Rent Principiellt

Många tänker idag på Breivikdådet och vad det innebär för oss. Jag med. Jag har behandlat det på min andra blogg. Här tänkte jag dock lägga upp ett mer kulturellt inlägg, komma med några reflektioner över poeten Bertil Malmberg (1889-1958). Man kan ju se det som att jag sitter här och väntar på en renässans för denne Malmberg. Han är nämligen i mina ögon Sveriges störste poet men man hör föga om honom i rikets media. Malmberg är en orättvist bortglömd storhet.

Bertil Malmberg hade en nationalistisk period i sitt diktande. Det var i början av karriären med samlingen ”Dåd och dröm” (1912). Han ville besjunga sitt land, sitt Sverige och sitt Norrland. Han föddes nämligen 1889 i Härnösand där han tillbringade barndomen. ”Norrland” nämns inte explicit i denna dikt men nog anar man landsdelen mellan raderna:

Nu brusar nattens hårda vind,
den brusar över islagd sjö,
och himmelen är svart och blind
och världen full av snö.
Av vilsna fåglars svultna hop
hörs hungerskri och ångestrop -
det rasslar tungt i trädens ris,
förstelnade av is.
Du vilar i köldens band
från bygd till bygd, från strand till strand,
o du, mitt vintermörka, mitt vintervita hem.

Malmberg föddes som sagt i Norrland. Han skildrade barndomen i romanen ”Åke och hans värld” (1924). Något senare flyttade familjen till Stockholm. Den unge Malmberg var beläst inom poesi och ville själv bli skald; högre studier var han inte menad för. Istället blev det en resa till Berlin där han bland annat träffade Vilhelm Ekelund och Ivar Conradson, kända svenska författare i exil.

Åren 1908-11 publicerade Malmberg några diktsamlingar, formellt fulländade och inte utan patos. Ta bara ”Floden kommer”: ”floden är över oss, över oss / men vi förstå ej: bruset söver oss” och ”dansen, dansen och bekransen / lågors svall i gnistors ljus!”. Det var undergångspoesi, om folk som hellre roade sig än insåg att allt var förbi. Även senare skulle Malmberg dikta om detta liv ”på gränsen”, ja själv utöva det som dandy i världsbrandens skugga.

Fler diktsamlingar förde honom till antika och atlantiska nejder, men Tyskland lockade ånyo och 1917 bosatte han sig i München. Han levde på eget diktande, en och annan tidningsartikel samt pengar hemifrån. Livet var smått kaotiskt med ett Tyskland som 1918 förlorade kriget och en Malmberg som söp ner sig (se prosafragmentet ”Morgon i München”); ibland måste han in på torken. Samtidigt var han gift där i München med en högborgerlig tyska. Äktenskapet förefaller ha varit rätt platonskt präglat. Få passioner, inga barn.

Malmbergs 20-talsdiktning visade på mognad från de tidiga samlingarnas naiva esteticism; det blev en kapitulation för ”att livet kan vara en trasa”, uttryckt i symboliska termer. Det är hadessken, virvlande löv och öde parker: ”Mitt modersmål är regnet / över en dimmig jord.”

1928 var Malmbergs äktenskap upplöst, han var psykiskt utmattad och flyttade hem. Väl här togs han in på Konradsbergs mentalsjukhus. Idag finns inga såna institutioner längre; deprimerade människor får gå i terapi istället och lugna sig med lite droger som tar udden av symptomen. Malmberg var deprimerad och lätt störd, men så sjuk som personerna i ”Dårarna” var han inte. Denna dikt skrevs under sjukhusvistelsen, denna vision om fyra esteter som höjt sig över livets futtigheter och blivit kroniskt galna, inbillande sig att de är maharadjor, glasvaser och kungar, allt medan anstaltsvakten leder deras kroppar genom allén.

