Rent Principiellt

Förekommer massinvandring från muslimska länder till Europa? Finns det risk att Europa islamiseras? Går vi mot ett ”Eurabia”? Dessa frågor är viktiga att ställa sig i skenet av Anders Behring Breiviks dåd. I sitt manifest hävdade han bland annat att islam är ett hot mot Europa.

Uttrycket Eurabia myntades av den israeliske författaren Bat Ye’or i verket ”Eurabia: The Euro-Arab Axis”. Hon målade upp något slags konspiration där en informell allians mellan EG och arabländerna skapades 1973, formaliserad i The Euro-Arab Dialogue (EAD) i Paris 1974.

Så kan man ju säga om man vill ha något påtagligt att spinna sin teori kring. Men formalia åsido, visst förekommer muslimsk invandring till Europa i rätt stora mängder. Men MSM förtiger detta. Hör bara på hur Aftonbladets Petter Larsson bemöter Breiviks utmålande av islamsk massinvandring:

Breivik har fått för sig att muslimerna kommer hit i massor, föder fler barn är européerna, högljutt kräver religiösa och kulturella rättigheter och begår brott. Snart är Europa en arabisk koloni, ett Eurabia, tror han.

Att muslimerna föder fler barn än européer är emellertid vedertaget. Muslimerna ökar i antal via invandring och nativitet. Källa.

According to the US’s Migration Policy Institute, residents of Muslim faith will account for more than 20 per cent of the EU population by 2050.
- – -
Another forecast holds that Muslims could outnumber non-Muslims in France and perhaps in all of western Europe by mid-century.
- – -
Austria was 90 per cent Catholic in the 20th century but Islam could be the majority religion among Austrians aged under 15 by 2050.

Detta kommenteras väl av signaturen ”General Pilsudski” på Krigsforum:

När man tittar på siffran 20% i EU år 2050 så måste man hålla in åtanke att det finns ett bälte länder bestående av nästan 100 miljoner invånare i öst/centraleuropa (Baltikum, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien) där muslimerna idag inte ens når upp till 1% av befolkningen. Även i Finland, Norge, Slovenien, Portugal och de förhållandevis stora länderna Spanien samt Italien uppnår den muslimska befolkningen till max någon procent (0,5-3%) av befolkningen.

Med detta i åtanke blir den senare rapporten där man förutspår en muslimsk majoritet i vissa Västeuropeiska länder runt 2050 inte lika otänkbar. Alla prognoser är givetvis inte skrivna i sten och mycket kan ändras men det visar ändå på en trend i främst västeuropeisk demografi som pågått i 40 år och accelererat kraftigt de senaste 10 åren.

Så att förtiga den muslimska massinvandringen är dödsdömt. Den pågår, den förekommer. Kalla den Eurabia, kalla den vad du vill: ABB hade rätt när han ansåg att MSM mörkar detta.

Sedan har vi de ideella sidorna av det hela. Här har jag inga källor, jag redovisar bara det sentiment jag upplever. Är det så att muslimer ”högljutt kräver rättigheter”? Det tycker jag nog de gör. Högljuddheten åsido; västvärlden är för lam, för svag, för vek att motstå kraven på fler moskéer, på halalslakt, på skilda baddagar för män och kvinnor i badhuset etc. Västervärldens liberala är i själ och hjärta emot slöja och muslimsk patriarkalism men de saknar vapnen att bekämpa dessa krav. I alla fall i Sverige finns det ingen muscular liberalism som säter ner foten och säger, nej, inga heltäckande slöjor/burka, inga skilda baddagar, ingen plågsam halalslakt; det är emot västerländsk frihetlig tradition.

Islam har en tradition av att göra kristna till andra rangens medborgare. Under islams storhetstid under kalifatet kallades judar och kristna för dhimmi, ”beskyddade”. Det var de icke-muslimer som omfattades av den kanoniska sharia-lagen. De åtnjöt beskydd, visst, men de måste betala en viss skatt – djizya. De var andra rangens medborgare.

På basen av ordet ”dhimmi” talas idag om dhimmifiering, dvs en attityd av medgivande, kapitulation och anpassning gentemot muslimska krav. På gatunivå har vi också enligt uppgift begreppet ”bötning”, dvs muslimska gäng som kräver djizya av etniska svenskar. De tar deras mobiltelefoner och pengar etc för de anser det vara deras rätt som muslimer gentemot de otrogna. Där har vi Eurabia i sin prydno.

För källa på detta med bötning/modern djizya se här. Del ett till denna artikel kan också vara intressant. För en svensk länk se här, signaturen ”Watchman”. Så den som förnekar fenomenet Eurabia och som förnekar den dhimmifiering som pågår i Sverige och västvärlden, torde behöva vakna ur sin slummer.

