Rent Principiellt

1977 var Ernst Jünger 82 år gammal. Han hade rest världen runt och deltagit i två världskrig, han var inne i sitt andra äktenskap och han hade gett ut otaliga böcker, flera av dem klassiker. Då slog han till och gav ut ännu en banbrytande roman, ”Eumeswil”.

Jünger är anark och anarken är Jünger. Anarken har alltid rätt, anarken är alltid fri, anarken står i ett speciellt förhållandet till varat. Anarken känner gårdag och framtid, nutid och historia, konst och politik. Anarken kan delta men ändå vara obunden; han är suverän, har kapat alla band men har dem likväl kvar, njuter samhällets närvaro men anser sig ändå stå ovan allt. Anarken kan både ha kakan och äta upp den.

Så låter det i Ernst Jüngers roman ”Eumeswil”. Hans alter ego Manuel Venator preciserar sin ställning sida upp och sida ner, slår fast vad han är och inte är. Och vad han är, det är anark, en omtolkning av ”anarkist”, en smartare sådan som inte har monarken till motpol utan blott till pendang. Han erkänner monarken men vill inte döda denne, nej han vill blott vara i dennes närhet för att suga ut lite historisk substans. Venator är nämligen historiker också och som sådan belyser han sin text med bilder ur det förflutna samt ur konst och myt, ur natur och samtid, ja från lite varstans. Vi får därmed en text som sammanfattar sin tid på ett bra sätt och som även visar utöver den.

Romanen speglar förvisso sin samtid: ”Eumeswil” kom som sagt 1977. Venators utläggningar kan läsas som en Jüngers uppgörelse med en proggig samtid, ett blanknött kulturliv, en ödelagd historievetenskap och en filosofi där inga djupare värden finns, bara analys och dissektion och kallgrin. Han vill istället ha eros i historia och filosofi: hans är ett klappande hjärta, hans är en känsla av förundran för makter och människor. Han vill se tingens ideella bakgrunder, se det diskreta i tillvaron.

- – -

Eros i sina discipliner, det har förvisso lärarna Vigo och Bruno i detta Eumeswil. Den ena kan se genomgående drag i historien, kan se mönster som exempelvis ”växande städer” och ”dramats upprepning genom stilarnas skiften”. Den andre förmår se urbilden i avbilden och det tidlösa i det efemära. Båda tillämpar ett slags varafilosofi, en diskret ontologi i en miljö där ledorden annars är skepsis, materialism och ironi.

Umgänget med dessa andra blir för läsaren en subtil njutning; det är högst ovanliga bekantskaper för en romanläsare van vid nihilism, dandyism och liberala plattityder. Här bjuds vi in till en annorlunda krog, den perenniala. Venator vaskar fram guldkorn ur historia och myt med sin varafilosofi.

Sedan för Venators position möjligen med sig problem också. Som att han tolkar in för mycket i detta att vara anark och metahistoriker; anarken blir till ett sekulärt helgon och historikern till en övervärldslig domare som kan allt och vet allt, kan sätta allt på plats. Den egna positionen definieras till sista flotta metaforen, kontrollbehovet grasserar; inget ska kunna rasera anarkens roll, ingen ska kunna kritisera honom, denna människa höjd över all misstanke. Han är fri, ständigt fri – men för den skull inte underkastad någon högre makt, nej ”Gud är inte hans sak” i Stirners anda.

Det blir lite magstarkt till slut. Inget kan rubba Venator. Han tjänar stadens tyrann men är likafullt sig selv nok och tvår sina händer. Han är historiker men är inte engagerad för något parti; gott så, men vissa böjelser må man väl ha? Men inte Venator, han står över sådant.

- – -

Man kan drivas till milt vansinne av Venators självrättfärdighet, av Jüngers behov att ständigt skydda ryggen. Samtidigt är det en styv text denna roman, en stimulerande text. Varje sida bjuder på uppslag. Den lapidariska stilen är uppfriskande efter att, säg, ha duvats med ”Heliopolis” mer högtravande, poetiska scenerier. Likt denna Jüngerskapelse är ”Eumeswil” en smått utopisk framtidsstad men här råder i så fall neue Sachlichkeit.

Och visst är det en utopi: författarjaget kallar sin stad för ett vrak uppspolat på land, en fellahoid stadsstat där ingen längre tror på något. Men just därför är jordmånen lämplig för reflektion och kontemplation, som för en pilgrim som nått sitt mål och lägger sig att vila: ”Nu kan bilder träda till.”