Malmberg kunde snart skrivas ut och dikta vidare. Samlingarna ”Illusionernas träd” (1931) och ”Dikter vid gränsen” (1935) blev rätt populära med sina välklingande strofer om frusna parker och annalkande undergång, även om här också fanns rena idyller och sprudlande glädje. Resten av Malmbergs karriär tecknas bäst genom att följa de återstående samlingarna, som inte var så få: han var ständigt lika produktiv. Det var den formbundna ”Flöjter ur ödsligheten” 1941, den mer fria ”Under månens fallande båge” 1947 och 50-talssamlingarna ”Men bortom marterpålarna”, ”Lek med belysningar”, ”Med cyklopöga” och ”Klaviatur”. Nu var han hemma, han hyllades av kritiker och var i takt med tiden med sin fria vers, även om tonläget ännu var lite ålderdomligt, retoriskt och ”malmbergskt”. Men så klart det är det: man kan inte hoppa över sin egen skugga.

- – -

Som prosaförfattare var Malmberg rätt flitig även om det är sekundärt jämfört med poesin. Han verkar inte ta saker på allvar när han skriver sakprosa, han kåserar flyhänt. Utgivna i bokform finns memoarskisser, essäistiska recensioner över tysk litteratur, tyska intryck och resebrev från Ungern och Frankrike samt en sådan sak som ”Rymdskeppet”, som spekulerar över om surrealistisk poesi kan studeras av astronauter som förberedelse inför rymdresan… Det är frivolt och lite väl självmedvetet i tonen, men han hade tydligen kul när han skrev dylikt och Goethe sa ju: ”Betrakta en man då han leker, och du ska se hans sanna natur.”

Bertil Malmberg satt i Svenska akademin 1953-58 och efterträddes där av Gunnar Ekelöf. Denne var generationskamrat med Malmberg, men i övrigt raka motsatsen i stilhänseende – för där Ekelöf körde på enkelhet, språkmisshandel och tvärs emot-estetik, var Malmberg lagd åt formell skönhet, retorik och dandyism.

Visst hade de tu beröringspunkter. Men lite förenklat kan de sägas ha varit motpoler. Ekelöf hade i vart fall svårt att hitta något att säga i sitt inträdestal, hållet över just Malmberg. Dock fann hann till slut ”Dårarna”. Ekelöf kallade den ”en av de vackraste dikter vårt språk äger”; kanske var detta sådant man säger i inträdestal, eller så var det alldeles sant, det kan ha varit just vad Ekelöf ansåg.

Själv håller jag Malmberg högre än Ekelöf. Främst av det skälet att Ekelöf hade en överdrivet respektlös inställning till religion medan Malmberg tog dess frågeställningar på allvar (se till exempel ”Kristus uppsöker Lucifer” och passager som ”det heliga må vara inom oss”). Att sedan Malmbergs ”Sångerna om samvetet och ödet” (1938) är en kliande lutheransk tagelskjorta hör också till saken. Men Malmberg skrev denna under en kris, influerad av den facila Oxfordrörelsen som han senare lämnade.

Som jag antydde i början: är det inte dags för en Malmberg-renässans snart? Jag menar, nu har vi matats med Ekelöf ett bra tag, något nytt måste komma… Utan att sänka den gode Ekelöf tror jag helt enkelt Malmberg har framtiden för sig. Att stilen är lite egen gör inget. Det viktiga är att skribenten har något att säga och det har Malmberg.

Jag inledde detta inlägg med ett citat. Kanske bör jag även ge ett citat här på slutet som avrundning. Något kontroversiellt kanske skulle passa, som rader från ”Dikter vid gränsen”, men det får vara. Det får ni i länken jag nyss gav. Istället tänker jag citera sista halvan av ”Keruberna” från 1941, en gåtfull sak man aldrig blir riktigt klar med. Den handlar om ett osökt uppdykande av arkaiska, pre-bibliska änglar ”i vingad tjurgestalt”, typ sådana man kan se på assyriska reliefer:

Och då vi gå genom marken denna förtrollningens natt,
då gräset dryper av silver och ryser matt
- och speja mot den synrand där människostaden tar vid,
underligt förvandlad, slöjad av månetid
- då se vi hur de landa bakom människornas stad,
om onda eller goda: vi veta icke vad -
då se vi hur de landa – hur de överskygga allt,
heligt fruktansvärda i vingad tjurgestalt,
bakom de sovande kuberna
av bleka människohus:
de dunkla keruberna
i månens vilda ljus.

