Rent Principiellt

Kvinnliga perspektiv har varit ett inslag här på RP sedan begynnelsen. Nu tänkte jag titta på hur en kvinnlig nationalism kan tänkas se ut.

1.

Om revolutioner säger man: ”När kvinnorna tar till gatan, då vet man att det är allvarligt.” När även kvinnor demonstrerar, riskerar livet i demonstrationer och gatutstrider, då är det allvar.

Detta kom jag att tänka på när jag såg denna Youtubefilm. Den visar en tysk kvinna som högljutt kritiserar en muslimsk demonstration. Hon hade fått nog, hon hade passerat gränsen för artighet. Nu sa hon vad hon tyckte: att hon skämdes över att se islamister få stå och gapa obehindrat. Och själv var hon stolt över att vara tyska sa hon bland annat.

Ord och inga visor från en nationalist, en kvinna och nationalist. Detta ämne kan vara intressant. Och nu behöver vi inte betona den kämpaglödande, valkyriska sidan av det hela utan se det hela mer traditionellt kvinnligt, ”vänligt” om man så vill. Det första jag då kommer att tänka på är ett citat av en viss Erma Bombeck om nationaldagsfirande. Det kan låta lite småborgerligt men jag tar med det som exempel på vad som OCKSÅ kan vara nationalism, nämligen trevnad och välmåga:

You have to love a nation that celebrates its independence every July 4, not with a parade of guns, tanks, and soldiers who file by the White House in a show of strength and muscle, but with family picnics where kids throw Frisbees, the potato salad gets iffy, and the flies die from happiness. You may think you have overeaten, but it is patriotism.

Potatissallad åsido, nationalism är inte bara krigiska riter, det är även vila och ro. Det kan vara intressant att nämna idag då traditionell nationalism inte kan utövas i Sverige. Vi är en del av EU, Sverige bedriver ingen egen utrikespolitik. Så vi lämnar den statliga sidan av det hela och koncentrerar oss att börja med på ”livkvalitets-nationalism”. Då visar det sig alltså att kvinnor kan uppskatta detta, eller, annorlunda uttryckt: den kvinnliga tendensen att uppskatta trygghet, familjeliv kan uttryckas i nationella termer. Nationellt är alltså lika med folkligt, etniskt. Vi är ett folk, svenskar, som vill värna det egna och som känner oss hotade av multikulti-politiken, apartheid riktad mot oss. Och i denna nationalism behövs ett kvinlligt element, här hör tankar om familj, skydd, omvårdnad hemma.

En bra aforism i sammanhanget ges förresten av Tankesmedjan Feminix: ”Nationalism behöver inte vara konstigare än att en mor räddar sitt eget barn först.”

Detta är alltså en liknelse (och en bra sådan). Men den visar också på ett annat sätt att se nationalism än fanborgar, parader och tal. Det handlar om den etymologiska grunden för ordet ”nationalism”: latinets NATIO, att föda. Och modern föder sitt barn, vill värna det och skydda det. Det gör hon idag bäst med en nationell, filosvensk attityd. För motsatsen, att hata svenskar, har hittills varit mainstream men nu går det inte längre gissar jag. Att hylla, omhulda och värna det svenska är framtiden och i detta projekt kan man få med sig kvinnorna. Om man uttrycker nationalismen i termer av familj och trygghet.

2.

Sverige borde vara en bra plats för kvinnonationalism, i brist på bättre termer. En grogrund har vi kanske i särartsfeminister som Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne. Dessa blev allmänt hatade för sin film ”Gott om pojkar, ont om män” (1996), alla Sveriges feminister sågade den. Och ämnet åsido, något som hatas av ALLA elitfigurer måste väl ändå ha något att säga. Som SD i dagens politik: alla elitmänniskor hatar dem eftersom de hotar etablissemanget, de tar väljare från alla partier. – Särartsfeminism: att fokusera på det som är unikt för kvinnor nämligen att vara maka och mor, att föda, att vårda och hjälpa, att hushålla, komma med kloka råd, att älska. Afrodite, Freja, Frigga, Hera, ja vi kan väl även addera någon Artemis och valkyria så får vi med det heroisk-aktiva draget också.