För övrigt ligger staden intill en flod med fågelrika mader, torget saluför frukt och grönt och köttbodarna är fulla. Det antyds utspela sig i framtiden detta, men anslag att göra staden tidlös förmärks också – från hänsyftningar till ”bråk med tävlingsförarna” (som i Nîkaupprorets Konstantinopel) till liknelser med Machiavellis Florens och hänsyftningar till diadoken Eumenes, som gett staden dess namn. Allt flödar samman i tidlös harmoni à la Eliot: ”History is a series of timeless moments.”

Ett exempel på den täta stilen, där Jüngers beläsenhet (samt möjligen en fläkt av hans obskurantism) kommer till synes, kan vara följande passage. Venator jämför staden och dess härskare, dess tyrann med antika sådana, med militärkejsare och bysantinare, kondottiärer och diktatorer. Till hjälp har han sitt luminarium, ett slags internet där fakta och bilder ur historien kan trollas fram med en knapptryckning. Där kan man exempelvis titta på…

… Perugias krönika under Matazzo, historien om en stad bland städer i ett land bland länder – jag låter däremellan tona in bilder av etruskiska portar, av Pisanos korbygge, av släkten Baglioni, Pietro Perugino, den tolvårige Rafael. Redan detta urval leder in i det gränslösa – och likadant är det vid varje källa, vid varje punkt av traditionen jag berör. Jag hör hur det gnisslar till, sedan kommer ett ljussken:det är den historiska uppladdningen i dess oavbrutna, ouppdelade makt. Vänner och fiender, gärningsmän och offer har bidragit med sitt bästa till den.

”Eumeswil” är en roman att ösa ur, hämta nya impulser ur för varje genomläsning. Samt en roman att reta sig en smula på, men det får man ta. Överväger gör dock den ovan nämnda eros, passionen för historia och mänsklig odling, för gårdagens drömmar, ”svunna tiders lust och kval”. Jünger var inte (på den tiden) troende, han ”svor varje ed med förbehåll” heter det i romanen. Någon ”gospelkänsla” får man inte av Venators pedantiska utläggningar – men det är ändå märkligt hur fromt han emellanåt kan uttrycka sig, hur han låter som en munk eller skogseremit när han prisar ”det glas vatten man ger en törstande”, när han visar medlidande med historiens offer, när han räcker handen åt namnlösa släktled. Alla kallas de fram i luminariet, och alla får de säga sitt:

Vi fick ta del av deras förhoppningar; det var den ständigt gäckande förhoppningen, som går i arv från släkte till släkte. De satt mitt ibland oss; ofta var det omöjligt att skilja vän från fiende, vi kunde tala igenom deras sätt att handla. Vi blev deras försvarsadvokater. Och var och en av dem hade rätt.

Vi räckte varandra händerna; de var tomma. Ändå var det något vi räckte vidare: världens rikedom.

- – -

Manuel Venator är både historiker och nattsteward, en något udda kombination av yrken får man säga. Men det är metod i galenskapen; han häller upp drinkar åt stadens furste för att kunna studera makten, för att erhålla smulor från dess ideella bord. Han vill erfara en fläkt av storhet, av historiens vingslag, om än det mesta bara blir diffust och småskaligt – för det är bara en epigonstat man bebor, ett skeppsvrak vid tidens hav.

Venator för ordet i romanen. Han redogör för allt och alla om staden han bebor, föreläser elegant och skjuter in bilder av upplysande slag, tvingande symbolismer. Som Göran Lundstedt påpekat ställs bland annat arketyperna ”skeppet” och ”skogen” mot varandra. Härskarborgen med sitt klientel blir då statsskeppet, på lagbunden seglats på tidens flod, medan skogen får stå för myten, det eviga och det gåtfulla. Skeppet förkroppas av Kondoren, fursten, och grenar ut sig i resonemang om anarki, kunglighet, ordning och uppror, i historia och myt. Ett bra exempel på det mytiska blir en utvikning om själva kondorfågelns leverne i Sydamerika, om indianska riter och humboldtska resor.

