Rent Principiellt

Det finns ett Atterbom-hatar-sällskap. Det förstår jag inte alls. Även om det är på skämt, vad vinner man på att odla hat, förtal och hån?

Atterbom har inte haft det lätt med sitt eftermäle. Man visar istället på Stagnelius som den komplette romantiske poeten, en inspirerad outsider som dog fattig och okänd. Atterbom däremot gick en akademisk väg och blev en samhällets stöttepelare.

Atterbom har dock levt vidare parallellt med Stagnelius. Båda kan läsas än idag. Stagnelius är nog aningen mer schvungfull och levande men Atterboms poesi är även den värd sitt salt. Atterbom var en akademisk diktare, en lärd poet à la Stiernhielm, John Milton och T. S. Eliot. Atterbom kunde sin Schelling och Plotinos; han förstod vad detta med ”konstnären som tolkare av en högre verklighet” vill säga. Läs bland annat Albert Nilssons ”Svensk romantik” för en hederlig uppskattning av Atterboms verk.

Atterbom har sin charm, sin stela charm kanske man kan säga. Det är som att läsa Jünger: det hela är en aning förbehållsamt, det är kontroll på passionerna, men substansen finns där. Atterbom kunde dock till skillnad från Jünger skriva poem så denne vår svensk var mer än en glorifierad annalist, mer än den förkättrade karriärist och pekoralist dagens kritiker vill ha honom till. ”Lycksalighetens ö” sattes för övrigt upp av Norrlandsoperan 2002 så helt död för scenen är han inte heller. Nej, denne fantasydiktare har även något att säga samtiden.

Dessutom var Atterbom en pionjär inom svensk litteraturhistoria. Hans ”Siare och skalder” skildrade svensk diktning från begynnelsen till modern tid. Bellman, Swedenborg, Almquist och Stagnelius var några av de författare han skärskådade. Atterbom blev därmed andlig fader till Henrick Schück, Fredrik Böök, Sven Stolpe, Lars Gustafsson, Göran Hägg och alla andra som systematiskt studerat svensk litteratur och dragit lärdomar ur den.

- – -

Ska jag citera något av Atterbom? Det ska jag nog. Det ger relief åt resonemanget. Jag väljer en passage ur ”Minnes-runor”, en självbiografisk, orimmad femtaktig jambisk dikt (= blankvers), ett utmärkt sätt att skriva memoarer utan att bli långrandig. Man koncetrerar sig poetiskt men kan ändå berätta och ge stämningar, som dessa:

Sin dag förlevde då den glade gossen
bland krönikor och visor, av hans fader
otröttligt till hans gamman sammanbragta;
av ålderstigna män och kloka gummor
emellanåt förnam han äventyr;
på läpparne av mången bygdens tärna
då ljödo ymnigt kvar de forndags-kväden,
i vilka Dikten är en adlig mö,
som from och stolt sin jungfrukrona bär.
Gick slåtterns lia över ängen, hurtigt
av krigsmän fördes hon; och de förtäljde
om Finlands örlig, om de vilda ryssar,
om Jernfeltz, om den milde Gustavs segrar,
och hur av ”svenska herrars” fega svek
ur all sin våda kejsarinnan frälstes.
Allt bidrog till hans underbara värld;
son av en karolin berättade
själv sockenskräddarn om den tolvte Karl
och vågade sitt huvud på att Görtz
oskyldig mistat sitt för bödelsyxan.

Det ”svenska herrars fega svek” som omtalas är Anjalaförbundet i 1788 års krig. Jernfeldtz var chef för Östergötlands livgrenadjärer, ”fruktad och omtyckt av sina soldater” (Gustafsson).
Kanske ska jag ge lite exempel på mer lyriska tongångar. Bekanta är raderna ur ”Lycksalighetens ö”: ”Upp genom luften, bort över haven, / hän över jorden, i stormande färd! / Morgonens drottning, med rosiga staven, / vinkar oss ut i sin vaknande värld.” Jag tycker detta är fulländat: det är optimalt. En svärmisk längtan kan inte beskrivas bättre.

