Rent Principiellt

Hur vore det om vi från alla svenska läger kunde mötas för att bekämpa islamism. Troende och ateister, vi delar alla ett svenskt frihetligt arv som är vårt värn mot sharia, måndyrkan och medeltidsjustis. Och det är ideella faktorer som måste leda oss medan ekonomismen leder fel anser jag. Invandring är dyr och kostsam men dessa argument biter inte på dem som har makten. Kommungubbar ser kortsiktiga ekonomiska vinster i att importera än fler arbetslösa islamrekryter. Därför måste vi smida ideologiska, immateriella vapen, även om vi har rätt i våra ekonomiska, materiella argument som att invandring är dyr. Ideologin, idealen måste vara basen och utgångspunkten i kampen mot de krafter som vill dra ner landet i dyn. Det är ljus mot mörker och i denna drive kan vi få med oss även liberaler. Och till sist: fjärrinvandring är även skadligt etniskt, den svenska folkstammen har inget att vinna på kreolisering, men en sak i taget. Här fokuseras alltså på hur man kan vinna även PK-krafter i kampen mot islamism, förena ”liberaler” med troende av alla goda, nordiska slag.

1. Ekonomiska aspekter

Sverige har idag massinvandring av folk från Afrika och Mellanöstern. Dessa personer bidrar inte med något, det är ekonomiska invandrare som är här för att få bidrag. Men det är nog Sveriges kommunpolitiker rätt medvetna om: de vet att de MENA-folk de tar emot i regel kommer att leva på bidrag, begå brott och tära på samhällets resurser. Och det rör inte kommungubben i ryggen, det är ju inte hans pengar per se. Han vill bara ha folk till kommunen, han vill ha hyresgäster i sina annars möjligen tomma miljonprogramshus. Han vill ha bidragstagare ty för socialbidrag får kommunen statsbidrag för att få kassan att stämma. Ekonomiskt svaga kommuner kan få statsbidrag för detta, som vissa av de invandrartätaste kommunerna i riket, även om socialbidrag primärt betalas med skattepengar.

Invandrare ”behövs” för att få hjulen att snurra. Bidragstagare bosätter sig i avfolkningshotad inlandskommun, de får bidrag, de betalar hyra för annars outhyrda lägenheter. Det är en analys som är rationell RENT EKONOMISKT. Men ekonomi är inte allt här i världen. Det är också andliga faktorer, immateriella värden som nationalkänsla, kultur, trosuppfattningar. Och på den arenan bidrar utomeuropeiska invandrare inte med något, nej de ställer till skada. Ideellt genom att de inte bryr sig om våra traditioner och vår tro. Konkret genom att de tenderar åt islam som är fientligt inställd till kristendom (och antagligen fientlig mot nordisk hedendom också; säg vad islam inte ogillar hos oss). Och de är överrepresenterade i brottsstatistiken. De är en ersatzbefolkning, ”nysvenskar” utan rötter – och de vill inte slå rot. De vill bara råna oss, sko sig på oss och göra landet till en utpost för islam.

Så jag hävdar: motståndet mot invandring måste ske främst på andliga, ideologiska grunder.

2. Ideologin som strategi

Motståndet måste ske på ideell väg. Vi måste basera strategin på ideella faktorer.

Sedan må vi nog vinna konkret ekonomiskt på att stoppa invandring också. Den kommunala analysen ovan är ju just kommunal/lokal, den bygger på att Pappa Staten slussar in bidrag för kriskommuner för att betala för sin ersatzbefolkning. Men på kort sikt gillar både lokala och rikspolitiker invandring; de senare, riksfolket, tror att invandrare behövs för att hejda det framtida, bedömda tappet i nationell arbetsstyrka inom vård och omsorg. Också det är en kortsiktig materiell, ekonomisk analys. Att argument som att invandring är dåligt eftersom DEN DRABBAR SVENSKAR SÅVÄL IDEELLT SOM REELLT, den utarmar oss etniskt och kulturellt, biter inte på dem. Varför? För att dagens politiker är materialister, de är ekonomister och räknenissar, de ser bara till balansräkningen och siffrorna. De är konstitutionellt oförmögna att förstå ord som tro, trygghet, tradition.

Och som sagt, ett varaktigt motstånd mot invandring måste ha andliga, ideella grunder.

