Rent Principiellt

Detta är en ompostning. Det las först upp på Svenssongalaxen 24/5 i år. Det handlar om USA, landet som häromveckan avslöjades med att spionera på svensk mark. De spanade efter ”terrorister”. Detta ska ha skett 2009. Säpo upptäckte gruppen och man avvisade den. USA bedriver alltså hemlig verksamhet i Sverige, som ändå är vänskapligt sinnat. Det visar bara att USA blivit fartblinda. Det amerikanska imperiet slår vilt omkring sig. Man drar sig inte ens för att spionera i vänligt sinnat land. Vad blir det härnäst? — USA har ett imperium, det har militärbaser i varje världsdel. Det är tusentals staber, installationer, armébaser samt flott- och flygbaser. Hur har allt detta uppstått? Varför gör USA på detta viset?

1.

USA grundades som stat i slutet av 1700-talet. I början krigade man mot näraliggande hot. Man skyddade sitt territorium mot engelsmän (1812) och mot mexikaner (1846-48). Förutom det slog man ner indianuppror och utkämpade sitt inbördeskrig 1861-65.

Krig i närområdet har i och för sig fortsatt i modern tid. USA har intervenerat i Mexico, på Kuba, Grenada och i Dominikanska republiken. Man har även utövat hegemoni över Sydamerika genom schackranden i Chile (1973) och på andra platser (Guatemala på 1950-talet).

Sedan har USA även fört krig bortom haven. Det hela började med det spanska kriget 1898-1902. Det innebar dels strider i närområdet, på Kuba. Man hade kunnat erövra och annektera ön men man avstod. Antagligen av etniska skäl: man ville inte ha mer hispanics än nödvändigt som medborgare. Dels erövrade man ögruppen Filippinerna i Ostasien. Inte heller denna annekterades. Man tog kontroll genom ett slags hegemoni.

Hegemoni är ett bra ledord för USA:s imperium. Man har i regel undvikit att dominera länderna direkt genom egna guvernörer och administratörer. Dock har man fått den kontroll man behövt genom flott- och armébaser, valutapolitik (dollar/petrodollar) och handelsavtal. Man har inte behövt hissa den amerikanska flaggan över varje erövring. Dominansen har tryggats genom en kombination av piska och morot. Det militära inslaget har tonats ner men alltid funnits där i bakgrunden.

2.

USA:s kärnland är fastlandsamerika, de 50 staterna. Sin transoceana hegemoni grundlade USA med beskydd av Filippinerna (armé- och flottbas och amerikansk ståthållare som drogs in 1946) samt erövring av öarna Wake och Guam. Hawaii annekterades separat 1889 (och blev USA:s 50:e stat 1959).

USA:s hegemoni över Europa började stapplande med första världskriget. Man tenderade att dra sig tillbaka i isolationism efter den segerrika interventionen 1917-18. Dock började vid den här tiden dollarn ersätta pundet som världens dominerande valuta. Och sedan väl isolationismen dött 1941 kunde USA flytta fram sina positioner både i öst och väst. Efter andra världskriget var den amerikanska hegemonin rätt stabil med dollarn som officiellt accepterad reservvaluta och amerikanska militärbaser (flyg, flotta, armé) i Japan, på Filippinerna, i England, i Italien och i Tyskland med mera. I skrivande stund har USA baser och installationer på tusentals platser världen över, i Sydamerika, Afrika, Asien och Europa.

Gällande dollarimperialismen så föll det sig rätt enkelt att etablera den. Konferensen i Bretton Woods 1944 bestämde till exempel att alla internationella lån skulle ske i dollar. Olja handlades rutinmässigt i dollar. Detta blev ett permanent system på 1970-talet genom en deal Nixon gjorde med Saudi-Arabien, OPEC:s hegemon. För att kompensera att dollarn 1971 inte längre var guldbackad lovade USA att skydda Saudi-Arabien militärt mot att alla olja skule handlas i dollar. Saudi-Arabien gick med på det och därefter antog hela OPEC samma policy. Detta stärkte dollarn och gav USA väldiga finansiella fördelar.

Dollarn blev efter 1945 världens standardvaluia, dess reservvaluta. USA behöver till skillnad från andra länder inte ha någon valutareserv med vilken det kan köpa tillbaks egen valuta i tider av skakig sådan. Nej, man trycker bara mer pengar. Detsamma gäller stadsskulden. Alla länder inklusive USA har denna världerad i dollar. Genom att ha statsskulden i egen valuta har USA en viss finansiell fördel, jag vet inte vilken, men en ekonom kan nog svara på det.