Relaterat
Traditionalism
Malmberg och undergångsromantik

Esaias Tegnér debuterade en gång i tiden med dikten ”Svea”, en smått episk dikt. Går den att läsa än idag? Nog är språket ålderdomligt här och var men i stort måste jag säga att denna dikt sjunger och flyger, den lever än. Och temat, nationalism, är mer aktuellt än någonsin. Så låt oss titta närmare på Tegnérs ”Svea”.

Dikten börjar med ett slags predikan. ”Berättarjaget” målar upp sin situation, sina reflektioner kring Sverige och det svenska. Dikten skrevs under Napoleonkrigen då Sverige just förlorat Finland, allt var osäkert och nationalkänslan var svag. Det behövdes sannerligen en poet för att påminna folk om att Sverige var en ärevördig nation med rik historia och fruktbar kultur.

Så här låter alltså diktens början:

Jord, som mig fostrat har och Fädrens aska gömmer,
Folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!
Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver Smickrets röst: hör Sanningens en gång.
En annan sjunge fritt till våra tiders heder,
om våra nya ljus och våra milda seder.
I yppig vilas famn han fritt förakta må
de åldrar som flytt hän, den kraft han kallar rå;
och vän av tidens skick, det smältande och ljuva,
han fire nöjets dar, och mate Sångens duva.
En var sitt lynne har. Jag älskar dig ej, Tid,
som smilar öfver oss i falsk och veklig frid.
Mig gläder stormens sus och Fädrens stora minnen,
Jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
då Nordens son ej än tog andras seder an,
och njöt vad jorden gav, och tålte som en man.
Jag hatar varje konst som sinnets kraft förvekar
och flärdens tomma prål och yppighetens lekar.

Sedan fortsätter deklamationen. Marken får sin lovsång, det svenska territoriet, vår stolta natur med sina skogar och berg, det eviga strövområdet för våra drömmar och tankar:

Se kring dig! Flammande kring fjällen fästet svänger,
utöver forsens svall, förvägna klippan hänger,
och skogen, vart du går, omgjordande din stig
står hög och allvarsam och blickar ner på dig.
Här sjunker dal vid dal, där klyft på klyfta lastad
står opp, i hedendag av jättehänder kastad;
tätt över skullran hän de höga stjärnor gå;
i klippan växer järn, och männer däruppå.
Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma.

Det nordiska kynnet hyllas därefter, nordmannens egenart tecknas. Det är svenskheten när den är som bäst:

Nöjd med vad jorden bjöd och skog och bölja gav,
han sökte ingens skygd, och hade ingen slav.
Med svärdet och en vän han trygg och rik sig trodde
och gästfrihet var namn på hyddan, där han bodde.
Så levde han förnöjd, och utan kvinnligt knot
han gick med öppet bröst sitt ödes storm emot,
förtrodde blott åt Gud sitt hjärtas tysta klagan
och kysste fadrens hand inunder fadersagan.
Hans religion var dygd. Ett handslag var hans ed.
Med samma djärva mod han tänkte, som han stred,
och manligt dristig, fri, av ingen fördom fången,
steg djupt i forskningen och höjde sig i sången.

Sedan skildras världsläget med Finlands förlust och Sveaborgs fall (”borg som Ehrensvärd byggt”). Men folket uppmanas att rycka upp sig och ta nya tag för framtids segrar. Än var vi herrar i eget hus, det svenska kärnlandet fanns orubbat trots att östra rikshalvan avträtts.

