Rent Principiellt

Bertel Gripenberg gillas av RP-läsarna. Det tror jag mig kunna säga. När jag skriver om Gripenberg här på bloggen så får jag många kommentarer, ofta med citat ur andra Gripenbergdikter. Det är guld värt, det är entusiasm och inspiration från läsekretsen det…! Så jag skriver gärna mer om denne finlandssvensk författare som levde 1878-1947. Han började som dekadensdiktare och sonettmästare, sedan blev han tidskritiker och högerman, deltagare i inbördeskriget och nationalist. Krigsupplevelsen definierade honom kan man säga, han återvände ständigt till denna tid i sina texter. Men oavsett vad han diktade om så var han en boren begåvning, en född poet. Även när han parodierade modernismen (”Den hemliga glöden”, 1925) blev resultatet klangfyllt och fängslande. – Gripenberg är tacksam att skriva om. Men jag skriver inte enbart för nöjes skull. Här ska jag nämligen ta upp en längre dikt från 20-talet som aldrig lämnat mig någon ro. Det är något i den som ”tvingar mig att gå upp att svara”, som signalen från en ihärdigt ringande telefon.

Finland frigjorde sig 1917 från Ryssland. Efter olika strider erkände Sovjetryssland Finlands frihet. Man slöt fred i Dorpat 1920. Finland fick dock inte allt man önskat sig. En gammal närd dröm var att få hela Karelen inom landets gränser, hela Karelska näset samt landet mellan Ladoga och Onega, ”Onegakarelen”, Fjärrkarelen och allt. Delar av Näset och Onegakarelen fick man onekligen men de ambitiösa hade velat ha mer. De kände sig svikna av Dorpatfredens gränser.

Efter 1944 förlorade Finland än mer av Karelen. Och idag är frågan om att återfå Karelen ganska död. Själv tänker jag här inte driva detta ur karelsk eller finsk-nationell synvinkel. Det räcker med att säga att Gripenberg ogillade fredsuppgörelsen 1920. Han hade velat ha något mer pampigt, mer storfinskt. Vad som är viktigt här är: han gjorde motstånd. Han anmälde sin reservation mot fredsavtalet. Det var han i sin fulla rätt att göra. Envar friboren german har rätt att säga sin sak. Gripenberg, finlandssvensk, sa sin sak: jag finner mig icke i detta.

Han var emot dåtidens finska politikliv, han fann dåtidens elit vara verkligshetsfrämmande. Regimen var ju också något naiv beträffande försvaret: man litade för mycket på Nationernas Förbund och på god vilja hos stormakterna. Det visade sig ju sedan 1939 att man stod ensamma och att ett starkt försvar var enda garanten för överlevnad. Man hade ett förhållandevis starkt försvar, det är sant; jämfört med Norges armé var den finska armén rätt betryggande. Men sant är också att försvarsfrågan inte stod överst på 20-talspolitikernas dagordning.

Gripenberg var en avvikande röst i den tidiga finskrepubliken. Han kritiserade Dorpatavtalet per se i dikten ”Dansen i Dorpat”. Och han förde sin kritik mot fredsavtalet, mot det loja sentimentet och mot ”allt annat” (svenskfientlighet från finnar, urbanism, frivolitet) till rent mytiska höjder i en dikt från 1925, ”Rösten i mörkret”. Han renodlade sin protest till en mytisk nivå; han tog här rollen av siare och profet, av straffpredikant.

Jag ska här citera hela dikten. Återigen: det handlar i inte om revanschism, inte om strid eller politiska finter. Det handlar om att vara en avvikande röst, att vara en ökenprofet, en som inte stryker medhårs utan säger obehagliga sanningar, även om man riskerar att brännmärkas för detta. Det handlar om att föra sin indignation till mytiska höjder, till manande tonfall av evig giltighet. Han är ett sanningssägande spöke (se rad sex!), ungefär som den ”Julens Ande” som Dickens skrev om i ”A Christmas Carol”. Men det är mer än så: det är återhållen vrede, det är ”hämnd som avnjuts kall”. Det är ”the wrath of the awakened Saxon” med nordanvind i rösten.

Jag ska citera hela dikten. Dock gör jag mina inpass på tre ställen för att underlätta läsningen. Man kan inte bara citera och lämna läsaren med ett stort textsjok, det har jag lärt mig som professionell skribent sedan 1997.

- – -

”Rösten i mörkret” av Gripenberg var det alltså. Poeten gör en lägesbestämning på rad tre med att säga sig vara ”Finlands sjuka samvete”. Detta var han förstås, denna roll av Finlands samvete spelade han förvisso. Men dikten är så allmängiltig att man med fog kan säga att Gripenberg här antar rollen av Europas, ja världens samvete: i en utveckling som leder mot undergång, mot materialism och nihilism är en röst som Gripenbergs en förebild och inspiration.