Dylik feminism borde kunna slå rot i Norden. Vi lär ju traditionellt haft matriarkat här under stenåldern. Hela världen kan ha haft det, men medan patriarkatet slog igenom rätt globalt från bronsåldern så levde en rest kvar här i Norden. Mer om detta i ”Folket bortom Nordanvinden” av Gunnel och Göran Liljenrot (1989). Frågan huruvida matriarkat öht existerat är svår att avgöra. Prehistoriska förhållanden är svårt att nå defintiva svar om eftersom skrivna källor saknas. Mycket är baserat på spekulation. Men innan man avfärdar matriarkat kan nämnas att den historiska existensen av denna samhällsform även diskuteras internationellt; se till exempel Marije Gimbutas som antar att Europa före indoeuropéernas ankomst präglades av ett mer fredligt matriarkat. Här var det jordbruk och jordgudinnor, hos arierna var det nomadism och manliga gudar. Före Gimbutas hade vi en sådan som Bachofen som framkastade tesen att jordbruket uppfanns av kvinnorna.

Åter till Sverige. Vikingatidens kvinnor hade rätt stor frihet sägs det. De kunde vara huvudmän för ätter, vara lokala ”stormän”. Son och dotter ärvde lika. Denna arvsrätt bevarades i Smålandsbygden Värend ända in på 1700-talet enligt Linné (Skånska resan 1749 inbegripet småländska anteckningar). I övrigt fråntogs kvinnorna sin lika arvsrätt, yttrat i landslagens ”gånge hatt till och huva ifrån”. Men förutom hos virdarna så fanns visst en klausul i 1734 års lag om att kvinnor hade en viss arvsrätt, som att de själva fick förfoga över sitt arv (det arv de nu hade) även som gifta. Den äkta maken hade inte rätt att disponera över det. Det ser vi till exempel i pjäsen ”Sanna kvinnor” av Anne Charlotte Leffler (1883).

Den svenska kvinnan hade sin traditionella frihet. En större grad av kvinnofrihet fanns i Norden än i Sydeuropa, Mellanöstern och andra ställen gissar jag. Se till exempel detta inlägg där jag krossar myter som att det svenska 1800-talet innebar tidiga giftermål, tvångsgiften och annat.

Den feminströrelse som kom på slutet av 1800-talet, den hade enligt mig sin grund i den nordiska traditionen på detta område: i hävdvunnen kvinnofrihet, i denna relikt till matriarkat. Modern feminism kom för sin del att fokusera på ekonomiska faktorer, på att slussa ut kvinnor i arbetslivet, men också på rättvise- och omsorgsfrågor. Och om man kunde omtolka de sistnämnda som till exempel omsorg om våra barn, i nationella termer, då har man kvinnorna med sig som i en liten ask.

”Våra barn hotas i multikulti-projektet, våra gamla får inte den vård de behöver tack vare invandringens kostnader, den svenska skolan är en ruin tack vare snällism och oförmåga att ta tag i buset, ett bus ofta utfört av MENA-ungdomar” – ja där har vi en retorik som på sikt kan värva kvinnor.

3.

Kvinnor som är nationalister har vi redan. SD har sin andre vice ordförande Carina Herrstedt, ledamöter som Anna Hagwall med flera samt, varför inte, Åkessons sekreterare Alexandra Brunell som var en känd bloggare. Och som radikal skribent har vi en bra representant i Julia Caesar med boken ”Världsmästarna” (2010). Går vi utomlands har vi Dansk Folkeparti med Pia Kjersgaard, Frankrike har Marine Le Pen. Och på det mer historiska, kulturella planet har vi ju sådana som Thea von Harbou och Savitri Devi. Men här har vi även svenska namn som Selma Lagerlöf, Helena Nyblom och Elsa Beskow. Och det har på den internationella politikens område funnits kvinnor som styrt sitt land med tanke på dess bästa, som Margaret Thatcher, Golda Meir och Gro Harlem Bruntland; de har inte som Sahlin, Olofsson, Schyman och andra svenska toppnamn utfört parodier på nationell politik. Dessa våra kvinnopolitiker har ju gjort det till sin grej att vara svenskfientliga, exempel överflödiga.