Dikten tar nu en vändning. Berättarjaget ser en syn av gamla asagudar: valkyrior, Oden och Thor, hjälpta av ”Carlarnes svärd”, spränger fram och bjuder spetsen åt rikets fiender. Denna imaginära drabbing slutar segerrikt, det är frid och ro och soir de bataille. Och en sublim syn uppträder i Svea själv, rikets skyddsgudinna, nationaldeva och skyddsängel. Detta är diktens centrala avsnitt, dess sublima höjdpunkt där allt vad ”Sverige” innebär sammansmälter, politik och kultur, hög och låg, män och kvinnor, allt skyddat av religionen:

Och Svea sitter å sin tron på fjällen,
med stjärnekronan omkring gullgult hår.
Hon blickar stilla ner i sommarkvällen;
dess rykte nyfött genom världen går.
Fullbordat har en dag, vad sekler ämnat:
dess kraft är prövad, och dess namn är hämnat.

Se, upp till statens nya tempel tåga
ej skilda flockar, men ett brödrafolk.
Det ligger aska över avunds låga,
och tvedräkt faller för sin egen dolk.
Ren som en stjärna blickar religionen,
och lag och frihet hålla vakt kring tronen.

Fördärvet, flärden, kan ej längre stanna;
dess smitta flyr för nordens friska vind;
och allvar vilar på var manlig panna,
och oskuld rodnar på var tärnas kind.
Flit, välstånd blicka ur var hyddas fenster,
och i palatsen bor det blott förtjänster.

Och fritt är varje bröst, och fri var tunga,
och statskonst öppen såsom solens ban.
I forna öknar gyllne skördar gunga,
och skeppen dansa över ocean.
De milda dvärgar, skymtande i kvällen,
uppläsa skrinlagd rikedom ur hällen.

Och hög och fri, på blåa skyar buren,
står sångens mö, ett barn av nordens land,
högtidlig, dristig, enkel som naturen;
i harpans strängar stormar hennes hand.
Hon sjunger kraft och mod i millioner,
och södern lyssnar till de höga toner.

Moder Svea sitter på sin tron… Jag tror hon finns på riktigt. Som esoteriker har jag inga svårigheter med att se en deva i en högre himmel skydda varje land: Svea skyddar oss, Britannia skyddar England, Italia Italien, La France/Marianne skyddar Frankrike osv. Liksom varje individ har en skyddsängel har varje land/varje folk sin skyddsängel.

Vad gäller dikten vi skärskådar så vaknar diktaren sedan upp, visionen försvinner. Men ”Jag lyfte min hand / i natten och svor / att leva och dö för mitt land.” Solen stiger, dagen gryr. Så Sverige ska leva oavsett, det är ett bra land värt att värna och omhulda. Tegnér må ha hoppats på hämnd och återerövring av Finland, men dessa politiska sidor av dikten behöver man inte betona idag år 2011. Men ”Svea” talar nog så vältaligt om det Sverige som ÄR, om vårt land, vår folk och vår kultur, och här har vi en manande fyrbåk idag och för framtiden. Tegnér träffade rätt med sin dikt, han frammanade en sann idealbild av svensk och nordisk egenart, av svenska dygder och sublim ro i hägnet av vår skyddsängel, Svea.

Solen har stigit, den bringar trygghet och talar om ”forntids ära och framtids hopp”:

Du sover i skyar
bak österns port,
du dag, som vår ära förnyar.
Upp, skynda dig, fort,
och stig över blånande sjö!
Du ofödde hämnare, kom utan hinder
och låt mig få se dina lågande kinder
och värma mitt bröst i ditt sköte – och dö!

Men I, som kören med de gyllne tömmar
er stjärnevagn utöver nordens sfär, -
på Sveas kronor och på Götas strömmar,
I höge Karlar, blicken nådigt ner!

Rätt ofta tror jag eder stämma höra,
då tyst och rörd jag blickar till er opp.
Hon viskar sakta uti nattens öra
om forntids ära och om framtids hopp.

Tegnér har skrivit fler patriotiska dikter än ”Svea”. Men denna har fördelen att varva deklamation med vision, varva liv och rörelse med predikan. Mer av den ensartat predikande sorten var stycken som ”Vid jubelfesten i Lund 1817″, ”Epilog vid Magister-Promotionen i Lund 1820″ och ”Sång den 5 april 1836″. Detta är dikter värda att granska de med, de är långa och vältaliga, men ”Svea” är i en klass för sig med sin balansering av retorik, action och visioner.