Och återigen, nog har även vi radikaler ekonomiska faktorer på vår sida. Vi kan rätteligen visa att invandring är dyrt, är en förlustaffär in toto, men kommungubben lyssnar inte på det för han ser bara ”bidrag, uthyrning av lägenheter, kulor som rullar in och omsätts i det lokala näringslivet”. Och på det bygger sjuklöverpartierna sina valprogram och garnerar det med ”antirasism, multikulti, ner med islamofobi, låt oss kramas i gröngräset, helvetet väntar om SD får fler röster”.

Vi måste göra motstånd på andliga grunder. Och här borde det gå att förena kristendom med asatro, ja även med upplysningsliberalism.

3. Modell för en svensk syntes: jul

Kristendom och hedendom: dessa må historiskt ha varit fiender. Men nu är tiden mogen att begrava stridsyxan för gott, ja tiden är här för ETT NÄRMANDE under hotet av islamism.

Men vi är redan rätt nära skulle jag vilja säga. Ta bara svensk jul: här sätter den sedvanlige svensken fram både tomar och julkrubba, både julgransstjärna och julbock. Kristna julsånger samexisterar med mer ”hedniska” och folkliga. Jag skulle önska att svensken slutade att förnumstigt säga ”julen är egentligen hednisk” eller ”julen är egentligen kristen”. Julen är BÅDE OCH; kristendomen har bildat en kulturell överlagring på hednisk grund, skapande en högre syntes. Även ateism må höra hit; ytterst få ateister och liberaler avstår ju från att fira jul. Det är kort sagt mainstream att fira jul. Och denna ”jul” får nu inte nämnas för att inte såra muslimers känslor?!? Det ska heta ”vinterlov”, ”vinterpresenter” och annat löjligt.

Julen som mix av nordiska/europeiska traditioner: vi behöver synteser som dessa för att stå upp mot islam och måndyrkan, mörker och medeltid. Kristna, liberaler och asatroende måste lägga grälen åt sidan och mötas för att försvara svensk tro, trygghet och tradition. Då blir vi oslagbara. Om vi däremot låter muslimer och afrikaner fortsätta att förstöra landet, med regimens goda minne, är vi förlorade – då återstår endast ekonomism och utarmning, etnisk kakafoni och hotande raskrig, normlöshet och förtvivlan i lysrörets kalla sken.

Asatro, upplysningsidéer och kristendom delar däremot tron på det goda ljuset. Alla medvetna västerlänningar vet vad detta med sol, upplysning, klarhet och transparens är. Vi omhuldar alla ärlighet, troskyldighet och detta att tala sanning. Det är inte lika omhuldat i Mellanöstern. Om det sedan beror på överkultivering eller, trots alla storriken och civilisationer, kvardröjande stammentaliteter kan diskuteras.

Vi nordbor dyrkar ljus. Islam däremot dyrkar månen: man har månkalender bland annat. Detta resulterar ju i att året är kortare än solåret och att t ex Ramadan successivt firas tidigare varje år. Vi i väst däremot har haft närmare till soldyrkan ända från bronsåldern och framåt. Och kristendomen är en fortsättning av det vill jag hävda. Enligt Rudolf Steiner är Kristus en soldeva, en inkarnering av en av de sju elohim som var solänglar. Sentensen ”jag är världens ljus” och ”Kristus på förklaringens berg” då han sken som solen för lärjungarna, samt Johannes uppenbarelses vitklädda väsen med guldskärp, med ett svärd utgående från munnen, den kosmiske Kristus – allt detta talar sitt tydliga språk. Den Ljusvarelse många sett efter nära döden-upplevelser är antagligen syner av samme soldeva.

4. Nordiskt ljus

Vi nordmän har alltid dyrkat solen och nu är det dags att ta ställning för Ljusets Krafter mot mörket, vare sig som hednatroende, upplysningsmän eller kristna. Vad gäller asafaktorn så vet jag i och för sig att associerandet av Balder med Jesus, och Voluspas slutrad om ”den högste som härskar där ovan” sett som Gud, rutinmässigt förkastas av asatroende. Men det är dags att tänka om nu och bilda allians med landets SANNA KRISTNA. Att Svenska kyrkan i stort är förlorad för multikulti vet vi ju redan.

