Rent Principiellt

”Der Mensch und die Technik”: så hette en bok som Oswald Spengler gav ut 1931. Samma år kom den på svenska. Nu har Arktos gett ut denna ”Människan och tekniken” på nytt.

Oswald Spengler är alltid läsvärd. Man håller inte alltid med honom i hans påståenden, men stilen bär. Parallellt med det har han en nykter analys av vad som driver utvecklingen, om den tunga yrkestrafik som strömmar genom våra länder och kulturer.

Spenglers magnum opus är ”Västerlandets undergång” från 1922. Men ”Människan och tekniken” är värd sitt salt även den. Den är t.ex mer koncentrerad än sin föregångare; likt storverket är det en historiefilosofisk översikt över västerlandets utveckling. Tekniken står här i fokus.

Man kan säga att Spengler i ”Människan och tekniken” målar upp teknovärldens triumf. Det är litegrann som Wells’ ”Tider skola komma”, von Harbous ”Metropolis” och Jüngers ”Der Arbeiter”: ingenjörer och soldater styr med järnhand i skimrande teknostäder. ”Nu har vi byggt ett strålande himlavalv uppöver oss – är det inte av glänsande stål?” som Artur Lundkvist skrev 1930. Men så kommer teknikens problem som miljögifter, bilköer, skogsskövling, energikris och konsumism. För preussaren Spengler finns här bara kamp och undergång och därefter intet. Naturen är fienden, det sägs klart ut. Och om teknikens utveckling stannar av, ja då är det ”pacifism i kampen mot naturen”. [kap XII] Maskinen förtär sin skapare och allt man kan göra är att sikta på en grandios sorti. Vi måste leva efter Akilles’ måtto: ”Hellre ett kort liv fylld av dåd och ära än ett långt utan innehåll”:

Tiden låter icke hejda sig, det går icke att vända om, det hjälper icke att avstå från något. Endast drömmare tro på utvägar. Optimism är feghet. — Vi är födda i denna tid och måste tappert gå den väg till ända, som är oss förelagd. Det finns ingen annan. [Vi måste hålla ut på vår förlorade post] som den romerske soldat, vars lämningar man funnit utanför en port i Pompeji, och som dog, emedan man vid Vesuvii utbrott glömt att avlösa honom. Det är storhet. Detta hederliga slut är det enda, som man icke kan beröva människan.

Det är manande, heroiska ord detta, men någon väg att seriöst överväga är det inte, denna spenglerska kamp mot naturen tills vi stupar. Jag röstar istället för fortsatt högteknologi och kristallteknik, rimlig miljöhänsyn och andlig utveckling inom ramarna för Fayes arkeofuturism.

Men visst har Spenglers bok något att säga oss. Man kan dock hoppa över de första kapitlenas primitiva spekulationer hur språket uppstått ur ordergivningen – kom hit! gör det! Detta var urspråket enligt Spengler. Tillåt mig tvivla. Men i övrigt är hans bild av teknik och kamp, av heroiska konstruktörer och äventyrliga stadsbyggare, av maskinlivet som livsstil, nyttig som alternativ mot liberala godnattsagor där tekniken antingen bara uppstår och bringar lycka åt alla, eller bringar lidande åt de stackars plebejer som måste sköta denna moderna grottekvarn. Spengler går fri från dylika moralismer; han accepterar tekniken, han ser tekniken som en livets taktik. Och därmed förmår han se teknikens poetiska sida – han ogillar poesi men gillar teknik, se där en poetisk strategi som heter duga. Spengler föraktar”… den ståndpunkt, som intogs av de flesta katederfilosofer och till och med många historiker ända ned till litteratörer och esteter i våra moderna storstäder, vilka anse författandet av en roman viktigare än konstruktionen av motorn till ett aeroplan.” [kap I]. Jünger säger detsamma i ”Feuer und Blut”; han hånar den ”Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen”.

Så jag säger: man måste bejaka tekniken estetiskt. Och praktiskt vara beredd att modifiera den så att den inte förtär oss. Spengler såg själv hur trafikproblem i storstaden visar hur maskinen kan bli kontraproduktiv. Men han såg ingen utväg, såg inga sätt att förfina tekniken. Nej öka intensiteten i exploateringen bara tills vi stupar av miljöförstöring. Knappast en gångbar filosofi i något läger idag.

- – -

Spengler skildrar i ”Människan och tekniken” mänsklighetens hela utveckling, från Hedenhös till idag. Från att bo i skogen, samla bär och nötter och vad som fanns att få, till att bli mer medvetna om den materiella världen och börja använda verktyg. Vi röjde upp i skogen och började timra oss hus och odla marken. Vi började använda verktyg. Detta var traditionellt sett ”teknikens födelse”. Men allt kom inte som i ett trollslag; vi var ju tekniker, vi nyttjade teknik i bemärkelsen metodik redan före vi lärt oss bruka klubbor och tillhyggen.

Teknik är nämligen inte bara en fråga om maskiner och prylar. Att till exempel som jägare närma sig ett byte på ett visst sätt, det är att använda en viss teknik. Spengler gör oss uppmärksamma på det i denna bok. Det är en skarp iakttagelse.

Spengler skildrar hur vi höjer oss från barbarstadiet till ett civlisationsbyggande stadium. Dock finns det hos honom inget yttre, inget högre förnuft, inget andligt-gudomligt. Primitivism är ordet, vitalism utan några högre esoteriska dimensioner. Allt är instinkt, sublimerat till ett högre plan. Ideal finns inte: ”ideal är feghet”. [kap III]

Vi blir civliserade, vi bygger städer, vi bygger maskiner. Maskinen antar en metafysisk roll. För tekniken sådan den var fram till, säg, Spenglers död, sådan den var med ångmaskiner, järnvägslok och bilar, blir maskinen själva sinnebilden och symbolen, den vägledande tekniska arketypen. Sedan dess har nätverket kommit att bli en mer vägande sinnebild för teknik: kommunikation, kontroll och växelverkan är idag viktigare än maskinell kraft och fysisk rörelse. Men låt oss ändå uppehålla oss vi maskinen. Spengler är nämligen inte blind för dess skönhet. Och än vaknare för maskinens estetik är en Ernst Jünger i ”Feuer und Blut” från 1925:

[M]askinen är vacker, den måste vara vacker för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. – - – Det har vi ju märkt ibland när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, racerförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när metallfåglar kretsat över våra städer och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilverpelare stigit och fallit och de röda visarna på… kraftmätarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.

Relaterat
Västerlandets undergång
Jünger: Der Arbeiter
Guillaume Faye
Arktos sida för Människan och tekniken
Traditionalism
Malmberg och undergångsromantik
Amerikas uppgång och fall

Orvar Nilsson skrev boken ”Finlands sak blev min”. Den utkom 2002 på Schildts förlag. Den berättar om hur han deltog i finska vinterkriget och fortsättningskriget. Boken har allt man kan begära, den är en saklig skildring och är ganska troligt en blivande klassiker. Därför rubriken; mer om Jünger-jämförelsen på slutet av detta inlägg.

1.

Orvar Nilsson föddes i april 1919. Med tiden valde han soldatbanan. Men inte nog med det: år 1939, som kadett under utbildning, anmälde han sig som Finlandsfrivillig, som soldat i till Svenska Frivilligkåren som skulle hjälpa vårt grannland mot Sovjet. Det handlade alltså om finska vinterkriget. Med SFK stred så Nilsson på Sallafronten tidigt år 1940.

Finska vinterkriget slutade i mars. Finländarna hade avvärjt det värsta angreppet men tvangs ändå sluta fred och avträda land till Sovjet. Nilsson återvände då till Sverige och tog sin officersexamen. Han tjänstgjorde som fänrik vid I 16 i Halmstad.

1943 blev han åter Finlandsfrivillig. Det så kallade fortsättningskriget hade brutit ut 1941 då Finland tog revansch på Ryssland. Vad gäller Nilsson och det svenska förband han tillhörde så grupperade man först i försvarsställningen vid Jandeba och sedan, i juni-juli 1944, deltog man i avvärjningsstriderna vid Tali-Ihantala. Jag återkommer till detta. Men här kan sägas att efter kriget återvände Nilsson till Sverige där hans tjänstgöring i armén slutade med överstelöjtnants grad. Att han inte blev general betyder för sin del inget: hade det åter blivit krig hade han med stor säkerhet befordrats till det. Armén hade på den tiden ett slags ”överstereserv” som skulle bli toppchefer i händelse av krig och jag har inga svårigheter att se Nilsson som del i denna selekta skara.

Tänk här på en sådan som Bo Hugemark som heller aldrig blev mer än överste; det lär ha varit för att han var för obekväm, för politiskt kontroversiell. Nilsson åter saknade förvisso denna aura men han var helt klart en mindre glamorös, mindre salongsmässig officer och därför mindre ägnad att bli general i fredstid. Men att bli general är inte allt. Sitt hantverk kunde Nilsson bra, möjligen bättre än många kolleger. Han var en av Sveriges mest dekorerade soldater. Åren 1963-74 var han chef för Hemvärnets stridsskola. Före det var han bland annat vicechef i Cypernbataljonen 1964, han deltog i Koreakriget och han tjänstgjorde i det kejserliga etiopiska livgardet 1951-53.

Nilsson visste vad krig var. Han ledde till exempel realistiska skjutövningar och pionjärkurser för svenska värnpliktiga. Här, kan man säga, förverkligades ”Det röda massanfallets” lärdomar. Orvar Nilsson avled i december 2008, 89 år gammal.

2.

Nu måste vi återvända till det centrala i Nilssons bana. Vi måste åter till slaget vid Tali-Ihantala.

Det var på det viset att Finland länge fört ett ställningskrig mot Ryssland. Så hade det varit sedan vintern ’41-42. Sommaren 1944 var det dock slut på friden. Ryssland gick till brett anfall på Karelska näset. En av tyngdpunkterna låg i sydvästra delen, åt Finska viken till. Här, vid Tali, befann sig vid tiden Nilsson som ställföreträdande chef över Avdelta kompaniet. Det var även känt som ”rikssvenskarna”; denna särskiljande beteckning behövdes eftersom man tillhörde det finlandssvenska Infanteriregemente 13. Kompanichef var Axel Hård af Segerstad. 9 juni 1944 var styrkan 64 man fördelat på två plutoner. En liten men naggande god styrka.

