Rent Principiellt

Bertel Gripenberg gillas av RP-läsarna. Det tror jag mig kunna säga. När jag skriver om Gripenberg här på bloggen så får jag många kommentarer, ofta med citat ur andra Gripenbergdikter. Det är guld värt, det är entusiasm och inspiration från läsekretsen det…! Så jag skriver gärna mer om denne finlandssvensk författare som levde 1878-1947. Han började som dekadensdiktare och sonettmästare, sedan blev han tidskritiker och högerman, deltagare i inbördeskriget och nationalist. Krigsupplevelsen definierade honom kan man säga, han återvände ständigt till denna tid i sina texter. Men oavsett vad han diktade om så var han en boren begåvning, en född poet. Även när han parodierade modernismen (”Den hemliga glöden”, 1925) blev resultatet klangfyllt och fängslande. – Gripenberg är tacksam att skriva om. Men jag skriver inte enbart för nöjes skull. Här ska jag nämligen ta upp en längre dikt från 20-talet som aldrig lämnat mig någon ro. Det är något i den som ”tvingar mig att gå upp att svara”, som signalen från en ihärdigt ringande telefon.

Finland frigjorde sig 1917 från Ryssland. Efter olika strider erkände Sovjetryssland Finlands frihet. Man slöt fred i Dorpat 1920. Finland fick dock inte allt man önskat sig. En gammal närd dröm var att få hela Karelen inom landets gränser, hela Karelska näset samt landet mellan Ladoga och Onega, ”Onegakarelen”, Fjärrkarelen och allt. Delar av Näset och Onegakarelen fick man onekligen men de ambitiösa hade velat ha mer. De kände sig svikna av Dorpatfredens gränser.

Efter 1944 förlorade Finland än mer av Karelen. Och idag är frågan om att återfå Karelen ganska död. Själv tänker jag här inte driva detta ur karelsk eller finsk-nationell synvinkel. Det räcker med att säga att Gripenberg ogillade fredsuppgörelsen 1920. Han hade velat ha något mer pampigt, mer storfinskt. Vad som är viktigt här är: han gjorde motstånd. Han anmälde sin reservation mot fredsavtalet. Det var han i sin fulla rätt att göra. Envar friboren german har rätt att säga sin sak. Gripenberg, finlandssvensk, sa sin sak: jag finner mig icke i detta.

Han var emot dåtidens finska politikliv, han fann dåtidens elit vara verkligshetsfrämmande. Regimen var ju också något naiv beträffande försvaret: man litade för mycket på Nationernas Förbund och på god vilja hos stormakterna. Det visade sig ju sedan 1939 att man stod ensamma och att ett starkt försvar var enda garanten för överlevnad. Man hade ett förhållandevis starkt försvar, det är sant; jämfört med Norges armé var den finska armén rätt betryggande. Men sant är också att försvarsfrågan inte stod överst på 20-talspolitikernas dagordning.

Gripenberg var en avvikande röst i den tidiga finskrepubliken. Han kritiserade Dorpatavtalet per se i dikten ”Dansen i Dorpat”. Och han förde sin kritik mot fredsavtalet, mot det loja sentimentet och mot ”allt annat” (svenskfientlighet från finnar, urbanism, frivolitet) till rent mytiska höjder i en dikt från 1925, ”Rösten i mörkret”. Han renodlade sin protest till en mytisk nivå; han tog här rollen av siare och profet, av straffpredikant.

Jag ska här citera hela dikten. Återigen: det handlar i inte om revanschism, inte om strid eller politiska finter. Det handlar om att vara en avvikande röst, att vara en ökenprofet, en som inte stryker medhårs utan säger obehagliga sanningar, även om man riskerar att brännmärkas för detta. Det handlar om att föra sin indignation till mytiska höjder, till manande tonfall av evig giltighet. Han är ett sanningssägande spöke (se rad sex!), ungefär som den ”Julens Ande” som Dickens skrev om i ”A Christmas Carol”. Men det är mer än så: det är återhållen vrede, det är ”hämnd som avnjuts kall”. Det är ”the wrath of the awakened Saxon” med nordanvind i rösten.

Jag ska citera hela dikten. Dock gör jag mina inpass på tre ställen för att underlätta läsningen. Man kan inte bara citera och lämna läsaren med ett stort textsjok, det har jag lärt mig som professionell skribent sedan 1997.

- – -

”Rösten i mörkret” av Gripenberg var det alltså. Poeten gör en lägesbestämning på rad tre med att säga sig vara ”Finlands sjuka samvete”. Detta var han förstås, denna roll av Finlands samvete spelade han förvisso. Men dikten är så allmängiltig att man med fog kan säga att Gripenberg här antar rollen av Europas, ja världens samvete: i en utveckling som leder mot undergång, mot materialism och nihilism är en röst som Gripenbergs en förebild och inspiration.

De första fyra stroferna är som följer:

Jag viskar ständigt, om och om igen detsamma.
Jag blåser på en halvkvävd glöd som en gång högt ska flamma.

Som Finlands sjuka samvete jag vaka vill i natten,
och mana onda syner fram, ur glömskans djupa vatten.

För dem som dästa njuta nu av framgång, orätt fången
är jag det spöke, vilket bor i mörka källargången;

och när de efter dagens kiv i sömnlöst kval sig vrida,
då skall jag stiga hotande och mörk till bäddens sida.

Det är bra så långt. Men det är inte slut än för nu tar Gripenberg sitt strafftal till nya nivåer. Han hämtar bilder från olika håll: han är en mask, ett vittne och ett ouppklarat brott:

Jag är den lilla mask som fast den sjuka fläcken finner
i själens hemligaste vrå där samvetskvalet brinner.

Jag vittnet är som tystats ner med våld och list och möda
men som i mörkret varje natt står upp ifrån de döda.

Jag är ett nesligt brott som finns i deras hus begravet -
rättfärdighetens tunga hot och vedergällningskravet

som talar lika svagt som urets knäpp men lika oavlåtligt.
Jag minnet är av vad som skett och varit oförlåtligt.

Har man inte ryckts med så här långt torde man ha ett hjärta av sten. Och nu sätter Gripenberg in slutoffensiven, med säker hand levererar han sina sista poänger:

Och framför höga herrars hus i mörkret jag mig döljer
som ugglan, vilkens dova rop i drömmarna dem följer.

Jag kväder samma visa om så länge jag kan andas.
Jag ropar på rättfärdighet tills domedagen randas.

Relaterat
Ett Motpolsinlägg om Gripenbergs ”Livets eko”
Ett Galaxinlägg om en annan Gripenbergare

Om jag skulle bli ombedd att hålla tal idag så är detta vad jag skulle säga. Texten publiceras samtidigt på Svenssongalaxen och Gotiska Klubben.

Det är nationaldagen idag. Från norr till söder firas denna på officiellt vis. Hur då? Ja, antagligen genom att låta en i Sverige inflyttad afrikan hålla tal om hur fint Sverige är som låter främmande folk flytta in. Så lär det bli i Gällivare i år enligt Politiskt Inkorrekt. Dock ska väl personen även nämna att Sverige måste bättra sig också, man behöver ge alla invandrare fina jobb, nu, direkt!

Detta är sådant vi får oss till livs på nationaldagen: invandrare läser läxan för oss. Som lök på laxen bestås vi kurdisk folkdans och utländsk, exotisk mat.

Detta är verkligheten. De flesta svenskar bara skakar på huvudet och ler snett åt detta. Inget smäller näven i bordet och säger: detta är absurt! Detta är en förolämpning? Varför kan vi inte på Sveriges nationaldag få fira Sverige och svenskhet?