USA utövar i alla fall militär och finansiell hegemoni över världen. Det kalla kriget hann ju aldrig bli varmt, det var bara ett sätt för militär och politiker att spendera pengar på vapen och adminsitration. Som på beställning fick man 9/11 som resulterade i 1) ett otal regeringsorgan inriktade på ”nationell säkerhet” 2) evigt krig à la Afghanistan-Irak-Libyen. Således har det militärindustriella komplexet, avslöjat för omvärlden i Eisenhowers avskedstal som president 1961, USA och världen i sin hand.

3.

Men det går inte alltid som USA vill. I Vietnam blev kostnaderna för stora, militärt, finansiellt och imagemässigt. Man måste retirera. Det har hänt förr och kan hända igen. Min vision är att man hamnar inför en kulturell-nationell storm, en religiös levée en masse i Mellanöstern, när den synbarligen sekulära Jasminrevolutionen byter skepnad i höst och blir en fundamentalistisk, islamdominerad rörelse. Detta torde USA:s plutokrater ha anat, ja redan när man (som många påstår) triggade Jasminrevolutionen i december 2010-våren 2011.

Vill de verkligen ha världskrig, vill de att USA ska åka på spö i Mellanöstern, bli jagade bort från Irak, Libyen, Afghanistan och inte minst Bahrein med sin fina flottbas…? Kanske inte direkt. Men när det gäller machiavelliska intriger kan vad som helst hända. Världskrig för att sedan, efter några år i välutrustat skyddsrum i Coloradobergen, ta över i namn av NWO? En viss Albert Pike, frimurare, hade en sådan vision (och det redan på 1800-talet; Googla Albert Pike three world wars.) Mitt grundtips är dock att USA:s hegemoni går mot sitt slut. Inget varar för evigt. Post-1945-ordningen med dollar som reservvaluta och tusentals USA-baser världen över kan inte vara för evigt. Man kan inte bygga ett imperium på luft. För det är ju vad deras valuta består av, luft. Den saknar täckning, är bara en papperslapp med godtyckligt värde. Dollarn har värde bara för att vi anser att den har det. Så den dag dollarn dör dör även USA:s krigsmakt.

Dollarn hålls uppe av fenomen som petrodollar, främmande länders valutareserver i dollar, kärnvapenhot (”kärnvapenmyntfot”) och allmänt förtroende. Det är kruxet med alla fiatvalutor, alla konstgjorda pappersvalutor inklusive den svenska kronan. De har värde för att folk anser dem ha värde. När sedan detta intryck upphör att gälla, när folk inte längre har förtroende för valutan som i Tyskland 1923 eller Zimbabwe 2003-09, då rasar allt. Så när dollarn dör kan vi sjunga, ”Horray, horray, the wicked witch is dead”. Vi kan sjunga ”Fallet, fallet är Det Stora Babylon”. Frågan är bara när det kommer att ske. Experter har spått en dollarkrasch sedan början av 2000-talet. Problemet är väl att dessa experter sett det hela ensidigt ekonomiskt. Men internationell ekonomi består inte av balansräkningar enbart, det består av realpolitik samt imagefrågor och intryck, vad man tror respektive inte tror. Idag är förtroendet för USA och dess dollar på nedgång, visst, men när botten går ur påsen, när proppen går ur flaskan på riktigt är svårt att sia om.

Dock upphör ju Federal Reserves fribrev att trycka pengar 31/12 2012 så det tar väl slut senast då.

Relaterat
USA och Mellanöstern
Det Stora Babylon krigar vidare

(Géricault, ”Medusas flotte)

Få torde ha undgått att märka Jasminrevolutionen, upprorsvågen som dragit fram över hela Mellanöstern nu i vår. I skrivande stund är det mest Libyen som figurerar, där är det tekniskt sett en kontrarevolution som rasar, men i övrigt har det förekommit protester ända från Västsahara till Afghanistan, från Syrien till Egypten, från Bahrein och Jemen till Algeriet och Tunisien.

Hela Mellanöstern är indraget i en svårbedömd process. Dock, för vad det kan vara värt har jag bloggat en del om detta sedan 29 januari på min andra blogg, Svenssongalaxen. Så härmed några länkar till mina inlägg i denna fråga. Min allmänna utblick är privatmannens; någon distinkt höger- eller vänsterståndpunkt har jag inte, jag försöker se realpolitiskt på det hela. Objektiv kan ingen vara men målet för mig är att se krisen i vitögat och fråga sig vad som är att vänta. Re islam som är en faktor i sammanhanget har jag föga emot att de odlar denna religion där, i Mellanöstern, även om jag är en mostståndare mot islamism på svensk botten. Utöver det tror jag den utveckling vi ser i Mellanöstern idag är början på något större, något krisartat för hela världen.