Ryssarna hade anfallit sedan den 9/7 och nu, i slutet av månaden, nått Tali. Finländarna lyckades dock dämma upp den värsta inbrytningen och stabilisera läget något. Men oddsen var ojämna och ryssarna tryckte på. Vid ett tillfälle kommenderades Avdelta kompaniet till en viss punkt, Punkt 34, där chefen för IR 13:s 2:a bataljon ledde striden bakom ett par vedstaplar. En bit bort på vänster flygel låg en höjd. Därifrån hördes plötsligt automateld. Egna soldater kom rusande mot vedstaplarna. Det verkade bli allmän reträtt, man ropade att ryssarna anföll genom skogen. Batchefen insåg lägets allvar. Det fanns bara en sak att göra.

Man måste agera, ge kortast möjliga order. Det fanns inte tid att reka, göra planer. Nej, batchefen bara sa till Avdelta kompaniet: ”Ta höjden, skydda flanken!” Och med det gav man sig iväg:

Som en vältrimmad stöttrupp stormade de fåtaliga rikssvenskarna fram, löjtnant Nilsson till höger, löjtnant Hård till vänster om bergknallen. Maskinpistolerna gjorde sin skörd. På löjtnant Nilssons sida lade sig några ryssar skendöda och försökte bakifrån beskjuta de våra, vilket de aldrig borde ha gjort. Löjtnant Hård kom i flanken på ett ryskt snabbeldsgevär, som tillintetgjordes med hela sin servis. De återstående moskoviterna flydde i vild panik, följda av karolinernas ättlingar.

[Jarl Gallen, Tre bataljoner]

Detta är inga överord. Detta är ”the stuff that legends are made of”. Det är, med ett ord, strid – strid utförd utan planering, strid under gång. ”On se engage et puis on verra” (Napoleon). Det är improvisation men, som Bergman sa: ”Improvisera kan bara den göra som är förberedd.” Och man var förberedda i så måtto att man legat i fält vid Jandeba under ställningskriget, patrullerat och övat i flera års tid. Nu, sommaren 1944, när man kastades in i den verkliga stormen, bestod man provet.

3.

Det var alltså strid om en höjd med k-pistar och handgranater. Avdelta kompaniet nådde omsider skogshöjdens sydkant. Samtidigt hade ett annat kompani ur 2:a bataljonen, 6:e kompaniet, gått till anfall på den andra flygeln, på högra sidan en viss väg. Här hade man stött på ryskt motstånd. Bataljonen övergick därför till försvar. Batchefen återkallade rikssvenskarna.

Dagen fortsatte med furiösa strider. Hela den följande veckan gav prov på episka strider: ”en mot tio ställdes” blev här åter verklighet. Man stred mot infanteri och pansar, det var Sigurd Drakdödaren i modern gestalt. Liknelser som dessa kan vara riskabla men jag tycker de har bärighet här. Andra världskriget var lika episkt som någonsin Trojanska kriget. Sverige spelade en marginell roll i AVK, det är sant. Dock hade vi sådant som Svenska Frivilligkåren, Hangökompaniet, Jandebakompaniet och insatsen vid Tali. Vi hade män som Orvar Nilsson. Utan att darra kan jag säga att detta gläder mig, jag är stolt över att ha tjänat i samma armé som Nilsson. Det var på 80-talet.

Män som Nilsson har formellt räddat den svenska AVK-äran. Han har symboliskt visat att när det gäller kan nordmannablodet brusa, dock inte högljutt utan i ordnade, fältmässiga former. När det gäller kan en svensk man dra ut i striden och säkert lösa de uppgifter han får sig förlagda. Nilsson är ett prov på detta och hans bok, ”Finlands sak blev min”, är en svensk ”I stålstormen”.

Den ÄR det. Boken definieras av Tali-kapitlen på samma sätt som Jüngers bok definieras av ”Det stora anfallet” som handlar om våroffensiven 1918. Man berättar dels om ställningskrig, dels om avgörade strider, dels om patruller. Jünger har allt detta, Nilsson likaså.

Nilsson redogör för vinterkriget där han deltog, han berättar om ställningskriget och Tali, han berättar om krigets slutfas. I en epilog kommer skildringar om resor till stridsterrängen efter kriget, på 90-talet då Rysslandsresor var möjliga. Han går bland annat vid en å vid Jandeba och ser blommor på en brink, blåklockor och prästkragar:

Vitt, blått och gult. Finlands och Sveriges färger.

Kalla mig esoterisk men detta ÄR esoteriskt, en andlig verklighet utttryckt i reellt existerande blommor. Vid Jandeba gav svenskar och finländare sitt blod för Nordens frihet och deras andar svävar än över platsen, uttryckt i blåklockor och prästkragar.

Relaterat
Okänd soldat
Camouflage
Kaninbibeln

”Bondetåget”, det är en slagkraftig titel: man riktigt ser hur skaror av bönder samlas i riket och tågar till kungs. Det var realiter vad man gjorde också i februari 1914. Om detta handlar detta inlägg. Dock ligger fokus mer på vad som hände sedan än på bondetåget i sig.

Inför första världskriget vägrade den liberala regeringen stärka försvaret. Försvarsvänner ute i landet gjorde då ett upprop för fosterlandet; man tågade till kungs och bad denne utöva sitt inflytande för att stärka försvaret. Detta var ”bondetåget” i februari 1914. Kung Gustav V höll ett tal för bönderna på borggården till Stockholms slott; därför kallas det hela också ”borggårdskrisen”. I det sa sig kungen vilja göra allt han kunde för att lösa frågan om infanteriets övningstid, ”ofördröjligen och i ett sammanhang”. Dåtida övningstid var nämligen för kort. Regeringen Staaf vägrade inse det.

I och med bondetåget insåg dock Staaf att hans tid var över så han avgick. En högerregering tillträdde som löste försvarsfrågan: man stärkte försvaret och såg till exempel till att infanteriet fick rejäl övningstid, 230 dagar som minst. Det var bra för senare samma år utbröt första världskriget. Bondetågsrörelsen, högern och kungen hade triumferat över liberaler, försvarsfiender och Sverigehatare.

Det drog ihop sig till storm, Europa beredde sig på omdaning och krig var i sikte. För Sverige betydde det att även fästningar och flotta behövde stärkas. För detta gjordes insamlingar i riket, vanligt folk anmodades bidra – och gjorde det. Det var insamlingar ”för rikets fasta försvar” samt till en pansarbåt av förstärkt typ, en så kallad ”F-båt”. Effekten för denna insamling på flottan kom något senare, till andra världskriget: då hade vi pansarskeppen Gustav V, Sverige och Victoria som gjorde god neutralitetsvakt. De betalades till stor del av pansarbåtsinsamlingen. Sättet att bygga denna typ av små slagskepp blev förresten förebild för Tyskland när de byggde sina så kallade ”fickslagskepp” (Graf Spee med flera), en typ varmed de kringgick Versaillesfredens bestämmelser om innehavet av slagskepp. Det var slagskepp på 10 000 ton, åstadkommet genom speciell svetsteknik bland annat.

Re insamlingar för rikets fasta försvar gjordes dylika egentligen långt tidigare. De utmynnade iaf i sådant som Bodens fästning. Nationalinsamlingarna bidrog till forten på bergen runt Boden. Det första fortet låg på Gammelängsberget och stod klart 1909. Hela systemet med fem fort var färdigt 1916. När min pappa var ute och gick i environgerna till Vittjärvsfortet en gång hittade han en skylt med påskriften, ”Väg anlagd av medel från Föreningen för rikets fasta försvar.” Så insamlade pengar kom till använding i rikets försvar en gång, tro inte något annat.

- – -

Men jag avviker. Gustav V var fullt legitim att hålla det tal han höll i februari 1914. Dåtidens regeringsform, stadfäst 1809, sa: ”Konungen äger att allena styra riket.” Till vardags överlät kungen regeringsbestyren på regeringen, riket styrdes av en regering med stöd i en riksdag utsedd med begränsad rösträtt. Kung och regering styrde gemensamt vilket betydde att kungen satt med i alla regeringssamanträden, men han yttrade sig sällan. Kutym var att kungen inte skulle blanda sig i politiken. Men aktuell tid – före första världskriget – ansåg Gustav V att försvarsfrågan måste lösas, att fördröja den skulle hota rikets säkerhet. Därför agerade han och han var i sin fulla rätt att göra så. Han brukade bara sin urgamla rätt att tala till folket, sa han. I talet nämnde han något kontroversiellt flotta och armé som ”min armé” och ”min flotta”, och detta var i linje med den storsvenska traditionen att kungen är fältherre, han var formellt chef för flotta och armé. Det stod i regeringsformen: ”Över rikets krigsmakt till lands och sjöss äger konungen högsta befälet.” Visst var det här liksom i riksstyresfrågan kutym att kungen inte tog aktiv del i besluten: han ansågs inte böra gå i täten av hären i händelse av krig, nej amiraler och generaler skulle leda operationerna. Och fredmässiga förvaltningsärenden (”kommandomål”) delegerades. Men formellt var kungen armé- och marinchef och därför var det korrekt att tala om ”min armé, min flotta”.

Gustavs agerande avvek från seden men det var inte olagligt. Dock ledde det med tiden till att vi fick en ny regeringsform, 1974 års, där kungen fråntogs all reell makt. Där sas att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”, så kallad folksuveränitetsprincip. Det betyder: folket utser riksdagen i allmänna val och sedan styr regeringen baserat på mandatställningen i riksdagen. Dylik parlamentarism fanns inte med i den gamla regeringsformen. Och i den nya saknar statschefen (kungen) reell makt, är blott en symbol. Man ville, allt annat lika, bort från 1809 års formulering om att ”kungen äger att allena styra riket”.

Och summan? Slutsatsen av allt detta, denna krisartade episod i Sveriges historia, ”bondetåget och borggårdskrisen”? I stort får man väl säga att riket vann på bondetågsrörelsen och kungens agerande. Försvarsfrågan måste ju lösas, sättas överst på dagordningen i en tid av nationell fara.

Relaterat
Kung och folk
Stormaktstid

Jag vet inte hur det är med Sveriges övriga författare och intellektuella, dess så kallade bildade elit, men själv älskar jag Sverige. Dess kultur och historia, dess andliga landviningar, dess natur och folk – allt detta ligger mig varmt om hjärtat. Det må vara elementärt att säga detta men nu måste det sägas.

Det må vara elementärt. Och det må vara ett stort ämne att tala om. Så jag ska begränsa mig till det folkliga, det etniska sett kulturellt och mentalitetsmässigt. Dock är det etnisk-rasliga för sin del inte betydelselöst: för framtiden anser jag det bäst om svenskar/germaner dominerar i Sverige. Det Ersatz-projekt som är igång med dagens massinvandring måste upphöra.