Så för att bredda bilden så finns det plats för kvinnor i alla möjliga roller inom nationalismen. Vi har den heroiska, valkyriska typen som sätter foten i marken och säger ”nog” som kvinnan i Youtubeklippet. Vi har den närande modern, vi har den trogna makan, vi har systern och älskarinnan, vi har dottern, vi har människan. Innan det hela blir alltför retoriskt så kan jag väl säga det, apropå citatet av den amerikanska kvinnan om potatissallad och 4:e juli, att kvinnlig nationalism redan är en kraft: ”vaster than empires, and more slow”. Den syns inte men den finns där. I USA är det (eller har varit) OK att vara lite vardagspatriot som kvinna, att hissa flaggan och säga ”God bless America”. Det har varit mainstream.

Detsamma borde vara möjligt här. Kvinnor finner lätt kraften ur jorden, det bestående, det trygga. Jordgudinnor är kvinnliga såsom den nordiska Erda och den grekiska Gaia. Och om man erkänner det, erkänner att man sprungit ur jorden, den svenska jorden; om den svenska kvinnan förmår associera ”svenskhet” med trygghet, jord, omsorg, välmåga, då blir nationalismen mainstream. Då får vi i vårt läger en kraft som är ”visligt trög till verkan, men fast och stark till motstånd”. Detta sas historiskt om andra kammaren men det passar väldigt bra på det kvinnliga psyket tycker jag.

Nu vet jag iofs att det är kvinnor som är de mest hängivna förespråkarna för PK-ism. Säger man till random kvinna att vi borde begränsa invandring får man direkt höra, ”men Sverige är ett rikt land. Dessutom är det synd om alla invandrare, därför måste vi ta emot fler och fler.” Men jag gissar att de kvinnor som säger detta inte har egna barn, eller, om de har egna barn, riktigt vet hur utsatta svenska skolbarn är idag i vissa storstadsförorter. Så kanske är kvinnors ”naturliga” benägenhet för PK-ism mindre än deras tendens att vara konservativa, nationalistiska och danna. Standardsvaret om ”Sverige är rikt, det är synd om invandrare” är just ett standardsvar, itutat under skolår och uppväxt. När den svenska kvinnan börjar tänka och känna självständigt hamnar hon däremot i default mode som är ”man är sig själv närmast” = nationalism.

Not: ”Vaster tham empires, and more slow” är från dikten ”To His Coy Mistress” av Andrew Marvell (död 1678). Han skildrar där hur hans kärlek för denna kvinna ska växa: ”My vegetable love should grow / vaster than empires, and more slow”. Kärlek (i alla dess former, som romantisk kärlek, moderskärlek, syskonkärlek) är en lugn kraft, en diskret kraft. Vad stort sker, sker tyst.

Relaterat
Antikens kvinnor
Skogens vilda härskarinna

När jag skriver om kvinnor här på bloggen brukar det ta skruv. Härmed ännu en artikel om svenska kvinnors historiska frihet.

Sverige håller på att islamiseras. Islamska synvinklar förs fram som norm, som fina exempel – ofta inte ens av muslimerna själva utan av ”nyttiga idioter”, lobotomerade PK-liberaler utan historisk bildning. Gällande den islamska världens hårda krav på kvinnor vid giftermål så kan det till exempel heta: men så var det i Sverige också för 100 år sedan.