Nåväl, vad har jag då att komma med i omvärldsbevakning och kommentarer för denna arabiska vår?

Den viktigaste händelsen hittills är möjligen Mubaraks fall. Om Egyptens framtid skriver jag här.

Egypten har cirka 70 miljoner invånare. Det har Iran också, således ett annat nyckelland i regionen. Om Irans optioner för framtiden talar jag här.

Ett mer allmänt inlägg som i sin tur länkar till diverse Svenssontexter om sexdagarskriget och andra krig i regionen finner ni här.

Så vad är Mellanöstern? Hur kan man geografiskt och historiskt definiera regionen? Detta skriver jag om här.

Varje år är det pilgrimsfärd till Mekka. Miljontals muslimer samlas för bön och ceremonier i sin heliga stad. Vad betyder det i år i ljuset av de upplopp som varit? Det berättar jag här.

Och vad betyder Israel i sammanhanget? Om det spekulerar jag här.

Jag sitter ibland ner och siar över framtiden, agerar profet. Jag har en svaghet för profetior, förutsägelser och annat. Om Mellanösternprofetior i synnerhet och spådomar i allmänhet talar jag här.

(Tahrirtorget, Kairo)

Visst är det intressant det som idag händer i Mellanöstern. Man kan till och med publicera dagliga analyser av läget. Men nu tar vi och höjer blicken globalt och frågar oss: jämte Mellanöstern vilka olika kulturer/regioner/geopolitiska nischer finns det i världen? Vad består världen historiskt sett av för kulturer, kulturer som det är fruktbart att även basera en dagspolitisk analys på?

Detta är en kär fråga för envar historiefilosof, en Spengler, en Toynbee och allt vad de heter. Utifrån dem och utifrån min egen läsning så hävdar jag att dessa regioner är vad man bör ha för ögonen när man betraktar världen, såväl historiskt som dagspolitiskt:

. Europa

. Mellanöstern

. Indien

. Kina

. Afrika söder om Sahara

. Amerika (nord och syd)

Att Europa har sina rötter i Romarriket är klart. Detta var dock circumfluvialt, härskade kring Medelhavet. Dagens Europa liknar föga Romarrikets karta. Dock anser jag att Roms välde över Mindre Asien, Levanten, Egypten och Nordafrika bara berodde på dåvarande Mellanösternrikes svaghet. Mellanöstern som begrepp i dessa sammanhang är dessa regioner plus Mesopotamien, Persien-Medien och Arabien.

Vad gäller Ryssland så hör dess kärnland till Europa. Dess södra periferi hör till/gränsar till Mellanöstern. Dess östra periferi ligger i Asien.

Kina har för sin del sina rötter i Hankejsarnas imperium plus senare geografiska tillskott (Manchuriet, Mongoliet). Indien har sina rötter i Ashokas välde och framåt via Gupta- och Mogulväldena fram till The Raj och republiken Indien. Sydostasien är mer eller mindre en periferi till Indien respektive Kina.

Afrika söder om Sahara är ganska ointressant. Amerika då? Alla ser ju på kartan deras respektive former, det är geografiskt sett föga kontroversiellt att se Nord- respektive Sydamerika som egna kulturer med egna rötter, med koloniseringen 1500- och framåt som en överlagring av europeisk kultur.

Där har vi världen som på ett bräde. Resten av denna artikel ska dock ägnas åt Kina.

- – -

Kina: många tror idag att Kina är på väg att ersätta USA som supermakt, att Kina kommer att bli ett transoceant imperium med hangarfartyg, kärnvapenmissiler och militärbaser. Detta är helt fel. Kina är av tradition ett imperium men det är inget transoceant imperium. Kanske var man på 1400-talet ute och seglade med några jätteskepp och nådde Afrika (se ”Chinese Missions” i denna Wikipediaartikel), men detta ändrar inte den kinesiska mentaliteten som är formad av mandalan, cirkeln, och inte som västmänniskan av linjen, av blicken mot horisonten, Plus Ultra, ”y mas, y mas, y mas”.

Mer och mer, vidare hela tiden vidare. Dagens Kina gör vad det kan för att faustisera sig (utvecklandet av stealthplan, parader för hemkommande astronauter, hejdlöst byggande av skyskrapor) men det sitter bara på ytan. I själ och hjärta är kinesen en taoist, trygg om han får äga ett bibliotek och en trädgård.

