Rent Principiellt

Under klassicismen vurmade man just för den klassiska antiken, kännetecknad av måttfullhet, formfulländning och något rogivande i uttrycket. En yttring av denna tidsstil var tysken Winkelmanns påstående att antiken präglades av ”edle Einfalt und stille Grösse”. Detta förblev vedertagen sanning ett tag, antiken blev lika med den klassiska tidens fulländning, stilla storhet och ädla enkelhet.

Så kom romantiken och antikforskare började ifrågasätta denna bild; man vände blicken mot arkaisk tid och fann att stilen under denna tid var väsensskild den klassiska; den arkaiska atmosfären befanns präglad av extas, ”bonnighet”, vitalitet och dissonans.

Den klassiska stilen kan då associeras med guden Apollon, den arkaiska med Dionysos, vilket gjordes av Nietzsche i ”Tragedins födelse” från 1870-talet. Enligt Arne Melberg i ”Försök att läsa Nietzsche” (2001) var Nietzsches utgångspunkt att den antika kulturen balanserade mellan det apollinska med dess måtta, kontroll och visualitet, respektive det dionysiska med dess musik, dans och extas. Apollon var inbegreppet för (hög)kultur, men denna kultur spirade ur en dionysisk mylla präglad av splittring, lidande och kollektivitet. ”Apollon kunde inte leva utan Dionysos” sa Nietzsche, eftersom Dionysos var det gåtfulla, ursprungliga kaos ur vilket det apollinska både framträdde och sedan återgick till.

Det apollinska drar kraft ur det dionysiska men även motatsen tycks vara fallet, att döma av vad Melberg säger längre fram. Jag tolkar detta som att en apollinsk ande kan ge sig ut i den dionysiska urskogen, förlora sig i dess dunkel, susa och brusa i dess melodier, och sedan återvända till sina egna, klarare belysta marker, varmed perspektiv på saker och ting erhålls, ett slags djupseende. Det är en växelverkan mellan berusning och tillnyktring, återkommen från den dionysiska extasen kan man skåda världen på nytt.

Dionysos blev något av en modefigur för romantiken vilket Nietzsche påverkades av, men Melberg hävdar att Nietzsche gick längre och räknade med både det dionysiska och det apollinska. Jag tänker mig här att det ena inte utesluter det andra; såväl klarsyn, måttfullhet och kontroll (apollinskt) som kaos, lidande och extas (dionysiskt) måste till för en fullbordan, kanske främst inom konsten men även i livet i stort. Melberg betecknar det hela som en växelverkan mellan kaos och ordning som skapar en högre syntes, och detta syns mig vara en veritabel konceptuell tour de force.

Ett fint ideal, ett fungerande ideal om man förankrar det i något djupare meditativt vara. Men för Nietzsche blev det inte så, där var det nog så att det var Dionysos som tog överhanden. Nietzsche blev något av en Dionysos’ profet, han ville bli en dansande filosof. På slutet av sitt liv ska också Nietzsche ha setts göra just det, setts dansa på sitt hotellrum varande försatt i antik extas. Han var Zarathustra som offrade honung åt sina djur i den skinande solen, det slösande solljuset på toppen av Solbergsliden, sann ”skänkande dygd” som det skrivs om i ”Also Sprach Zarathustra”.

Nietzsche. En problematisk man men en SANN man. Han skälvde av gudomliga begär och han dyrkade evigheten – ”ty jag älskar dig, o evighet” – och han åkallade sin själ, ”o min själ”, ja denna kunde han tilltala i rad efter rad. Jaha, tänker man, förnekaren av det esoteriska åkallar nu ”själen”; så bra att kunna sublimera ens dyrkan av det himmelska till något fattbart som ”själen”. Ja min själ! Men man kommer inte undan det esoteriska, ens om man heter Nietzsche och tror sig vara materialist.

Han undfick salighet mot sin vilja, drabbades av obetingad nåd och seglade iväg på äventyrliga nejder, i synbarligen evig middagssol under himlens azurklocka. Han skulle leva en oändlighet av liv, möta död och återuppståndelse tills cykeln var fullbordad – och sedan, efter att ha levat ut all den karmiska salighet som var att få, var det dags för en ny vända i samsâra.

Men han gick glad till den nya cykeln, hurtigt sa han: ”Nåväl, än en gång!” Ty vi inkarneras för att lära oss vår läxa, och nu var det dags för allt om igen, i den eviga återkomstens outgrundliga spel.

En tidigare Nietzscheartikel

(Jencsik, ”The Complexion Of Time”)

1.

”Människa, du kan icke leva helt utan medlidande” sa Dostojevskij. En viss Friedrich Nietzsche lyssnade dock inte på det örat.