Men se, så var det inte! Med lite bildning kan man spräcka denna myt. Svenska kvinnor hade, förr som nu, större frihet än kvinnor i MENA-länder. Låt mig här citera signaturen ”Djinghis Khan” i tråden ”Myten om svenska tvångsäktenskap” på Skalmanforum, 30/7 2005:

Idag var jag på etnografiska muséet och besökte den intressanta kurdiska utställningen. Där fick man veta att flickorna i en by gifte sig runt 15 års ålder, med en kusin på faderns sida och naturligtvis genom arrangerat äktenskap. Det var inget nytt för mig. Men ofta får man höra från framförallt feministiska kretsar (”samma talibaner här som där”) att samma system fanns i Sverige för bara ngt sekel sedan. Vilka belägg har man för det? Genom min egen släktforskning samt historisk kurslitteratur har jag fått bekräftat att den hypotesen inte har ngt med verkligheten att göra:

Populärt påstående:
”Svenska kvinnor giftes bort genom arrangerade äktenskap”

Erfarenhet:
Ingen kvinna i min släkt som jag studerade verkar ha gifts bort. Detta bekräftas av den litteratur som jag tagit del av, vilken hävdar att arrangerade äktenskap framförallt förekom i frälsekretsar

Populärt påstående:
”Svenska kvinnor gifte sig (”giftes bort”) i de tidiga tonåren”

Erfarenhet:
Alla kvinnor i min släkt som jag kunnat studera gifte sig mellan 23-35 års ålder, med undantag för en som gifte sig vid 20. En av männen däremot var 19.

Populärt påstående:
”Svenska kvinnor gifte sig/giftes bort med släktingar, den svenska allmogen blev alltså gravt inavlad”

Erfarenhet:
Enligt min litteratur var det brukligt att äktenskap hindrades om bruden och brudgummen var för nära släkt. Detta bekräftas av mina iaktagelser – alla äktenskap ingicks mellan människor från olika gårdar, i de flesta fall från olika byar eller andra platser. Dessutom gifte sig åtminstone tre män med samiska kvinnor, och i andra fall förekom äktenskap mellan svenskar och valloner. Att den svenska allmogen var inavlad och isolerad är alltså helt felaktigt.

Så långt ”Djinghis Khan”. I tråden invändes senare att de ”populära påståendena” (om reaktionärt svenskt 1800-tal) inte alltid var för handen, men det är oväsentligt. Det finns nämligen en TENDENS idag att vinkla svensk historia för att likna MENA-förhållanden, då och nu, och Djinghis Khan gjorde här en bra insats i att krossa detta synsätt, hänföra denna ”faktoid-komplex” dit det hör hemma – på sophögen.

Hela skalmantråden ifråga finner du här.

(Otto Hesselbom, ”Utsikt över Upperuds bruk”)

Vi har ingenting att lära av Mellanösterns hederskultur. Den är och förblir oss totalt främmande.

Även en konservativ ande måste förstå detta. Detta med ”intakt hymen” och blodshämnd, detta att männen ska kontrollera kvinnornas sexualitet intill döden, har ingen plats i nordisk tradition, tvärtom. Här har istället sex före äktenskapet en lång tradition.

Det är sant det jag säger. Mina ord ska inte misstolkas som att jag förespråkar lösaktighet och vild sex. Läs vad jag skriver, sedan kan ni tjuta som stuckna grisar…

Sex före äktenskapet har ”alltid” förekommit i Norden. Om någon dräng gjorde en piga på smällen var inte det anledning för de berörda att blodshämnas. Nej, då ansågs det att situationen kunde räddas om drängen gifte sig med pigan. Alla nöjda, alla glada. Se kyrkoböckerna från förr, detta var vedertaget.

Moralen var alltså: bäst är att barn avlas inom äktenskapet, men förekommer sex utom äktenskapet och barn avlas behöver vi inte riva ner himlen för det. Ingen främreorientalisk hederskultur, ingen vendetta mot varken piga eller dräng om dylikt hände. Nej pragmatism inom moralens hägn, det var receptet.

Jag medger: vissa ”hedersmord” må ha förekommit men det var ingen 100%-ig norm. Och att vi sedan i modern tid, på 1800-talet fram till 1950-talet, brännmärkte och stötte ut ensamstående mödrar, är en avvikelse som jag ser det. Hedersfixeringen i denna fråga är i Mellanöstern norm men här i Norden har pragmatismen gamla rötter, något vi idag kan räkna oss tillgodo.