Atterbom målade med ”Lycksalighetens ö” en saga, en fantasyskapelse som kan verka lite konstgjord men jag tycker ändå helheten övertygar. Det är ungefär som Tolkien: han var i själ och hjärta en småborgerlig professor som gillade att pula med texter, men när skapandets trans bemäktigade sig honom så blev det stor dikt. Som trilogin om Härskarringen. Detsamma gäller Atterbom; ”the smell of the lamp” kan märkas i hans dikter men när han som här diktar om den Svanvit som övergivits av Astolf så har det hela en pre-rafaelitisk pregnans som tjusar än idag:

Stilla, o stilla!
Somna från storm och snö!
Ensliga lilla,
nu är tid att dö!
Kallt är kring dal och sjö;
stilla, o stilla!

Stunderna ila,
snart du den sista ser;
vila, o vila!
Vissna, som andra fler! -
Hjärta! vad vill du mer?
Vila, o vila!

Skuggan låt gömma
allt, vad du njöt och led;
glömma, o glömma -
sådan är solens sed!
Lär dig, i nattens fred,
glömma, o glömma!

Domna blott, domna!
Snön är din bästa vän;
gott är att somna;
vår kommer ej igen.
Hjärta! vi slår du än?
Domna blott, domna!

Tystna då, tystna,
töm i en suck din själ!
Upphör att lyssna;
livet dig bjöd farväl:
”Arma, god natt, sov väl!”
Tystna då, tystna!

- – -

När Per Daniel Amadeus Atterbom var 29 år gammal utsågs han till kronprinsens lärare i tyska språket och litteraturen. Denne Oscar blev sedermera Oscar I. För Atterbom betydde lärartjänsten ett genombrott; han blev accepterad, han blev godkänd som elitmänniska. 1821 blev han docent i historia, tre år senare adjunkt i filosofi och efter ytterligare fyra år professor i samma vetenskap. 1835 utbytte han denna professur till en i estetik och modern litteratur; det var inte så noga på den tiden, var man bildad kunde man bli professor i både det ena och andra.

Atterbom invaldes i Akademin 1839. Han avled den 25 juli 1855. Föddes gjorde han den 19 januari 1790 i Åsbo socken, Östergötland. Han gillade sagor och språk; tyska lärde han sig tidigt. Snorre Sturlason hörde till lektyren. Senare blev det gustavianska skalder och Schellings idealistiska filosofi. Det kunde behövas i ett kulturliv ännu präglat av snusförnuft och materialism.

Atterboms Uppsaladagar kan sammanfattas i orden folksaga, äventyr, melodiska versformer, tysk nyromantik. Det sistnämnda var en reaktion på den franska stelheten som dittills gällt som poetiskt ideal. Det var kanske en storm i ett vattenglas men viktig ändå: det var fransk klassicism mot romantik, regelbundenhet mot friform, rationalism mot intuition. Atterbom gillade dessa litterära fejder där han alltså förfäktade romantik och dans. Dock blev han sjuk efter ett tag i Uppsalas kvalmiga luft, men genom bidrag från vänner fick han möjlighet att resa till Tyskland och Italien 1817. I det förra landet mötte han författare och filosofer han brevväxlat med och i det senare mötte han målare och mecenater. Det drömska soldiset vilade över konsten.

Vid hemkomsten tog han sin examen. Resan hade gjort susen för inspirationen. Sedan blev han Oscars lärare; vägen till att bli en elitfigur stod öppen.

Relaterat
Tegnérs ”Svea”
Carl Snoilsky

Thomas Cole: ”The Voyage of Life: Youth”, 1842

Vilhelm Moberg skrev en gång en essä betitlad ”Svensk strävan”. Här återger jag denna text jämte mina kommentarer. Mobergs ord är både aktuella och kontroversiella för svensk debatt år 2011.

Vi känner alla Vilhelm Moberg som en radikal liberal, som lite vänster. Han var i alla fall emot kungadömet och ville ha republik. Men förutom det kan han likaväl kallas ”högerliberal” eller ”traditionalist”. Han var en folklig högerman, en populist i ordets bättre bemärkelse. Han kunde sin historia, vurmade för det förflutna – och då inte för samhällets högre skikt, nej, hans hjärta fanns bland bönder och soldater, torpare och hjon. Se härför romanerna ”Raskens”, ”Utvandrarna” och ”Ge oss jorden”.