Folket. Att umgås med svenskar och att själv ha detta etniska arv, det får mig att känna mig trygg. Det är ett civiliserat folk, låt vara inte på kontinental nivå men vi har till exempel en förmåga att hantera konflikter, vi kan samarbeta. Om tio svenskar hamnar i en trång sits (sjönöd, bilolycka, storm i fjällen) har jag en känsla av att vi intuitivt förstår varandra och att alla jobbar för det gemensamma bästa. Självklart? Inte i Afrika där man har olösta stamkonflikter som bubblar upp i tajta lägen.

Jag är glad att jag är svensk. Det må vara banalt att säga – vad har jag t ex att jämföra med? Men jag gillar att leva här med det arv jag har, mina förfäder som var bönder och händiga typer. ”Bra karl reder sig själv”: praktiska män, fria män. De gjorde sin plikt mot kronan och staten men bugade annars inte för någon. De stod på egen grund, eget odal. Jag bejakar detta arv, omhuldar det och för det vidare – och säger det till er – att lyfta ert huvud fritt och andas in den friska, svenska luften med era lungors fulla kraft. Det är en väldig skillnad att stamma från fria män jämfört med att stamma från trälar. Vi måste erkänna detta, bejaka detta.

Vi svenskar är ett litet folk i den yttersta norden som av egen kraft, med egen vilja och j-laranamma kramat fram välstånd ur den karga jorden. Och när det gällt har vi försvarat våra gränser av egen kraft, av folkets levande kraft och inte med legosoldater. Vi har idag ett välfärdssystem som man tycka vad man vill om, men det är iaf vårt, det är våra egna pengar som omfördelas. Vi lever inte på allmosor från FN.

Ifrån dessa gråstensmoar har vi skapat ett förlovat land…
Eftervärld, stå här på egen grund och lita inte till främmande hjälp.

Så kan man dikta med anspelning på Sveaborgs inskription. Och re slutraden så vill jag förstås inte skära av förbindelsen till Europa. Vi hör till denna världsdel. Men ”det är skam att sitta som vi gjort / och tempel åt andra välva, / men kasta stenar på egen port / och tala ont om oss själva.” (Heidenstam) Att dissa Sverige har på sistone blivit en ren nationalsport. Ofta citerade är Reinfeldts, Olofssons och Sahlins tirader. Det är slenrian detta att basha Sverige idag: Sweden-bashing is the name of the game. Men bladet vänder sig och nationalismen kommer åter, var så säker.

Och innan det sker får jag och andra påpeka det uppenbara: Sverige är ett bra land med goda traditioner. Jag har nämnt samförståndsandan, driftigheten, råkraften som odlat upp och kultiverat den vildmark som en gång rådde. Vi har försvarat vår frihet med vapen i hand. Nu är det försvarsmässiga ett minne blott med reduktionen/avskaffandet av Sveriges armé, men vi har iaf traditioner på detta område som jag är den förste att omhulda. Jag är även stolt över den andliga nerv som darrat i detta land, den religiositet som hyllat såväl hednagudar i lundar och på hällristningar liksom Gud och Hans son i tempel av granit och tegel, marmor och sandsten.

Vi svenskar har denna känsla, denna instinkt för något annat, något bortom Bortom. Det är inte självklart, iaf inte för de 10% av våra medborgare som hyllar ateismen. Jag är dock glad att jag lever i detta land med kyrkor vart man åker, glödande monument i aftonsolen över en esoterisk sanning, den att världen till sin innersta natur är andlig, inte materiell.

Så det finns andliga traditioner här i landet. Men det svenska är så mycket mer – oerhört mycket mer. Vi svenskar har allehanda berömvärda kvaliteter, omvittnade av fler än mig. Vi är, utöver det som sagts ovan, ett lågmält, plikttroget och ödmjukt folk. De stora gesterna ligger inte för oss, inte den stora utlevelsen eller passionerade utgjutelsen över ditt och datt. Vi behåller lugnet. Detta är mestadels bra. Men idag, när vi finner oss trampade på en gång för mycket, då kan det rinna över. Då kan Höga Herrar få höra ett och annat ur folkdjupen. Senast fick de det i september 2010. Det var när 300 000 svenskar la sin röst på Sverigedemokraterna trots att våra PK-präster å det strängaste avrått från detta. Partipolitik åsido; SD:s brytande av 4%-spärren och tagande plats i riksdagen var en rungande replik från ett Sverige som fått nog.

Vi är ett godmodigt, tåligt, driftigt folk som bygger landet. Vi lever i landskapet och landskapet lever i oss. ”Sverige” är ingen abstraktion; det är högst reella intryck och stämningar. Det är kornsuset sommartid, det är ett tradarfik i Docksta i menförestid. Det är midnattssol på Degerberget, solen på Riddarholmskyrkans torn. Det är malar i Mälaren, det är Vasalopp och Vansbrosim, Vätternrunda och vårsådd. Ja, vad säger man; man vill gärna bli poetisk i fall som dessa så jag lämnar över ordet till ett proffs, Sten Selander. Hans ”Testamente” säger mycket om det specifikt svenska, den urkraft som gjort detta land till vad det är, om den dagliga gärningen av bönder och soldater, av ”läkare, krigsmän och präster”: vad stort sker, sker tyst.

Det är detta tysta storverk, detta samlande av en skatt i det fördolda som för mig är essensen av det svenska, som är det svenska: det svenska som jag vill värna från politiker och författare som förnekar att Sverige öht finns, som förnekar vårt kulturella och etniska arv, som säljer ut Sverige till plutokrater och finanshajar och lämnar vårt land öppet för illegala och andra invandrare att våldgästa i.

Så plats nu alltså för Sten Selander (1891-1957):

Vi samlade aldrig pengar på hög.
Det gör bara den som rädes.
Vi hade vår vishet: en karl som dög
fick bärgning nog allestädes.

Vi gjorde vårt dagsverke, smått eller stort,
som läkare, krigsmän och präster
och nöjdes, om blott det var hederlige gjort
när döden gav oss semester.

- – -

Du ärvde landet. I arv du tog
ej rågar, men suset i rågen;
ej skogar, men doften av höst i skog;
och lindelövet där trasten slog;
och snön under norrskenbågen.

Du ärvde riket. Led efter led
har långsamt vi byggt det mot dagen.
Det är röjarnas yxhugg vid sotig sved,
det är tankar som svultna klerker skrev ned
och blodet av glömda soldater som stred
till värn för vårt fäste: lagen.

- – -

Du ärvde ansvaret. Dag efter dag
på nytt får du friheten vinna.
Du lever inte på undantag.
Det beror på dig och folk av ditt slag
om rike och rätt skall försvinna.

Nu hotas ditt arv. Du skall frestas hårt
att svika och överge det.
Så glöm ej, då rike och folk har det svårt,
det enda adelsbrev som är vårt:
Vår rätt att stå främst i ledet.

Relaterat på Svenssongalaxen
Nationalism
Svensson och svenskheten

Under medeltiden hette det: var inte satanist, dyrka Gud!

Under upplysningen hette det: ljug inte, tala sanning! Sanningen ska göra eder fria!

Och idag, vad är det för ideal nr 1 som trumpetas ut i våra skolor? Vilket är det viktigaste som dagens uppväxande släkte får höra?

Jo, det är: var inte rasist!

Så har det varit sedan 1945. Nazismen hade förlorat kriget och det fundament som den nya civilisationen byggdes upp på var: var inte rasist, var inte anti-semitisk och dann, för då kan nazismen återuppstå! Hata nazismen, hata den vita rasen och älska allt som nazisterna hatade, älska judar, afrikaner och homosexuella! Endast så kan vi bygga godhetens tusenårsrike.

Höger och vänsterkrafter var eniga om detta från början: var vad som helst utom nazist! Kommunister hade iofs en tuff tid i början men det är överspelat nu. Nu liksom 1945 är fundamentet för den västerländska civilisationen anti-nazism. Det värsta man kan vara är rasist och antisemit.

Att vara djävulsdyrkare betyder politiskt sett inget idag, det är inte kontroversiellt. Det är likgiltigt i ögonen på de styrande. Vägledande är istället reductio ad Hitlertum: det Hitler var för är vi emot och vice versa.

Är du för det germanska – germanska seder, asatro, germansk kultur, då har du förverkat din rätt att leva, då kan du utrotas utan appell ety du är ett hot mot Godhet, Sanning och Till Alla Människor En God Vilja. Gillar du Wagner, schäferhundar och uniformer kan du säga farväl till dina medborgerliga rättigheter. Är du kristen är du suspekt eftersom till exempel tyska armen drog i fält med orden ”Gott mit uns”. I Bibeln finns för övrigt antisemitiska urkunder som evangelierna och Brevet till hebréerna – så varsågod, är du kristen så ta på dig ögonbindeln och ställ upp mot väggen där och sätt denna röda papperslapp på ditt hjärta så exekutionsplutonen kan sikta.

Är du däremot en botfärdig svensk/german/europé, kom då med till Auschwitz och känn Evig Skam över att dina rasfränder här och annorstädes dödade 6 miljoner judar. Någon förlåtelse finns inte för det är med denna religion som med 1984:s princip: ”Tänk dig en stövel som trampar i ett ansikte – för evigt.” Sådan är Holocaustianas credo, du ska känna skam och skuld för evigt. Försoning, gottgörelse och återlösning är inte möjliga – såframt du inte tar livet av dig för att sona din kollektiva synd, din arvssynd som vit.

(Bild: White Sands, New Mexico)

Kåsören Kar de Mumma skrev en gång en bok med titeln ”Hör oss, Svea!” Det tyckte han väl var roligt, ironiskt och dannt. Men man kan driva hur mycket man vill med Moder Svea, hon finns där ändå. ”Hon är inte död, hon sover” som Heidenstam skrev i ”Den sovande systern”. Här nedan åkallar jag Svea och skälet till dikten är såklart beslutet i mars 2011 att illegala invandrare nu är legala i vårt land.

Dåtid, nutid och framtid
innefattas alla i begreppet
Sverige, i dess döda, dess
levande och dess ännu ofödda.
”Sverige” är inte bara vi som
lever nu, det är även våra fäder
och barn, våra förfäder och
barnbarn – och vår stammoder i
tidlösheten, vår skyddsängel
i astraldimensionen, vår ljusdeva
som håller en skyddande hand
över oss: Moder Svea.

