Rent Principiellt

Det finns ett Atterbom-hatar-sällskap. Det förstår jag inte alls. Även om det är på skämt, vad vinner man på att odla hat, förtal och hån?

Atterbom har inte haft det lätt med sitt eftermäle. Man visar istället på Stagnelius som den komplette romantiske poeten, en inspirerad outsider som dog fattig och okänd. Atterbom däremot gick en akademisk väg och blev en samhällets stöttepelare.

Atterbom har dock levt vidare parallellt med Stagnelius. Båda kan läsas än idag. Stagnelius är nog aningen mer schvungfull och levande men Atterboms poesi är även den värd sitt salt. Atterbom var en akademisk diktare, en lärd poet à la Stiernhielm, John Milton och T. S. Eliot. Atterbom kunde sin Schelling och Plotinos; han förstod vad detta med ”konstnären som tolkare av en högre verklighet” vill säga. Läs bland annat Albert Nilssons ”Svensk romantik” för en hederlig uppskattning av Atterboms verk.

Atterbom har sin charm, sin stela charm kanske man kan säga. Det är som att läsa Jünger: det hela är en aning förbehållsamt, det är kontroll på passionerna, men substansen finns där. Atterbom kunde dock till skillnad från Jünger skriva poem så denne vår svensk var mer än en glorifierad annalist, mer än den förkättrade karriärist och pekoralist dagens kritiker vill ha honom till. ”Lycksalighetens ö” sattes för övrigt upp av Norrlandsoperan 2002 så helt död för scenen är han inte heller. Nej, denne fantasydiktare har även något att säga samtiden.

Dessutom var Atterbom en pionjär inom svensk litteraturhistoria. Hans ”Siare och skalder” skildrade svensk diktning från begynnelsen till modern tid. Bellman, Swedenborg, Almquist och Stagnelius var några av de författare han skärskådade. Atterbom blev därmed andlig fader till Henrick Schück, Fredrik Böök, Sven Stolpe, Lars Gustafsson, Göran Hägg och alla andra som systematiskt studerat svensk litteratur och dragit lärdomar ur den.

- – -

Ska jag citera något av Atterbom? Det ska jag nog. Det ger relief åt resonemanget. Jag väljer en passage ur ”Minnes-runor”, en självbiografisk, orimmad femtaktig jambisk dikt (= blankvers), ett utmärkt sätt att skriva memoarer utan att bli långrandig. Man koncetrerar sig poetiskt men kan ändå berätta och ge stämningar, som dessa:

Sin dag förlevde då den glade gossen
bland krönikor och visor, av hans fader
otröttligt till hans gamman sammanbragta;
av ålderstigna män och kloka gummor
emellanåt förnam han äventyr;
på läpparne av mången bygdens tärna
då ljödo ymnigt kvar de forndags-kväden,
i vilka Dikten är en adlig mö,
som from och stolt sin jungfrukrona bär.
Gick slåtterns lia över ängen, hurtigt
av krigsmän fördes hon; och de förtäljde
om Finlands örlig, om de vilda ryssar,
om Jernfeltz, om den milde Gustavs segrar,
och hur av ”svenska herrars” fega svek
ur all sin våda kejsarinnan frälstes.
Allt bidrog till hans underbara värld;
son av en karolin berättade
själv sockenskräddarn om den tolvte Karl
och vågade sitt huvud på att Görtz
oskyldig mistat sitt för bödelsyxan.

Det ”svenska herrars fega svek” som omtalas är Anjalaförbundet i 1788 års krig. Jernfeldtz var chef för Östergötlands livgrenadjärer, ”fruktad och omtyckt av sina soldater” (Gustafsson).
Kanske ska jag ge lite exempel på mer lyriska tongångar. Bekanta är raderna ur ”Lycksalighetens ö”: ”Upp genom luften, bort över haven, / hän över jorden, i stormande färd! / Morgonens drottning, med rosiga staven, / vinkar oss ut i sin vaknande värld.” Jag tycker detta är fulländat: det är optimalt. En svärmisk längtan kan inte beskrivas bättre.