Nåväl. Som sagt är det inte bara asatroende och kristna som torde behöva värvas till kampen mot islam i Sverige. Även ateister välkomnas i leden. Det finns en stor potential för att värva ateister/liberaler/fritänkare till kampen mot islam, ”sharia i Sverige” och annat relaterat som massivandring av MENA-folk. Jag har nämligen aldrig hört en enda av mina mer PK bekanta tala väl om islam, tvärtom. De är alla emot den. De vill inte ha sharia, de vill inte ha burkor. Kom med oss då och kämpa mot ”politisk islam”, mot påstridig islam-organisering. Och om det tar emot för er, ateister, att slåss bredvid asatroende och kristna, kom då ihåg att den religionsfrihet ni så högt skattar, den är en produkt av kristendomen. Den är det i så måtto att när vi fick religionsfrihet i det här landet så betydde den inte minst rätten att utträda ur Statskyrkan, rätten att inte ha någon religion alls…!

Kom ihåg det. Religionsfrihet erbjuds under kristendomen, den lever och frodas där: religionsfrihet varibland rätten att vara ateist. I Saudi-Arabien däremot är det till exempel straffbart att ha någon annan religion än islam. Kom noga ihåg det, alla ni modernister som brännmärker varje islamkritik som ”islamofobi”.

5. En historisk koalition

Därför skulle man kunna bilda en historisk koalition, kristna, hedningar och ateister, allt för att komma till rätta med islam som är ett hot mot oss alla. Islam som doktrin må se bra ut på papperet, det må vara så att en from sufier är en god granne, men generellt tycks islam inte fungera så. Samla tio hinduer i ett gathörn och du får sång och dans, samla tio muslimer och du har en hotfull, skanderande hop som brer ut sig och stoppar trafiken när det blir bönedags.

Det bär mig emot en smula men jag, du och alla vi andra svenskar måste stoppa islam. Det bär mig emot såtillvida att jag inte bli någon ”rännstens islamhatare” (på vilket det finns skräckexempel, som Koranbrännare och annat). Men jag vill heller inte bli någon mjäkig ”kastrerad hankatt” som ser sitt land och sin kultur tagen ifrån honom. Vi måste alla förenas i kampen, liberaler, kristna och asatroende. Det må låta högtravande men det råkar vara dags nu att stå upp och kämpa för ljuset; ”till vapen, ljusets riddarvakt”. Och vi svenskar har alla nära till solsken, ljusdyrkan och upplysning medan måndyrkan med allt vad det innebär inte hör hemma här. Nu råkar Sverige vara halvvägs nere i moraset men det är dags att dra henne ur dyn. Islamister sitter i Sveriges Riksdag, moskéer betalas med skattepengar och imamer anställs av Svenska kyrkan. Go figure, skriften är på väggen. Det effektivaste vapnet mot detta är ideologiska vapen och vi smider dem av upplysningsidéer, hedendom och kristendom gemensamt.

Eller som det visas i filmen ”Ran” av Kurosawa. Klanherren samlar i en scen sina tre söner för en konkret lektion. Han tar upp en pil och bryter den. En ensam pil bryts lätt! Sedan tar han tre pilar i en bunt men hur han än försöker så går det inte att bryta dem, pilarnas struktur samverkar i ett obrytbart knippe, i en böjlig men aldrig bristande bunt. Tydligare än så kan det inte visas. Enade vi stå!

Relaterat
Sharia = exterritorialrätt
Att definiera Sverige

”Var vad du vill men var inte rasist. Var inte antisemit!” Så löd det yppersta budordet man lärde sig som barn.

Är man kristen är man antisemit. Det hävdar Abe Foxman i den amerikanska Anti Defamation League. Han vill nämligen förbjuda spridandet av Nya Testamentet. Den är ju så anti-judisk och dann. Hebréerbrevet torde inte läsas så ingående i dagens Svenska kyrka. Antagligen har alla PK-präster redan rivit ut detta kapitel ur sina biblar.

Är man kristen är man antisemit. Är jag antisemit då? Det låter så illa. Det är antagligen straffbart också. Jag är i alla fall kristen. Och som kristen anser jag att judarna bör tänka över sin attityd mot en viss Frälsare och ta emot Kristus. De behöver för den skull inte uppge sin judiska identitet. Vi har ju t ex ”Jews for Jesus”.

