur samurajen borde vara, olika listor på goda egenskaper han skulle ha; förutom de ovannämnda lojalitet, mod etc kan det vara sådant som beslutsamhet, koncentration, offervilja. Men hur enkelt är det inte att säga som Hagakure: ”Lämna allt bakom dig, gå dödens väg”.

- – -

Hagakure är en instruktionsbok för samurajer, en bushido-urkund, en guide för den som vill vandra krigarens väg. Den skrevs av en viss Yamamoto Jocho i början av 1700- talet. Fundamentet i läran låter enkelt och är enkelt, men det enkla är svårt som Clausewitz sa. Clausewitz har ju med sin ”Om kriget” kallats ”the master of the obvious”, och samma epitet kunde sättas på Yamamoto med hans bok.

Krigarens väg är dödens väg, detta är grundkonceptet i Hagakure, sedan följer olika tematiseringar av det hela. Som detta med ”börja dagen med att dö”: Yamamoto säger att lojalitet intill döden kräver daglig övning som börjas med att meditera stilla, föreställande sig olika sätt att dö: av pil och båge, skjutvapen, spjut och svärd, samt drunknad, träffad av blixten och så vidare. Detta, säger författaren, uppammar inte försiktighet utan det rakt motsatta: beslutsamhet att dö. En mer soldatmässig, andlig morgongymnastik än denna är svår att tänka sig.

Vidare: dör man utan att ha fullgjort sitt uppdrag dör man visserligen förgäves, men man dör inte i vanära heter det. Detta är en viktig distinktion, en som visar hur samurajerna tänkte; den kan sägas illustrera detta med principuppfyllelse framför måluppfyllelse. Detta kan också sägas vara grunden för Yamamotos tes att man som samuraj inte bör hänfalla till bluff; det är bättre att i en strid misslyckas stort, exempelvis förlora på ett tidigt stadium, än att vara alltför hårt inställd på att vinna. I det senare fallet kan man nämligen lockas ta till knep och finter.

Ett tredje exempel på temat ”princip före mål” eller ”ärlighet varar längst”, är Yamamotos hävdande att man inte ska beräkna allt utifrån om det leder till vinst eller förlust. Ur vardaglig synvinkel är det ju en vinst att leva och en förlust att dö, men med ett dylikt ideal för ögonen är man ingen stridsman längre. Och inte blott samurajer har nytta av att avstå från att kalkylera allt, utan även vanliga människor vill jag hävda; beräknar man allt enligt vinst eller förlust blir man nämligen en ytlig räknenisse i allt man företar sig, en ängslig typ, en ”rädd aktör” och ingen redaktör.

Det sistnämnda kan med Yamamoto även uttryckas: i en 50/50-chans att överleva bör samurajen välja döden. Att här med intellektet avgöra vad som är rätt alternativ är omöjligt och om samurajen börjar spekulera förlorar han sin beslutsamhet.

Vissa börjar dagen med en schlager, samurajen börjar dagen med att dö – och sedan ska han träna och ligga i, bli bra på det han gör – och sedan, säger Hagakure, intala sig att han är landets störste krigare. Detta kan tolkas som att högfärdighet är en dygd för krigarnaturer. Det antika dramats miles gloriosus, dess skrytsamme soldat är kanske jobbig att träffa på i verkligheten, men han är en tidlös typ, en sann typ. Hellre en skrävlande krigare än en blyg. Tänk också på de la Chapelles soldatinstruktion för karolinerarmén, där det sas att soldaten bör vara ”en smula högfärdig”.

Det ligger visdom i detta: en krigare utan stolthet är ingen krigare. Se bara på generaler i olika länder (en George Patton, en Adolf Ehrnroot) som var för sig brukade hävda att det egna landets soldater var världens bästa. De gjorde andligt rätt i detta ty vita lögner är nödvändiga för kårandan.

- – -

Hagakure hävdar att samurajen alltid ska tänka i termer av ”här och nu”. För endast så kan han ständigt vara aktionsberedd, beredd att offra livet för sin herre. Krisen kan vara runt hörnet, hur lugn vardagen än verkar. Hagakure hävdar även att det är dåligt att vara ekvilibrist, vara expert på en konst som exempelvis svärdsfäktande, för man blir då blind för allt annat än den egna sysslan. En sund inställning till krigarlivet; bli inte en robot, skaffa dig utblick. Här kommer man att tänka på 1600-talssamurajen Musashi som var skicklig med svärdet men för den skull ingen ekvilibrist; han var emot alltför invecklade fäktinstruktioner, sådana där man ställde upp 36 svärdsrörelser. Musashi hävdade att det bara fanns fyra: från höger till vänster, från vänster till höger, uppifrån och ner och nerifrån och upp. Enkelhet, master of the obvious!