Relaterat
Front mot islamismen
ABB: gärningsmannen
svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn

Hur vore det om vi från alla svenska läger kunde mötas för att bekämpa islamism. Troende och ateister, vi delar alla ett svenskt frihetligt arv som är vårt värn mot sharia, måndyrkan och medeltidsjustis. Och det är ideella faktorer som måste leda oss medan ekonomismen leder fel anser jag. Invandring är dyr och kostsam men dessa argument biter inte på dem som har makten. Kommungubbar ser kortsiktiga ekonomiska vinster i att importera än fler arbetslösa islamrekryter. Därför måste vi smida ideologiska, immateriella vapen, även om vi har rätt i våra ekonomiska, materiella argument som att invandring är dyr. Ideologin, idealen måste vara basen och utgångspunkten i kampen mot de krafter som vill dra ner landet i dyn. Det är ljus mot mörker och i denna drive kan vi få med oss även liberaler. Och till sist: fjärrinvandring är även skadligt etniskt, den svenska folkstammen har inget att vinna på kreolisering, men en sak i taget. Här fokuseras alltså på hur man kan vinna även PK-krafter i kampen mot islamism, förena ”liberaler” med troende av alla goda, nordiska slag.

1. Ekonomiska aspekter

Sverige har idag massinvandring av folk från Afrika och Mellanöstern. Dessa personer bidrar inte med något, det är ekonomiska invandrare som är här för att få bidrag. Men det är nog Sveriges kommunpolitiker rätt medvetna om: de vet att de MENA-folk de tar emot i regel kommer att leva på bidrag, begå brott och tära på samhällets resurser. Och det rör inte kommungubben i ryggen, det är ju inte hans pengar per se. Han vill bara ha folk till kommunen, han vill ha hyresgäster i sina annars möjligen tomma miljonprogramshus. Han vill ha bidragstagare ty för socialbidrag får kommunen statsbidrag för att få kassan att stämma. Ekonomiskt svaga kommuner kan få statsbidrag för detta, som vissa av de invandrartätaste kommunerna i riket, även om socialbidrag primärt betalas med skattepengar.

Invandrare ”behövs” för att få hjulen att snurra. Bidragstagare bosätter sig i avfolkningshotad inlandskommun, de får bidrag, de betalar hyra för annars outhyrda lägenheter. Det är en analys som är rationell RENT EKONOMISKT. Men ekonomi är inte allt här i världen. Det är också andliga faktorer, immateriella värden som nationalkänsla, kultur, trosuppfattningar. Och på den arenan bidrar utomeuropeiska invandrare inte med något, nej de ställer till skada. Ideellt genom att de inte bryr sig om våra traditioner och vår tro. Konkret genom att de tenderar åt islam som är fientligt inställd till kristendom (och antagligen fientlig mot nordisk hedendom också; säg vad islam inte ogillar hos oss). Och de är överrepresenterade i brottsstatistiken. De är en ersatzbefolkning, ”nysvenskar” utan rötter – och de vill inte slå rot. De vill bara råna oss, sko sig på oss och göra landet till en utpost för islam.

Så jag hävdar: motståndet mot invandring måste ske främst på andliga, ideologiska grunder.

2. Ideologin som strategi

Motståndet måste ske på ideell väg. Vi måste basera strategin på ideella faktorer.

Sedan må vi nog vinna konkret ekonomiskt på att stoppa invandring också. Den kommunala analysen ovan är ju just kommunal/lokal, den bygger på att Pappa Staten slussar in bidrag för kriskommuner för att betala för sin ersatzbefolkning. Men på kort sikt gillar både lokala och rikspolitiker invandring; de senare, riksfolket, tror att invandrare behövs för att hejda det framtida, bedömda tappet i nationell arbetsstyrka inom vård och omsorg. Också det är en kortsiktig materiell, ekonomisk analys. Att argument som att invandring är dåligt eftersom DEN DRABBAR SVENSKAR SÅVÄL IDEELLT SOM REELLT, den utarmar oss etniskt och kulturellt, biter inte på dem. Varför? För att dagens politiker är materialister, de är ekonomister och räknenissar, de ser bara till balansräkningen och siffrorna. De är konstitutionellt oförmögna att förstå ord som tro, trygghet, tradition.

Och som sagt, ett varaktigt motstånd mot invandring måste ha andliga, ideella grunder.

Och återigen, nog har även vi radikaler ekonomiska faktorer på vår sida. Vi kan rätteligen visa att invandring är dyrt, är en förlustaffär in toto, men kommungubben lyssnar inte på det för han ser bara ”bidrag, uthyrning av lägenheter, kulor som rullar in och omsätts i det lokala näringslivet”. Och på det bygger sjuklöverpartierna sina valprogram och garnerar det med ”antirasism, multikulti, ner med islamofobi, låt oss kramas i gröngräset, helvetet väntar om SD får fler röster”.