Skogens man blir då Attila, Kondorens livläkare. Denne Attila vistades i Skogarna efter det stora debaclet, efter furiösa krig och förstörelsevindar, och såg ”märkliga ting”. Genom hela romanen ges vinkar om detta, och på slutet får vi dem i rikt mått. Det är drakar och demoner i jüngersk variant, sant mytskapande förmåga.

Ännu en man som förknippas med de gåtfulla, mytiska makter som ännu lägrar över nejden är den ovan nämnde Vigo, Manuel Venators favoritlärare och förman på historiska institutet. För denne är allt besjälat, gudarna lever och det estetiska är vägledande i vardagen, ja är själva nyckeln till sagogrottan. Han har sina diskreta utlöpare i skogen. Venators andre lärare, Bruno, är trots den gemensamma grunden i varafilosofi ändå motsatsen till Vigo; denne Bruno förknippas med titaner och med en striktare, formell-ideell syn på tillvaron. Han styrs av urbilderna.

Distinktionen mellan dessa gurus är intressant att göra. För det sägs att medan Vigo går till skogen går Bruno till ”katakomberna”, teknikgrottor belägna under staden, mystiska mauretaniertillhåll med arkiv, datorer och titanisk kultur. I egenskap av historiker rådfrågas dessa arkiv regelmässigt av Venator, och han gör det via det ovan nämnda luminariet som är en persondator kopplad till alla tänkbara källor i det förflutna.

- – -

Kanske är Jüngers strävan att skildra urbilder, typer och modeller lite alienerande för en vanlig läsare. Han har fått kritik för att hans gestalter saknar kött på benen, de är abstrakta figurer – men, vill jag hävda, givet strävan att fånga det absoluta så lyckas han väl. Han har på esoterisk grund byggt sina marmorklippor, Heliopolis och Eumeswil, fyllt dem med lätt abstrakta arketyper och miljöer – men på de premisserna fungerar det, det lever. Det är inte några maskerade filosofiska avhandlingar han ger oss, nej det är idéromaner rika på mänskliga perspektiv, balans och måtta. Han ger sig inte av på någon tangent ut i det blå utan visar tydligt att han hör hemma i mänskligheten. ”He has accepted membership in the human race”, som Henry Kuttner sa om Robert Heinlein.

Ett sista exempel på den visdom ”Eumeswil” bjuder på är denna. Venator framhåller någonstans att en stads sanna natur visar sig dels på gravplatsen, dels på torget; gå till dessa platser och se om de är välordnade, ger känsla av balans och måtta eller är fula, vulgära och vanskötta. Det kan ses som ett exempel på Vigos strävan att visa på universalia in re, på hur idén realiseras i föremålen. Det är, med Jüngers ord, strävan att ”återföra eidos till den yttre gestalten” och inte abstrahera bort den så som idealister tenderar göra. Det visar på det diskreta i tillvaron, på hur subtila krafter inverkar på vår vardagsvärld.

Som sagt; återför eidos till den yttre gestalten, låt det underbara finnas här och nu och inte i någon fjärran idévärld. Allt finns i det du ser med egna ögon: i molnens gång, träd och blad och gökens hoande. Det är ”den eros som visar på värde och vara bakom tingen, men även i dem”…

Relaterat
Vad Jünger gjorde
Yukio Mishima

Bild: Le Mans

Ernst Jünger var en tysk som föddes 1895 och dog 1998. Var han 1900-talets störste författare? Nog är han min kandidat till titeln alltid. Få har levat ett så liv rikt på växlingar, och kunnat återge det i dagböcker, romaner och essäer, som Jünger. Härmed ett inlägg som försöker skildra Jüngers övergång från kainitiska nejder till mer fruktbara, från krut och svetsflagor till blommor och blad.

1.

Ernst Jünger började sin karriär med tunga skrifter: det var krig och industri, eld och blod. Kriget skildrades i memoaren ”I stålstormen”, en frontskildring av en krigsälskare – en diskret, preussiskt krigsälskare. Sedan blev han nationalistisk skribent, en konservativ revolutionär som ville avlägsna Versaillesfredens bojor. Och vad gäller det industriella så tänker jag på ”Der Arbeiter” från 1932, en märklig mix av diagnos och profetia. Framväxten av det teknikpräglade, automatiserade stadslandskapet skildras här med illa dold tillfredsställelse; nog var visionen skarpsynt men Jünger själv tycks nästan ha velat att visionen blev sann. Bort med det gamla, in med det nya; bort med springbrunnar på torgen och vild natur, och in med en järnhårt organiserad arbetsvärld där allt, säger allt, mobiliseras av Arbetaren, den nya tidens titan.