Nåväl, om ingen annan gör det så gör jag det. Jag drämmer näven i bordet och säger: det räcker nu. Idag är det vår nationaldag, den ska ägnas Sverige och svenskar…!

Det är vad jag ska tala om också. Sverige och svenskheten, vad som är typisk för den. Nyss samlade jag nyckelord till en lista för vad som är typsikt svenskt. Jag fann ord som chosefri, eftertänksam, lågmäld, naturvän, tålmodig och rakryggad. Man kan även nämna fridsam, händig och flitig. Ja min själ: händigheten och arbetssamheten är nog det bästa. Vi är ett tålmodigt, driftigt folk som byggt upp detta land från Hedenhös dagar. Våra förfäder har brutit mark och odlat upp vildmarken till kultur. Vi har fällt träd och timrat hus av dem, vi har brutit sten och murat städer av dem. Vi har skapat industrier och skapat världberömda produkter. Och nu har det kommit därhän att detta inte är värt något. Ideellt är ”Sverige” och ”svenskt” ord man inte ens får nämna. Det är så sjukt så klockorna stannar.

Man får inte hylla Sverige och omhulda svenskthet. Varför? För då uppstår RASISM, då FÅR SD VATTEN PÅ SIN KVARN. Nåväl, det politiska åsido så hyllar jag här Sverige oförblommerat. Jag är stolt över att vara svensk, glad över kunna att resa runt i mitt land och se kyrkor, byar och gårdar som mina förfäder byggt och vårdat genom århundradena. Jag är stolt att vandra i samma skogar som mina förfäder, stolt över att tala samma språk som Tegnér och Heidenstam, Sten Selander och Erik Gustaf Geijer.

Detta är Sverige. Jag är svensk, jag ber inte om ursäkt för det. Detta är Sveriges nationaldag då vi hyllar svenska traditioner, svenska dåd, svenska märkesmän- och kvinnor. EN dag om året må svenska sången ljuda, må svensken ta sig en svängom i gammal stil. Men nej, detta förvägras oss idag av plutokrater och kosmopoliter. Och det är ”våra egna” som förvägrar oss det – etniskt svenska politiker som är rädda för att om de inte gör det blir det nationalfascism eller värre…!

Så tycks de tänka. Men vi andra, vi som gillar Sverige, vi lyder inte till detta. Vi hyllar vårt land även om det har en misstänksam klang i de finare salongerna. Vi sjunger gärna Du gamla du fria, vi kan hissa en svensk flagga med kärlek. Vi tar elitens skepsis med ro – med kärlek! För vi gillar detta land, vi älskar det. DEN känslan rår ni aldrig på, ni hatiska kommunpolitiker som förstör Sveriges nationaldag med orientalisk folkdans, kebab och tal om Sveriges förmenta uselhet. Ni har gjort ert, ni kan gå nu. Man kan inte bygga en politik på hat. Men det är vad ni gör. Vi sunda svenskar däremot gillar Sverige, älskar att höra om våra förfäders bedrifter, gillar att dra med handen längs en vägg som de timrat och målat faluröd. Vi lyssnar till samma lövsus som de hörde en gång, hör samma vattenbrus som de lyssnat till, ser samma slags moln dra förbi på himlen. Vi är ETT FOLK och det kan ni inte ta ifrån oss.

Relaterat
Tegnérs ”Svea”
Att definiera Sverige
Oskorei: Vad är det svenska?

(Prins Eugen: ”Från Västergötland”)

Etnicitet, ras, folket främst. Detta är intressanta ämnen att studera. Och att omfatta: lackmusprovet på en intellektuell idag är vad han anser om etnicitet. Man kan inte ignorera denna fråga. Många idag, världen över, håller på sin etnicitet. Det är bara vita folk som inte får göra det. Här tänkte jag diskutera några detaljer i frågan, utifrån det faktum att jag själv står upp för mitt folk och min etnicitet.

”Human biodiversity”, etnopluralism, identitarism, detta är termer i svang inom dagens radikalism. Och jag säger: kudos till dem som lanserat dessa begrepp, som försöker etikettera en modern, ideell hållning bortom traditionell höger och vänster. För det är ju så att folk reagerar på vissa stimuli och äldre termer och etiketter kanske stöter bort folk. Jag förstår det och förstår bruket av termer som ”identitär” och andra neologismer. Men själv tänker jag nog inte börja använda dessa termer så flitigt. Jag kör i så fall med nationalism med etniska förtecken: etnonationalism, inte blott en vag kulturnationalism, är vad som gäller för Svensson idag. Etnicitet spelar roll.

Vill man vara djärv kan man säga att många människor, världen över, är rasister i en eller annan mening. Till och med den PK-indoktrinerade storstadsbon. Hon är glad över att dottern just köpt en lägenhet i ett fint område och inte bor i en invandrarförort. Hon ogillar högljudda afrikaner på biblioteket. Hon gillar bilden av lintottar vid midsommarstången men erkänner det inte högt. Hon säger INGET av detta högt för då blir hon stämplad som rasist.

Och det delvis med rätta eftersom allt handlar om ras…! Nu ska man inte bejaka ”rasiststämplen” alltför högljutt eftersom det är en härskarteknik av typen brännmärkning. Men: om man inte är rädd för denna stämpel försvinner en stor del av PK-monstrets makt.

Etnicitet är viktigt. Jag är iofs ingen biologist och jag vill inte reducera saker som kultur, tradition och tro till materiella, rasliga faktorer. Men etnicitet spelar roll, den är del av ett helhetsfenomen. I fallet ”svenskhet” så är det ett holistiskt konglomerat av kultur, språk, tro, landskap och det etniska elementet.

Tror ni Sveriges historia, dess kulturella arv hade sett likadant ut om vi varit en mestisbefolkning? Dylika ”kontrafaktiska” resonemang är svåra att motbevisa men ”färgblindheten” har spelat ut sin roll och vi måste alla inse att etnicitet spelar en viktig roll i vårt tänkande, kännande och handlande. Erkänner vi det öppet kommer vi till rätta med ”rasismen” dvs de sämre sidorna av etnicitetsvurm som fördomar, hat och okunskap.

Jag vill här inte låta som någon mainstream-predikant, utmåla mig som någon progressiv i denna fråga i kontrast mot eventuella bonnrasister och troglodyter. Men bara genom att yttra sådant som ”ras är viktigt” stämplas man som högerspöke av MSM. Och vi kan gå tuffa tider till mötes där alla radikaler samlas ihop till ett läger någonstans eller virtuellt utplånas eller marginaliseras. Long story short: den etnicitet som funkat bra i Sverige sedan urminnes tider är den germanska/nordiska och den linjen ska vi fortsätta med. För framtiden fungerar endast en viss invandring av andra europeiska element. De MENA-folk, afrikaner och asiater vi redan har i landet med PUT/medborgarskap får antagligen stanna. I den mån vi tänker etniskt/stammässigt får vi finna en modus vivendi med dem, bokstavligt talat ”ett sätt att leva”. Men det ska ske på våra villkor, inte på deras som hittills.

- – -

Man borde införa moratorium på fjärrinvandring. ”Sverige åt svenskarna” som Per-Albin sa. Ett etniskt mer eller mindre homogent land befordrar samhällsfred. Raslig multikulti däremot bäddar för problem. ”Mångkultur = mångproblem” som Feminix så träffande sa.

Återigen: ingen etnokrati står på mitt program. Svenskar med icke-europeiskt påbrå får finna sig en nisch i vårt land om de redan har medborgarskap. I övrigt ska samhällsklimatet sluta att vara fientligt mot etniska svenskar. Det är receptet för en trygg befolkningspolitik, med eller utan risk för ”minskande arbetsstyrka” och andra kortsynta, materalistiska argument.