De första fyra stroferna är som följer:

Jag viskar ständigt, om och om igen detsamma.
Jag blåser på en halvkvävd glöd som en gång högt ska flamma.

Som Finlands sjuka samvete jag vaka vill i natten,
och mana onda syner fram, ur glömskans djupa vatten.

För dem som dästa njuta nu av framgång, orätt fången
är jag det spöke, vilket bor i mörka källargången;

och när de efter dagens kiv i sömnlöst kval sig vrida,
då skall jag stiga hotande och mörk till bäddens sida.

Det är bra så långt. Men det är inte slut än för nu tar Gripenberg sitt strafftal till nya nivåer. Han hämtar bilder från olika håll: han är en mask, ett vittne och ett ouppklarat brott:

Jag är den lilla mask som fast den sjuka fläcken finner
i själens hemligaste vrå där samvetskvalet brinner.

Jag vittnet är som tystats ner med våld och list och möda
men som i mörkret varje natt står upp ifrån de döda.

Jag är ett nesligt brott som finns i deras hus begravet -
rättfärdighetens tunga hot och vedergällningskravet

som talar lika svagt som urets knäpp men lika oavlåtligt.
Jag minnet är av vad som skett och varit oförlåtligt.

Har man inte ryckts med så här långt torde man ha ett hjärta av sten. Och nu sätter Gripenberg in slutoffensiven, med säker hand levererar han sina sista poänger:

Och framför höga herrars hus i mörkret jag mig döljer
som ugglan, vilkens dova rop i drömmarna dem följer.

Jag kväder samma visa om så länge jag kan andas.
Jag ropar på rättfärdighet tills domedagen randas.

Relaterat
Ett Motpolsinlägg om Gripenbergs ”Livets eko”
Ett Galaxinlägg om en annan Gripenbergare

1977 var Ernst Jünger 82 år gammal. Han hade rest världen runt och deltagit i två världskrig, han var inne i sitt andra äktenskap och han hade gett ut otaliga böcker, flera av dem klassiker. Då slog han till och gav ut ännu en banbrytande roman, ”Eumeswil”.

Jünger är anark och anarken är Jünger. Anarken har alltid rätt, anarken är alltid fri, anarken står i ett speciellt förhållandet till varat. Anarken känner gårdag och framtid, nutid och historia, konst och politik. Anarken kan delta men ändå vara obunden; han är suverän, har kapat alla band men har dem likväl kvar, njuter samhällets närvaro men anser sig ändå stå ovan allt. Anarken kan både ha kakan och äta upp den.

Så låter det i Ernst Jüngers roman ”Eumeswil”. Hans alter ego Manuel Venator preciserar sin ställning sida upp och sida ner, slår fast vad han är och inte är. Och vad han är, det är anark, en omtolkning av ”anarkist”, en smartare sådan som inte har monarken till motpol utan blott till pendang. Han erkänner monarken men vill inte döda denne, nej han vill blott vara i dennes närhet för att suga ut lite historisk substans. Venator är nämligen historiker också och som sådan belyser han sin text med bilder ur det förflutna samt ur konst och myt, ur natur och samtid, ja från lite varstans. Vi får därmed en text som sammanfattar sin tid på ett bra sätt och som även visar utöver den.

Romanen speglar förvisso sin samtid: ”Eumeswil” kom som sagt 1977. Venators utläggningar kan läsas som en Jüngers uppgörelse med en proggig samtid, ett blanknött kulturliv, en ödelagd historievetenskap och en filosofi där inga djupare värden finns, bara analys och dissektion och kallgrin. Han vill istället ha eros i historia och filosofi: hans är ett klappande hjärta, hans är en känsla av förundran för makter och människor. Han vill se tingens ideella bakgrunder, se det diskreta i tillvaron.

- – -

Eros i sina discipliner, det har förvisso lärarna Vigo och Bruno i detta Eumeswil. Den ena kan se genomgående drag i historien, kan se mönster som exempelvis ”växande städer” och ”dramats upprepning genom stilarnas skiften”. Den andre förmår se urbilden i avbilden och det tidlösa i det efemära. Båda tillämpar ett slags varafilosofi, en diskret ontologi i en miljö där ledorden annars är skepsis, materialism och ironi.