En jude som nådde kristendomen via denna organisation var förvisso Nathanael Kapner. Han har mycket intressant att säga om judarnas attityder. Till exempel:

The Jews are the most neurotic people walking the face of the earth today. That’s why many Jews become psychiatrists so they can try to figure out why they themselves are so screwed up.” Källa.

Mer om Kapner och hans åsikter om judar, hans rättande av deras upplevda fel här.

Re judisk mentalitet så har en annan illojal jude, kanadensaren Henry Makow, detta att säga. Det rör behovet för judarna att ta emot Kristus och växa upp:

Growing up means recognizing that other people are special in God’s eyes too. Think of a child that doesn’t want to grow up. One who thinks he can do anything he wants. Who doesn’t have to consider others. Who is never wrong and so never admits it. Who thinks any opposition must be motivated by irrational hatred i.e. ”anti-Semitism” and not his own behavior. Think arrested development.” Källa.

Kommen så här långt i artikeln ska jag väl ha en sedvanlig disclaimer. Något i stil med: men jag LS intresserar mig även för det judiska, jag har läst GT och fascinerats osv. Men i länken i anslutning till Kapner ovan säger jag just det (länken till Gotiska klubben), jag betygar sanningsenligt att jag mutat in judiska marker i mitt credo. Men essentiellt är GT på sätt och vis inte judiskt, det är mänskligt. Jag menar, det är en judisk urkund och man bör erkänna judarna för att ha gett mänskligheten detta verk, men för dagens judiska credo är Talmud viktigare, en lagbok med diverse påståenden och tolkningar av GT:s ukaser.

Talmud lär vara intressant läsning. Där sägs bland annat att Jesus var en bedragare, att Jungfru Maria var en hora som låg med en romersk soldat (Sanhedrin 106b) och att Jesus som straff för sin gärning kokar i exkrement i helvetet (Gittin 56b – 57 a).

Talmud åsido; man behöver ju inte leta fram varje mindre smickrande text och vända den mot sina fiender. Dock finns det tendenser i judenheten av en fientligt inställning mot kristendomen anser jag. Se bara på den inledningsvis nämnde Abe Foxman: NT ska förbjudas. Se även på tendensen i USA att förbjuda offentliga julkrubbor, det är ett religiöst uttryck och emot USA:s grundlag. En menorah på Vita Husets gräsmatta går dock bra, den är en ”social symbol”, inget religiöst uttryck! Hurra för denna advokatyr!

Så ni ser: kristendomen är på reträtt i USA. Bilden i svensk MSM är att i USA härskar ”den kristna högern”. Det är fel. Det finns däremot en viss Israel-stödjande kristen falang som är rätt gapig idag. Essentiellt kristna kyrkor och värderingar motarbetas dock där som här, men ännu mer där, i USA, eftersom judiska intressen är mer framträdande där. Dock har man paradoxalt mer tryckfrihet där så saker som ”fängelse för förintelseforskning” funkar inte i USA. Inte i Sverige heller – än – eftersom tryckfriheten har en stark ställning här alltsedan frihetstiden på 1700-talet.

Antagligen arbetar krafter på att införa fängelse för förintelseforskning även här. Dock är den juridisk-politiska apparaten ännu formellt i funktion i detta land och detta, det ”nördiga” fasthållandet vid lagar och förordningar hindrar att lagen skrivs om hux flux. För grundlagsändring krävs nämligen 2/3 majoritet i två omröstningar under olika mandatperioder. Detta befordrar kontinuitet och tradition, det hindrar/fördröjer att politiska dagsländor präglar lagstiftiningen.

I sådana fall är man stolt att vara svensk. Detta är vårt svenska arv, vår svenska kultur, uttryckt i lagar och förordningar och politisk kultur. ”Land ska med lag byggas” och våra fäders lagar ger oss som lever idag ännu möjlighet att tala och skriva fritt, friare än i Tyskland, England och Frankrike där man kan hamna i fängelse om man hävdar vissa forskningsresultat. Frihetsvurmen från 1700-talets riksdagsvälde över 1809 års svenska regeringsform är dock kristet inspirerad anser jag; den är inte ateistisk, så mycket kan jag säga…! Kalla det upplysning men varifrån kommer ljuset ursprungligen? Googla ”Lux Aeterna”, skriv ner svaret och meditera över det till ett tänt stearinljus.