Sex före äktenskapet kunde ha ett spelrum, kunde äga rum inom viss konsensus i bondesamhället. Enligt denna artikel var förlovningen den viktiga symbolhändelsen, inte äktenskapet. Och när det blev varmare så flyttade gårdens pigor, det ogifta kvinnliga tjänstefolket, upp på loftet. Det var alltså det utymme som bildades ovanpå den timrade delen av lagården, under dess tak. Jag har själv sett ett sådant loft på mina farföräldrars gård i Åsele. Gick man in genom lagårdsporten nådde man först ett vagnslider, en vagnsparkering. Till vänster låg en hölada, en spatiös hall med brädväggar, avsedd för höförvaring (väggarna hade glipor för att det skulle blåsa in så att höet skulle torka). Till höger låg så själva lagårn med timrade väggar, eldstad och olika djurbås. Ovanpå lagårdsdelen, lätt nåbar via en stege, fanns så loftet. Om det någonsin varit sovplats för pigor är ointressant här: det var dylika loft som enligt den länkade artikeln användes av pigorna fordom.

Och det intressanta är nu, enligt samma artikel (ur John Moneys ”Love And Love Sickness” från 1980): om en dräng var seriöst intresserad av en piga så kunde de få ha loftet för sig själva någon natt och först sova med kläderna på, sedan gå vidare steg för steg, för att slutligen ”rulla runt i höet”. Sedan kunde det följa förlovning och äktenskap, kanske inte alltid men det berodde väl på situationens krav. Äktenskap sågs som en bekräftelse på föräldraskap snarare än som tillåtelse att ha sex, skriver Money i länken.

Så ni ser: sex före äktenskapet är en gammal nordisk tradition. Och ser vi till situationen idag bejakar jag den inom rimliga gränser. Någon urspårad sexkult ska vi inte ha men ordnade relationer med pojkvän-flickvän som har sex är inget att oroas över, det har som jag visat här gammal hävd. Att däremot yrka på främreorientalisk sexualmoral för Sverige idag är helt absurt och out-of-place. Som traditionalist må man uppskatta andra kulturers kompromisslöshet och autencitet på vissa områden, men när det gäller samlivsfrågor har vi inget att lära av Mellanöstern. De kan ta sina hedersmord och sin fixering vid intakt hymen och idka den där den hör hemma.

Sex före äktenskapet är idag rätt utbrett över västvärlden och det ser jag som en fin nordisk exportvara. Främreorientalisk hederskultur däremot har ingen plats i väst.

(Begreppsmässig not till varför jag skriver ”främreorientalisk” osv och inte ”muslimsk” osv. – När man talar ”islam” och ”islamsk” kultur menar man inte alltid ”sådant som står i Koranen”, det strikt religiösa. Man menar ”det som förekommer i länder där man har islam”. Därför har jag undvikit att kalla ”hederskultur” mm för ”muslimsk” i denna artikel för den grundas inte i Koranen så vitt jag vet.)

Om en kvinna söker till brandkåren gäller, så vitt jag vet, samma fysiska krav som för en man. För kvinnor som söker till armén är det dock annorlunda; man har sänkt kraven för att fylla kvoten kvinnor.

Ideal först, sedan verklighet: hur få en armé med 50% kvinnor? Sänk kraven förstås, kvinnor är helt enkelt inte lika starka som män. Verkligheten då, att ha en armé som klarar att lösa stridsuppgifter? Det kommer i andra hand.

Här kanske någon invänder att dagens krig bara är polisaktioner. Gör det då, jag anser det inte. Försvarsmakten måste utbilda för krig, det är dess kärnverksamhet. Väpnad strid är vad man måste klara, det är baskrav. Utifrån det kan man sedan lösa annat som patrullering av banditland och skydda hjälpsändningar.

Baskrav: ett förband är inte starkare än sin svagaste länk. Om man som idag, vad det verkar, kvoterar in stora mängder kvinnor som nätt och jämnt klarat fystest, då är man illa ute om det smäller. Man måste ha en viss överkapacitet, måste som soldat klara att bära en sårad en kilometer eller mer. I fred och i på Affepatrull har man i regel transporter tillhands, men i skarpare lägen måste du som soldat visa vad du går för. Det vill säga klara det omöjliga, klara fysiskt oerhört krävande uppgifter. Inget ont om kvinnor och visst finns det soldatiska fruntimmer som klarar skivan, men om den genomsnittliga kvinnan nu har styrka som en 60 års man så är jag långt ifrån nöjd med dagens armé.