”Ge oss jorden” är för sin del en hjärtevärmande skildring av traditionella marker. Den handlar om en stadsmänniskas längtan tillbaks till landet, till jordbruk och autencitet. Därmed tecknas den elementariska kraft som är BONDEN och hans förhållande till JORDEN, den närande. Vi ser här människan i relation till den jord hon lever av, närs av, skyddas av och till sist ska begravas i. Sådan var Moberg, han diktade om elementära ting. Och i essän ”Svensk strävan” ger han oss in nuce dylika väsentligheter: om blod och jord, om tradition och landskap, om Sverige och det svenska. Och han gör det på ett sätt som ännu känns relevant.

Texten skrevs 1941. Det hela påverkades av tidsandan och världsläget med hot om tysk ockupation och annat. Men texten kan inte reduceras till enbart beredskapsprosa. Den ÄR det, visst, men den är också giltig för vår tid – en tid då etniska svenskar inte sägs existera, då envar nybliven ”svensk” anses kunna definiera Sverige, då tiden före 1945 anses helt irrelevant för oss som lever nu. Därför bör vi läsa ”Svensk strävan” även år 2011. Essän ifråga är unik, ingen annan svensk författare hade sådan intuitiv känsla för vad ett folk och ett land är. Texten är även rätt kort (sju onumrerade stycken), därför publicerar jag den här med mina kommentarer. (Vill ni läsa Mobergs text ren, utan mina inpass, gå hit.)

- – -

Moberg börjar sin text genom att påminna oss om att de döda också existerar. ”De döda verkar och medverkar i världsskeendet” sa Herakleitos och Moberg ger detta diktum en nationalistisk vinkel:

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Vi kan alltså inte ignorera de döda, våra förfäder. Vi är som Moberg antyder skyldiga att ta hänsyn även till dem. Och, kan tilläggas, vi måste ta hänsyn även till kommande generationer. Som jag skrev här: ”Dåtid, nutid och framtid 
innefattas alla i begreppet
Sverige, i dess döda, dess 
levande och dess ännu ofödda. 
”Sverige” är inte bara vi som 
lever nu, det är även våra fäder
och barn, våra förfäder och
 barnbarn.”

I det följande stycket ser Moberg att börja med pragmatiskt på detta med rätten till ett territorium. Men sedan konstaterar han att Sverige ÄR vårt (= de etniska svenskarnas) eftersom vi brukat det, odlat det och utvecklat det i tusentals år. Vi har som antytt förtjänat detta land:

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

I nästa stycke preciserar Moberg detta hur Sverige är vårt – och det är genom svensk strävan. Vi har byggt landet, därför (kan man säga) har vi också större rätt till det än vad nyinflyttade människor har. Det liberala medborgarskapsbegreppet ser nog bra ut på papperet men att ge en nyanländ samma rätt till ett visst land som den vars förfäder bott där i tusen år, det är stötande för det allmänna rättsmedvetandet. – Moberg:

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.

Sedan följer sluttampen där Moberg så att säga exemplifierar den svenska strävan texten handlar om. Stilen är som sig bör jordnära och konkret, ändå höjer sig denna rundmålning av småfolkens traditionella Sverige till odödlig prosapoesi. Moberg skildrar det bondesamhälle som var en verklighet rätt långt in på 1900-talet. Mobergs prosa har must och kraft, det är kort sagt blod och jord som pulserar här:

Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter – andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.

- – -

Där slutar ”Svensk strävan” och jag har inte mycket att tillägga. Detta är ord och inga visor, detta är svensk historia i ett nötskal. Detta är ett paradexempel vad en essä ska vara: ett FÖRSÖK (fr. essai) i korsningen mellan sakprosa och skönlitteratur. Moberg förtjänar verkligen sin ställning som stor svensk författare. Nu kan jag i och för sig vara utan hans liberalpopulism och annat men samtidigt var han en sann skildrare av enkelt folks förhållande till jorden, han formulerade vad många intuitivt kände och känner. Vad man som modern människa känner inför åsynen av gamla gårdar, milsvida skogar och grå lador, det har Moberg satt på pränt. Han går dit få andra vågar gå: han vågar använda ordet ”blod”.