I detta inlägg på Oskorei argumenteras hållbart för en radikal, etniskt medveten hållning under termen ”identitär”; detta tycks till exempel medge en rotslagning i både lokalbygd och i europeisk mark, man frångår de associationer som görs till ”nationalist” som ofta förknippas med gammaldags nationalstater. Nåväl, jag kan kalla mig nationalist också. Och etnopluralist. Slutsatsen är dock att etnicitet spelar roll och de etiketter folk sätter på mig inte är så viktiga. Det är budskapet som är viktigt.

För att ta en jämförelse: om folk vill etikettera texter jag skrivit specifikt som ”fantasy”, ”sf” så är det OK för mig, jag gör det ju själv ibland. Dock roar jag mig med att även kalla dem sagor, framtidsfiktion, fantastik, svenssonstories mm. Det är kul att hitta på etiketter. Basbudskapet är dock vad dessa texter förmedlar, det går bortom genren i sig.

Nåväl. Etnicitet är viktigt. Det är vad jag har att säga i frågan. Jag har inget att komma med i mer rasbiologisk detalj idag. Germanska folk ska ha erkänsla för den strävan med vilken de byggt detta land, men någon etnokrati vill jag inte ha.

Hur som helst blir det här snart mainstream tror jag. Det kan iofs vara svårt att föreställa sig Horace, Maud Olofsson och Koivonen-Bylund säga sådant som ”svensk etnicitet betyder något, hurra för svenska lintottar på midsommar”. Men man behöver inte ha läst Pareto för att förstå att eliter kommer och går, att vissa härskargrupper får träda tillbaka när de vägts och befunnits för lätta. Något enkelt maktskifte blir det inte. Inte så att jag tror på väpnad kamp. Men världen som den ser ut inbjuder till omvälvningar, och i dessa revolutioner kommer folk som hatar allt svenskt och hyllar allt utländskt inte längre att ha det så lätt. PK och multikulti är ett slags lyx och i den kommande Stormen har vi inte råd med lyx. Då satsar man på baskrav, man går ner i ambition. Man håller sig det som är en själv närmast, som ens eget folk och ens egen traditionella kultur.

Relaterat
Oskorei om begreppet ”identitär”
En krönika på GK: ”Om etnicitet”

Bild Lars Hertervig, Skogssjö, 1865

Få torde ha undgått att märka Jasminrevolutionen, upprorsvågen som dragit fram över hela Mellanöstern nu i vår. I skrivande stund är det mest Libyen som figurerar, där är det tekniskt sett en kontrarevolution som rasar, men i övrigt har det förekommit protester ända från Västsahara till Afghanistan, från Syrien till Egypten, från Bahrein och Jemen till Algeriet och Tunisien.

Hela Mellanöstern är indraget i en svårbedömd process. Dock, för vad det kan vara värt har jag bloggat en del om detta sedan 29 januari på min andra blogg, Svenssongalaxen. Så härmed några länkar till mina inlägg i denna fråga. Min allmänna utblick är privatmannens; någon distinkt höger- eller vänsterståndpunkt har jag inte, jag försöker se realpolitiskt på det hela. Objektiv kan ingen vara men målet för mig är att se krisen i vitögat och fråga sig vad som är att vänta. Re islam som är en faktor i sammanhanget har jag föga emot att de odlar denna religion där, i Mellanöstern, även om jag är en mostståndare mot islamism på svensk botten. Utöver det tror jag den utveckling vi ser i Mellanöstern idag är början på något större, något krisartat för hela världen.

Nåväl, vad har jag då att komma med i omvärldsbevakning och kommentarer för denna arabiska vår?

Den viktigaste händelsen hittills är möjligen Mubaraks fall. Om Egyptens framtid skriver jag här.

Egypten har cirka 70 miljoner invånare. Det har Iran också, således ett annat nyckelland i regionen. Om Irans optioner för framtiden talar jag här.

Ett mer allmänt inlägg som i sin tur länkar till diverse Svenssontexter om sexdagarskriget och andra krig i regionen finner ni här.

Så vad är Mellanöstern? Hur kan man geografiskt och historiskt definiera regionen? Detta skriver jag om här.

Varje år är det pilgrimsfärd till Mekka. Miljontals muslimer samlas för bön och ceremonier i sin heliga stad. Vad betyder det i år i ljuset av de upplopp som varit? Det berättar jag här.

Och vad betyder Israel i sammanhanget? Om det spekulerar jag här.

Jag sitter ibland ner och siar över framtiden, agerar profet. Jag har en svaghet för profetior, förutsägelser och annat. Om Mellanösternprofetior i synnerhet och spådomar i allmänhet talar jag här.

(Tahrirtorget, Kairo)

Muslimer i väst demonstrerar för sharia. Vi hade till exempel en demonstration i Helsingborg 24/1 på detta tema, sharia för Sverige. En liknande manifestation hölls i Stockholm utanför Riksdagshuset i slutet av december 2010.

Nu har jag fått veta att denna shariavurm bland västmuslimer, den syftar bara till att införa sharia för muslimer. Endast muslimer ska omfattas av dessa lagar om (mutatis mutandum) stening, avhuggen hand vid stöld, hängning av våldsverkare etc medan västerlänningar fortsätter lyda de lagar som redan gäller i respektive land. Men detta är ändå oacceptabelt. EN lag ska gälla i ett land, inte två parallella. Att ha Svera rikes lag för svenskar och sharia för muslimer i det här landet, det blir ju lika med exterritorialrätt för de sistnämnda.

Exterritorialrätt: det är att lyda sitt eget lands lagar och inte behöva lyda värdlandets. Samma system fanns t ex i Japan under kolonialismens dagar: de västmänniskor (amerikaner, engelsmän, fransmän) som vistades där efter landets öppnande 1853 behövde inte lyda japansk lag utan kunde lyda respektive eget lands lag. Detta var en vagel i ögat på japanerna, det var förtäckt kolonialism. Fram mot sekelskiftet avskaffades så exterritorialrätten och västfolk måste vistas i landet på samma villkor som japaner. Japan hade hävdat sin rätt som självständig nation.

Detsamma ska råda i Sverige: svensk lag gäller här. Någon sharia ska här aldrig komma ifråga, varken för muslimer eller andra. Att tillåta sharia i Sverige vore ett krypto-kolonialt kryperi som skulle vara helt absurt.

”One law for them, another one for us…?” regeringen Reinfeldt gillar ju att svärma för envar exotisk rättsidé, som rättigheter för illegala invandrare, så vi får se vad han anser om detta. Mitt budskap är däremot klart: EN lag ska gälla, ingen sharia i Sverige någonsin. Sedan får islams apologeter komma och säga att modern sharia kan betyda mycket, den betyder en sak här och en annan där. Men principen det gäller är inte sharias eventuella kvaliteter i sig, det gäller exterritorialiteten. Som inte ska få komma ifråga i detta land, aldrig, never.

- – -

Vad enkelt allt hade varit om jag vore ateist. Då hade jag förnumstigt kunna utbrista: ner med islam och kristendomen med! Bort med all religion, låt oss alla leva i nihilismens tusenårsrike! Men nu kan jag inte säga så för jag är troende. Tillvarons innersta natur är andlig och det uttrycker jag, bland annat, genom min tro på Kristus som frälsaren, som porten till det gudomliga. Så om muslimer genom sitt ärliga credo finner detta dylika gudomliga, om de därigenom praktiserar sin vardagsesoterism (= tillvarons innersta natur är andlig) så kan jag bara lyckönska dem.