Jag hårdar, jag medger det. Men min poäng är: i hela världen talar politiker idag om tillväxt, ekonomisk expansion, materialism i kubik. Kina är inget undantag. Andliga kvaliteter ägnas inte en tanke, det sopas in under ”kultur” och så är det bra med det. Men för att världen ska leva och överleva behövs såklart en andlig renässans, en väckelse för traditionella världen. För Kina heter det taoism, buddhism och konfucianism.

Kina måste återgå till sina rötter, åter sätta sig mitt i mandalan och meditera. Att bygga skyskrapestäder (som mestadels får stå öde, se länk ovan), utveckla superjaktplan och ”erövra rymden” är fel väg att gå. Man har köpt moderniseringen hook, line and sinker. Inför Peking-OS 2008 läste man till exempel om den kinesiske designern Ai Weiwei som visat sig ball genom att slå sönder en Mingvas. Ironiskt nog hade han som barn tvingats hjälpa sin fader att förstöra kulturföremål under kulturrevolutionen. Detta kan ju få en att spekulera över människan. Summan av kardemummam är dock att traditionalismen sitter trångt, där som här.

Jag tror inte på något kinesiskt världsherravälde. Historiskt sett må de ha rätt till Taiwan. Tibet är en annan femma. Min analys är i alla fall att Kina må styra sitt imperium, med eller utan taoism. Att vi som västerlänningar begär att de ska införa demokrati, med påföljande uppsplittring av partiet och imperiet, är väl magstarkt. Dock tror jag det kommer en utmaning mot Kinas hegemoner de följande åren. Det måste bli ett slut på materialism och ”evig tillväxt” och ett nytt fokus på andlighet, harmoni, trygghet och hembygd, där som här.

Den revolten kommer inte att ske utan konvulsioner, trots dess andliga förtecken. Men såvitt jag kan se är den på väg, den sinnesslöa materialismen har nått vägs ände.

Det tycks lugna ner sig en aning i Egypten. DN talar om försök att göra denna dag, söndagen den 6/2, ”till ett slags normalitetens dag. Banker och affärer ska öppna, och tågen ska börja rulla igen. — Muslimska brödraskapet ska på söndagsförmiddagen hålla samtal med vicepresident Omar Suleiman.” Det är inte så underligt, detta följer revoltdynamikens ebb och flod. Man når alltid en kulminationspunkt i ett slag, sedan följer reträtt och omgruppering.

Det är omgruppering och förhandling, det är väntan på något politiskt genombrott. Hittills har vi dock sett gatustrider och upplopp, det har varit rök och damm och vacklande regim. Nog är det något i görningen här, det behöver man inte vara Einstein för att se.

Mellanöstern är i stöpsleven, regionen rör på sig. Hela efterkrigstiden har Mellanöstern rörts av krig och upplopp och detta är bara ett i mängden. För analys av skeendet så får man inte stirra sig blind på europeiska uppror och ha dem som mall. Man måste förstå att Främre orienten är annorlunda, att där härskar andra strukturer. Man måste se till historien och då gärna långt tillbaka, före Kristi födelse. Man måste se till en viss Kyros.

Jag kommer här att tänka på John F. Kennedy. Denne hade en försvarsstabschef som hette Maxwell Taylor. Tillfrågad om hur, säg, en kris i Mellanöstern skulle lösas, så vore det typiska Maxwell Taylor-svaret: ”Vad skulle Kyros ha gjort?” Det var denne krigshjältes form av utblick, hans historiska djupseende.

Så i dagens mellanösternkris, med uppror i Egypten och Tunisien och annat, så ställer även jag mig frågan: Hur skulle Kyros ha gjort? Vad betyder krisen för hela regionen, vad betyder dessa ”lokala oroligheter” för den geopolitiska nisch vi kallar Mellanöstern, Främre Orienten, den region som genom historien varit plats för imperier som det assyriska, det persiska under Kyros, Alexanders rike och sassanidriket, som Kalifatet och det ottomanska riket?

Vad skulle Kyros ha gjort? Vad gjorde Kyros kanske man först borde fråga sig? Jo, han skapade ett storrike av hela Mellanöstern med Mesopotamien, Levanten, Mindre Asien, Egypten och Medien-Persien. Detta var vad Kyros gjorde. Han skapade ett imperium. Inget konstigt i det. Vid samma tid fanns det ett storrike i Kina och strax kom ett liknande i Indien, Ashokas välde. Och i väst fick vi framför allt Romarriket.