Relaterat
Kristendomen som basen för en ny världsreligion
Judar och Jesus

Det krävs inte mycket för att vara kontroversiell dessa dagar. Man kan knappt köpa en kopp kaffe utan att det blir en politisk handling.

Vi lever i polariserade tider, politiserade tider. ”Allting är politik”. På gott och ont är det så. Det är ”på ont” för esteter och drömstadsbor som bara vill vara ifred och kunna njuta av sin kvietism. Det är ”på gott” för den som vill ha lite action i sitt liv, som vill dramatisera sin vardag.

Jag tänkte här problematisera och politisera lite kring min vardag, mitt credo – mitt kristna credo. På ett plan kan det vara onödigt att dra in sin tro i debatten, onödigt att göra ”action” av ett i grunden stilla liv, men dessa dagar är det svårt att inte göra det – svårt att hålla sitt ljus under en skäppa. Så nu kanske vi får en turbulent debatt och kanske blir jag infamt chikanerad för min ståndpunkt, men det ska ni veta, inte rubbas min tro, fullbordad av ett livslångt sökande, av vad vi debatterar här och nu. Jag har landat på Kristusplaneten, jag är hemma. Men väl inom kristendomens hägn finns det förvisso saker att debattera.

Jag är med i Svenska kyrkan. Jag trivs där – i så måtto att jag känner mig emotionellt och ceremoniellt hemma där. Åtminstone än så länge. Jag är lite nybörjare ska erkännas, jag var på min första högmässa i januari. Men det var väldigt givande, drabbande och holistiskt helande.

Sedan vet jag att Svenska kyrkan är något av en PK-sekt, det är politisk styrning och proggighet. Tiden får väl utvisa om jag står ut i kyrkans hägn eller söker mig till något annat.

Men jag vill inte lämna Svenska kyrkan och det av ovan antydda emotionella skäl. Kanske är katolicismen bättre, mer hårdlinjig – men vart ska man då gå för mässan? Till en källarlokal, till ett litet kapell i Sundsvall kanske? Antalet katoliker i Härnösand torde nämligen vara begränsat, och att få gå i högmässan i Domkyrkan, se bild, är ju enormt tillfredsställande. Innan det blev av att jag gick i högmässan var jag där privat för så kallad enskild andakt och redan det var utvecklande, drabbande, gripande. Nyss bodde jag för övrigt i Uppsala vars domkyrka besöktes ofta för dylika enskilda besök, och i januari 2010 var jag på en veritabel pilgrimstur runt Stockholms kyrkor. Enskild andakt, inga mässor. Men gripande, vackert.

Så det pampiga kyrkorummet är ett måste för mig. Och ceremonin vid högmässa grep mig: vackra skrudar, psalmer från kyrkorgel, nattvard i strikta former. Dock viskar mig en röst som säger, ”Den präst som ger dig brödet och vinet kanske är en proggig vänsterist, drogad av idéer om multikulti och islamkram.” I värsta fall ja. Men man måste se ögonblicket här, den ceremoniella stunden, och jag tyckte ceremonierna var uppriktigt hållna, det var sann kristlig glädje. Och jag tänker fortsätta ta del av denna glädje, renlärig eller inte.

Det måste finnas en gnutta pragmatism inom religionen. Protestanter på Titanic ska till exempel ha låtit ta välsignelse av katolska präster, o en sådan frimodighet, man får inte vara nogräknad i dödens närhet. Och Swedenborgare har regeln att aldrig vägra en kristen broder närvaro vid Gudstjänst, aldrig vägra denne Herrens måltid, sedan må denne vara katolik eller ortodox eller vad. Sådan pragmatism är också min: jag är i själv och hjärta en mystiker, mer präglad av Steiners kristologi än Luthers ortodoxi. Inte så att jag väljer och vrakar i Bibeln eller är någon gnostisk fribrytare, nej de fyra evangelierna och Paulus är vad som gäller (dock må man tolka dem, särskilt Johannesevangeliet, lite annorlunda om man följer Steiner).