Dock börjar mitt tålamod för muslimer tryta. Muslimer i Sverige: ni har brutit överenskommelsen, den tysta överenskommelse som säger att andra trosutövare (andra = icke-kristna) får komma till Sverige och utöva sitt credo om de gör det diskret, utan politiska manifestationer. Men muslimer i Sverige accepterar ju inte detta, det ska demonstreras för sharia (se ovan), det ska ställas krav, krav, oändliga krav, krav som inte rör trons fem pelare specifikt utan den muslimska kulturen i stort.

Felet här är delvis att svenska myndigheter är så mjäkiga. Allt muslimerna pekar på får de, även om det går på tvärs mot svensk tradition (som halalslakt).

En kär jämförelse: buddhister kan komma hit och utöva sin religion utan att vi andra störs. Det handlar inte bara om att de är få, det är en annan tradition, en diskretare stil – en mer ”nordisk”, en mer passande för svenskt kynne i så måtto att den är ödmjuk, nöjd med det den får, artig, tar seden dit den kommer. Muslimer har däremot en tendens att känna sin heder solkad om de inte får som de vill i någon fråga. Väx upp säger jag, anpassa er till ert värdland – ert generösa värdland som låter er komma hit och utöva er religion fritt. Men något tack hör man aldrig, det ska bara vara mer-mer-mer. Sharia för Sverige – jo tjena!

Relevant
Islam är en kontroversiell religion
Svensson och islam

Under medeltiden hette det: var inte satanist, dyrka Gud!

Under upplysningen hette det: ljug inte, tala sanning! Sanningen ska göra eder fria!

Och idag, vad är det för ideal nr 1 som trumpetas ut i våra skolor? Vilket är det viktigaste som dagens uppväxande släkte får höra?

Jo, det är: var inte rasist!

Så har det varit sedan 1945. Nazismen hade förlorat kriget och det fundament som den nya civilisationen byggdes upp på var: var inte rasist, var inte anti-semitisk och dann, för då kan nazismen återuppstå! Hata nazismen, hata den vita rasen och älska allt som nazisterna hatade, älska judar, afrikaner och homosexuella! Endast så kan vi bygga godhetens tusenårsrike.

Höger och vänsterkrafter var eniga om detta från början: var vad som helst utom nazist! Kommunister hade iofs en tuff tid i början men det är överspelat nu. Nu liksom 1945 är fundamentet för den västerländska civilisationen anti-nazism. Det värsta man kan vara är rasist och antisemit.

Att vara djävulsdyrkare betyder politiskt sett inget idag, det är inte kontroversiellt. Det är likgiltigt i ögonen på de styrande. Vägledande är istället reductio ad Hitlertum: det Hitler var för är vi emot och vice versa.

Är du för det germanska – germanska seder, asatro, germansk kultur, då har du förverkat din rätt att leva, då kan du utrotas utan appell ety du är ett hot mot Godhet, Sanning och Till Alla Människor En God Vilja. Gillar du Wagner, schäferhundar och uniformer kan du säga farväl till dina medborgerliga rättigheter. Är du kristen är du suspekt eftersom till exempel tyska armen drog i fält med orden ”Gott mit uns”. I Bibeln finns för övrigt antisemitiska urkunder som evangelierna och Brevet till hebréerna – så varsågod, är du kristen så ta på dig ögonbindeln och ställ upp mot väggen där och sätt denna röda papperslapp på ditt hjärta så exekutionsplutonen kan sikta.

Är du däremot en botfärdig svensk/german/europé, kom då med till Auschwitz och känn Evig Skam över att dina rasfränder här och annorstädes dödade 6 miljoner judar. Någon förlåtelse finns inte för det är med denna religion som med 1984:s princip: ”Tänk dig en stövel som trampar i ett ansikte – för evigt.” Sådan är Holocaustianas credo, du ska känna skam och skuld för evigt. Försoning, gottgörelse och återlösning är inte möjliga – såframt du inte tar livet av dig för att sona din kollektiva synd, din arvssynd som vit.

(Bild: White Sands, New Mexico)

Det senaste året har jag samlat på mig diverse fakta om dagens svenska politiska landskap. Jag har surfat runt och lärt mig en del om massinvandring, multikulti och mångkultur. Jag har klippt ut citat från olika håll, tunga sentenser och matiga fakta. Så det jag redovisar i följande artikel kanske redan är känt för den ärrade högerradikalen, men trots det kan ett inlägg som detta ha sitt värde. Jag ser det som ett privat policydokument som möjligen kan ge en läsare, kanske främst en nytillkommen sådan, lite kött på benen.

1.

En intressant skribent i dagens svenska debatt är Julia Caesar. Hon är en journalist som skriver under pseudonym, det måste hon göra annars skulle hennes barn kunna drabbas av repressalier säger hon. Det är fullt förståeligt att hon har denna strategi i dagens 1984-Sverige. En bra formulering av henne är (citerat ur minnet): ”Ska vi svenskar sitta som kastrerade hankatter medan vårt land tas ifrån oss?”

Nyligen gav Julia Caesar ut boken ”Världsmästarna” (Books On Demand 2011, 456 s). Det är krönikor som tidigare publicerats på Snaphanen. Vi kan gå till själva denna blogg och se på vad hon säger, och varför inte börja med Snaphanen 5/9 2010, Julia Caesars krönika ”Landet vi ärvde”. Det är intressant läsning.

Med källan ”Affes staistikblogg” sägs till exempel att i Botkyrka kommun är invandrarna i majoritet med 52,3 procent. ”Både Södertälje och Malmö närmar sig snabbt en situation med svenskar i minoritet. I Södertälje är invandrarna i majoritet om bara fyra år.”

Nu ska jag inte dra trendkurvorna rakt (som Julia Caesar och Affe), jag ska inte säga att ”svenskar är snart i minoritet”. Man bör vara försiktig med statistik. Dock ska vi inte sopa under mattan, o nej, tvärtom. Och kommuner med en hotande dylik utveckling som den i Södertälje och Malmö är förvisso:

Eskilstuna
Göteborg
Haninge
Helsingborg
Huddinge
Kristianstad
Linköping
Lund
Stockholm
Växjö

”År 2050” kommer sex kommuner att ha mer än 40% invandrare. Nåväl, siffran åsido: det är helt säkert så att Borås, Jönköping, Norrköping, Uppsala, Västerås och Örebro ligger i riskzonen att ”övermåttan berikas”. Möjligen också Gävle och Halmstad. Det blir 19 av de 25 största kommunerna som får mer än 40 % personer med invandrarbakgrund 2050. Så fortsätter det om alliansens invandringspolitik fortsätter i samma takt som den haft från 2006.

Vidare, med samma källor som ovan: bostadsområden som Alby och Fittja har ca 90% personer med invandrarbakgrund. ”Botkyrka kommun hade under perioden 1996-2009 näst flest anmälda våldsbrott i hela landet per invånare, 19 177 brott. Bara Stockholm hade fler anmälda våldsbrott.”

Detta har Julia Caesar via sina källor lärt mig och jag är tacksam för det. ”Sverige sjunker som en sten”. Det är inte ett friskt land som oreflekterat importerar en dylik Ersatzbefolkning och motarbetar det egna folket.

För övrigt, säger Julia Caesar, så är av de 1,3 miljoner som fått PUT sedan 1980 bara 5% flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Övriga 95% är välfärdsinvandrare. ”Sveriges världsrykte som kravlös bidragsnation” är enligt Julia Caesar vad som lockar. Och att Sverige har låga krav i dessa sammanhang medger självaste Wikipedia, annars en subtil PK-bastion: På uppslagsordet ”Sverige” läser vi: ”Sverige har några av de svagaste kraven inför invandring av alla industriländer.” Språkkkrav och krav på bosättningsort har de flesta västländer – men inte Sverige. Hit kan man även invandra om man vill studera på högskola, studier som är gratis så klart. (Not: det var länge gratis för utlänningar att studera men nu 2011 är det ändrat.)