Blodet spelar roll, etnicitet är viktigt. Och än 2011 måste vi påminnas om kraften från jorden, den svenska jord som format oss. Döda bönder, soldater, torpare och hjon är våra förfäder och vi har en skyldighet att förvalta landet, det land de gav oss i arv. Vi måste erkänna hur de döda verkar och medverkar i det svenska skeendet. Vi kan inte okritiskt importera en ersatzbefolkning och tro att något gott kommer ur det. Vi kan inte utradera begreppet ”Sverige” och tro oss upplysta därmed. Vi kan inte förneka oss själva som svenskar.

Relaterat
Sverige från hedenhös till idag
Svenska bilder

Johan Krouthén, ”Sommarlandskap med betande boskap”, 1901

När man ska hylla sitt eget land får man akta sig för slentrianmässig chauvinism, ”slå sig för bröstet” osv. Man får undvika hemmablindhet. Med det i bakhuvudet presenterar jag här detta inlägg om svenska honnörsord, om typiska egenskaper för svensken sådan som jag ser honom.

I denna översikt över svenska honnörsord tänkte jag börja med tre skenbara paradoxer. Jag vill peka på hur vissa av de svenska honnörsorden tycks strida mot varandra. Men det är inga oförenliga konflikter, det ägnar bara att ge djup åt min framställning. Således har jag funnit dessa tre par av skenbara motsatser: svensken är både fridsam OCH stridbar, chosefri OCH stilmedveten, lågmäld OCH storslagen.

Vad betyder då detta, konkret? Vi tar dem i tur och ordning.

. Fridsam men stridbar. Idag talas det om svensken som konfliktlösare och fredsstiftare, samarbetsförmågan står ofta skriven på dagens banér, men när svensken drivs för långt blir han en tiger… I den uppseglande etniska konflikten sa nyss en viss Johannes Brahe att svensken ibland kan förefalla som en strykrädd typ som går undan när det blir bråk, bråk där han hotas att bli kallad RASIST, men det är inte hela bilden. För svensken, sa Brahe, ruvar på oförrätter som en dresserad hund som drivits för långt med ständiga slag på nosen. Furor germanicus bubblar under ytan. Och vad gäller väpnad strid så kan svenska män ännu strida, se Orvar Nilsson som en av många 1900-talsikoner på detta område.

. Chosefri men stilmedveten. Vi svenskar har en historia som konstnärer och konsthantverkare allt sedan Skogtapeten och hällristningarna. Svensken i gemen vill inte ha prål och pynt, han är blygsam till det yttre, men han vill ändå ha stil och hyfs vare sig det gäller personlig klädsel eller heminredning. Visst råder rätt mycken kitsch i dagens heminredning men nog yttrar sådant som den gustavianska stilen och Carl Larssons ”Ett hem” en immanent svensk stilkänsla.

. Lågmäld men storslagen. Till vardags går svensken fram med låg profil men vi har även vår historia som stormakt, detta påverkar oss. Jag menar, visst kan varje smånation yvas över idrottsframgångar, men deras eufori har överraskningens ande över sig, ”tänk, är vi så bra?” Svensken däremot VET att han är bäst och får det bekräftat när Sverige vunnit ishockey-VM eller femmilen på skidor. Vi känner en mild glädje när ordningen är återställd.

- – -

I det följande har jag inga fler paradoxer att uppvisa. Jag vill bara lyfta fram några fler honnörsord för svenskt kynne och svenskt väsen.

För näringslivet, om vi nu ska nämna det, har vi ord som driftig, flitig, händig: detta är svenska ideal i min bok. De har gett oss hantverksfliten och de har gett oss uppfinningar och industrier som ASEA, Volvo, Saab, Nohab, Bahco, Ericsson. Håkan Lans med sina färggrafiks- och GPS-patent, AXE-växelns skapare (som jag nu glömt namnet på), Drakens konstruktör Erik Bratt: detta kallar jag svensk drifitghet.

Vi går till den andliga sfären. Eftertänksam kan svensken vara; detta är huvudegenskapen för svensken som kvietist. Swedenborg och kyrkmän som Franzén, Olaus Petri, Wallin och varför inte Martin Lönnebo för att ta ett 1900-talsnamn, dessa var eftertänksamma på ett esoteriskt plan. Lönnebos insats kan jag inte direkt peka på, ”se här vad han gjort”, men i sin framtoning var han urtypen för en präst och biskop, en andlig, en from man. Lönnebo var eftertanken personifierad.