Vi måste göra motstånd på andliga grunder. Och här borde det gå att förena kristendom med asatro, ja även med upplysningsliberalism.

3. Modell för en svensk syntes: jul

Kristendom och hedendom: dessa må historiskt ha varit fiender. Men nu är tiden mogen att begrava stridsyxan för gott, ja tiden är här för ETT NÄRMANDE under hotet av islamism.

Men vi är redan rätt nära skulle jag vilja säga. Ta bara svensk jul: här sätter den sedvanlige svensken fram både tomar och julkrubba, både julgransstjärna och julbock. Kristna julsånger samexisterar med mer ”hedniska” och folkliga. Jag skulle önska att svensken slutade att förnumstigt säga ”julen är egentligen hednisk” eller ”julen är egentligen kristen”. Julen är BÅDE OCH; kristendomen har bildat en kulturell överlagring på hednisk grund, skapande en högre syntes. Även ateism må höra hit; ytterst få ateister och liberaler avstår ju från att fira jul. Det är kort sagt mainstream att fira jul. Och denna ”jul” får nu inte nämnas för att inte såra muslimers känslor?!? Det ska heta ”vinterlov”, ”vinterpresenter” och annat löjligt.

Julen som mix av nordiska/europeiska traditioner: vi behöver synteser som dessa för att stå upp mot islam och måndyrkan, mörker och medeltid. Kristna, liberaler och asatroende måste lägga grälen åt sidan och mötas för att försvara svensk tro, trygghet och tradition. Då blir vi oslagbara. Om vi däremot låter muslimer och afrikaner fortsätta att förstöra landet, med regimens goda minne, är vi förlorade – då återstår endast ekonomism och utarmning, etnisk kakafoni och hotande raskrig, normlöshet och förtvivlan i lysrörets kalla sken.

Asatro, upplysningsidéer och kristendom delar däremot tron på det goda ljuset. Alla medvetna västerlänningar vet vad detta med sol, upplysning, klarhet och transparens är. Vi omhuldar alla ärlighet, troskyldighet och detta att tala sanning. Det är inte lika omhuldat i Mellanöstern. Om det sedan beror på överkultivering eller, trots alla storriken och civilisationer, kvardröjande stammentaliteter kan diskuteras.

Vi nordbor dyrkar ljus. Islam däremot dyrkar månen: man har månkalender bland annat. Detta resulterar ju i att året är kortare än solåret och att t ex Ramadan successivt firas tidigare varje år. Vi i väst däremot har haft närmare till soldyrkan ända från bronsåldern och framåt. Och kristendomen är en fortsättning av det vill jag hävda. Enligt Rudolf Steiner är Kristus en soldeva, en inkarnering av en av de sju elohim som var solänglar. Sentensen ”jag är världens ljus” och ”Kristus på förklaringens berg” då han sken som solen för lärjungarna, samt Johannes uppenbarelses vitklädda väsen med guldskärp, med ett svärd utgående från munnen, den kosmiske Kristus – allt detta talar sitt tydliga språk. Den Ljusvarelse många sett efter nära döden-upplevelser är antagligen syner av samme soldeva.

4. Nordiskt ljus

Vi nordmän har alltid dyrkat solen och nu är det dags att ta ställning för Ljusets Krafter mot mörket, vare sig som hednatroende, upplysningsmän eller kristna. Vad gäller asafaktorn så vet jag i och för sig att associerandet av Balder med Jesus, och Voluspas slutrad om ”den högste som härskar där ovan” sett som Gud, rutinmässigt förkastas av asatroende. Men det är dags att tänka om nu och bilda allians med landets SANNA KRISTNA. Att Svenska kyrkan i stort är förlorad för multikulti vet vi ju redan.

Nåväl. Som sagt är det inte bara asatroende och kristna som torde behöva värvas till kampen mot islam i Sverige. Även ateister välkomnas i leden. Det finns en stor potential för att värva ateister/liberaler/fritänkare till kampen mot islam, ”sharia i Sverige” och annat relaterat som massivandring av MENA-folk. Jag har nämligen aldrig hört en enda av mina mer PK bekanta tala väl om islam, tvärtom. De är alla emot den. De vill inte ha sharia, de vill inte ha burkor. Kom med oss då och kämpa mot ”politisk islam”, mot påstridig islam-organisering. Och om det tar emot för er, ateister, att slåss bredvid asatroende och kristna, kom då ihåg att den religionsfrihet ni så högt skattar, den är en produkt av kristendomen. Den är det i så måtto att när vi fick religionsfrihet i det här landet så betydde den inte minst rätten att utträda ur Statskyrkan, rätten att inte ha någon religion alls…!