2.

Jag har mer att säga om multikulti, invandring och allt. Det finns fler än Julia Caesar som har fakta att komma med. Kolla här:

De flesta partier är ense om att integrationen misslyckats. Dock är det få förutom SD som har receptet på bättre integration. – Men i sammanhanget, en siffra: till och med FP ska ha medgett att det 1990 fanns 3 (tre) ghetton/utanförskapsområden i Sverige, mot 139 (etthundratrettionio) stycken 2002. (Källa: signaturen Reine på Krigsforum 7/9 2010 i tråden ”Valet 2010”.)

3.

Så en titt på en viss Janne Josefsson. Denne var en gång en PK-robot som okritiskt förmedlade etablissemangets syn på saker. Nu har han tänkt om. Litegrann. Jag har skrivit om det förr, under rubriken ”Sprickorna i muren”. Detta är vad jag kallar fenomenet då tidigare status quo-upprätthållare ser sig i spegeln och bekänner hur fel de haft (förutom Josefsson sådana som Birro, Ulf Nilson och Leif G. W. Persson samt Harry Schein strax före sin död).

För Josefsson specifikt har vi här ett intressant dokument då HD:s Torgny Nilsson intervjuade honom 10/2 2008. Jag citerar ett långt sjok och kommentarer är överflödiga, dock har jag fetat här och var.

Han //Janne Josefsson// ser två hot mot den seriösa undersökande journalistiken. Den första är att den politiska makten nu anlitar pr-konsulter för att försvåra den undersökande journalistik de i andra sammanhang hyllar. Den andra är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

- Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på dem som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Den likriktningen inom media återkommer han till gång på gång. Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron. 


- Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka.


Han är själv skyldig till en liknande enögdhet. Hans metoder är hårda och ibland har han i efterhand upptäckt att han gått för långt. I ett reportage om alkoholister runt ett torg fick han en affärsinnehavare att uttrycka sig oerhört föraktfullt om de utslagna. Mannen fick sjukskriva sig efter reportaget. Janne Josefsson menar att han inte förmedlade hela bilden i sitt reportage.


- Jag tycker att jag svek mitt uppdrag och mannen genom att inte tillräckligt tydliggöra honom. Jag försökte inte förstå hur han bryts ned av alkisar som kommer in, snor grejer och ställer till ett helvete för honom, som ska försörja sin familj på detta. Det var ett svek mot honom och mot journalistiken. Om jag tvingas flytta in i en loftgång där jag bor granne med knarkare och har en tre-, fyraårig grabb som jag inte vågar släppa ut, hur länge har jag ett civiliserat, liberalt tänkande?

4.

En intressant länk i sammanhanget är ”Brev till borgerlig politiker före valet”. Där finns hårda fakta om invandring.

Ur detta dokument, härmed något jag fastant för. Det är inte sensationella, nyuppdagade fakta men de förtjänar att nämnas igen och igen:

. Anhöriginvandring: en bidragsberoende invandrare har rätt enligt svensk lag att ta in hela sin påstådda släkt för att också leva på bidrag. Försörjningskraven är full av undantag: ren snällism. DNA-tester för att kolla släktskap har man i USA (80% av släktskaps visade sig vara bluff), i Sverige går ej detta (dock ska det visst införas nu, mars 2011)

. Livslångt bidragsberoende, långtidssjukskrivningar, analfabetism, inv. som lyfter svenska bidrag men bor i sina hemländer huvuddelen av året, kriminalitet: detta är realiteter i dagens Sverige

. EN siffra: under regeringen Reinfeldt har antalet PUT legat över 76 000 personer varje år, det är över 70% högre än genomsnittet under S-regeringen 1995-2006

. Sverige har flest asylsökande per capita i Europa enligt UNHCR

. Migrationsverkets egna siffror: 1,1 miljoner personer har beviljats PUT sedan 1990. Befolkningstillväxten var under samma tid 800 000 (till 9,4 miljoner personer netto). Ergo: befolkningstillväxtens lejonpart består av invandring.

. Våldsbrott av invandrare bortföklaras med ”bråk uppstod”, ”pojkstreck”, ”utanförskap”, ”segregation” osv

5.

Härmed några fler synpunkter på multikulti jag samlat på mig. Källorna vet jag ej. Dock återger de kända syndrom och attityder, märkliga komplex som man måste ta ställning till om man vill leva med öppna ögon i Sverige år 2011:

. Multikulti är lika med motarbetning av västerländsk och, däribland, svensk kultur. Däremot: officiellt för man ännu 2011 fram en filtrerad version av utomeuropeisk kultur, en harmlös estradkultur med folkdans och matlagning ungefär som när Stalinryssland visade hur mångetniskt och fint det landet var. Mångkultur = monokultur

. Självhat, glömska, hjärntvätt, detta är vad som gäller för den som hävdar svenska perspektiv, europeisk kultur, sin egen identitet. Att en man utan historia är en man utan skugga vet regeringen, de vet att han är en lättledd lobotomist som fogar sig i allt, även sin egen undergång.

. Utomeuropéer kan utsättas för rasism. Dock ej omvänt: om en europé diskrimineras för det han är skrattar myndigheterna

. Ett kul citat om snällism: ”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi dom andras rätt, ja då går vi lite tryggare.” – Jens Orrback, svensk integrationsminister, från mötet i Gröningen i EU 2004. Detta var, tror jag, sedan Theo van Gogh mördats!

. PK-isterna mot resten: övre medelklass mot arbetar- och medelklass. Denna Övre MedelKlass = ÖMK, tenderar att vara universitetsutbildad och anställd i offentlig sektor. De är överutbildade, ordmärkande petmätrar; de tror sig t ex lösa problem genom att ge dem en annan etikett (”de facto flykting” istf ekonomisk flykting/parasit osv)

. Dagens statsmakt lär oss dubbeltänk: en svensk som begår brott ska straffas medan en MENA-invandrare behandlas med silkesvantar. För denne finns tusen ursäkter, för den etniske svensken inga. – Bort med detta dubbeltänk, inom kriminalvård och på ALLA områden där svenskar förtrycks idag: det som är fel för mig (etnosvensk) är fel för en MENA-invandrare

6.

Jag avslutar denna expose över multikulti, invandring och svenskhet med följande passage av Vilhelm Moberg, på sin tid en liberal men idag mer att betrakta som en radikalkonservativ. Jag fick upp ögonen för denna text i Julia Caesars krönika i Snaphanen 5/9 2010 efter vilken jag citerar det hela. Det är ur boken ”Svensk strävan”, 1941. Detta var en gång allmänborgerliga synpunkter men tack vare dagens Orwell-regim är det extremism. Nåväl, vad Moberg säger är rungande sant. Bland annat gillar jag detta han säger i början, att Sverige även är de dödas land, det tillhör även dem som en gång levat här. ”De döda verkar och återverkar på livsskeendet” som Herakleitos sa.

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen.

Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.

Denna trygga, fasta känsla, rotad i landskapet, är något att bygga vidare på. Den är beständigare än stadsmänniskornas flyktiga direktiv och planer, varaktigare än lobotimisternas påbud, mer fruktbar än bolagsstyrelsernas diagram och kurvor.

Vad Moberg målar upp är något positivt. Den officiella politiken i dagens Sverige däremot, den ideologi som går ut på motarbetande av allt traditionellt svenskt, är som alla förstår negativ, den drivs av indignation och hat. Därför kommer den aldrig att lyckas.