Men just detta att vara mystiker kanske passar ihop med Svenska kyrkan trots allt. Lutherdomen har ju en lång tradition av fritänkeri så i väntan på något annat erbjudande tänker jag stanna i Svenska kyrkan. Nåväl, om det är tillåtet med ett enstaka besök kanske jag går och besöker någon frikyrka också för att få lite svängigare musik, gospel är trots allt skönt. Men doktrinärt torde både officiell kyrka och frikyrka se med viss skepsis på mitt andliga bagage. Kanske slänger de ut mig för atavism. Vi får se. Då får jag väl idka min privatreligion då, ty katoliker och ortodoxa torde heller inte gilla talet om Kristus som soldeva, vitalisering av eterkropp och solens aura som förändrades efter Coup de Lance, allt steinerska tankar (som iofs nämns i Bibeln, som det solara som man återfinner i Kristi Förklaring och ”Jag är världens ljus”, som ska tolkas helt bokstavligt).

Jag stannar i Svenska kyrkan. Det finns en hård kärna som inte går att reformera bort: det är Kristusdraget, accepterandet av Kristus som Frälsaren. Dagens kyrka driver så som jag ser det detta drag, det är inget urvattnat sekulärt typ ”predikan i form av äreminnen över Jesus” (dit någon reformriktning på 1800-talet ville ha det, i den franska upplysningens anda). På det kommer vurmandet för Afrika, ”välsigna utsatta grupper” och annan proggretorik mest som ett stildrag. För övrigt har jag, vad gäller stridsfrågor, i nuläget inget emot kvinnliga präster. Tvärtom. Generellt är prästfunktionen viktig men viktigare är LÄRAN, credot, tron, det personliga förhållandet till Jesus (= idén om det allmänna prästadömet, driven av Paulus och betonad av Luther). Se på Indien, där är detta att vara tempelföreståndare inte så dramatiskt. Iofs har de inga samlade gudstjänster i indiska tempel, det är bara ”en plats dit man enskilt går för att hylla sin gud”, några kyrksalar med bänkar har man inte så det är svårt att jämföra, men ändå. Centrala figurer i indisk religion är de visa, gurusarna, swamierna. Så borde det vara i kristendomen också. Vi behöver lärare, gurus, smarta män som leder folket till högre och högre nivåer och fokusera mindre på högmässa och präster.

Men ceremonier är förstås viktiga också. Jag har berikats av mina gudstjänstbesök och tänker fortsätta besöka vår vita Dom på Härnöns höjd. Så för att avsluta med en personlig dragning: förutom skrivandet har det religiösa (det kristna vurmandet, tempelgåendet och nu högmässobesökandet) på sistone varit min enda glädje, så den som tar det ifrån mig är inte min vän. För min fortsatta motpolsaktivitet kan ni dock vara lugna, jag tänker inte driva Jesus så hårt, inte göra denna blogg till en kristen talarstol, men att kristendomen är en grundton i mitt liv ska ingen tvivla på. Tar man den ifrån mig blir jag en tiger!

Glöm shamanism, det här är indian-existensialism…!

Ta bara ”death as an adviser”, det är ju ”memento mori” i ny tappning. Alla existensialister från Kierkegaard till Heidegger talar om nödvändigheten att acceptera sin död, memento mori you know, och Carlos Castanedas guru don Juan Matus talar om detsamma. Endast genom att inse att man är dödlig, att ens dagar här på jorden är räknade, kan man bli fri.

Matus’ tal om ”the Tonal and the Nagual”, om vardagsverklighet kontra Det Stora Obetingade Där Ute, det stora okända ontologiska hav där vi blott bebor en ö, synlig för våra yttre sinnen – detta tycks mig också nödvändigt för en strävsam existensialist. Förstår man sin relation till Alltet förstår man sig själv.

”Losing self-importance” talas det också om i Castanedas böcker. Inse att inför Gud har du aldrig rätt, skulle en Kierkegaard ha formulerat en dylik utsaga. Tagga ner och begränsa din känsla av betydelse, hedra istället din skapare; inget sker utan himlens medverkan.

Den indianvisdom Castaneda målar upp i sina böcker har alltså viss beröring med existensialism. Man kan även hitta beröringspunkter till taoism, där Matus’ ”not-doing” blir Lao-Tses ”handla som om du inte handlade”. ”Wu wei” sägs på kinesiska vara ett slags motsvarighet till ”laissez-faire”, ja till den ”apatia” jag talar om under eponym etikett: låt gå, släpp taget så ska du se att saker och ting utvecklar sig bra ändå. En strategi nyttig att tillämpa ibland, predikad av bland andra don Juan Matus.