Kom ihåg det. Religionsfrihet erbjuds under kristendomen, den lever och frodas där: religionsfrihet varibland rätten att vara ateist. I Saudi-Arabien däremot är det till exempel straffbart att ha någon annan religion än islam. Kom noga ihåg det, alla ni modernister som brännmärker varje islamkritik som ”islamofobi”.

5. En historisk koalition

Därför skulle man kunna bilda en historisk koalition, kristna, hedningar och ateister, allt för att komma till rätta med islam som är ett hot mot oss alla. Islam som doktrin må se bra ut på papperet, det må vara så att en from sufier är en god granne, men generellt tycks islam inte fungera så. Samla tio hinduer i ett gathörn och du får sång och dans, samla tio muslimer och du har en hotfull, skanderande hop som brer ut sig och stoppar trafiken när det blir bönedags.

Det bär mig emot en smula men jag, du och alla vi andra svenskar måste stoppa islam. Det bär mig emot såtillvida att jag inte bli någon ”rännstens islamhatare” (på vilket det finns skräckexempel, som Koranbrännare och annat). Men jag vill heller inte bli någon mjäkig ”kastrerad hankatt” som ser sitt land och sin kultur tagen ifrån honom. Vi måste alla förenas i kampen, liberaler, kristna och asatroende. Det må låta högtravande men det råkar vara dags nu att stå upp och kämpa för ljuset; ”till vapen, ljusets riddarvakt”. Och vi svenskar har alla nära till solsken, ljusdyrkan och upplysning medan måndyrkan med allt vad det innebär inte hör hemma här. Nu råkar Sverige vara halvvägs nere i moraset men det är dags att dra henne ur dyn. Islamister sitter i Sveriges Riksdag, moskéer betalas med skattepengar och imamer anställs av Svenska kyrkan. Go figure, skriften är på väggen. Det effektivaste vapnet mot detta är ideologiska vapen och vi smider dem av upplysningsidéer, hedendom och kristendom gemensamt.

Eller som det visas i filmen ”Ran” av Kurosawa. Klanherren samlar i en scen sina tre söner för en konkret lektion. Han tar upp en pil och bryter den. En ensam pil bryts lätt! Sedan tar han tre pilar i en bunt men hur han än försöker så går det inte att bryta dem, pilarnas struktur samverkar i ett obrytbart knippe, i en böjlig men aldrig bristande bunt. Tydligare än så kan det inte visas. Enade vi stå!

Relaterat
Sharia = exterritorialrätt
Att definiera Sverige

Få torde ha undgått att märka Jasminrevolutionen, upprorsvågen som dragit fram över hela Mellanöstern nu i vår. I skrivande stund är det mest Libyen som figurerar, där är det tekniskt sett en kontrarevolution som rasar, men i övrigt har det förekommit protester ända från Västsahara till Afghanistan, från Syrien till Egypten, från Bahrein och Jemen till Algeriet och Tunisien.

Hela Mellanöstern är indraget i en svårbedömd process. Dock, för vad det kan vara värt har jag bloggat en del om detta sedan 29 januari på min andra blogg, Svenssongalaxen. Så härmed några länkar till mina inlägg i denna fråga. Min allmänna utblick är privatmannens; någon distinkt höger- eller vänsterståndpunkt har jag inte, jag försöker se realpolitiskt på det hela. Objektiv kan ingen vara men målet för mig är att se krisen i vitögat och fråga sig vad som är att vänta. Re islam som är en faktor i sammanhanget har jag föga emot att de odlar denna religion där, i Mellanöstern, även om jag är en mostståndare mot islamism på svensk botten. Utöver det tror jag den utveckling vi ser i Mellanöstern idag är början på något större, något krisartat för hela världen.

Nåväl, vad har jag då att komma med i omvärldsbevakning och kommentarer för denna arabiska vår?

Den viktigaste händelsen hittills är möjligen Mubaraks fall. Om Egyptens framtid skriver jag här.

Egypten har cirka 70 miljoner invånare. Det har Iran också, således ett annat nyckelland i regionen. Om Irans optioner för framtiden talar jag här.

Ett mer allmänt inlägg som i sin tur länkar till diverse Svenssontexter om sexdagarskriget och andra krig i regionen finner ni här.

Så vad är Mellanöstern? Hur kan man geografiskt och historiskt definiera regionen? Detta skriver jag om här.

Varje år är det pilgrimsfärd till Mekka. Miljontals muslimer samlas för bön och ceremonier i sin heliga stad. Vad betyder det i år i ljuset av de upplopp som varit? Det berättar jag här.

Och vad betyder Israel i sammanhanget? Om det spekulerar jag här.

Jag sitter ibland ner och siar över framtiden, agerar profet. Jag har en svaghet för profetior, förutsägelser och annat. Om Mellanösternprofetior i synnerhet och spådomar i allmänhet talar jag här.