Mycket kan sägas om detta. Ovan har jag länkat till aktuell svensk debatt. Här är en amerikansk artikel med några år på nacken, mycket klar och koncis, skriven med den rätta udden. Här är ett nyare amerikanskt inlägg i frågan.

Så vad mer? Jag nämner ”amazonkvinnor” i rubriken och saken är den att jag har ett gott öga till dem som företeelse. Vi har ju i historien sådana som Lakshmi Baï, Jeanne d’Arc och Tomoe Gozen och vi har mytiska figurer som Penthesilea och den fornnordiska Hervor. Den sistnämnda har till och med sagt en för alla krigare central sak; det är när hon funnit svärdet Tyrfing och jublar, hon har nått livets mål:

- Nu har jag dig, Tyrfing! Hur mycket hellre äger jag inte dig än är kung av Norge! [Hervarasagan]

Detta är subalternens glädje, frontsoldatens glädje i ett nötskal. Detta att som stöddig krigare vara nöjd med sin lott som just krigare. Man är ointresserad av karriär och makt, man vill bara ha frontens gåtfulla tillvaro. En känsla rätt i linje med en Camouflage och en sergeant F.

Denna frontvisdom sas alltså av en kvinna. Så då borde kvinnor passa i armén då? Men som jag intygat: det må finnas enstaka amazonkvinnor, i myt och verklighet, igår och idag, men generellt ska kvinnor inte tjänstgöra i stridande förband. För arméns vidkommande kan tjänst som MP eller annat mindre krävande vara lämpligt. Dock går dessa frågor inte att diskutera i dagens ihjälbyråkratiserade, principridna stat. Ska kvinnor finnas i armén måste de få göra allt, något annat är diskriminering. Det är som bögbröllop: strunt samma att få bögar egentligen vill gifta sig kyrkligt, strunt samma att en borgerlig ceremoni säger lika mycket. Nej sista skärven ska de ha annars skriker de som stuckna grisar.

Det må finnas vissa amazonkvinnor. Jag har till och med skrivit en pjäs om två dylika. Det är en 24-timmars inblick på ett kvinnologement på ett regemente, någonstans i Sverige. Catolyn Corvers och Annika Johansson talar om liv och död, strid och fjollighet, krig och detta att våga se fan i vitögat. Annika är från början den naiva, den blåögda som bara tror att armén är till för att skydda hjälpsändningar. Catolyn tar henne ur den villfarelsen.

Härmed ett utsnitt ur pjäsen. Kadettkursen har just varit ute på en oförberedd övning, en nattmarsch. Återkomna till logementet kan inte Catolyn och Annika sova så de sätter sig och pratar. Catolyn tar tillfället i akt att lära sin kamrat Hur Det Går Till Här i Världen:

… jag kan lära dig vissa saker, som att det är strid som gäller. Strid och seger – och efter segern spänner man hjälmen hårdare om huvudet.

Annika: Ja.

Catolyn: Förstår du verkligen det? Förstår du också att vi är på väg mot krig, storkrig, där det varken kommer att ges eller tas nåd?

Annika: Nu är jag inte med… va säger du, jag blir rädd!

Catolyn: Ta det lugnt. Du klarade ju marschen. Koppla av och njut krigarens vila. Och sätt dig in i hur den sanne krigaren tänker.

Annika: Okej, jag lyssnar. Det blir krig säger du?

Catolyn: Ja. Det är sant det jag säger. Alla våra befäl, från fänriken upp till ÖB, berättar sagor för oss: ”Det blir aldrig krig, ni får bara åka till Afrika och vakta konvojer och dela ut mat till svältande, sedan får ni komma hem och sova sött.” Och du min kära Annika, du har gått på den bluffen, med hull och hår.