Relaterat
Att vara svensk
Dikten ”Hör oss, Svea”
”Svenskarna och deras hövdingar” (recension)

Carl Snoilsky var en svensk greve och diplomat, akademiledamot och överbibliotekarie vid Kungliga Biblioteket. Han var poet, en god sådan; han kunde sitt hantverk och mer därtill. Han levde 1841-1903.

Det må vara att vissa dikter i Carl Snoilskys ”Svenska bilder” (1886) idag är lätt obsoleta. ”Slottsherren” och ”På Värnamo marknad” känns lätt daterade. Och det kan finnas ett drag av teater och tillrättaläggning, av idyll och tjusighet i scener som torde ha krävt mer svärta. Jag säger inte att allt ska vara naturalism och elände, dragande-i-smutsen och plebicism, jag medger bara att Snoilsky saknade viss kraft ibland.

Men nu ska jag inte frossa i det som eventuellt saknas i denna diktsamling med scener ur svensk historia. Jag ska ta upp det som är värt att poängtera, det som står sig. Jag ska blåsa liv i den andliga glöd som gömmer sig i dess rader. Ta bara ”Regementets kalk” med dess berättelse om hur prästen i Västmanlands regemente, fängslad efter Poltava och sedan frigiven, beger sig till slagfältet och gräver upp de nattvardskärl han grävde ner där innan fångenskapen. Och hur han återvänder hem med klenoderna för att äntligen kunna hålla fältgudstjänst med regementet:

… Den stränge mannens blick
av glädje varmt förklarad gick
till altaret på renen.
Uppå dess disk, av grästorv redd,
med snövit duk däröver bredd,
stod regementets kalk bredvid paténen.

En tigande omarmning än
förente trofast vän med vän
på hemmets gröna slätter,
där våren höll sitt intåg då
ihop med nya gossar blå
och vita tält och blanka bajonetter.

Kommando åter ljöd: giv akt —
Formera fyrkant! — Det var sagt.
Att tacka och att prisa,
koralen steg mot himlen lugnt,
där lärkan, lik en strålig punkt,
högst uppe sjöng sin frihets sälla visa.

Detta är andlighet, sol och stål. Detta är svensk bushido.

Det finns mer av andlig koncentration i ”Svenska bilder”. Som ”I Swedenborgs trädgård” där siaren får besök av ett barn som frågar mannen hur en ängel ser ut. Siaren svarar prompt med att ta med sig barnet till sin trädgård:

Uti en ram av grönt vid gångens slut
vill ögat stanna
framför ett fönster — lagom till tittut
för lilla Anna.

»Till fönstret där, mitt rara hjärtegryn,
Jag henne leder.
I glaset får hon skåda då den syn,
varom hon beder.»

Den lilla lyder, bävande och snar.
Vad kan det vara?
Hon ser ett barnansikte. Fönstret var
en spegel bara! —

Detta är idylliskt. Men det är också sant; Swedenborg lär ha fått ett dylikt besök och besvarat frågan just så här. Svarets innebörd är så klart att vi alla har det gudomliga inom oss, vi kan som människor höja oss till högre nivåer i reinkarnationens kretsgång – även till änglalika nivåer.

Snoilsky diktar inte formellt andligt, han nämner föga om kyrklighet och kristendom. Men han finner andlig koncentration, han finner det oförgängliga i det timliga. Som i bilden av Johan Banérs dödsläger:

Rivna fanor, segertecken,
med en dubbelörn i vecken
täcka murens nakna kalk.
Dimmigt brinner vaxljusveke
vid en enkel bår av eke
i det halvt förstörda koret
ställd på svartklädd katafalk.

Dikten i övrigt sammanfattar bra de svenska bragderna under 30-åriga kriget, symboliserat av den döende ”Herr Jan” på sin bår. Bortsett från det gillar jag följande rader i denna dikt, som väl uttrycker legosoldatens särart:

Ren kring högkvarteret skocka
fräcka hopar sig och pocka:
”Prompt vår sold vi vilja ha,
annars gå vi till Oranien,
eller sälja oss åt Spanien,
Turken, Påven eller Satan,
bara han betalar bra.”