Relaterat på Svenssongalaxen
Yxan i dörren
Reinfeldts handfallenhet
Front mot självhatet

(Bild: E4:an vid Täfteå norr om Örnsköldsvik)

Härmed ett potpurri på åsikter. Förhoppningsvis har de något att säga er, förhoppningsvis är de lagom aktuella och lagom tidlösa.

1. ”Sprickorna i muren”

Ett fenomen vi ser i dagens Sverige kan kallas ”sprickorna i muren”. Det är när företrädare för den officiella linjen börjar ifrågasätta PK och tala förnuftigt. Ett av de första högdjuren som ställde sig frågande till att man inte fick kritisera invandring var Harry Schein. En tid före det han dog var han på radio där han bland annat ifrågasatte att många äldre MENA-invandrare inte kan svenska. I studion satt några yngre PK-fanatiker som beklagade att den fine Harry Schein nu blivit reaktionär, genom sina nya åsikter ökar han diskrimineringen. (På vilket Schein utbrast. ”Diskriminering! Jag har slagits mot diskrimineringen innan du ens var född, innan du ens var påtänkt!”)

Fler högdjur som mer eller mindre övergivit PK, som iaf börjat kritisera invandring, flathet mot kriminella invandrare osv, är Marcus Birro, Janne Josefsson, Leif G W Persson, Ulf Nilson. De är förhållandevis få men de är viktiga. Det är exempel på sprickor i muren som inte går att laga.

2. Man har sett det förr

Jag har sagt det förr och säger det igen: på 70-talet gullade man med kriminella (oavsett etnicitet): ”Kriminella reagerar friskt på ett sjukt samhälle, de kan ha haft svår barndom, det är samhällets fel att de begår brott.” Den visan upphörde med tiden och man började se kriminella för vad de var, nämligen kriminella. Idag gullas det med invandrade kriminella: för dessa hittas tusen ursäkter för deras beteende. Ska liberalerna aldrig lära sig??? Människan är ansvarig för sina handlingar. Punkt.

3. Mångkultur = nonkultur

”Antifascism”, en etikett för dagens radikalvänster, är en svaghetens ideologi. Den är emot något, har för länge sedan förlorat sina positiva mål. Detsamma gäller ”mångkultur”: i sin kärna är detta ett nihilistiskt projekt som vill utrota all traditionell kultur och ersätta den med statlig godkänd terapikultur, harmlösa projekt lämpliga att stödja med x antal miljoner. Det är en NONKULTUR – en icke-kultur. Alltså en hatisk agenda inställd på att motarbeta all sann trygghet, tradition och tro. På samma sätt är dagens svenska politik en antipolitik, ett ”sjuklöverns” oligopol förenat i sitt hat mot SD. Man kan kalla det reductio ad sverigedemokratum: vad som helst går för sig utom de frågor som SD driver. (Se här t ex på Afghanistan där S och MP plötsligt gillade detta imperialistprojekt när SD visade sig propagera för urdragning.)

4. Mentalitetsförändring

SD.s inträde i riksdagen börjar bära frukt, bland annat mentalitetsmässigt. Dess inträde på den politiska scenen jämte det metapolitiska arbete som görs av bloggar ger effekt, sakta men säkert. Om jag får spå framtiden, ta pulsen på samhällsklimatet, tror jag det i framöver blir svårt att hata allting svenskt, utan undantag, lika svårt som det blir att älska allt som har med invandrare och främmande kulturer att göra. Vi börjar helt enkelt sansa oss i det här landet, normalisera samhällsdebatten. Att vi på det politiska planet ligger lite efter – vi saknar ett ”sättande ner foten mot multikulti” à la Merkel-Kjersgaard-Cameron, men ni kan tro att Reinfeldt försöker manövrera sig för att skärpa tonen mot lealös invandringspolitik. Mannen är ju en strateg av första rangen, en taktiker som ser vad som är gångbart. ”Nu prövar vi det här” var till exempel hans utsaga om M:s införande av klassisk S-politik, och en motsvarande sväng åt höger för skärpning av flyktingpolitik, ett upphörande av smutskastning av svenskhet osv vore fullt möjlig. Även om statsministern själv gått i täten: ”Ursvenskt är bara barbariet.”

Ta dig ur det om du kan Reinfeldt. Eller lämna över partiledarskapet till en mer oblamerad figur. Anything goes – ja, nästan. Man måste stå för det man säger.

Reinfeldts handfallenhet

(Bild: Ludvig II:s Linderhof, Bayern)

1. Ballard och vad han lär oss

Vad kan J. G. Ballard lära en traditionalistisk ande? Vad har Ballard att säga en radikalkonservativ?

Ytligt sett ingenting. ”J. G. Ballard” har blivit ett emblem för liberala nihilister när de ska visa på hur meningslös och dum vår samtid är. ”Utsatthet, alienering, urban paranoia” och andra klichéer kan staplas i Ballardessäerna. Ballard är en återkommande figur i omvärldsanalysen, åtminstone vad gäller Normaltolkning typ 1A: den liberala dvs nihilistiska.

Med det finns drag hos Ballard som visar bortom detta. Jag tänker här på Ballards illusionslöshet, hans frihet från liberala klichéer om framsteg och tolerans. Det finns en hård kärna av trovärdighet i hans böcker. Och han gick i en hård skola: han mötte som elvaåring den japanska ockupationen av Shanghai 1941 och sattes i fångläger.

I verkligheten satt han i läger med sina föräldrar. I dokumentärromanen ”Solens rike” skiljs han från dem. Dock är det han återger om fallet från trygg, borgerlig fredsvärld och övergången till ockupation och internering trovärdig. Från en tro på Imperiet och eviga framsteg till förnedring och japansk fångenskap: det är som ”a liberal mugged by reality”, det där som sägs vara defintionen på ”konservativ”.

Ballard blir inte konservativ. Men han blir en skeptiker, en som ser igenom retoriken. När kriget förödde Shanghai tyckte Ballard att staden blev verkligare, ett visst kasino sa honom mer som utbombat än som tip-top och fungerande. Denna erfarenhet gjorde att Ballard omsider kunde skildra efterkrigslandskapet med sina flygbaser, forskningsinstitut, fabriker och kliniker, sina krig och kändisar, sitt mord och hor, med originell synvinkel. Han blev en modern sagoberättare, där ”saga” ska ses i bemärkelsen ”symbolvärld” – en modern symbolvärld med satelliter, datorer, TV och flygplan, dessa eviga hieroglyfer i skyn.

Flygplanet är nämligen en ständigt närvarande referens hos Ballard. Han var ett tag aspirant i RAF och flög North-American Harvard. Nu ska man inte dyrka handlingens män oreserverat, vissa författare (som en Lovecraft) spenderar ju hela sin liv i kammaren, men att ha levat ”på gatan”, att ha ”rivit naglarna blodiga mot verklighetens mur” kan bara göra en författare gott. Ballard skar sina lärospån i RAF, i fångläger och på läkarlinjen innan han blev författare till verk som ”The Atrocity Exhibition”, ”Solens rike” och ”The Terminal Beach”.