Ännu ett svenskt honnörsord kunde vara NATURVÄN. Germanska folk har en större kärlek till naturen än mena-folk, sydeuropéer och afrikaner. Var uppstod till exempel miljörörelsen först? Jo i Tyskland och Sverige.

”Ordningssam, plikttrogen, tålmodig” – detta är de ideal som byggt Sverige. Vi är ett well-ordered society som John Rawls skulle säga. Det är ingen slump att vi (tills nu) bott i lagstyrda städer med välbyggda hus medan afrikaner bor i städer av plåtskjul med varningsskyltar för ”Hijacking Hotspot”…

Relaterat
Karl XIV Johan var den förste Bernadotten
En kung som avsattes
Gustav III
Att definiera Sverige
Den stolta svenska historien

Prins Eugen, ”Molnet”

Vi ser här Carl Milles staty ”Folkungabrunnen” i Linköping. Den är inspirerad av Verner von Heidenstams roman ”Folke Filbyter”, som handlar om Folkungaättens mytiske stamfader. Denne levde just i Östergötland där Linköping ligger. Mer i detalj så föreställer statyn hur den gamle Folke är ute och rider runt på jakt efter sin förlorade sonson. Mer om detta och hela Heidenstams roman nedan. Den är en bred skildring från vikingatiden, dock har den hamnat lite i skymundan av liknande verk som ”Röde Orm” och ”Fritiofs saga”. Kanske har det med titeln att göra; ”Folke Filbyter” låter kanske lite udda för den genomsnittlige läsaren.

Han heter Folke Filbyter. Han är en grov, osnygg uppenbarelse, en nordisk bitvarg. Han är en bonde som blivit rik på plundring i öster. Återkommen från ett vikingatåg tar han upp ett nybygge i en skog i Östergötland. Han tar sig en lappflicka till maka och med henne får han tre söner, Ingemund, Hallsten och Ingevald.

Folke blir en bondekonung där på sitt Folketuna, en präktig gård med åker och äng, husdjur och uthus. Men Folke själv är inte så presentabel, han bryr sig föga om manér och puts. Till och med i tidigmedeltida termer är han en ful storbonde. Men han är en bra bild av germansk sturighet, av nordisk egenrådighet. Det är, som Levertin sa om boken, ”egenherre-känslan, den oböjliga, nackstyfva husbondekänslan. – - – [Folke äger] en sällsam, ursprunglig storhet, den nordiska jordandens sträfva och egensinniga lifskraft. [Folke Filbyter] motsvarar… vad geologerna kalla urberget, och något av skrovlig gråsten tycks också vara över hans orörliga, trumpet rynkade bondedrag i allt det ljusa linhåret.”

Så långt Levertin. Heidenstam tecknar för sin del sin hjälte som en frejdad jordens man. Här visas på det bondska, en överraskande bondskhet må man säga. Germanska hövdingar överlät enligt Tacitus allt arbete på jorden åt trälar och förmän, själva sysslade de med vapen och hästar. Men inte Folke:

Storplogen höll han i en sådan heder, att ingen träl någonsin fick sätta den i jorden eller hålla om styret. Han mjölkade själv sina kor och ryktade sina oxar och hästar, och han förde med sig en lukt av herde, då han kom tillbaka i salen.

Folkes två äldsta söner drar ut i viking vad det lider. De blir livgardister hos den bysantinske kejsaren, väringar i Miklagård. Den tredje är en mer blid typ och blir ett slags hemmason. Folke ger sig på att skaffa en brud åt denne. Stegen styr honom till grannen Ulf Ulfsson som är lite mer etablerad, en överklassare i dåtidens bondesamhälle. Han har gård i ett öppnare landskap, han är en fornnordisk storman; vi får här en bild av en idealisk fornsvensk gård, vi möter en odalman av ädelt slag. Heidenstam har troligen inspirerats av de isländska sagornas storbonde; denne har här transformerats och överflyttats till svensk bondebygd, till skogsdungar och susande rågåkrar med tillhörande trälar och ätteläggar, kvinnor och barn, hundar och ungar.