Här finns att förvisso rader att citera, mer än jag orkar. Men ska man dra en liten rapsodi över bra dikter i denna samling kan man nämna:

. ”Kung Erik” – en vemodig idyll över den snart vansinnige kungen och hans folkliga gemål
. ”I Ryssland” – en lätt salongsmässig episod om en krypskytt som missar ett skott mot Karl XII, dock gillar jag denna dikt för dess koncentrerade form och dess stämning
. ”Brandklipparen” – Sveriges historia från Karl XI:s tidiga regenttid till Karl XII:s senare dagar, symboliserat i en viss krigshäst som ska ha gått i arv mellan de båda
. ”Hattar och mössor” – hur den överreklamerade ”Frihetstiden” egentligen var
. ”En afton hos fru Lenngren” – åter en idyll men 1700-talet var förvisso idylliskt också

Denna diktsamling är som antytt koncentrerad, den ger in nuce vårt lands historia från Gustav Vasa (”Gamle kung Gösta”) till tidigt 1800-tal (”Skogsvandringen”, om en ung Tegnér vandrande genom värmländska nejder). Så läs hellre den här än att plågas av stilmässigt överarbetade tegelstenar av Peter Englund eller av förnekande, Sverigefientliga populärverk av Dick Harrison. Du får tragik (”Stenbock vid svarvstolen”) likaväl som heroism (”Stenbocks kurir”), du får idyll (flera) och tragik (”Lützen”, ”Kristina”), du får egendomligheter (”Olof Rudbeck”) och flärd (”Erik Dahlberg”, ”Efter fyratio år”). Plus lite mer.

Du får med andra ord det mesta. Så egentligen, min disclaimer-inledning till trots: det mesta i denna samling är eminent läsbart! Tendensen till idyll finns där men det hör delvis till poesins natur. Allt har en tendens att bli lite tjusigt med rim och meter. Men att Snoilsky även hade kraft och styrka i sina rader är uppenbart. Han var en driven poet (”jag bringar druvor, jag bringar rosor, / jag skänker i av mitt unga vin”) så när han tog sig an Sveriges historia så var det inte bara ämnet som gav dikten liv, det var hans talang och poetiska gåva. Därför står sig detta verk, därför är det en klassiker. Man kan lugnt inhandla ett ex på antikvariat för en spottstyver och glädja sig åt alla scener han ger ur Sveriges historia, även de mer teatraliska. För den dominerande tonen i dikterna är sann, han sjunger inte falskt. Han har av svenska bilder gjort närmast odödliga, platonska urbilder.

Relevant
Heidenstam: ”Karolinerna”
Svensk stormaktstid

Kåsören Kar de Mumma skrev en gång en bok med titeln ”Hör oss, Svea!” Det tyckte han väl var roligt, ironiskt och dannt. Men man kan driva hur mycket man vill med Moder Svea, hon finns där ändå. ”Hon är inte död, hon sover” som Heidenstam skrev i ”Den sovande systern”. Här nedan åkallar jag Svea och skälet till dikten är såklart beslutet i mars 2011 att illegala invandrare nu är legala i vårt land.

Dåtid, nutid och framtid
innefattas alla i begreppet
Sverige, i dess döda, dess
levande och dess ännu ofödda.
”Sverige” är inte bara vi som
lever nu, det är även våra fäder
och barn, våra förfäder och
barnbarn – och vår stammoder i
tidlösheten, vår skyddsängel
i astraldimensionen, vår ljusdeva
som håller en skyddande hand
över oss: Moder Svea.

Hör oss, Svea! Vårt land
håller på att slitas itu, vi
styrs av kulturtalibaner som
vill förstöra all tro, all trygghet,
all tradition. Säger någon, ”det
bästa för Sverige nu är att skydda
landet och dess folk” – då beslutar
sig talibanmaffian för att göra
precis det motsatta, riva ner alla
gränser och lagar, tillåta vem som
helst att kalla sig svensk utan papper
eller process. Vem som helst får
komma hit illegalt och få vård,
få bidrag, få lagens skydd att
vara illegal.