Författare måste komma ut från sina elfenbenstorn. Man får ibland intrycket att dagens ”normalförfattare” är sådana som läst böcker som unga, studerat litteraturvetenskap på universitetet och sedan skrivit sin Feta Roman/Lysande Avhandling om någon liberal ikon och på den vägen är det, raka vägen till Fina Tidningen eller Lärostolen. Det är en miljö där alla är medelklassigt snälla mot varandra, en tillvaro renons på militär- och kriminalvärldens ”visa ingen svaghet”. Visst tenderar även dessa normaltypsförfattare att skriva om Verkligheten men då endast med vänsterliberal slagsida: det är synd om folk, militärer är dumma, krama islam osv. Vi behöver i denna bemärkelse mer illusionslösa författare, mer verklighetssinnade och med mer jävlar anamma. Mer rapporter från krigsbaser och forskningsinstitut, mindre kaffeprat och salongsnihilism. Det finns sköna drag i världen också, det farliga och obehagliga kan bringa guld i dagen, och då inte enbart som ”njuta av ångesten” och dylikt frosseri. Det ska vara ballardsk skönhet i urbana landskap och jüngerska marmorklippor om ni förstår. Vad som helst utom vänsterliberalt tuggande av generalfloskel nr 1: det är synd om dom som har det jobbigt…

Just detta generalfel har Ballard undvikit genom hela sitt författarskap. Och strategin han använde har kallats death of affect as an approach to character. I den sedvanliga prosaberättelsen så manipuleras nämligen läsaren att känna sympati med huvudpersonen. Det smetas sirap och blir, naturligt nog, kladdigt! Ballard däremot har kopplat bort dylik sentimentalitet. Han skildrar sina figurer med viss kyla men lyckas därmed, paradoxalt nog, få dem att komma oss närmare. Han manipulerar inte, han skildrar.

Av detta och andra skäl är Ballard en frisk fläkt. Han saknar viss salongspolityr och sätter oss mitt i teknolandskapet, vår verklighet – en verklighet få andra författare tycks se. De till svenska översatta ”Skändlighetsutställningen”, ”Pangbournemassakern” och ”Kvinnors godhet” tycks mig approchera bilden av Ballard som den osentimentala men drömska skildraren av motorvägar, förorter, kraschande flygplan och annat i samtidens ”bomb-saturated, media-crazed environment”.

2. ”Kvinnors godhet”

”Solens rike” var en halvdokumentär roman om Ballards liv i japanskt fångläger. ”Kvinnors godhet” återvände delvis till samma miljö, till Shanghai och kriget och allt det där, men nu skrev han helt enkelt ”jag” och inte ”Jim”. Och tonvikten i boken låg på hans efterkrigstida liv, tiden på läkarlinjen, som gift man, änkling och författare. Allt med Lunghualägret som ständigt närvarande referens.

”Kvinnors godhet” bjuder på en massa annat intressant. Ballard har till exempel en kvinnlig bekant som blivit medelklassig läkare, och han säger träffande: ”Det borgerliga livet hade slukat Peggy – sunt förnuft, tolerans och förståelse hade förstört henne helt”… Jag håller med, i så måtto att tolerans ofta kan vara lika med förtäckt nihilism. Om allt tolereras kan i slutändan inget tolereras. Man måste ha ideal, mer subtila än ”tolerans, förståelse och sunt förnuft”.

På besök i Los Angeles hyr han en bil och kör runt bland villor och butiker som sträcker sig längs oändliga vägar, som kulisser till en film som väntar på att göras. Det är hans första besök i staden, i samband med premiären på filmen ”Solens rike” 1987, och om sin exkursion säger han: ”Jag älskade varje centimeter av det och kände mig omedelbart hemma.” Känslan att hamna i trans när man släntrar i halvt öde urbana miljöer, jo vi har alla varit där…

En smula kontemplativ ro bjuder han oss även på, för första gången någonsin, när han berättar om skrivandet fram på 70-80-talet: ”Jag kunde lämna skrivmaskinen och ägna en timme åt att se på när en spindel spann sina nät.” Det var promenader längs Themsen i Sheppertons ljuva natur, där han upptäckte ”mysteriet och skönheten hos ett löv, trädens vänlighet, ljusets visdom”.

Detta är inga sedvanliga ”ballardianska” stämningar precis, men det är skönt att se hur han utvecklas. Bort från skadeglädje och undergångsromantik till att hylla livet och de enkla tingen.

Han hyste dock förakt för gamla sextiotalister som hankade sig fram på landsortsuniversitet, gav ut böcker om ockultism och alternativa livsstilar. Och där har vi den gamle bekante Ballard: en enögd positivist, en sinnesslö materialist utan blick för det diskreta i tillvaron. Vänsterism åsido; detta att bedriva egen verksamhet med bokförlag och jordbrukskollektiv, renons på etatism och byråkratism, kort sagt ”gräv där du står”-aktiviteter är vad som behövs idag också för radikalhögern.

På 50-talet läste Ballard medicin i Cambridge, och föraktet för denna lärdomsstad är mer fruktbart: han säger att den blott var ett cykelställ framför en gotisk kuliss… Det låter som Uppsala: mycket snack om traditioner och historia men i vardagen bara rusch och pysch och snabb genomströmning. Ett sannare Cambridge fann han vid den amerikanska flygbasen med sina betongbanor och landningsljus, bland instituten och i den moderna arkitekturen – och återigen märker man detsamma i Uppsala, det har ju sitt F 16 och det linjära, kilometerlånga komplexet Ackis-Fysikum-Ekonomikum och så Boländerna förstås, ett industriområde som väntar på sin mytolog. Det gotiska centrum ska inte förnekas men Uppsala är så mycket mer än vad som syns på vykorten.

Ballard redogör ingående för sin tid vid RAF, efter medschool men före skribentkarriären. Han hann som sagt inte längre än till att flyga Harvard-plan, enmotoriga bjässar som fanns i Sverige som Sk 16, men det gav honom förvisso känslan för detta att vara pilot. Mången senare story bygger på detta, som ”Low-flying Aircraft”, ”Myths of the Near Future”, ”Drömbolaget” och ”My Dream of Flying to Wake Island”. Han gick in vid RAF för att få uppleva tredje världskriget från ringside sa han, han ville flyga Vulcan-bombaren med ”bitar av solen” i lastrummet…

Hade han varit lite äldre hade han säkert varit RAF-pilot i slaget om Storbritannien säger han, ej med salongsheroiskt darr på stämman utan med äkta patos. Det känns autentiskt. Han kämpar länge med att finna ett narrativ för kriget, ett lämpligt sätt att berätta om andra världskriget och bomben och allt. Men när han pratar med krigsveteraner får han sig bara klichéer till livs, dessa tenderar ju att använda eufemismer och kåsera och ha sig: ”Å sen garnera fienden skogsbrynet me’ granater, å vi måste lägga benen på ryggen serru”…

Han måste nå fram till ett nytt språk, ett eget språk. Och detta ser vi dels i ”The Terminal Beach” från 1964, om en viss Traven på atombombsön som blir ett psykologiskt landskap, en projicering av hans psyke, och dels i ”Solens rike” som efter 40 år sammanfattar hans egna krigsupplevelser. På ytan är detta en av många berättelser om fångar hos japanerna (q v ”Kejsarens gäster”, ”Fem vilda höns”, ”Bron över floden Kwai”, ”Merry Christmas Mr. Lawrence”), men därutöver fångas här landskapet i odödliga hieroglyfer.

En gripande syntes över Ballards krigsfixering, hans ”Lunghua-blick” och hatkärlek till B-29:or, Vietnam och allt, får man på slutet av ”Kvinnors godhet” när ett Spitfirevrak från andra världskriget upptäcks och han är med om att gräva fram det. Liket av piloten finns kvar, och en regelrätt begravning hålls; deltager gör bland annat en koreansk pilot som i Ballards ögon får spela rollen av japan. Det hela andas försoning – försoning med fiender, försoning med gamla demoner, försoning med ens förflutna.

3. Coda

Jag har skrivit en del om Ballard på andra håll, så det enklaste vore väl om jag avslutade denna text med länkar till detta.