Ulf Ulfssons dotter heter Holmdis. Hon avböjer dock frieriet; svenska kvinnor hade sådan frihet, det var sällan tvångsgiften. Hon ser ner litegrann på dessa skogsbönder, Folke och hans velige son. Men Ingevald ger inte tappt utan rövar en natt bort sin Holmdis, tar henne till Folketuna och gör henne till sin maka. Under försöken att vinna hennes kärlek utvecklas han, den romanaktiga psykologin firar triumfer:

Världsträdets eviga brusande, som endast hörs av grubblare och förälskade, flög genom hans tankar och lyfte dem i höjden som örnar och dufvor.

Holmdis föder vad det lider en son och dör. Sedan bränns hon på bål; flammorna stiger mot natthimlen.

- – -

Nu kommer ett, vad mig beträffar, aber i boken. Det är skildringen av kristendomen som är tendensiös. Djäknar och präster skildras som svekfulla. Allt re kristendomen blir förutsägbart i denna roman. Inte för att asatron för den skull förespråkas; Folke själv kunde ibland ”av hjärtans lust häda både Tor och Frej och Oden och Kristus». Heidenstams hjärta tycks ligga i naturdyrkan och animism och varför inte; dvärgfolkets riter och syner skildras här med värme. Det är prassel i gräset och viskningar i buskarna, dimmornas lek i sommarnatten och dunkla ord i källor och stenkummel.

Kristendomen: Ingevald, sörjande sin Holmdis, vänder sig nu till denna ”de sorgbundnas och betrycktas religion”. Innan han dör lämnar han sin lille son till vandrarmunken Jakob som tar med sig barnet. Folke blir därmed utan arvinge: selbruten och slaktgammal håller han på att deppa ihop i sitt Folketuna. Men han samlar sig till en sista kraftyttring och ger sig ut att leta efter den lille. Parallellt med detta skildras hur Folkes äldsta söner, Ingemund och Hallsten, skär sina lagrar som väringar i Miklagård.

Vi ser dem segla hem med Blot-Svens (död 1087) vikingaflotta. Detta följs av scener med kung Inges kristendom och Blot-Svens asatro, denna hedendom som temporärt tar över, utförande det sista Frejblotet i Gamla Uppsala. Folke möter sin sonson, uppfostrad av Skaramunkar och nu tjänande som jarl hos Inge den äldre (regerade 1080-84). Men nu har sonsonen endast förakt till övers för sin farfar.

Vad man fångas av i denna bok är kanske skildringen av den grubblande, irrande Folke, men allt slutar inte i moss och myr i irrfärd och nihilism. Man får se gamlingen som dras mot sin grav men man får också se framtiden, de unga. Sist ser vi nämligen hur de unga Folkesönerna uppsöker sitt tillkommande arv, Folketuna. Folke återförenas med de båda sönerna och den älskade sonsonen.

De möter sin fader men sedan skiljs de igen. Sönerna drar ut för att tjäna folk och land, bygga Sverige, det där som Dick Harrison säger aldrig har funnits före 1890.

Folkungarna rider ut mot kommande dater. Folke Filbyter ser dem sträcka ut i den soliga dagern:

Allt efter som de tre fränderna kommo ut på fältet igen, stötte de dock hårdare med sporren och fäste blicken ännu skarpare på den nästa skogsranden. Där väntade dem okända händelser och vida trakter att vinna. De redo alla tre i bredd och talade om byte och jordisk lycka.

- – -

Inalles är ”Folke Filbyter” en välbalanserad saga. Man har det bondska i Folke Filbyter (och vagabonden Gisle Härjanson), man har det heroiska i sönerna Ingemund och Hallsten. Till det kommer småfolk och samer, det är trälar och andra med sina unika credon. Även detta ges plats i boken, allt blir del i en tidigmedeltida mosaik jämte kyrkfolk, kungar och drottningar, drottar och drottnar.

Den följande boken ”Bjälboarvet” (1907) är för sin del fullt läsbar. Här möter vi Birger Jarl (regent 1248-66) och striderna mellan sönerna Birger och Magnus; den förre är musisk och kvinnokär, den senare en bister Machiavelli. En tredje del skulle ha handlat om Nyköpings gästabud men skrevs aldrig. Men i ”Svenskarna och deras hövdingar” skildras detta jämte efterföljande folkungadater, som Magnus Erikssons livssaga som var något av en tragedi. Det passar ganska bra som treklangens fullbordan.