(Tahrirtorget, Kairo)

Muslimer i väst demonstrerar för sharia. Vi hade till exempel en demonstration i Helsingborg 24/1 på detta tema, sharia för Sverige. En liknande manifestation hölls i Stockholm utanför Riksdagshuset i slutet av december 2010.

Nu har jag fått veta att denna shariavurm bland västmuslimer, den syftar bara till att införa sharia för muslimer. Endast muslimer ska omfattas av dessa lagar om (mutatis mutandum) stening, avhuggen hand vid stöld, hängning av våldsverkare etc medan västerlänningar fortsätter lyda de lagar som redan gäller i respektive land. Men detta är ändå oacceptabelt. EN lag ska gälla i ett land, inte två parallella. Att ha Svera rikes lag för svenskar och sharia för muslimer i det här landet, det blir ju lika med exterritorialrätt för de sistnämnda.

Exterritorialrätt: det är att lyda sitt eget lands lagar och inte behöva lyda värdlandets. Samma system fanns t ex i Japan under kolonialismens dagar: de västmänniskor (amerikaner, engelsmän, fransmän) som vistades där efter landets öppnande 1853 behövde inte lyda japansk lag utan kunde lyda respektive eget lands lag. Detta var en vagel i ögat på japanerna, det var förtäckt kolonialism. Fram mot sekelskiftet avskaffades så exterritorialrätten och västfolk måste vistas i landet på samma villkor som japaner. Japan hade hävdat sin rätt som självständig nation.

Detsamma ska råda i Sverige: svensk lag gäller här. Någon sharia ska här aldrig komma ifråga, varken för muslimer eller andra. Att tillåta sharia i Sverige vore ett krypto-kolonialt kryperi som skulle vara helt absurt.

”One law for them, another one for us…?” regeringen Reinfeldt gillar ju att svärma för envar exotisk rättsidé, som rättigheter för illegala invandrare, så vi får se vad han anser om detta. Mitt budskap är däremot klart: EN lag ska gälla, ingen sharia i Sverige någonsin. Sedan får islams apologeter komma och säga att modern sharia kan betyda mycket, den betyder en sak här och en annan där. Men principen det gäller är inte sharias eventuella kvaliteter i sig, det gäller exterritorialiteten. Som inte ska få komma ifråga i detta land, aldrig, never.

- – -

Vad enkelt allt hade varit om jag vore ateist. Då hade jag förnumstigt kunna utbrista: ner med islam och kristendomen med! Bort med all religion, låt oss alla leva i nihilismens tusenårsrike! Men nu kan jag inte säga så för jag är troende. Tillvarons innersta natur är andlig och det uttrycker jag, bland annat, genom min tro på Kristus som frälsaren, som porten till det gudomliga. Så om muslimer genom sitt ärliga credo finner detta dylika gudomliga, om de därigenom praktiserar sin vardagsesoterism (= tillvarons innersta natur är andlig) så kan jag bara lyckönska dem.

Dock börjar mitt tålamod för muslimer tryta. Muslimer i Sverige: ni har brutit överenskommelsen, den tysta överenskommelse som säger att andra trosutövare (andra = icke-kristna) får komma till Sverige och utöva sitt credo om de gör det diskret, utan politiska manifestationer. Men muslimer i Sverige accepterar ju inte detta, det ska demonstreras för sharia (se ovan), det ska ställas krav, krav, oändliga krav, krav som inte rör trons fem pelare specifikt utan den muslimska kulturen i stort.

Felet här är delvis att svenska myndigheter är så mjäkiga. Allt muslimerna pekar på får de, även om det går på tvärs mot svensk tradition (som halalslakt).

En kär jämförelse: buddhister kan komma hit och utöva sin religion utan att vi andra störs. Det handlar inte bara om att de är få, det är en annan tradition, en diskretare stil – en mer ”nordisk”, en mer passande för svenskt kynne i så måtto att den är ödmjuk, nöjd med det den får, artig, tar seden dit den kommer. Muslimer har däremot en tendens att känna sin heder solkad om de inte får som de vill i någon fråga. Väx upp säger jag, anpassa er till ert värdland – ert generösa värdland som låter er komma hit och utöva er religion fritt. Men något tack hör man aldrig, det ska bara vara mer-mer-mer. Sharia för Sverige – jo tjena!

Relevant
Islam är en kontroversiell religion
Svensson och islam

Det tycks lugna ner sig en aning i Egypten. DN talar om försök att göra denna dag, söndagen den 6/2, ”till ett slags normalitetens dag. Banker och affärer ska öppna, och tågen ska börja rulla igen. — Muslimska brödraskapet ska på söndagsförmiddagen hålla samtal med vicepresident Omar Suleiman.” Det är inte så underligt, detta följer revoltdynamikens ebb och flod. Man når alltid en kulminationspunkt i ett slag, sedan följer reträtt och omgruppering.