Så har vi ju ”the art of stalking” hos Castaneda, om att sublimera sin jaktinstinkt till att gälla abstrakta ting. Att jaga rätt på sånt hos en själv man inte gillar, som fixa idéer, oro och lättretlighet. Vad detta liknar för andra filosofiska begrepp, för andra ting ur filosofins historia vet jag inte – men en god lärdom är det. Ett sätt att förvandla jakten på visdom till en något konkretare jakt, en jakt på avarter i ens eget psyke. ”Smygandets konst” kallas det i den svenska översättningen.

Slutligen en djup ontologisk visdom hos Castaneda, nämligen denna om ”beskrivningar”, hur vi delar en beskrivning av världen. Som barn ser man drömmande dinosaurier i var buske men som lite äldre lärs man en striktare beskrivning av världen, en tråkigare. ”Ett barn har hundra språk men tas ifrån 99″ sa någon, och Castanedas tal om beskrivningar och vikten att ifrågasätta dem är exakt samma sak.

Vill vi förändra oss måste vi söka ett nytt språk, en ny beskrivning av världen och oss själva.

Det var annars sommaren 1960 som Carlos Castaneda började sin märkliga shamanistresa, sin resa till Kunskapen. Han träffade en yacqui-indian vid namn Juan Matus i Arizona, USA. Castaneda var anställd vid UCLA i Los Angeles och uppsökte närmast indianen för att få information om pskykotropiska växter. Efter viss tvekan började don Juan upplysa honom om detta. 1961 blev så Castaneda hans lärjunge i den gamla indianvisdomen, och då höll man till i Mexico; yacqui-indianerna uppehöll sig på ömse sidor gränsen.

Castaneda blev don Juans lärjunge. Indianen undervisade honom i indianläran, så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även före det. Lärjungeskapet varade för sin del fram till 1965 då Castaneda drog sig ur; han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig, och det blev ”The Teachings Of Don Juan” som kom ut 1968. Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för sin guru och därmed kom lärjungeskapet igång igen. Castaneda kände också att indianens liv var mycket rikare än hans eget i Los Angeles, det don Juan lärde ut hade ingen motsvarighet i hans egen bidermeiervärld.

Castaneda hade börjat närma sig indiankulturen som en betraktare, men med tiden insåg han att man inte kan iaktta utan att delta, Heisenbergs gamla diktum. En kraft större än han anade svepte honom med sig, en kraft kallad Varat.

(Målning Frithjof Schoun)

Mer Castaneda på bloggen

I julhelgen visade TV6 Ringtrilogin. Jag satte mig ner och såg nästan hela, jag följde storyn till det episka slutet. Det har inte blivit av förr att jag sett filmerna men nu så – äntligen, för en gammal Tolkien-fan. Jag läste ju böckerna flera gånger när jag var 15 år och det var religion för mig på den tiden, det var hängivenhet bortom det vanliga.

Man imponeras av produktionen, att Jackson och gänget fört verket till den nivå som krävs: en episk nivå med en detaljarbetad scenografi, skapandet av miljöer med nordisk feeling (i Nya Zeelands ödemarker!) samt en bra casting. Bortsett från det är jag inte så trollbunden men det har mer med Tolkiens verk att göra, mer med min egen esoteriska utveckling. Under de trettio år som gått sedan jag läste Ringtrilogin har jag fördjupat mitt kristna credo och Tolkiens verk är enligt mig inte påfallande kristet, trots hans konfession och trots Gandalfs synbarliga död och återkomst. Tolkiens verk slår mig som mer mazdaistiskt eller ska vi säga gammaltestamentligt än rent kristet. Det är en saga där det onda är ont och det goda gott och därmed basta. Och det stör mig att det onda aldrig får komma till tals, att man får aldrig någon etisk dimension till varför det onda är så hemskt.

Nåväl: det goda segrar, det är rätt så, men lite mer djup, lite mer etik och ontologi hade krävts i gobelängen för att jag skulle resa mig upp och tjoa i TV-soffan. — Men det finns fantasyverk som har mer djup, som länkar in mer etik i väven. Jag tänker här främst på C. S. Lewis’ Narniasvit (och här förbigår jag Narniafilmerna som jag inte sett, i det följande åsyftar jag böckerna när ”Narnia” nämns).