Hör oss, Svea! Vårt land
håller på att slitas itu, vi
styrs av kulturtalibaner som
vill förstöra all tro, all trygghet,
all tradition. Säger någon, ”det
bästa för Sverige nu är att skydda
landet och dess folk” – då beslutar
sig talibanmaffian för att göra
precis det motsatta, riva ner alla
gränser och lagar, tillåta vem som
helst att kalla sig svensk utan papper
eller process. Vem som helst får
komma hit illegalt och få vård,
få bidrag, få lagens skydd att
vara illegal.

Sverige är vårt, det är svenskarnas
land, det är våra fäders och mödrars
land; det är våra barns land, våra
barnbarns land. Men det är inte
dens land som nyss kommit hit
på en ingivelse, på ekonomiska
incitament! Sverige är kultur och
odling och jag har odlat Sverige,
Sverige är mitt, mina förfäder har
levat här sedan urminnes tider,
påvisbart sedan 1700-talet.

Ni tar inte Sverige ifrån mig.
Det är mitt, det är Sven Erssons,
det är Sven Petter Jonssons och
Sven Svenssons, det är Olle
Svenssons Sverige och det är mitt!
Så försök ta Sverige ifrån mig då,
Ernst Stavro Fredrik Reinfeldt-Blofeldt!

Ännu en nationell dikt på RP
Norrländsk nationalism på Galaxen

(Bilden fann jag på Det Fria Ordets Blogg)

Det senaste året har jag samlat på mig diverse fakta om dagens svenska politiska landskap. Jag har surfat runt och lärt mig en del om massinvandring, multikulti och mångkultur. Jag har klippt ut citat från olika håll, tunga sentenser och matiga fakta. Så det jag redovisar i följande artikel kanske redan är känt för den ärrade högerradikalen, men trots det kan ett inlägg som detta ha sitt värde. Jag ser det som ett privat policydokument som möjligen kan ge en läsare, kanske främst en nytillkommen sådan, lite kött på benen.

1.

En intressant skribent i dagens svenska debatt är Julia Caesar. Hon är en journalist som skriver under pseudonym, det måste hon göra annars skulle hennes barn kunna drabbas av repressalier säger hon. Det är fullt förståeligt att hon har denna strategi i dagens 1984-Sverige. En bra formulering av henne är (citerat ur minnet): ”Ska vi svenskar sitta som kastrerade hankatter medan vårt land tas ifrån oss?”

Nyligen gav Julia Caesar ut boken ”Världsmästarna” (Books On Demand 2011, 456 s). Det är krönikor som tidigare publicerats på Snaphanen. Vi kan gå till själva denna blogg och se på vad hon säger, och varför inte börja med Snaphanen 5/9 2010, Julia Caesars krönika ”Landet vi ärvde”. Det är intressant läsning.

Med källan ”Affes staistikblogg” sägs till exempel att i Botkyrka kommun är invandrarna i majoritet med 52,3 procent. ”Både Södertälje och Malmö närmar sig snabbt en situation med svenskar i minoritet. I Södertälje är invandrarna i majoritet om bara fyra år.”

Nu ska jag inte dra trendkurvorna rakt (som Julia Caesar och Affe), jag ska inte säga att ”svenskar är snart i minoritet”. Man bör vara försiktig med statistik. Dock ska vi inte sopa under mattan, o nej, tvärtom. Och kommuner med en hotande dylik utveckling som den i Södertälje och Malmö är förvisso:

Eskilstuna
Göteborg
Haninge
Helsingborg
Huddinge
Kristianstad
Linköping
Lund
Stockholm
Växjö

”År 2050” kommer sex kommuner att ha mer än 40% invandrare. Nåväl, siffran åsido: det är helt säkert så att Borås, Jönköping, Norrköping, Uppsala, Västerås och Örebro ligger i riskzonen att ”övermåttan berikas”. Möjligen också Gävle och Halmstad. Det blir 19 av de 25 största kommunerna som får mer än 40 % personer med invandrarbakgrund 2050. Så fortsätter det om alliansens invandringspolitik fortsätter i samma takt som den haft från 2006.

Vidare, med samma källor som ovan: bostadsområden som Alby och Fittja har ca 90% personer med invandrarbakgrund. ”Botkyrka kommun hade under perioden 1996-2009 näst flest anmälda våldsbrott i hela landet per invånare, 19 177 brott. Bara Stockholm hade fler anmälda våldsbrott.”

Detta har Julia Caesar via sina källor lärt mig och jag är tacksam för det. ”Sverige sjunker som en sten”. Det är inte ett friskt land som oreflekterat importerar en dylik Ersatzbefolkning och motarbetar det egna folket.

För övrigt, säger Julia Caesar, så är av de 1,3 miljoner som fått PUT sedan 1980 bara 5% flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Övriga 95% är välfärdsinvandrare. ”Sveriges världsrykte som kravlös bidragsnation” är enligt Julia Caesar vad som lockar. Och att Sverige har låga krav i dessa sammanhang medger självaste Wikipedia, annars en subtil PK-bastion: På uppslagsordet ”Sverige” läser vi: ”Sverige har några av de svagaste kraven inför invandring av alla industriländer.” Språkkkrav och krav på bosättningsort har de flesta västländer – men inte Sverige. Hit kan man även invandra om man vill studera på högskola, studier som är gratis så klart. (Not: det var länge gratis för utlänningar att studera men nu 2011 är det ändrat.)

2.

Jag har mer att säga om multikulti, invandring och allt. Det finns fler än Julia Caesar som har fakta att komma med. Kolla här:

De flesta partier är ense om att integrationen misslyckats. Dock är det få förutom SD som har receptet på bättre integration. – Men i sammanhanget, en siffra: till och med FP ska ha medgett att det 1990 fanns 3 (tre) ghetton/utanförskapsområden i Sverige, mot 139 (etthundratrettionio) stycken 2002. (Källa: signaturen Reine på Krigsforum 7/9 2010 i tråden ”Valet 2010”.)

3.

Så en titt på en viss Janne Josefsson. Denne var en gång en PK-robot som okritiskt förmedlade etablissemangets syn på saker. Nu har han tänkt om. Litegrann. Jag har skrivit om det förr, under rubriken ”Sprickorna i muren”. Detta är vad jag kallar fenomenet då tidigare status quo-upprätthållare ser sig i spegeln och bekänner hur fel de haft (förutom Josefsson sådana som Birro, Ulf Nilson och Leif G. W. Persson samt Harry Schein strax före sin död).

För Josefsson specifikt har vi här ett intressant dokument då HD:s Torgny Nilsson intervjuade honom 10/2 2008. Jag citerar ett långt sjok och kommentarer är överflödiga, dock har jag fetat här och var.

Han //Janne Josefsson// ser två hot mot den seriösa undersökande journalistiken. Den första är att den politiska makten nu anlitar pr-konsulter för att försvåra den undersökande journalistik de i andra sammanhang hyllar. Den andra är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

- Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på dem som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Den likriktningen inom media återkommer han till gång på gång. Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron. 


- Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka.


Han är själv skyldig till en liknande enögdhet. Hans metoder är hårda och ibland har han i efterhand upptäckt att han gått för långt. I ett reportage om alkoholister runt ett torg fick han en affärsinnehavare att uttrycka sig oerhört föraktfullt om de utslagna. Mannen fick sjukskriva sig efter reportaget. Janne Josefsson menar att han inte förmedlade hela bilden i sitt reportage.


- Jag tycker att jag svek mitt uppdrag och mannen genom att inte tillräckligt tydliggöra honom. Jag försökte inte förstå hur han bryts ned av alkisar som kommer in, snor grejer och ställer till ett helvete för honom, som ska försörja sin familj på detta. Det var ett svek mot honom och mot journalistiken. Om jag tvingas flytta in i en loftgång där jag bor granne med knarkare och har en tre-, fyraårig grabb som jag inte vågar släppa ut, hur länge har jag ett civiliserat, liberalt tänkande?

4.

En intressant länk i sammanhanget är ”Brev till borgerlig politiker före valet”. Där finns hårda fakta om invandring.

Ur detta dokument, härmed något jag fastant för. Det är inte sensationella, nyuppdagade fakta men de förtjänar att nämnas igen och igen:

. Anhöriginvandring: en bidragsberoende invandrare har rätt enligt svensk lag att ta in hela sin påstådda släkt för att också leva på bidrag. Försörjningskraven är full av undantag: ren snällism. DNA-tester för att kolla släktskap har man i USA (80% av släktskaps visade sig vara bluff), i Sverige går ej detta (dock ska det visst införas nu, mars 2011)

. Livslångt bidragsberoende, långtidssjukskrivningar, analfabetism, inv. som lyfter svenska bidrag men bor i sina hemländer huvuddelen av året, kriminalitet: detta är realiteter i dagens Sverige

. EN siffra: under regeringen Reinfeldt har antalet PUT legat över 76 000 personer varje år, det är över 70% högre än genomsnittet under S-regeringen 1995-2006

. Sverige har flest asylsökande per capita i Europa enligt UNHCR

. Migrationsverkets egna siffror: 1,1 miljoner personer har beviljats PUT sedan 1990. Befolkningstillväxten var under samma tid 800 000 (till 9,4 miljoner personer netto). Ergo: befolkningstillväxtens lejonpart består av invandring.

. Våldsbrott av invandrare bortföklaras med ”bråk uppstod”, ”pojkstreck”, ”utanförskap”, ”segregation” osv

5.

Härmed några fler synpunkter på multikulti jag samlat på mig. Källorna vet jag ej. Dock återger de kända syndrom och attityder, märkliga komplex som man måste ta ställning till om man vill leva med öppna ögon i Sverige år 2011:

. Multikulti är lika med motarbetning av västerländsk och, däribland, svensk kultur. Däremot: officiellt för man ännu 2011 fram en filtrerad version av utomeuropeisk kultur, en harmlös estradkultur med folkdans och matlagning ungefär som när Stalinryssland visade hur mångetniskt och fint det landet var. Mångkultur = monokultur

. Självhat, glömska, hjärntvätt, detta är vad som gäller för den som hävdar svenska perspektiv, europeisk kultur, sin egen identitet. Att en man utan historia är en man utan skugga vet regeringen, de vet att han är en lättledd lobotomist som fogar sig i allt, även sin egen undergång.

. Utomeuropéer kan utsättas för rasism. Dock ej omvänt: om en europé diskrimineras för det han är skrattar myndigheterna

. Ett kul citat om snällism: ”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi dom andras rätt, ja då går vi lite tryggare.” – Jens Orrback, svensk integrationsminister, från mötet i Gröningen i EU 2004. Detta var, tror jag, sedan Theo van Gogh mördats!