Atterbom målade med ”Lycksalighetens ö” en saga, en fantasyskapelse som kan verka lite konstgjord men jag tycker ändå helheten övertygar. Det är ungefär som Tolkien: han var i själ och hjärta en småborgerlig professor som gillade att pula med texter, men när skapandets trans bemäktigade sig honom så blev det stor dikt. Som trilogin om Härskarringen. Detsamma gäller Atterbom; ”the smell of the lamp” kan märkas i hans dikter men när han som här diktar om den Svanvit som övergivits av Astolf så har det hela en pre-rafaelitisk pregnans som tjusar än idag:

Stilla, o stilla!
Somna från storm och snö!
Ensliga lilla,
nu är tid att dö!
Kallt är kring dal och sjö;
stilla, o stilla!

Stunderna ila,
snart du den sista ser;
vila, o vila!
Vissna, som andra fler! -
Hjärta! vad vill du mer?
Vila, o vila!

Skuggan låt gömma
allt, vad du njöt och led;
glömma, o glömma -
sådan är solens sed!
Lär dig, i nattens fred,
glömma, o glömma!

Domna blott, domna!
Snön är din bästa vän;
gott är att somna;
vår kommer ej igen.
Hjärta! vi slår du än?
Domna blott, domna!

Tystna då, tystna,
töm i en suck din själ!
Upphör att lyssna;
livet dig bjöd farväl:
”Arma, god natt, sov väl!”
Tystna då, tystna!

- – -

När Per Daniel Amadeus Atterbom var 29 år gammal utsågs han till kronprinsens lärare i tyska språket och litteraturen. Denne Oscar blev sedermera Oscar I. För Atterbom betydde lärartjänsten ett genombrott; han blev accepterad, han blev godkänd som elitmänniska. 1821 blev han docent i historia, tre år senare adjunkt i filosofi och efter ytterligare fyra år professor i samma vetenskap. 1835 utbytte han denna professur till en i estetik och modern litteratur; det var inte så noga på den tiden, var man bildad kunde man bli professor i både det ena och andra.

Atterbom invaldes i Akademin 1839. Han avled den 25 juli 1855. Föddes gjorde han den 19 januari 1790 i Åsbo socken, Östergötland. Han gillade sagor och språk; tyska lärde han sig tidigt. Snorre Sturlason hörde till lektyren. Senare blev det gustavianska skalder och Schellings idealistiska filosofi. Det kunde behövas i ett kulturliv ännu präglat av snusförnuft och materialism.

Atterboms Uppsaladagar kan sammanfattas i orden folksaga, äventyr, melodiska versformer, tysk nyromantik. Det sistnämnda var en reaktion på den franska stelheten som dittills gällt som poetiskt ideal. Det var kanske en storm i ett vattenglas men viktig ändå: det var fransk klassicism mot romantik, regelbundenhet mot friform, rationalism mot intuition. Atterbom gillade dessa litterära fejder där han alltså förfäktade romantik och dans. Dock blev han sjuk efter ett tag i Uppsalas kvalmiga luft, men genom bidrag från vänner fick han möjlighet att resa till Tyskland och Italien 1817. I det förra landet mötte han författare och filosofer han brevväxlat med och i det senare mötte han målare och mecenater. Det drömska soldiset vilade över konsten.

Vid hemkomsten tog han sin examen. Resan hade gjort susen för inspirationen. Sedan blev han Oscars lärare; vägen till att bli en elitfigur stod öppen.

Relaterat
Tegnérs ”Svea”
Carl Snoilsky

Thomas Cole: ”The Voyage of Life: Youth”, 1842

Kanske ville Tolkien helst skriva pastischer på gamla krönikor, konstruera alvspråk och skriva brev från jultomten. Kanske var han lycklig med det, kanske skulle han ha nöjt sig med att vara språkprofessor och ha Midgård blott som en hobby.

Han skrev så en hel bok med stilhärmande krönikor och legender (”Silmarillion”) och försökte intressera en förläggare för den. Det gick inte alls. Dock tipsade honom Allen Unwin att berätta en riktig story från sitt Midgård och då satte sig Tolkien ner och skrev ”Bilbo”.