En bok som är ganska realistisk och vardagsaktig är ”Super Cannes”, om en gated community på Rivieran som spårar ur. Ballards analys är inte glasklar men romanen är rätt roande, en interiör från en övre medelklass-bubbla, en symbol för PK-lägret utan att PK-kortet spelas ut om ni förstår.

Om ”Solens rike” och ”The Atrocity Exhibition” har jag redan talat. En tämligen bra novellsamling är ”War Fever”. En lite längre essä på Vetsaga tar upp memoarerna, ”Miracles Of Life”.

Det tycks lugna ner sig en aning i Egypten. DN talar om försök att göra denna dag, söndagen den 6/2, ”till ett slags normalitetens dag. Banker och affärer ska öppna, och tågen ska börja rulla igen. — Muslimska brödraskapet ska på söndagsförmiddagen hålla samtal med vicepresident Omar Suleiman.” Det är inte så underligt, detta följer revoltdynamikens ebb och flod. Man når alltid en kulminationspunkt i ett slag, sedan följer reträtt och omgruppering.

Det är omgruppering och förhandling, det är väntan på något politiskt genombrott. Hittills har vi dock sett gatustrider och upplopp, det har varit rök och damm och vacklande regim. Nog är det något i görningen här, det behöver man inte vara Einstein för att se.

Mellanöstern är i stöpsleven, regionen rör på sig. Hela efterkrigstiden har Mellanöstern rörts av krig och upplopp och detta är bara ett i mängden. För analys av skeendet så får man inte stirra sig blind på europeiska uppror och ha dem som mall. Man måste förstå att Främre orienten är annorlunda, att där härskar andra strukturer. Man måste se till historien och då gärna långt tillbaka, före Kristi födelse. Man måste se till en viss Kyros.

Jag kommer här att tänka på John F. Kennedy. Denne hade en försvarsstabschef som hette Maxwell Taylor. Tillfrågad om hur, säg, en kris i Mellanöstern skulle lösas, så vore det typiska Maxwell Taylor-svaret: ”Vad skulle Kyros ha gjort?” Det var denne krigshjältes form av utblick, hans historiska djupseende.

Så i dagens mellanösternkris, med uppror i Egypten och Tunisien och annat, så ställer även jag mig frågan: Hur skulle Kyros ha gjort? Vad betyder krisen för hela regionen, vad betyder dessa ”lokala oroligheter” för den geopolitiska nisch vi kallar Mellanöstern, Främre Orienten, den region som genom historien varit plats för imperier som det assyriska, det persiska under Kyros, Alexanders rike och sassanidriket, som Kalifatet och det ottomanska riket?

Vad skulle Kyros ha gjort? Vad gjorde Kyros kanske man först borde fråga sig? Jo, han skapade ett storrike av hela Mellanöstern med Mesopotamien, Levanten, Mindre Asien, Egypten och Medien-Persien. Detta var vad Kyros gjorde. Han skapade ett imperium. Inget konstigt i det. Vid samma tid fanns det ett storrike i Kina och strax kom ett liknande i Indien, Ashokas välde. Och i väst fick vi framför allt Romarriket.

Det är detta perspektiv man måste ha på Mellanöstern, både för dagens kris och för kommande, för historia och nutid. Man måste se de imperiala traditionerna, se kontinuiteten från Perserriket över Alexander och följande välden, över Kalifatet och Ottomanska riket. Man får inte närsynt fråga sig: ”Vad ska hända med Egypten, vad ska hända med Tunisien, Israel, Libanon…?” Man ska fråga sig: kommer ett nytt storrike att skapas i regionen? Mitt svar på den frågan är: sannolikt ja. Varför? För det har funnits storriken där förr.

Vi har idag inga problem med att ha ett enat Kina, ett enat Indien. Moderna storriken. Även vårt EU är ett sådant liksom USA. Varför då denna ängslan kring Mellanöstern? Kanske är det Israels roll som spökar. Som israel skulle jag i och för sig rädas imperiala tendenser i regionen. Och att hoppas på en ny Kyros, en ädel kejsare så som han hyllas i Bibeln, en judarnas räddare från babylonsk fångenskap, är kanske att hoppas på för mycket. Men osannolikt är det inte. Detta arabiska-muslimska tal om att ”utplåna Israel” ser jag som uttryck för nihilism, men över religionsgränserna finns faktiskt en broderfolkskänsla i regionen. Detta förstår inte vi européer. Vi stirrar oss blinda på holocaust-retorik och tror ett nytt Tredje Rike kommer bara för att Isralefientlighet förekommer bland muslimerna. Här bör man dock se till symbolhändelser, som den israeliske och egyptiske general som gick arm i arm efter undertecknandet av stilleståndsavtalet efter Yom Kippur-kriget. Det är främreorientalisk broderkänsla, något som lovar gott för framtiden. Innan en eventuell rosig framtid får vi dock räkna med att det kommer att flyga gnistor.

Mellanöstern revolterar, skuddar av sig moderna regimer och inför muslimsk populism à la Iran. Detta är inget jag personligen önskar, det bara är så här, detta är det sannolika scenariot. Den iranska revolutionen 1979 förändrade allt, ritade om den politiska kartan. Liberala drömmar om 1989-1848-1990 är i detta sammanhang löjliga, lika löjliga som att likna Irak 2.0 vid befriandet av Frankrike 1944.

Mellanöstern revolterar och islamiserar sig. En i DN återgiven analys ur Washington Post säger att en revolt à la Iran 1979 är osannolik för dagens Egypten. Varför? Jo, för det finns ingen Ayatollah Khomeini som väntar i kulisen här… Detta är en närsynt analys, lika fel som att spå en fredlig utveckling baserad på utvecklingen i Indonesien post-Suharto på 1990-talet som sagda artikel också gör. Saken är den att Egypten ligger i Mellanöstern och där ritade Iranrevolutionen om den politiska kartan. Islamismen är i Egypten 2011 en kraft att räkna med vare sig man vill eller inte.

Mellanöstern islamiserar sig. Vad det innebär för Europa och väst kan vi lämna därhän i detta inlägg. Mellanöstern kommer iaf att reda sig själv framöver. USA har ingen roll att spela där. De har redan överansträngt sig i Irak och Afghanistan. USA kommer att gå samma väg som Alexander och romare, som ingendera kunde sätta sin prägel på regionen: den förre assimilierades till oriental, de senare härskade över Mesopotamien 117-119 och drog sedan hem igen.

Mellanöstern är en svårfångad storhet i västvärldens geopolitiska kalkyler, så under antiken och så idag. Under antiken var dock regionen rätt svag. Idag skuddar den stoftet av sig och reser sig. Det får man erkänna även om det vore bekvämare med en ”västerlandisering” av Mellanöstern med liberalism, kapitalism och nihilism. USA kommer att tvingas till reträtt, vi går mot ett nytt kalifat och Kyros’ ande kommer att vila över det hela.

Kyros eller kanske Den tolfte imamen. Nostradamus spår till exempel att en laggivare ska komma på en vit häst: ”He will elevate the humble, will vex the rebellious, / no rival will be born on earth.” Sådant kan du, liberale optimist, småle åt. Kom bara inte till mig och lipa när denne laggivare uppenbarar sig på sin vita häst. Den tolfte imamen, hinduernas Kalki, Kristi återkomst: du vet vad jag talar om.

Oppositionsrörelsen kommer att ena Mellanöstern till ett storrike. Så sluta dröm om fredlig omdaning av Mellanöstern till ett plast-Europa; de kommande åren blir inte långtråkiga, det kan jag försäkra. Vi är på väg ut i Terra Incognita och där överlever endast den som har tillgång till dolda, andliga reserver. Quelle aventure!

SvD