. PK-isterna mot resten: övre medelklass mot arbetar- och medelklass. Denna Övre MedelKlass = ÖMK, tenderar att vara universitetsutbildad och anställd i offentlig sektor. De är överutbildade, ordmärkande petmätrar; de tror sig t ex lösa problem genom att ge dem en annan etikett (”de facto flykting” istf ekonomisk flykting/parasit osv)

. Dagens statsmakt lär oss dubbeltänk: en svensk som begår brott ska straffas medan en MENA-invandrare behandlas med silkesvantar. För denne finns tusen ursäkter, för den etniske svensken inga. – Bort med detta dubbeltänk, inom kriminalvård och på ALLA områden där svenskar förtrycks idag: det som är fel för mig (etnosvensk) är fel för en MENA-invandrare

6.

Jag avslutar denna expose över multikulti, invandring och svenskhet med följande passage av Vilhelm Moberg, på sin tid en liberal men idag mer att betrakta som en radikalkonservativ. Jag fick upp ögonen för denna text i Julia Caesars krönika i Snaphanen 5/9 2010 efter vilken jag citerar det hela. Det är ur boken ”Svensk strävan”, 1941. Detta var en gång allmänborgerliga synpunkter men tack vare dagens Orwell-regim är det extremism. Nåväl, vad Moberg säger är rungande sant. Bland annat gillar jag detta han säger i början, att Sverige även är de dödas land, det tillhör även dem som en gång levat här. ”De döda verkar och återverkar på livsskeendet” som Herakleitos sa.

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen.

Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.

Denna trygga, fasta känsla, rotad i landskapet, är något att bygga vidare på. Den är beständigare än stadsmänniskornas flyktiga direktiv och planer, varaktigare än lobotimisternas påbud, mer fruktbar än bolagsstyrelsernas diagram och kurvor.

Vad Moberg målar upp är något positivt. Den officiella politiken i dagens Sverige däremot, den ideologi som går ut på motarbetande av allt traditionellt svenskt, är som alla förstår negativ, den drivs av indignation och hat. Därför kommer den aldrig att lyckas.

Relaterat på Svenssongalaxen
Yxan i dörren
Reinfeldts handfallenhet
Front mot självhatet

(Bild: E4:an vid Täfteå norr om Örnsköldsvik)

Nyss skrev jag om Julius Caesar, en ikon för allt vad västerländsk politik heter. Idag tänkte jag tala om en amerikan med vissa caesariska ambitioner: Douglas MacArthur. Jag har ett visst fokus på hans insatser i VK2, vilka inte var få, för att slutligen runda av det hela med lite politiska refelktioner.

1.

År 1941 hade USA en koloni som hette Filippinerna. Ansvarig för ögruppens försvar var general Douglas MacArthur.

MacArthur hade varit med länge. Han deltog bland annat i första världskriget på västfronten och blev general, var chef för krigsskolan West Point och var arméchef ett bra tag på 30-talet. Därmed borde hans karriär vara över, högre kunde man inte komma – men då fick han erbjudande om att leda USA:s militärmission på Filippinerna vilket han välkomnade. Han hade tjänstgjort där förut och gillade stället helt enkelt: ”It was destiny that brought me here” sa han. När orosmolnen sedan skockades återkallades han i aktiv tjänst; han fick då nöja sig med att vara generallöjtnant , två grader lägre än marskalk (General of the Army) som han senast varit.

Vad hade då MacArthur att tillgå för Filippinernas försvar? Han hade en division (12 000 amerikanska soldater), en liten men god armé av stamanställda, och så fanns det 110 000 filippinska värnpliktiga som kompenserade i anda vad de saknade i utbildning. Materiellt fanns det vissa brister, ögruppen var lågt prioriterad; man hade till exempel Lee-Enfieldgevär från första världskriget och engelska ”sopptallrikshjälmar”, en hjälmtyp från medeltiden. Vidare hade man cirka 20 bombplan och 50 jaktplan, de förra av typen B-17. På det hela var styrkan inte helt utan chanser, men den största minusfaktorn var att Mac tycks ha trott att japanerna skulle låta dem vara, kringgå ön. Varför skulle Japan stöta sig med stora mäktiga USA? var tanken.

Japanerna anföll dock Filippinerna och det samtidigt som Pearl Harbor, 8 december eftersom ögruppen låg väster om datumlinjen. Man inledde med flygattacker; 1/3 av jaktplanen och 1/2 av bombplanen utplånades på marken,ett rungande nederlag för MacArthur. Hans agerande denna första stridsdag var ganska lamt, det tillstår även hans beundrare William Manchester; tron att angreppet inte skulle komma kan ha spelat in, se ovan. Men i krig måste man vara beredd på allt, man får inte utgå från att fienden tänker handla så som man hoppas att han ska göra – nej, man måste utgå från the worst-case scenario. Amiral Kimmel i Pearl Harbor trodde ju heller inte att något anfall skulle komma, trots att man visste att kriget stod för dörren, officiell varning hade gått ut.

Filippinerna, december 1941: efter fortsatte strider hade MacArthur inget flygvapen alls, för sedan ytterligare plan skjutits ner omgrupperades resten till Australien, varmed japanerna fick totalt luftherravälde. Och undsättning från USA var utesluten, skeppen för denna tilltänkta expedition låg sänkta i Pearl Harbor. Den 22 december kom så invasionen av huvudön Luzon; japanen hade 80 000 man, dubbelt så mycket som Mac tycks ha haft, varför han genast retirerade till den befästa Bataánhalvön utanför Manila. Reträtten gick bra men nu var man belägrade här utan hopp om undsättning. För att göra en lång historia kort så kapitulerade styrkan i maj efter hårda strider, truppen fördes bort till fångläger – och japanerna var oförberedda på att ta hand om så många fångar, så marschen i fångenskap orsakade stor manspillan och kom att bli känd som ”dödsmarschen på Bataán”. Denna kapitulation var då US Armys första och största nederlag någonsin, frånräknat striderna under amerikanska inbördeskriget.

Innan kapitulationen på Filippinerna hade Mac av Roosevelt beordrats att lämna platsen, för att bege sig till Australien och där börja organisera en motoffensiv. Den 11 mars tog därför generalen sin fru, son och dennes barnjungfru och bordade en torpedbåt, vilken under en äventyrlig nattlig färd tog dem bort från ögruppen och vidare mot söder. Efter byte till flygplan nådde man senare Australien.

2.

Mac hade lämnat efter sig en armé som senare kapitulerade; inte så heroiskt, men han beordrades ju ut. Tänk här också på Napoleon som övergav sin armé i Egypten utan att långvarigt skada sin renommé. (När Karl XII flydde över Vorskla gav det dock honom lite skadat rykte. Evenetuellt att också Rommel inte var densamme efter det han lämnat Afrika, om än han lämnade skådeplatsen av medicinska skäl.) I alla fall blev MacArthur nu fokus för USA:s förhoppningar och han motsvarade dessa med råge. Dels hade hans röst som sändes i radio en lugnande effekt på opinionen, dels drog han upp en djärv plan för försvaret av Australien. Landet stod på tur att falla för japanerna, trodde man; planen var att evakuera hela norra delen och koncentrera försvaret i sydöst men Mac tänkte annorlunda, han beslöt att upprätta en bas på Nya Guineas östligaste udde, Port Moresby. Japanerna togs på sängen av detta framskjutna försvar.

Allierat flyg och trupper sändes till Port Moresby, och detta och andra operationer hindrade japanerna från att ta hela Nya Guinea, varifrån de kunnat hota Australien. Huruvida japanerna verkligen planerat att ta landet är osäkert, men genom att flytta fram försvaret på detta sätt vände Mac på situationen helt och hållet, skapade en smärre vändpunkt.

Operationer längs Nya Guineas kust följde, ledda av Mac som blev legedarisk på kuppen. Man segade sig fram, tog ibland väldiga hopp och kringgick japanska styrkor, lämnade dem att ”vissna på grenen”. På hösten 1944 var det så dags att återerövra Filippinerna.

MacArthur skulle återta Filippinerna men han skulle inte göra det ensam, för samtidigt med MacArthurs arméoffensiv längs Nya Guineas kust avancerade US Navy i centrala Stilla havet. Sommaren 1944 hade dess stridsgrupper nått fram till Marianerna, den nordligaste ögruppen i Japans mandatområde; största ön var Saipan som hade en japansk befolkning på 25 000. US Marines landsteg här i juni med två divisioner, och hårda strider stod med stora förluster på båda sidor men mest på japansk, både soldater och civilbefolkning. De sistnämnda dödades av japanska soldater av rädsla för vad som skulle hända dem om de kom i fiendens händer. Det kan även nämnas att amiral Nagumo, känd från Pearl Harbor och Midway, lyktade sina dagar här genom att begå självmord.

Ett sjöslag ägde rum i samband med detta, slaget i Marianergraven där Japan förlorade alla sina återstående hangarfartyg. ”Kalkonjakten på Marianerna” kallade amerikanerna det hela på grund av alla japanska marinplan som sköts ner.

3.

US Army stod på Nya Guinea, flottan och marinkåren på Marianerna: två anfallsspetsar som tycktes peka mot Filippinerna, men att ta ögruppen var inte allom givet. Först hade jänkarna tänkt kringgå den, eftersom den strategiskt var något av en återvändsgränd; man hade kunnat lämna den och dess garnison ”vissnande på grenen” enligt känt recept.

Tre icke-operativa skäl talade emellertid för en invasion.

Framför allt var det valår, Roosevelt behövde en storoperation för att visa allmänheten att något gjordes i kriget. För det andra hade USA före kriget lovat ögruppen självständighet 1946; det vore bra om man kom tillbaks innan kommunistgerilla tog över ön, då kunde man överlämna makten till den regim man ville. För det tredje hade MacArthur sedan han evakuerats från ögruppen sagt ”I shall return”, och det vore bra för USA:s goodwill om detta löfte infriades. Roosevelt ogillade visserligen MacArthur som person men insåg samtidigt dennes moraliska värde, som inkarnation av allt vad USA som stod för.