Än var det någon lättsamt över det hela, problemen var förbehållna intrigen, och efter förättat värv kom Bilbo hem till sitt gryt och kunde njuta en pipa rök. Tolkien var fortfarande professor med sagor blott som tidsfördriv.

Sedan hände något märkligt. Tolkiens fantasivärld började leva sitt eget liv. En viss ring pockade på att förstöras för om så inte skedde skulle fanstygen ta över Midgård. Samtidigt drog sig mörka moln ihop över den riktiga världen, den främmande kontinent där Tolkien senast satt sin fot 1916. Som veteran och skadad från slaget vid Somme ville han bara glömma allt, syssla med fornengelska och sagopastischer – men nu flödade allt samman i en ny virvel, verket fick honom i sin makt, och han måste skriva ”Sagan om ringen”.

—

Som sagt gillar jag C. S. Lewis mer drabbande credo medan Tolkiens trilogi inte är något jag läser om numera. Men det ska erkännas att Tolkien hantverksmässigt var en konstnär av annan dignitet än Lewis. Tolkien hade större stilmässiga ambitioner, det var något pre-rafaelitiskt över hans verk. Ta bara en passage i tredje boken där Gimli berättar för Legolas om några sagolika grottor de kan besöka när kriget är över, juvelbesatta hallar med fontäner och gallerier, rum efter rum som öppnar sig efter varandra, och där man kan gå ”as if passing from one dream to another”…

Visst fanns det suggestiva passager även i Lewis’ Narniaböcker, men som helhet målade Tolkien på en större kanvas. Tolkien var prerafaelit, Lewis var kåsör. I min skivsamling har jag till exempel en skiva av Enya, ”Shepherd Moons”, där en låt heter ”Lothlórien”. Nåväl, kanske skrivs det poplåtar även till Narnias lov – men hela symfonier som Bo Hanssons ”Sagan om ringen”…?

Och ska man vara riktigt orättvis kan man nämna att Tolkien var en fulländad tecknare. Medan Lewis väl inte hade någon talang för dylikt.

Lewis skrev för barn när det gällde fantasy. Och inte fanns det någon regelrätt poesi i hans verk, rätta mig om jag har fel. Tolkiens versepos om Tom Bombadill visar på klasskillnaden:

Gamle Tom Bombadill var en lustig fuling,
klarblå hans rock och var stövel som en guling,
grönt var hans bälte, och hans byxor var av läder,
han bar i sin topphatt en svanvingefjäder,
bodde vid Kullens fot, där Vitte springs vatten
rann från källans gräs ner i mörka bergklyftsnatten.

Översatt av Åke Ohlmarks. (Ska förresten inte Erik Andersson ta och nyöversätta detta också, han var ju så dålig den där Ohlmarks, så felskrivande och slarvig och dann…?)

—

Tolkiens Midgård började leva sitt eget liv. Tolkien inledde sitt oeuvre med att hitta på språk och skriva gammeldags kungalängder. Sedan blev det ”Bilbo” och trilogi, det blev gestaltning på en helt annan nivå. Den stela tittskåpsvärlden fick eget liv och liv är utveckling. Just i trilogin är förändring ett tema. ”I feel the change” säger Lavskägge på ett ställe, ”I feel it in the wind and the earth and the rain”…

Det medeltidsaktiga utopia kan inte bestå, tiden måste ha sin gång. Ondskan må besegras och långbottenblad må ännu finnas att röka, men tillbaks till ett tänkt idealtillstånd kan man inte bege sig. Alverna ger sig av mot västerns odödliga länder, människans tid tar vid, och allt blir en smula annorlunda.

Att Tolkien lät verket leva sitt eget liv, lät dess inre logik komma till synes, är beundransvärt. Han hade möjligen velat ha sitt Midgård som en tillflykt från en hård värld där han skrev de första utkasten i skyttegravar och på krigssjukhus. Men en statisk idealvärld vill ingen läsa om, man vill ha konflikter och gestaltning. Att Ringtrilogin förkroppsligar detta, och att den delvis handlar om förändring och utveckling, är fascinerande. Hade Tolkien själv trott att han skulle skriva en sån bok?