Umgänget med dessa andra blir för läsaren en subtil njutning; det är högst ovanliga bekantskaper för en romanläsare van vid nihilism, dandyism och liberala plattityder. Här bjuds vi in till en annorlunda krog, den perenniala. Venator vaskar fram guldkorn ur historia och myt med sin varafilosofi.

Sedan för Venators position möjligen med sig problem också. Som att han tolkar in för mycket i detta att vara anark och metahistoriker; anarken blir till ett sekulärt helgon och historikern till en övervärldslig domare som kan allt och vet allt, kan sätta allt på plats. Den egna positionen definieras till sista flotta metaforen, kontrollbehovet grasserar; inget ska kunna rasera anarkens roll, ingen ska kunna kritisera honom, denna människa höjd över all misstanke. Han är fri, ständigt fri – men för den skull inte underkastad någon högre makt, nej ”Gud är inte hans sak” i Stirners anda.

Det blir lite magstarkt till slut. Inget kan rubba Venator. Han tjänar stadens tyrann men är likafullt sig selv nok och tvår sina händer. Han är historiker men är inte engagerad för något parti; gott så, men vissa böjelser må man väl ha? Men inte Venator, han står över sådant.

- – -

Man kan drivas till milt vansinne av Venators självrättfärdighet, av Jüngers behov att ständigt skydda ryggen. Samtidigt är det en styv text denna roman, en stimulerande text. Varje sida bjuder på uppslag. Den lapidariska stilen är uppfriskande efter att, säg, ha duvats med ”Heliopolis” mer högtravande, poetiska scenerier. Likt denna Jüngerskapelse är ”Eumeswil” en smått utopisk framtidsstad men här råder i så fall neue Sachlichkeit.

Och visst är det en utopi: författarjaget kallar sin stad för ett vrak uppspolat på land, en fellahoid stadsstat där ingen längre tror på något. Men just därför är jordmånen lämplig för reflektion och kontemplation, som för en pilgrim som nått sitt mål och lägger sig att vila: ”Nu kan bilder träda till.”

För övrigt ligger staden intill en flod med fågelrika mader, torget saluför frukt och grönt och köttbodarna är fulla. Det antyds utspela sig i framtiden detta, men anslag att göra staden tidlös förmärks också – från hänsyftningar till ”bråk med tävlingsförarna” (som i Nîkaupprorets Konstantinopel) till liknelser med Machiavellis Florens och hänsyftningar till diadoken Eumenes, som gett staden dess namn. Allt flödar samman i tidlös harmoni à la Eliot: ”History is a series of timeless moments.”

Ett exempel på den täta stilen, där Jüngers beläsenhet (samt möjligen en fläkt av hans obskurantism) kommer till synes, kan vara följande passage. Venator jämför staden och dess härskare, dess tyrann med antika sådana, med militärkejsare och bysantinare, kondottiärer och diktatorer. Till hjälp har han sitt luminarium, ett slags internet där fakta och bilder ur historien kan trollas fram med en knapptryckning. Där kan man exempelvis titta på…

… Perugias krönika under Matazzo, historien om en stad bland städer i ett land bland länder – jag låter däremellan tona in bilder av etruskiska portar, av Pisanos korbygge, av släkten Baglioni, Pietro Perugino, den tolvårige Rafael. Redan detta urval leder in i det gränslösa – och likadant är det vid varje källa, vid varje punkt av traditionen jag berör. Jag hör hur det gnisslar till, sedan kommer ett ljussken:det är den historiska uppladdningen i dess oavbrutna, ouppdelade makt. Vänner och fiender, gärningsmän och offer har bidragit med sitt bästa till den.

”Eumeswil” är en roman att ösa ur, hämta nya impulser ur för varje genomläsning. Samt en roman att reta sig en smula på, men det får man ta. Överväger gör dock den ovan nämnda eros, passionen för historia och mänsklig odling, för gårdagens drömmar, ”svunna tiders lust och kval”. Jünger var inte (på den tiden) troende, han ”svor varje ed med förbehåll” heter det i romanen. Någon ”gospelkänsla” får man inte av Venators pedantiska utläggningar – men det är ändå märkligt hur fromt han emellanåt kan uttrycka sig, hur han låter som en munk eller skogseremit när han prisar ”det glas vatten man ger en törstande”, när han visar medlidande med historiens offer, när han räcker handen åt namnlösa släktled. Alla kallas de fram i luminariet, och alla får de säga sitt:

Vi fick ta del av deras förhoppningar; det var den ständigt gäckande förhoppningen, som går i arv från släkte till släkte. De satt mitt ibland oss; ofta var det omöjligt att skilja vän från fiende, vi kunde tala igenom deras sätt att handla. Vi blev deras försvarsadvokater. Och var och en av dem hade rätt.