Det är detta perspektiv man måste ha på Mellanöstern, både för dagens kris och för kommande, för historia och nutid. Man måste se de imperiala traditionerna, se kontinuiteten från Perserriket över Alexander och följande välden, över Kalifatet och Ottomanska riket. Man får inte närsynt fråga sig: ”Vad ska hända med Egypten, vad ska hända med Tunisien, Israel, Libanon…?” Man ska fråga sig: kommer ett nytt storrike att skapas i regionen? Mitt svar på den frågan är: sannolikt ja. Varför? För det har funnits storriken där förr.

Vi har idag inga problem med att ha ett enat Kina, ett enat Indien. Moderna storriken. Även vårt EU är ett sådant liksom USA. Varför då denna ängslan kring Mellanöstern? Kanske är det Israels roll som spökar. Som israel skulle jag i och för sig rädas imperiala tendenser i regionen. Och att hoppas på en ny Kyros, en ädel kejsare så som han hyllas i Bibeln, en judarnas räddare från babylonsk fångenskap, är kanske att hoppas på för mycket. Men osannolikt är det inte. Detta arabiska-muslimska tal om att ”utplåna Israel” ser jag som uttryck för nihilism, men över religionsgränserna finns faktiskt en broderfolkskänsla i regionen. Detta förstår inte vi européer. Vi stirrar oss blinda på holocaust-retorik och tror ett nytt Tredje Rike kommer bara för att Isralefientlighet förekommer bland muslimerna. Här bör man dock se till symbolhändelser, som den israeliske och egyptiske general som gick arm i arm efter undertecknandet av stilleståndsavtalet efter Yom Kippur-kriget. Det är främreorientalisk broderkänsla, något som lovar gott för framtiden. Innan en eventuell rosig framtid får vi dock räkna med att det kommer att flyga gnistor.

Mellanöstern revolterar, skuddar av sig moderna regimer och inför muslimsk populism à la Iran. Detta är inget jag personligen önskar, det bara är så här, detta är det sannolika scenariot. Den iranska revolutionen 1979 förändrade allt, ritade om den politiska kartan. Liberala drömmar om 1989-1848-1990 är i detta sammanhang löjliga, lika löjliga som att likna Irak 2.0 vid befriandet av Frankrike 1944.

Mellanöstern revolterar och islamiserar sig. En i DN återgiven analys ur Washington Post säger att en revolt à la Iran 1979 är osannolik för dagens Egypten. Varför? Jo, för det finns ingen Ayatollah Khomeini som väntar i kulisen här… Detta är en närsynt analys, lika fel som att spå en fredlig utveckling baserad på utvecklingen i Indonesien post-Suharto på 1990-talet som sagda artikel också gör. Saken är den att Egypten ligger i Mellanöstern och där ritade Iranrevolutionen om den politiska kartan. Islamismen är i Egypten 2011 en kraft att räkna med vare sig man vill eller inte.

Mellanöstern islamiserar sig. Vad det innebär för Europa och väst kan vi lämna därhän i detta inlägg. Mellanöstern kommer iaf att reda sig själv framöver. USA har ingen roll att spela där. De har redan överansträngt sig i Irak och Afghanistan. USA kommer att gå samma väg som Alexander och romare, som ingendera kunde sätta sin prägel på regionen: den förre assimilierades till oriental, de senare härskade över Mesopotamien 117-119 och drog sedan hem igen.

Mellanöstern är en svårfångad storhet i västvärldens geopolitiska kalkyler, så under antiken och så idag. Under antiken var dock regionen rätt svag. Idag skuddar den stoftet av sig och reser sig. Det får man erkänna även om det vore bekvämare med en ”västerlandisering” av Mellanöstern med liberalism, kapitalism och nihilism. USA kommer att tvingas till reträtt, vi går mot ett nytt kalifat och Kyros’ ande kommer att vila över det hela.

Kyros eller kanske Den tolfte imamen. Nostradamus spår till exempel att en laggivare ska komma på en vit häst: ”He will elevate the humble, will vex the rebellious, / no rival will be born on earth.” Sådant kan du, liberale optimist, småle åt. Kom bara inte till mig och lipa när denne laggivare uppenbarar sig på sin vita häst. Den tolfte imamen, hinduernas Kalki, Kristi återkomst: du vet vad jag talar om.

Oppositionsrörelsen kommer att ena Mellanöstern till ett storrike. Så sluta dröm om fredlig omdaning av Mellanöstern till ett plast-Europa; de kommande åren blir inte långtråkiga, det kan jag försäkra. Vi är på väg ut i Terra Incognita och där överlever endast den som har tillgång till dolda, andliga reserver. Quelle aventure!

SvD