Sverige är vårt, det är svenskarnas
land, det är våra fäders och mödrars
land; det är våra barns land, våra
barnbarns land. Men det är inte
dens land som nyss kommit hit
på en ingivelse, på ekonomiska
incitament! Sverige är kultur och
odling och jag har odlat Sverige,
Sverige är mitt, mina förfäder har
levat här sedan urminnes tider,
påvisbart sedan 1700-talet.

Ni tar inte Sverige ifrån mig.
Det är mitt, det är Sven Erssons,
det är Sven Petter Jonssons och
Sven Svenssons, det är Olle
Svenssons Sverige och det är mitt!
Så försök ta Sverige ifrån mig då,
Ernst Stavro Fredrik Reinfeldt-Blofeldt!

Ännu en nationell dikt på RP
Norrländsk nationalism på Galaxen

(Bilden fann jag på Det Fria Ordets Blogg)

Nyss länkade Gudomlig Komedi sången ”Adieu La France”, en hymn till det Frankrike som nu tycks vara ett minne blott. En fransk sång med rätt tonträff, rätt feeling för historia och tradition. Musiken i sig påminde litegrann om Edith Piafs ”Et maintenant, que vais-je faire” samt även hennes ”Je ne regrette rien”.

Det är hymner med andra ord, lovsånger. Det hela gav mig lust att stränga lyran så här följer min dikt i ämnet, ett bitterljuvt avsked till det där som vi en gång kallade Sverige.

Adjö Sverige, trevligt att råkas…

Det var gott att växa upp i ditt sköte,
härligt att skolas av dina diktare,
skönt att höra dina sagor om skogar
och troll, hjältar och skatter, om
Soria Moria slott och om skönheten
som kammar sitt hår i speglande tjärn.
Det var gott att höra dina sånger
ljuda över myr och mo, från kullornas
koande till trubadurlåt och sväng,
gott att njuta dina målares syner
av molnen, skogen, vattnet och ljuset.

Adjö Sverige, trevligt att råkas –
nu ska du avskaffas, nu ersätter vi
bilding och harmoni, frihet och
skönhet med konsumism och MTV,
spela-på-läppen och lobotomi.
Nu avskaffar vi oss själva, nu
importerar vi en ersatz-befolkning
med rätta åsikter och rätt likgiltighet
för det är vackrast när det skymmer,
det är något bortom bergen och
räkna de lyckliga stunderna blott.

Adjö Sverige, trevligt att råkas –
adjö mannamod, adjö Narva och
Lützen, adjö Frivilligkår, adjö försvar –
nu ska svenska knektar vara legohjon
åt Imperiet, förblöda i Afrika och
Afghanistan medan gränserna står
vidöppna, medan Riket lämnas för
fäfot. Farväl vikingar och karoliner,
farväl vadmal, farväl segelduk och
torsdagens ärter med fläsk…!

Adjö Sverige, trevligt att råkas –
farväl till folkton och allmogeblått,
farväl folknöje, farväl svenska
sång och midsommarstång, farväl
allt som idag stämplas barbari och
rasism från självaste Rosenbad.
Flaggan och fanan, suset över mon,
granarnas outgrundliga tystnad,
tallar i solnedgången som gjuts
till guld – detta är idag kriminellt,
nu ska Imperiets ångvält gå över
allt och utplåna språk, natur, vana,
trygghet, seder, harmoni och hem.

Adjö Sverige, trevligt att råkas –
jag har växt upp i ditt sköte, har
fostrats av land och stad, har
sjungit dina sånger och hedrat
dina tempel, gått genom palats och
trädgårdar i hemkänslans eufori,
en stilla glädje att vara Svensson i
Sverige. Men nu är det tydligen
slut, nu ska hela rasket rivas, kallas
”Region nordväst nr 3” och bli ett
område utan språk, utan kultur,
utan folk, bara en själlös befolkning
berövad sitt guld, sitt hem, sin trygghet.

(Målning Otto Hesselbom)