Enligt Rüdiger Safranski hade Nietzsche svårt att bli kvitt detta begrepp medlidande, så centralt för kristendomen; guruns brottning med det kan utläsas i ”Ecce homo”. I mina ögon var det också symtomatiskt att Nietzsche, både personen och hans filosofi (som är svåra att skilja, ingen annan filosof har ju använt ordet ”jag” så ofta som han) bröt ihop när han drabbades av medömkan vid åsynen av en häst som slogs av sin kusk. Det var i Turin, Italien. Övermänniskan himself föll gråtande om halsen på djuret för att skydda det och därefter var det slut med Nietzsche, vansinnig.

Bort med all medömkan löd skrivbordsfilosofin, dyrka dig själv som skapande genius…! Och i förbigående kan man dödförklara Gud, då ligger scenen öppen för stordåd… Men (vill jag hävda): avsätter man Gud, samtidigt som man har sinne för tillvarons djup som Nietzsche hade, ja då är man farligt ute. Ty för att inte tillvaron ska bli platt och tråkig, styrd av nödvändighet och ananke, måste man sätta in någon annan på den lediga tronen – förslagsvis sig själv. Efter sitt sammanbrott skrev Nietzsche till sin gamle vän Jacob Burckhardt:

När allt kommer omkring vore jag mycket hellre professor i Basel än Gud; men jag har inte vågat driva min privatreligion så långt att jag för att tillfredsställa den skulle åsidosätta världens skapelse. Som ni ser, man måste göra sina uppoffringar, hur och var man än lever. (6/1 1889)

Nietzsche var ateisten som själv utnämnde sig till Gud: och det ska ni veta, jag lyfter på hatten för denna dansande Dionysos! Det har bara funnits en ateist och hans namn var Friedrich Nietzsche.

2.

Men för oss vanliga dödliga då, vad finns det kvar av Nietzsches lära om man ser hur galet allt gick? Hybris och galenskap, psykotisk självöverskattning? Vill man hitta negativa drag i Nietsches lära behöver man inte hålla på länge. Men här söker vi det positiva!

Javisst: och då kan man omtolka ”vilja till makt”, ett begrepp som skälver av etatism och trampande stövlar, till ”viljan till makt över sig själv”, och vips är vi i asketismen. Nietzsche hade en hemlig beundran för denna hållning, ja han var väl i praktiken själv en asket med sin påtvingade enkla kosthållning (magproblem).

För övrigt kan man instämma i Zarathustras betonande av dansen som livsrytm, talet om kreativitet och glädje som centrala värden i livet. Detta hänger samman med barnet jag talade om nedan: ”Oskuld är barnet, och glömska, en ny början, en lek, ett av sig själv rullande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande.”

Och här om inte annars kan man gå honom till rätta med det gamla ”Gud är död”. För man kan inte dödförklara en gud, varken Dionysos, Apollon eller Herren Zebaot. Det måste man acceptera om man tar slika ord i sin mun – och ”von grosse Dingen zweigt man, oder redet gross”, det sa Nietzsche själv…

Och smärre gudar som en Dionysos kan förvisso dö, lämna sin jordiska form – men sedan återuppstår de. Den kristna Guden åter existerar ”bortom gott och ont” (för att åter citera aktuell guru = himself); Gud existerar bortom det vardagliga goda och onda där han utövar gott i en annan, högre mening. Och var inte en Herakleitos inne på detta i sin gudsbild, samme Herakleitos som Nietzsche dyrkade?

3.

Nietzsche gjorde med eftertryck filosofin till ”en glad vetenskap”, visade att den inte måste vara hänförd till akademierna. På hans tid var det det hegelska arvet han bekämpade, snusförnuft i idealismens form; Nietzsche å sin sida betonade individ, känsla och det självupplevda, erkände sin roll som subjekt och försmådde filiströs objektivitet. Liksom före honom Kierkegaard och Sokrates tycks han ha ansett att filosofins mening är att filosofera. Svaren kanske man inte når, men basen för det hela är och förblir detta att vara en individ som ställer frågorna, att man erkänner sin begränsing och utifrån detta expanderar ut i det oändliga – till egoism och självförgudning å ena sidan, eller till identitet med sitt sanna jag och möte med Gud å den andra.

Nietzsche stiliserade sig själv, stiliserade sitt sökande till förmån för oss andra, vi som är kvar här på denna jord och läser hans böcker. Han är ofta rolig, ibland raljant, men ingen kan missta sig på stilen: det är Nietzsche från början till slut, ”l’homme et la style c’est la même”.

Höjden av självstilisering nåddes med Zarathustrafiguren:

Då Zarathustra var trettio år gammal lämnade han sin hembygd och sin hembygds sjö och gick upp i bergen. Här njöt han sin ande och sin ensamhet och blev i tio år icke trött därpå. Men slutligen förvandlade sig hans hjärta – och en morgon stod han upp med morgonrodnaden, trädde inför solen och talade till
henne sålunda:

- Du stora stjärna! Vad vore din lycka om du icke hade dem för vilka du lyser!