Det är omgruppering och förhandling, det är väntan på något politiskt genombrott. Hittills har vi dock sett gatustrider och upplopp, det har varit rök och damm och vacklande regim. Nog är det något i görningen här, det behöver man inte vara Einstein för att se.

Mellanöstern är i stöpsleven, regionen rör på sig. Hela efterkrigstiden har Mellanöstern rörts av krig och upplopp och detta är bara ett i mängden. För analys av skeendet så får man inte stirra sig blind på europeiska uppror och ha dem som mall. Man måste förstå att Främre orienten är annorlunda, att där härskar andra strukturer. Man måste se till historien och då gärna långt tillbaka, före Kristi födelse. Man måste se till en viss Kyros.

Jag kommer här att tänka på John F. Kennedy. Denne hade en försvarsstabschef som hette Maxwell Taylor. Tillfrågad om hur, säg, en kris i Mellanöstern skulle lösas, så vore det typiska Maxwell Taylor-svaret: ”Vad skulle Kyros ha gjort?” Det var denne krigshjältes form av utblick, hans historiska djupseende.

Så i dagens mellanösternkris, med uppror i Egypten och Tunisien och annat, så ställer även jag mig frågan: Hur skulle Kyros ha gjort? Vad betyder krisen för hela regionen, vad betyder dessa ”lokala oroligheter” för den geopolitiska nisch vi kallar Mellanöstern, Främre Orienten, den region som genom historien varit plats för imperier som det assyriska, det persiska under Kyros, Alexanders rike och sassanidriket, som Kalifatet och det ottomanska riket?

Vad skulle Kyros ha gjort? Vad gjorde Kyros kanske man först borde fråga sig? Jo, han skapade ett storrike av hela Mellanöstern med Mesopotamien, Levanten, Mindre Asien, Egypten och Medien-Persien. Detta var vad Kyros gjorde. Han skapade ett imperium. Inget konstigt i det. Vid samma tid fanns det ett storrike i Kina och strax kom ett liknande i Indien, Ashokas välde. Och i väst fick vi framför allt Romarriket.

Det är detta perspektiv man måste ha på Mellanöstern, både för dagens kris och för kommande, för historia och nutid. Man måste se de imperiala traditionerna, se kontinuiteten från Perserriket över Alexander och följande välden, över Kalifatet och Ottomanska riket. Man får inte närsynt fråga sig: ”Vad ska hända med Egypten, vad ska hända med Tunisien, Israel, Libanon…?” Man ska fråga sig: kommer ett nytt storrike att skapas i regionen? Mitt svar på den frågan är: sannolikt ja. Varför? För det har funnits storriken där förr.

Vi har idag inga problem med att ha ett enat Kina, ett enat Indien. Moderna storriken. Även vårt EU är ett sådant liksom USA. Varför då denna ängslan kring Mellanöstern? Kanske är det Israels roll som spökar. Som israel skulle jag i och för sig rädas imperiala tendenser i regionen. Och att hoppas på en ny Kyros, en ädel kejsare så som han hyllas i Bibeln, en judarnas räddare från babylonsk fångenskap, är kanske att hoppas på för mycket. Men osannolikt är det inte. Detta arabiska-muslimska tal om att ”utplåna Israel” ser jag som uttryck för nihilism, men över religionsgränserna finns faktiskt en broderfolkskänsla i regionen. Detta förstår inte vi européer. Vi stirrar oss blinda på holocaust-retorik och tror ett nytt Tredje Rike kommer bara för att Isralefientlighet förekommer bland muslimerna. Här bör man dock se till symbolhändelser, som den israeliske och egyptiske general som gick arm i arm efter undertecknandet av stilleståndsavtalet efter Yom Kippur-kriget. Det är främreorientalisk broderkänsla, något som lovar gott för framtiden. Innan en eventuell rosig framtid får vi dock räkna med att det kommer att flyga gnistor.

Mellanöstern revolterar, skuddar av sig moderna regimer och inför muslimsk populism à la Iran. Detta är inget jag personligen önskar, det bara är så här, detta är det sannolika scenariot. Den iranska revolutionen 1979 förändrade allt, ritade om den politiska kartan. Liberala drömmar om 1989-1848-1990 är i detta sammanhang löjliga, lika löjliga som att likna Irak 2.0 vid befriandet av Frankrike 1944.

Mellanöstern revolterar och islamiserar sig. En i DN återgiven analys ur Washington Post säger att en revolt à la Iran 1979 är osannolik för dagens Egypten. Varför? Jo, för det finns ingen Ayatollah Khomeini som väntar i kulisen här… Detta är en närsynt analys, lika fel som att spå en fredlig utveckling baserad på utvecklingen i Indonesien post-Suharto på 1990-talet som sagda artikel också gör. Saken är den att Egypten ligger i Mellanöstern och där ritade Iranrevolutionen om den politiska kartan. Islamismen är i Egypten 2011 en kraft att räkna med vare sig man vill eller inte.