Det om samurajer. Men Hagakure tar även upp allmänna förhållanden. Till exempel bör enligt Yamamoto ett möte hållas först sedan alla närvarande nått konsensus i aktuell fråga. Detta sägs prägla mötesstilen även i det moderna japanska näringslivet, mötet som formalitet. Det kan låta främmande för en del; möten är väl till för att diskutera, låta åsikter korsas som klingor, tes möter antites för att bli syntes? Men visst förekommer den japanska stilen även i västvärlden; jag kommer att tänka på Nokia på 80-talet som tillämpade inofficiellt beslutsfattande, och det formella mötet bara blev ett insegel, en tom formalitet. Detta var under Kari Kairamos glada dagar.

Vidare finns i Hagakure en massa praktisk levnadsvisdom, som till exempel maximen att man ska vara särskilt ödmjuk sedan man fyllt trettio; man inte ska rota sig i sina vanor, vilket man kanske tenderar att ha gjort vid denna ålder. Man ska se upp så att man inte stagnerar utan behåller förmågan att lära, bli nyfiken, förundras. Här kan man tänka på Napoleon; det sägs att han för att inte bli slav under sina vanor såg till att inte skaffa sig några.

Små saker bör tas på allvar, säger Yamamoto. Denna idé har jag i annat sammanhang sett formulerad som: ”Små saker bör ägnas stor möda, stora saker bör behandlas med lätthet.” (Detta omhuldades av samurajen i den amerikanska filmen ”Hundens år”.) Det visar på en god insikt i människans begränsningar. Exempelvis kan ju alltför mycket grubbel över de stora livsfrågorna vara kontraproduktivt, man grubblar och grubblar och kommer ingen vart; istället bör man ägna tiden åt något enklare, något man klarar av att lösa, varunder man kanske når en lösning även på de stora frågorna. Minns här modsens lag: ”Ditt första budord ska vara tvättråden på din skjorta”. Visst var detta dandyism, snobbens ytlighet kodifierad, men det kan lika gärna vara första steget till ett andligt liv. Det yttre speglar det inre, såväl i platonismen som i det medvetna vardagslivet.

- – -

Yamamoto säger: så länge samurajen är lojal till sin herre, allmänt modig och seriös, gör det inget om han har smärre brister som att vara självisk eller retsam. Detta, tycker jag, visar på ett sällsynt drag av pragmatism i en moralkodex som denna, texter som annars tenderar att lista höga principer sida upp och sida ner, ideal en masse utan pardon. Liknande pragmatism återkommer när Yamamoto citerar ordspråket fiskar lever inte i klart vatten, tolkat som: eftersom vi inte lever i en fullkomlig värld bör man inte vara för sträng när man dömer sina medmänniskor.

Samurajen ska alltid tänka i termer av ”här och nu” sa jag tidigare. Hagakure betonar att man ska koncentrera på ögonblicket: ”Nu är ögonblicket och ögonblicket är nu”. Detta kan påminna om don Juans ord till Castaneda: ”Det finns bara här och nu!” Detta är om ni frågar mig höjden av enkelhet, höjden av visdom; inga undanflykter, tänk inte för abstrakt. ”Gör vad du kan med det du har där du är” som amerikanen sa. Allmänmänsklig filosofi i Hagakures anda.

Några ord om Yamamoto själv. Han levde 1659-1719 som samuraj under Sagaprovinsens daimyo. När Yamamoto var 42 dog denne daimyo; Yamamoto tänkte därmed begå självmord av lojalitet, men den nye daimyon hade i modern anda förbjudit sådant. Yamamoto levde då istället ut sina sista 20 år i avskildhet under vilken han idkade zenstudier och skrev Hagakure. Han hade två döttrar och en adoptivson.

Allra sist kan man fråga sig vad detta ”Hagakure” egentligen betyder, hur titeln ska översättas. Det brukar tolkas som det som göms under blad eller i lövens skugga.

Relaterat
”Drakens spegelbild – en bok om Japan”
Castanedas existensialism
Yukio Mishima
Svensk bushido
Musashi och tomheten
Clausewitz: ”Om kriget”

Bild ur Kurosawas film ”Yojimbo”, 1961

Karl XII är aktuell igen. Svenska Sabaton har nämligen kommit med en ny CD: ”Carolus Rex”. Med låttitlar som Dominium Maris Baltici, Karolinens bön och Ett Slag Färgat Rött, samt titelspåret Carolus Rex, visar man var skåpet ska stå. Detta är svärdssvingarrock à la Iron Maidens The Trooper, det är Manowar på svenska. – Det följande ska inte handla om Sabaton, detta var bara en populärkulturell ingång. Detta inlägg är nämligen ett resonemang om den svenska stormaktstidens speciella mentalitet. För nog har det funnits kungar och krig genom historien, som forntida germanerhövdingar och andra gestalter som förlorar sig i historiens dimmor. Men går vi till nya tiden är krigarmonarker rätt ovanliga. Endast Fredrik den store och Napoleon har utövat samma omedelbara närvaro i stridsledningen som Gustav II Adolf och de karolinska kungarna. Den Karl XI som i slaget vid Lund rider i spetsen för Livregementet, Smålands ryttare och Drabanterna, förföljande danska vänsterflygeln, är en kung beredd att dö i strid. Detta är vad jag kallar svensk bushido: en attityd som genomsyrade hela den svenska armén då och även senare. Kungen blir symbolen för den du-och-bror-attityd-till-döden som är bushidos kärna.