I tio år kom du hit upp till min håla; du skulle ha blivit mätt på ditt ljus och denna väg utan mig, min örn och min orm.

Men vi väntade på dig varje morgon, tog ifrån dig av ditt överflöd och välsignade dig därför.
—
Välsigna den bägare som vill flöda över på det att vattnet må flöda gyllne ur den och överallt bära återglansen av din glädje!

Se! Denna bägare vill åter bli tom, och Zarathustra vill åter bli människa!

Sålunda begynte Zarathustras nedgång.

Mer Nietzsche på denna blogg

Nietzsche är en svår nöt att knäcka. Man tror sig vara klar med honom, tror sig kunna placera in honom i ett fack, och vips överraskar han dig med en djup visdom. Som denna som jag fann i en bok av Carl-Göran Ekerwald:

Den som inte känner doften av en ros, har sannerligen ingen rätt att kritisera den. Och känner han doften, nåväl, då kommer han att mista lusten att kritisera…

Det där är visdom av högsta slag, en livsfilosofi uttryckt i en vardaglig symbol. En filosofi som säger: lev, sitt inte bara på din kammare och ha åsikter.

Så är det med Nietzsche. Han är en outtömlig källa. Så för mig gäller idag: Nietzsche står inte högst bland mina gurus, jag har till exempel svårt för den allestädes hotande nihilismen. Men han förde nihilismen till sådana höjder att den nästan blev en idealism. Nietzsche och hans ”Så talade Zarathustra” är ett salt, en oslipad diamant, en outplånlig färg på min palett.

Ta bara Zarathustras möte med figuren ”Zarathustras apa”. Så kallas den eftersom den påminner om den store gurun men bara i vissa åtbörder, i sättet att tala. En skrattspegel och vrångbild. Stående utanför Den Stora Staden talar så denna apa om hur dåligt allt är därinne, inkrökt och uselt och Gud vet allt, men Zarathustra tröttnar på att höra allt detta tjat:

- Tig! Varför slösar du tid på det här, varför ger du dig inte ut i världen? Ut och gestalta livet; finns inte ännu i havet gröna öar?

Detta är en lektion i positivt tänkande, positivt handlande. Istället för att racka ner på det som är dåligt kan man bruka sin så kallade fria vilja till att syssla med sådant man gillar, gå ut i skog och mark och hylla blad och blomma.

Det var ”Så talade Zarathustra” jag var inne på och fler guldkorn i den finns det förvisso. Som detta med de tre förvandligarna: i denna bild sägs att kamelen måste bli lejon och lejonet i sin tur barn. Det betyder i korthet, som jag fått lära av Sven Fagerberg: som ung lastar man på sig en del saker, kunskap och fakta och intryck, och själva syftet kan vara dolt för en och det hela är inte så heroiskt, man vet ju ännu inte det där man vill veta. Man böjer sig för ödet och läser ännu en bok och ännu en, i väntan på Den stora Upplysningen.

Men för att utvecklas måste kamelen bli lejon, han måste dra ett streck i ökensanden och säga: ”Det är nog, nu är det jag som är jag! Andra kanske har svaret men nu vill jag hitta det på mitt eget sätt! Jag vill formulera min egen sanning, skapa mig en egen världsbild.” Detta är den heroiska fasen, den berusande egocentrerade fasen; en kreativ fas, utan tvekan, men den är inte målet i sig.

Nej, för målet är att åter bli barn och låta allt bli ”en lek, ett av sig självt snurrande hjul”. Man måste undvika att kontrollera livet och istället komma in i flödet, låta saker hända av sig själv. ”Framsteg sker när vi slutar vilja göra framsteg”, som en zenmästare sa.

Så kan man tolka ”De tre förvandlingarna” i Zarathustraboken.

Något mer? Här finns förvisso mycket, detta är bara ett skrapande på ytan. Men ska jag nämna en tredje smart grej ur denna bok får det bli läran om ”Den sista människan”, en central tanke i dessa yttersta tider. Denna sista människa är nämligen en trist nihilist, en utlevad endagsvarelse, en slöfet konsumist som inte erkänner några högre värden: ”Vad är kärlek? Vad är skapande? Vad är längtan? Vad är stjärna? – så frågar sig den sista människan och blinkar.”

Och för en traditionalist är såklart den sista människan en huvudfiende. Vi måste motverka att gå ner oss i materialismens kvicksand och konsumismens träsk, undvika lobotomismens liv med endast shoppa-äta-knulla på programmet.

Det om detta. Så den som till äventyrs tror att Nietzsche sjöng någon dandyartad punkpoesi där allt bara ska sänkas, tror fel. Några högre värden trodde han väl inte på själv men han betedde sig som om dessa funnes. Och det räcker för mig.