I Narnia får den onda sidan komma till tals (Vita häxan), den är inte bara ett vagt numinosum i fjärran. Och här finns talande djur, det piggar upp (iofs hade Tolkien talande djur i ”Bilbo” på sin tid, Ringtrilogin var medvetet mer ”vuxen” på den punkten). Och här, i Narnia, finns berättarstilen som är lös och ledig, den rör sig på flera plan, blinkar åt läsaren. Vissa kanske ogillar detta ”genombrytande av den fjärde väggen” (för att tala teaterspråk), kanske ser den som barnboksjoller, men för mig idag känns denna attityd helt rätt.

Men i Narnia är det inte bara självironi, gulliga djur och präktiga barn som lockar mig, nej det är även det fullödiga credot. Lewis’ kristna världsbild genomsyrar allt på osökt vis. Han må ha skrivit boken halvt på lek, men så mycket bättre då: ”betrakta en man då han leker och du ser hans sanna natur” sa ju Goethe. Det är för lekfullheten jag också gillar Tolkiens ”Bilbo”. Men Lewis hade mer proportion på det religiösa om ni frågar mig; Tolkien däremot kunde approchera en gammaltestamentlig, mazdaistisk världsbild. Gott mot ont, ljus mot mörker är förvisso en realitet i varat, men för att förmedla denna ontologi till en modern läsare behövs något slags insteg, något som inbjuder. Tolkien hade för detta sina hober men Lewis hade något mer: en lättsam berättarton.

Och han hade Aslan. Skildra ondska är lätt sa Dostojevskij, skildra godhet däremot kräver sin man. Var finns godheten i Ringtrilogin? Det finns ett visst ljus över tingen, det finns alver och Gandalf, men i mina ögon är lejonet Aslan i Narniacykeln en mer pregnant symbol för godheten. Ett talande lejon, en vital kraft, en moralpredikande guru: det funkar!

Skildra godhet är svårt, skildra det gudomliga än svårare. Philip K. Dick kanske nuddade vid det i ”Eye In The Sky” där två av personerna i en viss parallellvärld förs till ett stort öga i himlen. Det var parodiskt menat, men seriöst i botten om man har Dicks senare öde i minne. När Dick så blivit troende skulle han prompt stoppa in Gud som romanfigur (”The Divine Invasion”), men det var inte så lyckat.

Gudsbilder: Graf Ulrich von Bek når himlens närhet i slutet av Moorcocks ”The War Hound And The World’s Pain” och här förmedlas en fläkt av det gudomliga må jag säga. Men ateisten Moorcock ska så klart ta loven av det hela på sista raden, sabotera det med någon hemkörd filosofi och säga ”himmel och helvete är lika dåligt, sköt dig själv”… Det är därför följande passage ur den näst sista boken i Narnia-sviten, ”Min morbror trollkarlen”, tycks mig oerhört slående. Aslan har just hållit sin avskedspredikan innan barnen får åka hem till sin egen värld, till 1800-talets England, med varningsord om världens utveckling och lite annat:

Båda barnen såg upp i lejonets ansikte medan han sade dessa ord. Och plötsligt… tycktes ansiktet förvandlas till ett hav av böljande guld i vilket de flöt, och en sådan ljuvlighet och kraft svallade omkring dem och över dem och trängde in i dem, att de kände att aldrig förr hade de varit riktigt lyckliga eller visa eller goda eller ens levande och vakna. Och minnet av det ögonblicket förblev hos dem under hela deras liv, så att närhelst de kände sig ledsna eller onda eller rädda kom tanken på all den gyllene godheten och en känsla av att den ännu fanns där, alldeles runt något hörn eller bakom någon dörr, och gjorde dem innerst inne säkra på att allt var väl.

Gosh wow säger jag. Det går att skildra äkta godhet, metafysisk godhet i fantasyform – ja, kanske just där. Fantasy behöver inte vara mekaniska strider med gott mot ont; man kan även skildra godhet på ett sådant sätt att det får mänskliga dimensioner, blir mänskligt fattbart, och dessutom i symbolisk form – som här i ett talande lejon. Kudos to you, Mr. Lewis!

(Illustration M. C. Escher)