Den 16 oktober 1944 seglade MacArhur iväg med sin armada och vid midnatt kom man fram till ön Leyte; man inväntade gryningen då anfallet skulle börja. När det ljusnat inledde slagskeppens pjäser kanonaden; MacArthur kunde från sin plats på kryssaren Nashville se hur Leyte invärvdes i explosioner, och dessutom syntes attackplan i skyn och landstigningsbåtar som styrde in mot stranden. Strax intogs denna och ett brohuvud upprättades; Mac kunde gå iland själv och radiera budskapet: ”People of the Philippines, I have returned…” Mac säger i sina memoarer att yttrandet ”I shall return” som getts två år tidigare inte var inövat utan kom spontant, och detta visar i mina ögon på hans naturliga fallenhet för retorik.

Så kom sjöslaget vid Leyte, där USA-flottan engagerades hårt av japanska flottan samt kamikazeflyg. USA-trupperna på ön (6:e armén under general Krueger) kunde dock fortsätta att utvidga sitt brohuvud; operationerna rullade på, sakta men säkert. I januari lät vidare Mac landsätta två arméer på huvudön Luzon, en operation helt i klass med D-dagen i Normandie, och i februari kunde han tåga in i Manila. Han återsåg sitt gamla hem – förstört. Hela staden var praktiskt taget en ruin. Men att Macs löfte att återvända hade infriats får väl betraktas som en moralhöjare, oavsett kostnaderna.

USA:s flotta och marinkår tog Iwo Jima och Okinawa, men Roosevelt lär ha ansett att deras förluster var för höga i dessa operationer så därför lät han chefsskapet för ockupationen gå till armén och MacArthur. Allt annat lika var detta ett bra beslut, för Mac var lysande i den roll han nu hade framför sig.

4.

Atombomberna hade fallit och Japan kapitulerat. MacArthur flög tämligen omgående till landet, tog mark på ett flygfält utanför Tokyo i sitt transportplan kallat ”Bataán”; en djärv symbolhandling, för ännu fanns fanatiska militärer beslutna att kämpa vidare. Mac lät sig forslas in till staden i en bilkortege; vägen vaktades av japanska soldater med ryggen mot vägen, detta för att försvara kortegen mot eventuella anfall, för så brukade de stå även när kejsaren färdades i landet, men det visste inte Mac och hans följe så det hela gav ett underligt intryck: ”Vågar de inte se på oss, är de rädda för att besmittas av själva vår åsyn?”

När MacArthur väl anlänt till staden spreds nyheten att han anlänt – och detta att bege sig till landet, nästan i spetsen för invasionsarmén utan särskilt mycket eskort, torde ha renderat honom åtskillig goodwill. Han hade sinne för den rätta gesten, han visste vad som gav effekt. Han visste framför allt att nu gällde det att gå hovsamt fram, Japan var så grundligt besegrat att det gällde att vinna folkets hjärtan och inte uppträda som en brutal erövrare. En pragmatisk tanke fanns förstås bakom detta, det gällde att inte låta landet svänga över åt kommunismen och därmed bli en potentiell allierad till Ryssland. Men pragmatism eller inte, Mac var återigen rätte mannen på platsen, och han vann mycket riktigt japanernas hjärtan.

Nu kom också hans retoriska begåvning till sin rätt. Efter kapitulationsceremonin den 2 september höll han ett högstämt tal med svepande historiska utblickar, tankar om framtiden och annat; detta slog an rätt ton, gav intrycket av segrarens storsinthet. Kan man tänka sig amiral Halsey eller Nimitz hålla ett dylikt tal, om nu flottan fått i uppdrag att leda ockupationen? Nej, det kan man inte, dessa hade aldrig kunnat vinna folkets hjärta så som Mac gjorde. Halsey hade ju till exempel en länge närd önskan att rida kejsarens vita häst genom Tokyo på en segerparad, vilket säger allt om hans inställning: ”Bull” Halsey kallades han för övrigt. Nimitz åter var en helt färglös person, säkert duktig som marinstrateg – men som ledare av en ockupation?

Nåväl, Macs insats som ledare av ockupationen var väl inte avgörande, den hade kunnat skötas av någon annan; jämför ledaren för ockupationen av Tyskland, Lucius Clay, som var en rätt ordinär general. Men att Mac skötte sitt ämbete med bravur, att han med enkla medel och gester gav stil åt föreställningen, står utom allt tvivel.

1950 blev Mac ÖB i Koreakriget, en post han omsider petades från under uppseendeväckande former, men han hade börjat handla egensinnigt så det var ett korrekt beslut av Truman. Mac åkte hem och hyllades som hjälte, förmodligen (har det hävdats) mer för sina insatser i andra världskriget än för Koreainsatsen som sådan; han var ju den siste generalen från världskriget att komma hem till staterna. Under ett kongressförhör som hölls citerade han sitt ”old soldiers never die, they just fade away”, och därmed avslutade han sin karriär. Han avrådde bland annat från intervention i Vietnam innan han dog i slutet av 60-talet. Innehavet av den asiatiska periferin med Japan och Filippinerna räckte, ansåg han.

5.

Om MacArthur finns många läsvärda böcker. En bok som är heltigenom kritisk mot honom är Michael Schallers biografi; allt hålls emot honom, även tillkortakommanden i kärlekslivet tas som intäkt för vilken usel person han var. Dock ges även en del intressanta upplysningar i boken; man kan säga att den ger stereoskopisk belysning om man även läser dessa två böcker: självbiografin och William Manchesters ”American Caesar”.

Manchester målar för sin del ett idolporträtt men ett synnerligen läsvärt sådant, och att den är ”a good read” medger till och med Shaller. Vissa kritiska synpunkter luftas också. Macs egna memoarer är för sin del rätt kortfattade – men han skriver inte stelt och formulärmässigt som vissa andra generaler, bland annat den tidigare nämnde Zjukov, nej allt känns levande. Han redogör för operationer men blir aldrig långrandig utan livar upp det hela med kongeniala detaljer, förmodligen den bästa självbiografi av en general jag läst. Notervärt är också att han skrev den helt och hållet själv; hade han skrivit den idag skulle väl förlaget ha tvingat på honom en medförfattare, en odräglig typ som skulle ha omarbetat stoffet för att göra det mer säljande…

William Marshall skrev alltså ”American Caesar”. Han tog till denna titel för att visa på MacArthurs politiska ambitioner. Dylika fanns förvisso. Och de hade sina rötter.

MacArthurs far (Arthur MacArthur) var nämligen också general. Dock gick karriären i stå på grund av osämja med krigsminister Taft. Douglas, Arthurs son, ska då ha sett det som sin ambition att gottgöra detta, att ta sig till toppen. Det gjorde han ju också. Han blev krigsminister på 1930-talet. Det var en viktig tid inför VK2:s urladdning, även om USA:s armé inte byggdes ut särkilt mycket under denna tid.

Under arméchefsskapet hade vi incidenten med Bonusmarschen. MacArthurs krafttag mot denna ska visa på hans uselhet. Det förstår jag inte alls. Om veteraner med iofs berättigade ekonomiska krav bygger en kåkstad i Washington och uppträder hotfullt måste väl staten reagera och inte bara sitta med armarna i kors. Snällism har aldrig fungerat.

MacArthurs egna ambitioner på den politiska arenan ska ha börjat visa sig nu. Franklin Roosevelt ogillade som antytt MacArthur, inte bara för att Mac var en jobbig typ. Han var säkert rädd för dennes karisma också, dennes politiska gångbarhet hos republikanerna. Som general under kriget höll Mac alltid möjligheten öppen att kandidera för presidentskapet. Chans fanns för detta på hösten 1944 men föga stöd fanns när det kom till kritan. – Macs återkomst till USA 1951 efter Koreakriget hade också politisk laddning. Men föga hände ju i och med detta, det blev inte mer än ett slags manifestation mot Truman och demokraterna. Det jubel som mötte Mac när han paraderade längs gatan var mer ett sätt att välkomna den siste VK2-hjälten hem än en politisk händelse, som sagt.

Sedan drog sig Mac tillbaka. Och den general som kammade hem det politiska spelet blev Dwight D. Eisenhower: han var den sanne American Caesar enligt biografen Stephen Ambrose.

Det åsido kan man ju fråga sig varför den ovannämnde Michael Schaller är så negativ mot allt vad MacArthur heter i sin bok. Ska inte generaler få bli presidenter eller vad? Ska inte arméfolk ta sitt politiska ansvar? Visst ska de det. Det är inte frågan om caesarism. Det är konstitutionellt. Själve George Washington hade ju varit general.

Det är tradition bland armégeneraler att kandidera. Detsamma finns inte alls hos amiraler. (Jämför resonemanget med ockupationen av Japan ovan och det suspekta respektive likgiltiga intryck amiraler som Halsey och Nimitz skulle ha gjort. Detta tycker jag på något vis hör ihop med amerikanska flottans tradition av att vara yrkesmän enbart, en dålig tradition i dessa sammanhang.) Arméfolket tar sitt politiska ansvar helt enkelt, från Taylor och Harrison över U. S. Grant till Eisenhower och, på kandidatnivån, Powell och i viss mån Schwarzkopf.

Schaller: han är tendensiös mot Mac eftersom det är den liberala ståndpunkten helt enkelt, detta att drivas av indignation, så i sakprosa som i skönlitterära texter. Det ska gå en klagande underton i allt, det ska luftas något slags missnöje: detta är den fisliberala livsstilen, lika obligatorisk som hat av det militära, puritanism och 25-öresfilantropi.

Litteratur
Stephen E. Ambrose: Eisenhower
Douglas MacArthur: Memoarer
William Marshall: American Caesar
Michael Schaller: Douglas MacArthur, The Far Eastern General

Relevant på Svenssongalaxen
Colin Powell var en amerikan
Robert E. Lee
USA-tråd

Under antiken såg man Julius Caesar som något av en usurpator, en rebell som förstörde den fina republiken. Sedan kom Augustus och ordnade allt till det bästa igen, återupprättade republiken och normaliserade läget. Denna syn är det ingen som har längre, man förstår idag att Augustus fortsatte Caesars centraliserande maktbygge men gav det hela en republikansk framtoning för att sälja det till dåtidens elit. — De konstitutionella detaljerna åsido så var Caesar en fascinerande person: han var lite vass i framtoningen, lite hård och kall, men det åsido ser jag ingen anledning att ställa honom i skuggan eller svartmåla honom. Så härmed en exposé över Ceasar, vem han var och vad han gjorde.

1.

Ska man bli monark är det bra om man ser ut som en sådan också, har majestätisk framtoning, men här får man väl säga att Gaius Julius Caesar inte hade så bra förutsättningar. Inte så att han var direkt ful men enligt Plutarkos var han spenslig, hade blek hud och led av huvudvärk och epilepsi. Detta hälsoproblem var främst honom till nackdel som fältherre, men han såg till att träna upp sin fysik så att han snart stod pall för fältlivets krav.