Än idag har boken ett och annat att säga oss, där vi ser ut över förortslandskapen med sina köpcentra, kontor och miljonprogramshus, veritabla arbetsstäder – till skillnad från, säg, barockens kungastad och antikens teokratiska gudastad. Med andra ord: arbetaren har sin stad, borgaren sin och prästen sin. — Problemet är att Jünger borde ha skrivit en roman av det hela och därmed gett visionen en annan kvalitet än denna essä som balanserar på propagandans gräns. Han borde ha skrivit en ”Du sköna, nya värld” eller ”Vi” istället.

Men han var ännu inte skönlitterär författare, inte i första rummet. Vissa lovande steg hade förvisso tagits. Först var det romanen ”Sturm” från 1923, om en frontlöjtnant och hans samtal och upplevelser. Sedan var det ”Das abenteuerliche Herz” från 1929, med barndomsminnen, drömmar, naturstudier och berättelser, alltsammans tankedigert och en smula pedantiskt, som det mesta av Jüngers texter, men att tendensen var en annan än i Arbetarens och Soldatens värld är klart. Visst fanns här ännu vissa rigorismer, visst var det något av ett grönbete för en politiskt engagerad högerman – men det var begynnelsen för en annan Jünger, en som fann ”nyckeln till alla hemligheter i gräset i hallonbacken” och inte i visioner av verkstäder som sträckte sig till horisonten.

Han hade också börjat resa vid denna tid, till Dalmatien, Italien och Spanien bland annat och målen här var inte skjutfält och fabriker utan mer vattenrika nejder. Skalbaggar hade han ju alltid varit intresserad av och blicken för växter och allt vad därtill hörde kom på köpet. Han började förstå att det var här grunden för allt låg – men det satt långt inne och han behövde ledning av sin bror Friedrich Georg härför. Denne ledde sin heroiske broder från ett vita activa till ett vita contemplativa, mot kultur och bildning som sådana, mot det diskreta i tillvaron: skönheten i en blomkalk, surret från bin en sommardag, skönheten i iskristaller på ett fönster.

Det bästa beviset på ”den nye Jünger” är den reviderade ”Das abenteuerliche Herz” från 1938. Borta är de nationalistiska markörerna, även referenser till frontlivet har begränsats, till förmån för drömmen, tigerliljan och vistelsen i den blindas kvarter – ja, till meditationen över färgernas symbolik, över affärens metafysik och reflektionen över staden i morgonljuset, med ”färger som på en fuktig akvarell”.

2.

Jünger hade banat ny mark med ”Das abenteuerliche Herz”, version #2. Under tiden hade han lämnat Berlin och politiken, avböjt att bli naziriksdagsman och sagt nej till en plats i Goebbels diktarakademi. Bopålarna slogs ner i Überlingen vid Bodensjön och därefter i Kirchhorst utanför Hannover, där han bodde med sin familj då kriget bröt ut 1939.

Man ska inte överdriva faserna i Jüngers liv. Det kan bli lite facilt, lite överförenklat; det finns nu inget ”dåraktig i början, efter 1933 vis”. Sedan barnsben hade han till exempel samlat sina skalbaggar. Vissa iakttagare kanske skulle kalla honom obotligt galen, inbiten officerstyp, konservativ stöt, vad vet jag. När det gäller det andra världskriget hade han i vart fall inga kval att dra på sig uniformen, om än han lär ha avböjt att bli karriärofficer i en armé där Göring var general. Dock la han vid denna tid sista handen på ”På marmorklipporna”, mästarprovet, en berättelse om en idyll som invaderas av mörka horder; om natur och kultur, vingårdar och ekot i gamla valv, och hur detta hotas av kainitiska krafter. När berättaren ser ut över slaktarhyddan vid Köppelsbleek, med dess skeletthänder som rasslar i vinden och med skinnaren som rensar en människohud medan blåskimrande flugor stimmar i luften, då är det något nytt vi ser – något nytt i europeisk prosa, och något nytt i Jüngers värld. Ondskans närvaro är här bringad till full medvetenhet, den intar centralplatsen i aktuell roman. Men Jünger hade redan anat ondskan; i ”Das abenteuerliche Herz II” skildras ju ett besök i en delikatessbutik där bodknodden vet där berätta att violetta endiver sägs passa bäst till människokött. Detta kommenterar berättaren med ett: ”Jag visste inte att kulturen var så framskriden i denna stad!” Knodden vet inte om detta är ironi, men kvitterar så vänligheten med ett professionellt leende.