Annika: Ja men politikerna då, de har ju gjort om försvaret till ett sånt här, vahettere, insatsförsvar. Något invasionsförsvar har vi inte.

Catolyn: Nej. Och det är synd. Men det kommer en omsvängning, snart. Dagens politiker har lurat oss. De säger att allt är bra för att vi är med i EU, och räcker inte det finns NATO.

Annika: Ja men gör det inte det då?

Catolyn: Du har ingen aning om vad som väntar…

Annika: Men det har du…?

Catolyn: Jag tänker i alla fall som en militär: pessimistiskt. Jag säger som debattören sa: ”Rosafärgade glasögon passar inte till uniformens grå.” Det är kriminellt för en militär att vara optimist. Då står man snart som Husband Kimmel med hela flottan sänkt för ens fötter.

Annika: ”Kimmel”…?

Catolyn: Chef för amerikanska flottan vid Pearl Harbor. Den sänktes vettu…

Annika: I get it. Och jag fattar vad du säger, det kanske blir krig. Men hur då i så fall?

Catolyn: Al Qaida tar över i Mellanöstern, stöper om hela regionen. Dagens korrupta regimer faller och det blir ett nytt kalifat, ett nytt imperium där nere.

Annika: Så terrorismen –

Catolyn: Den är bara ett vapen mot oss i väst, ett tillfällig taktik för att ha tummen i ögat på oss. Det är inte här de tänker ta makten. Al Qaida är inte intresserade av att fälla skyskrapor, de vill återupprätta Kalifatet, skapa ett imperium där nere. Och USA kommer på sikt att tvingas lämna Mellanöstern, det fattar varenda människa.

Annika: Jaså, hur?

Catolyn: Det är ödet. Romarriket höll Mesopotamien i två år, 117 till 119. Samma syndrom nu: västimperiet har inte i Mellanöstern att göra.

Annika: Och sen då?

Catolyn: Sen då vad?

Annika: I kriget.

Catolyn: Sen blir Ryssland oroat av denna Mellanösternaffär och man engagerar sig vid sin sydgräns. Detta gör de baltiska staterna karska, man börjar yrka på gränsrevideringar – men då visar sig Ryssland ha makt att kväsa detta, man slår ner dessa baltiska oroligheter, ja man ockuperar hela Baltikum. Då, kära Annika, då tvingas EU med Sverige i spetsen agera, för inte kan vi tillåta ny baltockupation? Och så vidare, cirkusen är igång: dig that crazy sound!!!

Annika: Du gillar det här du…

Catolyn: Ja, det gör jag, det sticker jag inte under stol med. Att vara officersaspirant idag är underbart, det är upplagt för action. Gläd dig du också, vi kommer att uträtta stordåd! Major Annika bombar S:t Petersburg och tågar längs Nevskij Prospekt, i tornet till ett Stridsfordon 90!

Annika: Du är galen.

Catolyn: Lite galen måste man vara i det här jobbet – kreativt galen. Kliniskt galna däremot, det är ÖB och gänget som blundar för morgondagens strider.

Ord och inga visor från en modern amazon, en svensk G. I. Jane. Catolyn har ett och annat att säga om dagens armé och säkerhetspolitiska analys. Hon är en sann krigare – hon och Annika, som under pjäsens gång gaskar upp sig och inser vad det är att vara amazon. Dock, för att behålla fokuset i denna artikel, så är dessa amazoner och sköldmöer sällsynta. Catolyn och Annika må vara sanna, kvinnor som de existerar verkligen i och utanför armén. Men generellt är män bättre än kvinnor som soldater. När man sätter upp arméförband måste man ha en jämnhög nivå, en sämstanivå som är över medel. Det får man inte med för många kvinnor i leden.

Massrekryteringen av kvinnor till armén är ett jämställdhetsprojekt som löpt amok. Som en kommentatorerna på Chefsingenjörens blogg sa, anspelande på Clausewitz: Försvarsmakten är en fortsättning av jämställdhetspolitiken men med andra medel…

Pdf med Amazonpjäsen