Jag måste uppehålla mig vid Caesars utseende eftersom hans huvudmotståndare i inbördeskriget, Pompejus, hade mycket bättre företräden härvid. Man kan säga att om fysionomisk framtoning fått avgöra saken borde Pompejus ha fått bli kejsare, fått etablera den nya romerska monarki som det här gällde, och inte Caesar. Plutarkos säger nämligen om Pompejus att denne hade ett vinnande sätt, besatt ”en sorts värdighet och ett behagligt sinnelag” och vidare att ”i blomman av sin ungdomliga skönhet fanns där samtidigt något kungligt. Hans hår flög bakåt i en våg från pannan och ansiktets konfiguration runt ögonen gav honom en smältande blick”… Vissa ansåg honom till och med likna Alexander den store vilket var att ta i, eftersom denne var en mer leptosom, avlång typ medan Pompejus var klar pykniker, en rundare sort. Men att Pompejus hade kunglig framtoning får här anses etablerat. Dessutom hade han sedan unga år tillnamnet Magnus, ”den store”, vilket allt annat lika passade honom.

Bjöl&Hjortsö frågar sig varför Caesar och inte Pompejus vann maktkampen:

Det är frestande att läsa ett svar i de porträttbyster som finns bevarade. Pompejus, en erfaren, illusionslös, men också blaserad och trött man, vars liv hade varit en kedja av segrar från hans tidigaste ungdom, men som kanske förlorat den egenskap som lyser ur Caesars hökansikte, en förtätad vilja till makt.

Pompejus hade utseendet för sig men ser man mer ingående på hans bana kan man fråga sig hur lämplig kejsare han blivit. Han hade ju till exempel förmågan att uttrycka sig klumpigt, som när han och Crassus kom överens om att bli konsuler för år 70 och de tillfrågades om detta i senaten; Pompejus sa att svaret kanske var ja och kanske nej, och när han pressades på ett bättre svar sa han att vad han ville var att få röster från republikens goda element, inte dess dåliga. Därmed, säger Plutarkos i Crassusbiografin, gav Pompejus intryck av arrogans, medan Crassus med sitt svar på frågan, nämligen att han skulle ställa upp i konsulsvalet om det var i Roms intresse, annars inte, kände av stämningarna bättre. – Ännu ett exempel var det tidigare anförda när Caesar frågade om Pompejus skulle försvara en viss lag och denne sa: ”Givetvis, och om någon börjar tala om svärd, så kan jag tillhandahålla både svärd och sköldar.” Alla medgav att detta var dumt sagt av Pompejus, överilat, onödigt. Några liknande yttranden tycker jag mig inte finna hos Caesar, vilket kunde förklaras med att denne gått i retorikskola som ung medan Pompejus levt i fält sedan unga år och inte hade mycket till boklig bildning i sig.

En uppgift hos Suetonius tycks avgöra vem av Caesar och Pompejus som var mest storsint, nämligen den förre: ”Medan Pompejus förklarade att han skulle betrakta dem som inte kämpat för republiken som fiender, kungjorde Caesar att de som varit neutrala och inte stött någon av parterna skulle räknas bland hans vänner.” Detta citat ur Caesarbiografin visar ju tydligt på den diplomatiska begåvningen hos Caesar, nödvändig för att lappa ihop såren efter inbördeskriget.

Pompejus var en populär fältherre med ett kungligt drag i sin framtoning, men några djupare kulturella intressen tycks han inte ha haft. Hans sämsta stund, hans lägsta handling var när han vid operationer på Sicilien fått en viss Quintus Valerius i sitt våld; han visste att denne var en lärd man, så han tog honom avsides, frågade ut honom om diverse och lät sedan döda honom.

Pompejus krigade i öster och ärvde ett fälttåg från Lucullus; den senare var redan då känd för att leva på stor fot och blev det än mer sedan han drog sig tillbaka från offentligheten, men Pompejus med all sin kungliga framtoning tycks i jämförelse ha levat ganska enkelt. Det ”kungligt musiska” låg inte för honom. Jämför vi med Caesar så hade denne mycket bredare intressen; han studerade retorik på Cypern i sin ungdom för samme lärare som Cicero haft och skrev senare böcker om sitt galliska fälttåg och om sin insats i inbördeskriget. Vissa har ifrågasatt om Caesar själv skrivit dessa böcker, men varför det skulle vara omöjligt för en retorikskolad general och statsman att göra det förstår jag inte. I vår tid har vi ju en sådan som MacArthur som skrivit jämförbara, konicisa och synnerligen läsvärda memoarer alldeles själv.

Caesar var skolad talare och kunde formulera sig för folket, kunde ”sälja” sin politik på så vis; Pompejus däremot hade ingen talargåva utan kunde vara plump, som jag visat. Detta kan visa på nyttan av högre bildning för statsmän som dessa.

2.

Caesar visade mycken mildhet (clementia) i och efter inbördeskriget; han benådade till exempel Brutus vilken senare tackade med att mörda honom. Caesar försökte alltså lappa ihop såren i staten, ena den efter all splittring. Detta tycks Suetonius vara på det klara med men sedan kritiserar han honom skoningslöst, som att han tog emot för många hedersbetygelser, styrde med diktat och kunde vara bitsk. Det sista kan vara värt att ta upp eftersom jag nyss hävdat att man inte finner några plumpa ord yttrade av Caesar. Men enligt Suetonius så firade Caesar triumftåg efter sin återkomst till Rom när inbördeskriget var över; när han for förbi folktribunernas platser vägrade en av tribunerna, en Pontius Aquila, att resa sig, varför han utropade: ”Försök att ta republiken ifrån mig då, Aquila!”

Denna episod tycks mig inte drabbande, den tjänar bara att göra porträttet av Caesar mer levande. Något direkt grundskott mot honom som statsman lyckas Suteonius inte komma med tycker jag; ser man tills hans biografi som helhet är den ett under av storhet och ädelhet jämfört med de följande figurerna i ”Kejsarbiografier”. Visst har Suetonius en och annan syrlig kommentar att ge, han är vanvördigare än vad Plutarkos är i sitt Caesarporträtt, men själv kan jag inte ställa mig på Caesarbelackarnas sida efter att ha läst dessa två texter.

Men samtidigt ska det sägas att Caesars liv inte har det skimmer som vi exempelvis finner i Alexanders bana; denne var något tryggare i sin kungaroll än Caesar i sin. Och alldeles bortsett från att Alexander föddes till monark och Caesar måste skapa sin monarki, får man säga att den senare hade något streberaktigt över sig. När han var på väg till ståthållarskapet i Spanien och man passerade en smärre ort sa ju någon i sällskapet vilken beklämmande håla detta var, men Caesar sa då: ”Hellre den förste här än den andre i Rom”… Yttringar av en liknande natur hittar man inte hos ständiga jämförelseobjektet Pompejus; denne var kanske inte så slug politiker som Caesar, men betecknande är ju att Pompejus som antytts nådde en enväldesliknande position i staten genom att spela med systemet, låta senaten utnämna honom till piratbekämpare och spannmålsansvarig, mer imponerande titlar än vad det kan verka. Om han vunnit över Caesar hade säkert senaten utnämnt honom till något slags princeps senatus med tiden, gett honom den titel som Augustus kom att göra till sin, och som var en viktig del av det monarkiska statsskick denne smög på republiken.

Caesar var en streber, ville bli något, kunde inte spela a waiting game, hyllade inte principen ”allt kommer till den som väntar”. Nej, han korsade Rubicon och bemäktigade sig staten; han måste gripa till våld (eller rättare hot om våld) för att få statskassan öppnad åt sig, vilket är ett fläck på hans banér hur nödvändigt det än var. Det var ju så att en folktribun vid namn Metellus vägrade ge Caesar tillgång till denna kassa eftersom det var emot lagen; Caesar sa då att nu är det krig och då finns det inte plats för lagar. Man undrar hur det gått om en man med Pompejus’ kungliga charm varit i samma position. Det ”kungliga” ska här inte ses som det tabupräglade i romersk kontext utan som något karismatiskt, en karisma som kan ha fått tribunen ifråga att öppna kassan utan knot, tänkandes ”det är ju ändå Pompejus Magnus, åt h-e med lagen”… Eller så hade Pompejus om han varit i denna situation redan fått sig tillförordnat ensamt konsulat av senaten och blivit legal envådshärskare; alla nöjda, alla glada, och inget hot hade behövts för att få kassakistan öppnad åt sig.

3.

Men nu var det inte så, det var öppet inbördeskrig. Caesar hade tågat in i Italien med sina legioner vilket var emot lagen, hade korsat Rubicon vilken betecknade gränsen för den demilitariserade zon som rådde för att hindra precis ett sådant tåg mot Rom; Pompejus hade flytt söderut med sina styrkor och hade fått med sig större delen av senaten, ett exodus i elitskiktet. I vart fall måste Caesar hota med våld i frågan om statskassan och inte är detta särskilt hedrande för honom. Det räcker med en klandervärd handling för att hjälteglorian ska falla av en upphöjd gestalt. Hur som helst fick Caesar snart statskassan öppnad åt sig och de ledande figurer som fanns kvar i Rom och som fruktat hans ankomst började mildra sin attityd mot honom; det var clementian, statsmannaskapet, det storsinta som vann dem över. Så följde det segerrika slaget mot Pompejus vid Farsalos, dennes flykt till Egypten där han mördades, Caesars ankomst till samma land och romansen med Kleopatra, slaget vid Zela med sitt ”veni, vidi, vici”, diverse segerrika slag här och var mot Pompejusanhängare, triumftåg i Rom, vägran att bli kung eftersom han ju var Caesar, inte kung, planer på fälttåg mot partherna och sammansvärjningen och attentatet mot Caesar i curian, vilket resulterade i han föll död ner framför fötterna på en Pomejusstaty. På detta en kunglig begravning med guld och purpur!

Så slutade Caesars liv. Han hade påbörjat omvandlingen av republiken till en monarki. Det var inte lätt gjort eftersom romarna var inbitna republikaner. Stadsstaten Rom styrdes av kungar i början, på 700-talet f Kr, varefter kungen störtades och republik infördes. Den romerska självbilden, den romerska stilen blev därefter att republik stod för allt som var gott, monarki för allt som var dåligt. Nog är den romerska republiken värd att hedra för mycket men den hade ju samtidigt kvar kungliga relikter, som den elfenbensinlagda ämbesstolen sella curulis, använd av konsuler och andra högre ämbetsmän, titeln interrex för interimshärskare och rex sacrocorum för en viss offertjänsteman. Begreppet betyder ”offerkung”.