Vi räckte varandra händerna; de var tomma. Ändå var det något vi räckte vidare: världens rikedom.

- – -

Manuel Venator är både historiker och nattsteward, en något udda kombination av yrken får man säga. Men det är metod i galenskapen; han häller upp drinkar åt stadens furste för att kunna studera makten, för att erhålla smulor från dess ideella bord. Han vill erfara en fläkt av storhet, av historiens vingslag, om än det mesta bara blir diffust och småskaligt – för det är bara en epigonstat man bebor, ett skeppsvrak vid tidens hav.

Venator för ordet i romanen. Han redogör för allt och alla om staden han bebor, föreläser elegant och skjuter in bilder av upplysande slag, tvingande symbolismer. Som Göran Lundstedt påpekat ställs bland annat arketyperna ”skeppet” och ”skogen” mot varandra. Härskarborgen med sitt klientel blir då statsskeppet, på lagbunden seglats på tidens flod, medan skogen får stå för myten, det eviga och det gåtfulla. Skeppet förkroppas av Kondoren, fursten, och grenar ut sig i resonemang om anarki, kunglighet, ordning och uppror, i historia och myt. Ett bra exempel på det mytiska blir en utvikning om själva kondorfågelns leverne i Sydamerika, om indianska riter och humboldtska resor.

Skogens man blir då Attila, Kondorens livläkare. Denne Attila vistades i Skogarna efter det stora debaclet, efter furiösa krig och förstörelsevindar, och såg ”märkliga ting”. Genom hela romanen ges vinkar om detta, och på slutet får vi dem i rikt mått. Det är drakar och demoner i jüngersk variant, sant mytskapande förmåga.

Ännu en man som förknippas med de gåtfulla, mytiska makter som ännu lägrar över nejden är den ovan nämnde Vigo, Manuel Venators favoritlärare och förman på historiska institutet. För denne är allt besjälat, gudarna lever och det estetiska är vägledande i vardagen, ja är själva nyckeln till sagogrottan. Han har sina diskreta utlöpare i skogen. Venators andre lärare, Bruno, är trots den gemensamma grunden i varafilosofi ändå motsatsen till Vigo; denne Bruno förknippas med titaner och med en striktare, formell-ideell syn på tillvaron. Han styrs av urbilderna.

Distinktionen mellan dessa gurus är intressant att göra. För det sägs att medan Vigo går till skogen går Bruno till ”katakomberna”, teknikgrottor belägna under staden, mystiska mauretaniertillhåll med arkiv, datorer och titanisk kultur. I egenskap av historiker rådfrågas dessa arkiv regelmässigt av Venator, och han gör det via det ovan nämnda luminariet som är en persondator kopplad till alla tänkbara källor i det förflutna.

- – -

Kanske är Jüngers strävan att skildra urbilder, typer och modeller lite alienerande för en vanlig läsare. Han har fått kritik för att hans gestalter saknar kött på benen, de är abstrakta figurer – men, vill jag hävda, givet strävan att fånga det absoluta så lyckas han väl. Han har på esoterisk grund byggt sina marmorklippor, Heliopolis och Eumeswil, fyllt dem med lätt abstrakta arketyper och miljöer – men på de premisserna fungerar det, det lever. Det är inte några maskerade filosofiska avhandlingar han ger oss, nej det är idéromaner rika på mänskliga perspektiv, balans och måtta. Han ger sig inte av på någon tangent ut i det blå utan visar tydligt att han hör hemma i mänskligheten. ”He has accepted membership in the human race”, som Henry Kuttner sa om Robert Heinlein.

Ett sista exempel på den visdom ”Eumeswil” bjuder på är denna. Venator framhåller någonstans att en stads sanna natur visar sig dels på gravplatsen, dels på torget; gå till dessa platser och se om de är välordnade, ger känsla av balans och måtta eller är fula, vulgära och vanskötta. Det kan ses som ett exempel på Vigos strävan att visa på universalia in re, på hur idén realiseras i föremålen. Det är, med Jüngers ord, strävan att ”återföra eidos till den yttre gestalten” och inte abstrahera bort den så som idealister tenderar göra. Det visar på det diskreta i tillvaron, på hur subtila krafter inverkar på vår vardagsvärld.

Som sagt; återför eidos till den yttre gestalten, låt det underbara finnas här och nu och inte i någon fjärran idévärld. Allt finns i det du ser med egna ögon: i molnens gång, träd och blad och gökens hoande. Det är ”den eros som visar på värde och vara bakom tingen, men även i dem”…

Relaterat
Vad Jünger gjorde
Yukio Mishima

Bild: Le Mans