Det skrivs en del fantasy i dagens Sverige. Jag nämner inga namn. Jo, ett måste jag nämna: mitt eget. För även jag har försökt mig på denna genre, även jag har frossat i ord som dagvard, vånstuga, kokerella, stoltare. Även jag har skapat en arkaisk fantasivärld där det äventyras och stås i, där det möts gåtfulla typer och där skarpskurna, heroiska gestalter skapar legender och myter, myter som jag återger för er.

En sådan myt är den om Agajan, en rokkansk äventyrare, och romanen ifråga heter just ”Agajan äventyraren”. Han går i tjänst hos en viss kung och utför tolv stordåd, och allt vad det innebär kan jag inte berätta här. Det viktiga är emellertid att Agajan förändras i processen, han har en guru som ger honom ledtrådar och uppdragen leder vår hjälte till ljus och mörker, till skatter och monstra, och när allt är över har mycket förändrats – inte minst vår hjälte.

Det finns andliga lärdomar, traditionell fördjupning. Det är inte bara svärd och svartkonst, häxeri och hirschfängare; det är även esoterisk kunskap, stillhet och meditation. Och kärlek, kärleken till Atyescha, Skogens Vilda härskarinna. Hon bor i Fagergrenar, en sant nordisk urskog:

Agajan gav sig av, red östanåt till skogen vid namn Fagergrenar.

Under rittens andra dag märkte han hur floran blev allt vackrare: granar höga som spiror, raka, höga tallar med solbränd bark, bestånd med lummigt gröna björkar och lönnar, liksom allsköns blommor, mossor, buskar och gräs – för att inte tala om hjortar i gläntor, ekorrar kilande uppför tallarna, gnyende sorkar, smygande rävar och annat liv som anades i snåren. Och fåglar av olika slag såsom lövsångare, finkar, sparvar, spovar, gökar, orrar och ripor. Där han red tänkte Agajan att det minsann var en fager skog, detta måste vara Fagergrenar!

Sedan träffar han sin drömkvinna och de leker. Sedan fortsätter han sina uppdrag, sina tolv uppdrag, men Atyescha är inte ute ur handlingen för det.

Boken finns som e-bok, lämplig att läsa på läsplatta och i mobil (samt på skärm). Du tankar ner filen gratis här enkelt och smidigt, utan koder och verifieringar. För den som tvekar att ens ladda ner denna gratisfil, med baktanken ”det är gratis, alltså värdelöst” kan jag bara säga att jag som skribent även varit professionellt publicerad. Så kvaliteten, tja, den vågar jag nog garantera – i vart fall är jag ingen fullständig färsking i dessa sammanhang.

Och till den som tvekar att ladda ner en främmande fil med allt vad det innebär, kan jag bara säga: jag lejde ut konverteringen av Worddokumentet till en kompis, en synnerligen Vänlig Själ, och sedan laddade jag ner den färdiga e-boksfilen till min dator utan att något skadligt hände. Och re dator, stationär dator, så visst går filen att läsa på skärmen med ett program som exempelvis Calibre; det använder jag. Jag kan med den ändra storlek på satsytan, bryta rader som jag vill och klicka fram ett visst kapitel, det där som är själva vitsen med e-böcker. Men bäst funkar det nog i en läsplatta, dvs en bärbar elektronisk bokläsare: lätt att bära med sig på bussen och i hängmattan. Även i mobil och Blackberry osv fungerar det eftersom filen är av EPUB-format, en standard i dagens e-boksvärld.

Summa summarum: ta och läs en fantasy av en författare med traditionell känsla, en författare utan ängsliga PK-böjelser och utan nihilistiska eftergifter. Jag pendlar djupet i traditionen, i historia och myt, och allt flödar samman i ”Agajan äventyraren”.

Mer info om romanen här.

(Bild Albrecht Dürer)