Sett i efterhand vet vi nu var Jünger stod. Samtiden började också ana det så smått: krigshjälten från 1918, uppburen även av nazisterna (Hitler kunde aldrig helt vända sig emot honom), lät i ”Gärten und Strassen” från 1943 lägga in små markörer. I denna krigsdagbok från Frankrikes fall, sägs till exempel att författaren låter läsa 73:e psalmen vid sin 45-årsdag, firad i en bunker vid fronten. När Goebbels väl slog upp detta ställe i Bibeln sattes boken på index; psalmen handlar om någon som är förföljd av fiender, av mobbare vars ögon ”tittar fram ur fetma”. Mindre emblematiskt, men viktigt för Jüngers vändning mot kvietismen, var passagen där han sa att vid skiljevägen kan det hända att man får lära sig gruppera fjorton regementen före slaget eller lära sig foga samma fjorton ord så att de bildar en perfekt mening. Den senare gåvan vore då att föredra.

Rent formellt är kanske inte denna Jüngers Kehre, hans vändning mot livsbejakan efter att ha dyrkat döden, så märklig. När man är ung drar man sig mot överdrifter, mot det heroiska och himmelsstormande, medan man som äldre finner glädje i enklare ting, i kärlek och vin och en god bok. Men om hans bana inte var orginell så var den dock sann; han genomgick förvisso denna utveckling och vi kan lära oss något av den. Han hade (som han säger i ”Strahlungen”, dagbok från andra världskriget) skrivit sitt ”Gamla testamente” i och med böckerna om första världskriget och ”Der Arbeiter”, och därmed kunde inget ändras. Gjort är gjort. Sistnämnda bok liknades för övrigt vid en olydig son, en som vägrar göra vad fadern säger till honom; få förstod boken medan många tog den till sig som propaganda för sitt credo, främst kommunister. Han liknade den också vid en fint graverad medalj som saknar baksida: något saknas, som sans och måtta, sinnet för balans. Känslan för att det finns mer i tillvaron än arbete och organisering lyser med sin frånvaro.

Detta var, för att förklara titeln på detta blogginlägg, Jüngers Gamla testamente. Vad med det Nya då? ”Strahlungen” är redan nämnd, här finner vi drömmar och natur, Parisskildring och vemod, parat med antydningar från slaktarnas och tortyrknektarnas värld. En subtil uppgörelse med Tredje riket får man säga: författaren är att börja med makthavare själv, firad officer i ockupationsmakten, men när han får se de första judestjärnorna i Parisvimlet börjar han känna avsmak mot att bära uniform. En viktig händelse för en som dyrkat det militära. Sedan fortsätter det neråt, med likstank och helvetetsvisioner, parat med vittra samtal med Braque och Picasso och franska aristokrater, och åsynen av en bombarmada genom ett glas bourgogne, hållen av författaren där han står på taket av Majestic och ser krevaderna stiga mot himlen. Någon annan än Jünger hade inte kunnat skriva denna passage, och komma undan med det – om än många anför den som indicium på hans allmäna uselhet och tvivelaktighet.

3.

Men värre var att vänta. Sonen Ernst som börjat opponera mot Hitler, upptäcks och blir fängslad och får straffet omvandlat till fronttjänstgöring. Undernärd och outbildad sänds han direkt i elden på den sviktande Italienfronten och stupar i Carraras marmorberg i november 1944. Fadern tog detta hårt. Kanske kom han aldrig över det, och då ska man komma ihåg att han levde ända till 1998. Dagboken från 60-talet och framåt omnämner hur han högtidlighåller sonens dödsdag, år ut och år in. Det mest smärtsamma stället är när amerikanerna rundar månen med Apollo 10, december 1968, och Jünger samtidigt går till kyrkogården och placerar ut ett ljus på graven. Han säger i dagboken: att någon sänder ett rymdskepp till månen, detta åstadkommer mycket men betyder föga. Att däremot som jag bilda en liten snögrotta för gravljuset, detta åstadkommer föga men betyder mycket.