Mellanöstern islamiserar sig. Vad det innebär för Europa och väst kan vi lämna därhän i detta inlägg. Mellanöstern kommer iaf att reda sig själv framöver. USA har ingen roll att spela där. De har redan överansträngt sig i Irak och Afghanistan. USA kommer att gå samma väg som Alexander och romare, som ingendera kunde sätta sin prägel på regionen: den förre assimilierades till oriental, de senare härskade över Mesopotamien 117-119 och drog sedan hem igen.

Mellanöstern är en svårfångad storhet i västvärldens geopolitiska kalkyler, så under antiken och så idag. Under antiken var dock regionen rätt svag. Idag skuddar den stoftet av sig och reser sig. Det får man erkänna även om det vore bekvämare med en ”västerlandisering” av Mellanöstern med liberalism, kapitalism och nihilism. USA kommer att tvingas till reträtt, vi går mot ett nytt kalifat och Kyros’ ande kommer att vila över det hela.

Kyros eller kanske Den tolfte imamen. Nostradamus spår till exempel att en laggivare ska komma på en vit häst: ”He will elevate the humble, will vex the rebellious, / no rival will be born on earth.” Sådant kan du, liberale optimist, småle åt. Kom bara inte till mig och lipa när denne laggivare uppenbarar sig på sin vita häst. Den tolfte imamen, hinduernas Kalki, Kristi återkomst: du vet vad jag talar om.

Oppositionsrörelsen kommer att ena Mellanöstern till ett storrike. Så sluta dröm om fredlig omdaning av Mellanöstern till ett plast-Europa; de kommande åren blir inte långtråkiga, det kan jag försäkra. Vi är på väg ut i Terra Incognita och där överlever endast den som har tillgång till dolda, andliga reserver. Quelle aventure!

SvD

Vi har ingenting att lära av Mellanösterns hederskultur. Den är och förblir oss totalt främmande.

Även en konservativ ande måste förstå detta. Detta med ”intakt hymen” och blodshämnd, detta att männen ska kontrollera kvinnornas sexualitet intill döden, har ingen plats i nordisk tradition, tvärtom. Här har istället sex före äktenskapet en lång tradition.

Det är sant det jag säger. Mina ord ska inte misstolkas som att jag förespråkar lösaktighet och vild sex. Läs vad jag skriver, sedan kan ni tjuta som stuckna grisar…

Sex före äktenskapet har ”alltid” förekommit i Norden. Om någon dräng gjorde en piga på smällen var inte det anledning för de berörda att blodshämnas. Nej, då ansågs det att situationen kunde räddas om drängen gifte sig med pigan. Alla nöjda, alla glada. Se kyrkoböckerna från förr, detta var vedertaget.

Moralen var alltså: bäst är att barn avlas inom äktenskapet, men förekommer sex utom äktenskapet och barn avlas behöver vi inte riva ner himlen för det. Ingen främreorientalisk hederskultur, ingen vendetta mot varken piga eller dräng om dylikt hände. Nej pragmatism inom moralens hägn, det var receptet.

Jag medger: vissa ”hedersmord” må ha förekommit men det var ingen 100%-ig norm. Och att vi sedan i modern tid, på 1800-talet fram till 1950-talet, brännmärkte och stötte ut ensamstående mödrar, är en avvikelse som jag ser det. Hedersfixeringen i denna fråga är i Mellanöstern norm men här i Norden har pragmatismen gamla rötter, något vi idag kan räkna oss tillgodo.

Sex före äktenskapet kunde ha ett spelrum, kunde äga rum inom viss konsensus i bondesamhället. Enligt denna artikel var förlovningen den viktiga symbolhändelsen, inte äktenskapet. Och när det blev varmare så flyttade gårdens pigor, det ogifta kvinnliga tjänstefolket, upp på loftet. Det var alltså det utymme som bildades ovanpå den timrade delen av lagården, under dess tak. Jag har själv sett ett sådant loft på mina farföräldrars gård i Åsele. Gick man in genom lagårdsporten nådde man först ett vagnslider, en vagnsparkering. Till vänster låg en hölada, en spatiös hall med brädväggar, avsedd för höförvaring (väggarna hade glipor för att det skulle blåsa in så att höet skulle torka). Till höger låg så själva lagårn med timrade väggar, eldstad och olika djurbås. Ovanpå lagårdsdelen, lätt nåbar via en stege, fanns så loftet. Om det någonsin varit sovplats för pigor är ointressant här: det var dylika loft som enligt den länkade artikeln användes av pigorna fordom.