Nu skriver jag om svensk bushido. Vad är då detta? Det är den svenska varianten av krigarens väg, bushido. Bushido idkas i Japan. Där har man tänkt över denna livshållning starkare än vi. Som det t.ex heter i urkunden Hagakure: ”Krigarens väg är Dödens väg.” Den som är soldat och krigare måste lära känna döden, måste ställa in sig på att dö, även om detta aldrig yttras explicit till svenska soldater – varken idag eller igår, varken till materielkrigets soldater eller soldater under musköt-och-hästtiden. Eller ens till hednatidens krigare. Men intuitivt måste varje svensk krigare värd namnet ha varit beredd att dö. Annars klarar man inte stridens krav. Varken på Karelska näset, på Sliparebacken eller på Brunkebergsåsen.

Svensk bushido. Det är ett sätt att på svenska förhållanden applicera Castanedas diktum: ”A man goes to knowledge as he goes to war: wide awake, with fear, with respect, and with absolute determination of purpose.” Sådant är krigarens sentiment. Svensk soldat ger sig således ut i Zonen och når ett högre medvetandetillstånd, vare sig det är ”på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter eller Lützens kullar”. Han agerar intuitivt, rör sig energifritt i stridens nolltillvaro, stridens tillstånd. Detta tillstånd kallar jag svensk bushido.

Detta tillstånd är svensk soldatverklighet genom historien – vid Märkäjärvi, Villmanstrand, Revolax, Lund och Helsinborg, vid Fyrisvall och Bråvalla, vid Hova och Gestrilen, vid Brunnbäcks färja och Stumh, vid Warszawa och Fraustadt. Och det är en positiv och affirmativ soldatattityd jag vill förmedla, inte en dödslängtande, även om man måste vara beredd att dö. Det handlar om att klarvaken betrakta landskapet och leva här och nu. Se döden i vitögat och leva för att kämpa ännu en dag. Jag vet att denna mentalitet är ganska främmande för dagens moderna människa. Men svensk buhido är inte frågan om nihilism, det handlar inte om frossande i död och förstörelse. Det handlar inte om att dyrka döden i sig, vilket annars är lätt hänt när man vistas i soldatismens vive la morte-kultur.

- – -

Klarvaken, ödmjuk och beslutsam sa Castaneda, det är vad som gäller för krigaren. Och detta sentiment visar sig av och till i Sveriges historia. Vi ser det till exempel i Karl XII:s yttrande: ”Värjan skämtar inte.” Svärdet bär på sin egen sanning. I duellen finns det ingen plats för ironi och raljans, för tvetydigheter och halvheter. Du antingen vinner eller förlorar. Och attityden bör vara dödsmedveten, dvs att inte räkna med att överleva. Mentalt bör krigaren välja död framför liv säger Hagakure. Karl XII:s yttrande om värjan tycks mig vara del av samma sentiment.

En indoeuropeisk sentens lyder: Att rida, att skjuta, att tala sanning. Det tycks mig rimma med krigarens väg. Samurajen vandrade för sin del kyuba-no-michi, hästens och bågens väg. Karl XII föredrog för sin del att rida framför att åka vagn (Bengt Liljegren, Karl XII, 2004). Det var hans far som lärt honom konsten; Karl XI praktiskt taget levde i sadeln. Han red genom hela riket och inspekterade regementen som ett slags avkoppling. Men han var ingen söndagskrigare. Han började sin kungabana i sann buhido, dvs med att dö, att föreställa sig döden. Krigaren måste bekanta sig med tanken på döden säger Hagakure. Och inför skånska kriget sa Karl till Erik Dahlberg att han var beredd att våga livet i kraftmätningen som förestod. Dahlberg: ”… skulle han [= Karl] ock aldrig komma dädan, begärde icke annat än dö, och den som honom sådant ville avråda, den skulle smaka spetsen av hans värja” (Alf Åberg, Karoliner, 1976). Mer pregnant än så kan inte svensk bushido formuleras.

Relaterat
Castaneda och döden
Orvar Nilsson
Svenska honnörsord
Bondetåget 1914
Fokusera på Sverige
Om Sveriges historia
Skeppet Ölands strid mot engelska flottan
Japansk bushido år 1970