En snygg aforism, alla gånger. Men det räcker inte, något sipprar igenom texten: Jüngers smärta, den smärta som han sa att det vore ett adelsmärke att stå emot (”Über den Schmerz”, 1934). Jünger står där nu med en annan smärta: en andlig, medmänsklig, faderlig smärta. Och den är svårare att uthärda än ett köttsår eller ett lungskott.

Allt vi ser är mänsklig svaghet, en lidande människa. Med förebild i Nietzsche hade Jünger alltid velat stilisera sig själv, en stundtals effektiv strategi som gav oss verk som ”På marmorklipporna” och ”Heliopolis”, fiktiva berättelser med huvudpersoner som var Jüngers alter egon. Men även i hans didaktiska verk finns självsyftningen, som i ”Der Arbeiter” (”jag tar nu av mig soldatens uniform till förmån för arbetarens overall”) och ”Der Waldgang” (om statens sätt att ställa frågor, från valsedel till frågeformulär, eftersom Jünger själv underkastats ett sådant efter kriget). Så har vi dagböckerna: figuren med vinglaset som ser på bombplanen är såklart en posör, en fängslande bild onekligen, men det kan också slå tillbaka på denne själv.

Vid sonens grav faller hur som helst denna självstilisering igenom, går i baklås. Masken brister. Som läsare må man fascineras, av detta att se privatpersonen Jünger skymta fram istället för den evinnerliga gestalten. Ingen dagboksförfattare är så klart fri från att retuschera bilden av sig själv, men en sådan som Gombrowitz har avgjort lägre gard, mindre lust att göra sig till monument. Här har vi Jüngers både svaghet och styrka som författare. Polityren kan bli för blank, och den kan krackelera alldeles som vi sett.

På det hela taget är han dock trovärdig. Hans ”Nya testamente” fungerar på sina premisser. Det tas ställning för människor och natur, för det diskreta i tillvaron, och inte för abstrakta ideologier. Vad han skriver än sant – om kampen mot nihilismen i ”Über die Linie”, om nödvändigheten att uppsöka ”de oaser kring vilka Leviatan rör sig i vrede”. Om att leva autentiskt som anark i ”Eumeswil”. Och om staden Heliopolis som psykologiskt landskap för längtan, vemod, frihet och fruktan.

Man kan anklaga Jünger för mycket, men inte för att han inte ändrade sig under sitt liv. Han lärde sig läxan, ”sent men med eftertryck”.

Så hur ska man beskriva den efterkrigstide Jüngers stil? Detta är en kär syssla för många. Ser man till utlandet kan man ju nämna en sådan som Bruce Chatwin, som ogillade Jüngerstilens dandyism och kyla men ändå värmdes av aforismerna och den estetiska sensibiliteten. Så storsint av Chatwin då: tänk att författare kan vara motsägelsefulla, så märkligt! Dylik schizofreni är vanlig bland Jüngerläsare; se här exempelvis Stuart Hood, översättaren av ”The Marble Cliffs”, som förvirrades av Jüngers obskurantism samtidigt som idealen sades vara fransk-klassiska. Hood framstår för mig som en förstockad läsare, låst i obsoleta kategorier. Kan han inte fatta att Jünger är ett geni, beyond cathegory?

Det är alltså svårt att fånga Jüngerstilens egenart men rätt nära tycker jag Jürgen Rausch kommer. I ”Ernst Jüngers Optik” från 1950 säger han:

Jünger upphörde aldrig att se världen som gåtfull… Anblicken av växter och djur drev fram tårar i hans ögon, han överfölls av svindel över de synliga djupen i denna värld… Själva de entomologiska jakterna var ett slags hieroglyffångst av en ande som trånade efter urtexten.

Och vad anser jag själv? Man överfalls ibland av tvehåga, man kan kastas mellan hopp och förtvivlan när man försöker dechiffrera Jüngers texter. Stilen är pedantisk men samtidigt förtrollande; den är analytisk men nyttjar allehanda bilder för att belysa resonemanget, och den är lite långsam i rytmen men kan ändå föra en till universums ände och tillbaks i samma mening.

Man kommer att tänka på vad Leif Zern sa om Mikael Persbrandt: ”Han har förmågan att stå still med blixtens hastighet.”

Relevant på Svenssongalaxen:

Recensioner av Jüngerböcker

Biografiska texter