Och det intressanta är nu, enligt samma artikel (ur John Moneys ”Love And Love Sickness” från 1980): om en dräng var seriöst intresserad av en piga så kunde de få ha loftet för sig själva någon natt och först sova med kläderna på, sedan gå vidare steg för steg, för att slutligen ”rulla runt i höet”. Sedan kunde det följa förlovning och äktenskap, kanske inte alltid men det berodde väl på situationens krav. Äktenskap sågs som en bekräftelse på föräldraskap snarare än som tillåtelse att ha sex, skriver Money i länken.

Så ni ser: sex före äktenskapet är en gammal nordisk tradition. Och ser vi till situationen idag bejakar jag den inom rimliga gränser. Någon urspårad sexkult ska vi inte ha men ordnade relationer med pojkvän-flickvän som har sex är inget att oroas över, det har som jag visat här gammal hävd. Att däremot yrka på främreorientalisk sexualmoral för Sverige idag är helt absurt och out-of-place. Som traditionalist må man uppskatta andra kulturers kompromisslöshet och autencitet på vissa områden, men när det gäller samlivsfrågor har vi inget att lära av Mellanöstern. De kan ta sina hedersmord och sin fixering vid intakt hymen och idka den där den hör hemma.

Sex före äktenskapet är idag rätt utbrett över västvärlden och det ser jag som en fin nordisk exportvara. Främreorientalisk hederskultur däremot har ingen plats i väst.

(Begreppsmässig not till varför jag skriver ”främreorientalisk” osv och inte ”muslimsk” osv. – När man talar ”islam” och ”islamsk” kultur menar man inte alltid ”sådant som står i Koranen”, det strikt religiösa. Man menar ”det som förekommer i länder där man har islam”. Därför har jag undvikit att kalla ”hederskultur” mm för ”muslimsk” i denna artikel för den grundas inte i Koranen så vitt jag vet.)

Islam är en kontroversiell religion. Få torde förneka detta. Frågan om islam i Sverige år 2011 är kontroversiell.

Man kan belysa påståendet genom att jämföra med en annan främmande religion, buddhism. Är buddhismens roll i Sverige idag kontroversiell, omdebatterad? Nej, det är den inte. Varför? För att buddhismen har ingen tradition av att blanda in politik i sin lära.

Det finns ingen ”politisk buddhism”. Däremot finns det en ”politisk islam”. En auktoritet i ämnet, Mohamed Omar anser till och med att ”all islam är politisk” (MO intervjuad av Rasmus Landström i AB 2009-04-21): ”Egentligen finns det inte radikal islam eller politisk islam. Det finns bara islam.”

Okej… Men nu antar jag att det finns dels fredliga utövare av islam, nöjda med att verka under Sveriges lag, dels politisk islam som vill ändra våra lagar. Och då säger jag så här:

Vi har religionsfrihet i Sverige. Vi har i västvärlden en tradition av att, med eller utan kristendomen som statsreligion, tillåta envar människa att utöva sin religion så som han finner för gott. Var och en ”får bli salig på sin fason” som Fredrik den store sa. Detta fribrev missbrukas dock om någon utnyttjar detta till att bedriva politisk verksamhet under religionens täckmantel. Som islam.

Så hur ska man lösa ekvationen? Går det att samarbeta med islam trots dess politiska profil, går det att nå ett modus vivendi, ett ”sätt att leva”, att samexistera med den? ”Det finns moderata muslimer men det finns ingen moderat islam” (Julia Caesar på Snaphanen, 20/6 2010, citerande islamologen professor Hans Jansen i rättegången mot Geert Wilders då denne blivit åtalad för ”hatiskt tal” mot islam), och det må vara. Men då får vi sätta upp en attityd som tvingar in de muslimer vi har att göra med i en moderat, förhandlingsmässig attityd. Konfessionellt kan vi inte (och ska vi inte) påverka islam, men politiskt. I maktutövning sker nämligen saker enligt vattnets inträngningslagar, dvs i relation till motståndet, så därför måste vi göra motstånd mot politisk islam.

Men exakt hur? Singapore kan vara ett svar. I denna stadsstat lär muslimerna vara nog så militanta och sharia-förespråkande, men kraven balanseras och motas i grind av styrets icke-muslimska majoritet. Det får gå med lämpor. Politik som det möjligas konst.

I Sverige torde receptet betyda: lagar stiftas av riksdagen, och innan muslimska partier har majoritet där så införs ingen sharia i Sverige. Och mer allmänt, kulturellt och sedligt, kan gälla: detta är Sverige, muslimer, här har vi traditionellt haft kristendom och, som en senare parallell sedvänja, religionsfrihet. Acceptera det eller lämna landet. Sharia kommer aldrig att införas här. Förutom det är ni välkomna att fredligt utöva er religion, jämte kristna, buddhister, hinduer, judar, shintoister, shamanister, ateister och andra.