Republik var bra och monarki dåligt, men hur kunde då romarna etablera kejsardömet som ju är monarki i sin högsta potens? Nog gick det men det satt långt inne; oändliga konceptuella våndor beledsagade det hela. Detta ska inte skymma det faktum att enväldet var på väg långt innan det etablerades kring år 0. Vi hade ju till exempel Sulla som var diktator i tio år på 80-talet f Kr; mot gällande sed gjorde han detta militärbefäl för nödlägen till ett permanent ämbete. Med sin våldsregim kan han ha varit den förste att ge titeln dålig klang.

Detta avskräckte inte Caesar att utnämna sig till diktator på livstid en generation senare. Rom hade ännu republik men den var på fallrepet, eftersom till exempel alla omröstningar för ämbeten var riggade; folk med pengar kunde uppnå precis vad de ville, mutor och slagsmål beledsagade omröstningarna. Till och med senatsadeln hade börjat fattat vartåt det barkade, eftersom den dittills stött en viss Pompejus som gjorts till ett slags ensamhärskare; man utsåg honom nu till ensam konsul på tvärs mot seden att ha två i ämbetet, och gav honom som konsul så vidsträckta befogenheter (order att bekämpa sjöröveriet i hela Medelhavet, senare ”ansvar för spannmålsförsörjningen” med makt över all sjötrafik och kustprovinser i riket) att han praktiskt taget var monark. Men han förlorade i inbördeskriget mot Caesar som alltså lät utropa sig till diktator.

Läget var känsligt. Caesar lyckades vinna över många forna fiender till sin sida, men det tisslades att Caesar skulle utnämna sig till kung och något värre kunde inte tänkas i den tidens Rom, det var ett tabu; sedan den siste etruskiske kungen störtats hade man ju haft republik som var roten var roten till allt gott, kungadöme roten till allt ont. Symbolen för kungadöme var diademet, ett slags pannband, och ett dylikt presenterades Caesar av Markus Antonius under en högtid. Det hördes applåder berättar Plutarkos, men inte så många och inte spontana; när Caesar så avvisade diademet kom stormande applåder. Det hela upprepades, diademet räcktes fram och få applåderade, och när Caesar åter vägrade applåderade alla. Men Caesar var ändå missnöjd med uppträdet och bäst hade väl varit att aldrig låta det gå av stapeln. Det hela skildras för övrigt bra i Shakespeares ”Julius Caesar”, som bygger på Plutarkos och andra källor men som ändå är ett självständigt verk, ett konstverk värt namnet. — Huruvida uppträdet med diademet var Markus Antonius’ påhitt eller om Caesar var med på noterna från början är oklart. Men något måste tydligen göras för att lugna massorna, det räckte inte med att Caesar sa ”jag är inte kung, jag är Caesar”…

Romarna ogillade kungadöme och monarki rent principiellt, det var som sagt något tabubelagt. Det skulle ta lång tid innan det ändrades; det krävdes skickligheten hos en Augustus och Tiberius innan kejsardömet accepterades hos gemene man, skicklighet att dölja att vad man höll på att upprätta var monarki och inget annat. Kanske tog det ännu längre tid för folk att vänja sig vid tanken, men vid tiden för antoninerna ansågs kejsardöme allmänt som den bästa styresformen någonsin.

Man misstänkte Caesar för tyranniska ambitioner, vilket ledde till sammansvärjningen som lyktade i mordet på honom år 44. Men Caesars sak hämnades av adoptivsonen Octavianus (den blivande Augustus), som bättre förstod vad som lämpade sig i Roms politiska kultur. Sedan han vunnit inbördesstriden mot Caesars mördare samt senare Antonius, gjorde han allt för att förminska sin roll; han gjorde sig inte till diktator, viskade så klart aldrig ordet ”kung” (rex), kallade sig endast ”den förste i senaten” (princeps senatus) och iklädde ämbetet som folktribun. Senatsadeln jublade, nu hade republiken återställts! Men skarpsynta iakttagare torde ha anat att man nu fått ett nytt slags monarki, ett ”kungadöme utan kungliga insignier” för att tala med Suetonius, varmed torde menas kung utan diademet som Roms gamla kungar bar. Enligt samme Suetonius ska Augustus själv funderat över om han inte borde återinföra republiken, själv helt träda tillbaka från sin maktposition, men resultatet blev att han inte kunde göra det med mindre än att hela riket skulle kastas i kaos.

Så Augustus satt kvar som ”princeps senatus” och kontrollerade hela scenen utifrån denna blygsamma position. Han hade kollen på statskassan och armén, han hade initiativet i alla statsangelägenheter. En sannskyldig tour de force detta, att liksom styra utan att styra, att ge sken av att vara maktlös men i realiteten vara obestridlig hegemon och herre på täppan.

Erling Bjöl och Leo Hjörtsö: Romarriket
Caesar: Kriget i Gallien
Plutarchos: Fall Of The Roman Republic
Suetonius: Kejsarbiografier

(Artikeln är en sammanställning av olika texter och passager ur ”Skallet från den kapitolinska varginnan”, en essäsamling jag totat ihop. Den handlar om antikens Grekland och Rom sett utifrån politik och konst, poesi och populärkultur, krig och vardagskultur. Du laddar ner filen gratis här.)

Relevant
”Asterix – une idée fixe?”
L. Sprague de Camp: ”Lest Darkness Falls”
Alkibiades the Movie

Visst är det intressant det som idag händer i Mellanöstern. Man kan till och med publicera dagliga analyser av läget. Men nu tar vi och höjer blicken globalt och frågar oss: jämte Mellanöstern vilka olika kulturer/regioner/geopolitiska nischer finns det i världen? Vad består världen historiskt sett av för kulturer, kulturer som det är fruktbart att även basera en dagspolitisk analys på?

Detta är en kär fråga för envar historiefilosof, en Spengler, en Toynbee och allt vad de heter. Utifrån dem och utifrån min egen läsning så hävdar jag att dessa regioner är vad man bör ha för ögonen när man betraktar världen, såväl historiskt som dagspolitiskt:

. Europa

. Mellanöstern

. Indien

. Kina

. Afrika söder om Sahara

. Amerika (nord och syd)

Att Europa har sina rötter i Romarriket är klart. Detta var dock circumfluvialt, härskade kring Medelhavet. Dagens Europa liknar föga Romarrikets karta. Dock anser jag att Roms välde över Mindre Asien, Levanten, Egypten och Nordafrika bara berodde på dåvarande Mellanösternrikes svaghet. Mellanöstern som begrepp i dessa sammanhang är dessa regioner plus Mesopotamien, Persien-Medien och Arabien.

Vad gäller Ryssland så hör dess kärnland till Europa. Dess södra periferi hör till/gränsar till Mellanöstern. Dess östra periferi ligger i Asien.

Kina har för sin del sina rötter i Hankejsarnas imperium plus senare geografiska tillskott (Manchuriet, Mongoliet). Indien har sina rötter i Ashokas välde och framåt via Gupta- och Mogulväldena fram till The Raj och republiken Indien. Sydostasien är mer eller mindre en periferi till Indien respektive Kina.

Afrika söder om Sahara är ganska ointressant. Amerika då? Alla ser ju på kartan deras respektive former, det är geografiskt sett föga kontroversiellt att se Nord- respektive Sydamerika som egna kulturer med egna rötter, med koloniseringen 1500- och framåt som en överlagring av europeisk kultur.

Där har vi världen som på ett bräde. Resten av denna artikel ska dock ägnas åt Kina.

- – -

Kina: många tror idag att Kina är på väg att ersätta USA som supermakt, att Kina kommer att bli ett transoceant imperium med hangarfartyg, kärnvapenmissiler och militärbaser. Detta är helt fel. Kina är av tradition ett imperium men det är inget transoceant imperium. Kanske var man på 1400-talet ute och seglade med några jätteskepp och nådde Afrika (se ”Chinese Missions” i denna Wikipediaartikel), men detta ändrar inte den kinesiska mentaliteten som är formad av mandalan, cirkeln, och inte som västmänniskan av linjen, av blicken mot horisonten, Plus Ultra, ”y mas, y mas, y mas”.

Mer och mer, vidare hela tiden vidare. Dagens Kina gör vad det kan för att faustisera sig (utvecklandet av stealthplan, parader för hemkommande astronauter, hejdlöst byggande av skyskrapor) men det sitter bara på ytan. I själ och hjärta är kinesen en taoist, trygg om han får äga ett bibliotek och en trädgård.

Jag hårdar, jag medger det. Men min poäng är: i hela världen talar politiker idag om tillväxt, ekonomisk expansion, materialism i kubik. Kina är inget undantag. Andliga kvaliteter ägnas inte en tanke, det sopas in under ”kultur” och så är det bra med det. Men för att världen ska leva och överleva behövs såklart en andlig renässans, en väckelse för traditionella världen. För Kina heter det taoism, buddhism och konfucianism.

Kina måste återgå till sina rötter, åter sätta sig mitt i mandalan och meditera. Att bygga skyskrapestäder (som mestadels får stå öde, se länk ovan), utveckla superjaktplan och ”erövra rymden” är fel väg att gå. Man har köpt moderniseringen hook, line and sinker. Inför Peking-OS 2008 läste man till exempel om den kinesiske designern Ai Weiwei som visat sig ball genom att slå sönder en Mingvas. Ironiskt nog hade han som barn tvingats hjälpa sin fader att förstöra kulturföremål under kulturrevolutionen. Detta kan ju få en att spekulera över människan. Summan av kardemummam är dock att traditionalismen sitter trångt, där som här.

Jag tror inte på något kinesiskt världsherravälde. Historiskt sett må de ha rätt till Taiwan. Tibet är en annan femma. Min analys är i alla fall att Kina må styra sitt imperium, med eller utan taoism. Att vi som västerlänningar begär att de ska införa demokrati, med påföljande uppsplittring av partiet och imperiet, är väl magstarkt. Dock tror jag det kommer en utmaning mot Kinas hegemoner de följande åren. Det måste bli ett slut på materialism och ”evig tillväxt” och ett nytt fokus på andlighet, harmoni, trygghet och hembygd, där som här.

Den revolten kommer inte att ske utan konvulsioner, trots dess andliga förtecken. Men såvitt jag kan se är den på väg, den sinnesslöa materialismen har nått vägs ände.