Oavsett bredden på verket: Heidenstams bok är ganska unik, det här är medeltidsfiktion svår att gå förbi för den som vurmar för den tiden. Det är dikt, saga, skröna, det där som sitter trångt idag när allt ska vara notifierade anemiska avhandlingar, Nåja, hellre en bra avhandling än en dålig roman. Heidenstam fångade dock medeltiden förträffligt i sin prosa, inte bara här utan även i ”Heliga Birgittas pilgrimsfärd”. Detaljer åsido så hade hans scener ur medeltida liv must och färg. Han lär ha haft Troels-Lunds ”Dagligt liv i Norden på medeltiden” som källa till ett och annat.

Sist: vad betyder ordet ”Filbyter”? Jo, enligt uppgift ”fölbitare”, dvs en som kastrerar hästar med tänderna… Vare sig han praktiserade detta eller inte så gillade vikingarna öknamn som de där, typ ”Krake”, ”Slemme”, ”Benlös”, ”Ormstunga”, ”Halvdan” och så vidare. Det var inte nödvändigtvis för att dissa personerna ifråga, det kan ha varit ”omvända hedersnamn”. Tonen var rå men hjärtlig om man så säger.

Sist ska jag låta Oscar Levertin få ordet igen. I Ord och bild 15/4 1905 uttolkade han träffande vad det var Heidenstam ville säga med romanen. Det var inte bara att ge en bild av ett svunnet Sverige, inte bara att skildra märkliga figurer i Östergötland. Det handlade om vida mer än så:

Folke Filbyter, det är bondekulturens, jordbrukets äldste. Intet namn nämnes på hans föräldrar; det talas blott om hans avkomma. Själv förefaller han som en jordens egen son, en autochton Adam, som brutit bygd och röjt väg, som sått och samlat, och från vilkens gestalt av hård, sniken stamfader, med en folkklass’, en människoras’ drag snarare än en individs, en hel kedja av ättlingar stamma, krigare, jarlar, riddare och konungar. Sannerligen, den saga, som vår svenske Snorre nu mitt i vår moderna, om det förgångna så glömska tid tagit sig för att berätta, är den äldsta av alla rent svenska sagor. Folke Filbyter, det är upphofvet och begynnelsen till Sverige.

Relaterat
Heidenstam: ”Svenskarna och deras hövdingar”
Heidenstam: ”Karolinerna”

Om jag skulle bli ombedd att hålla tal idag så är detta vad jag skulle säga. Texten publiceras samtidigt på Svenssongalaxen och Gotiska Klubben.

Det är nationaldagen idag. Från norr till söder firas denna på officiellt vis. Hur då? Ja, antagligen genom att låta en i Sverige inflyttad afrikan hålla tal om hur fint Sverige är som låter främmande folk flytta in. Så lär det bli i Gällivare i år enligt Politiskt Inkorrekt. Dock ska väl personen även nämna att Sverige måste bättra sig också, man behöver ge alla invandrare fina jobb, nu, direkt!

Detta är sådant vi får oss till livs på nationaldagen: invandrare läser läxan för oss. Som lök på laxen bestås vi kurdisk folkdans och utländsk, exotisk mat.

Detta är verkligheten. De flesta svenskar bara skakar på huvudet och ler snett åt detta. Inget smäller näven i bordet och säger: detta är absurt! Detta är en förolämpning? Varför kan vi inte på Sveriges nationaldag få fira Sverige och svenskhet?

Nåväl, om ingen annan gör det så gör jag det. Jag drämmer näven i bordet och säger: det räcker nu. Idag är det vår nationaldag, den ska ägnas Sverige och svenskar…!

Det är vad jag ska tala om också. Sverige och svenskheten, vad som är typisk för den. Nyss samlade jag nyckelord till en lista för vad som är typsikt svenskt. Jag fann ord som chosefri, eftertänksam, lågmäld, naturvän, tålmodig och rakryggad. Man kan även nämna fridsam, händig och flitig. Ja min själ: händigheten och arbetssamheten är nog det bästa. Vi är ett tålmodigt, driftigt folk som byggt upp detta land från Hedenhös dagar. Våra förfäder har brutit mark och odlat upp vildmarken till kultur. Vi har fällt träd och timrat hus av dem, vi har brutit sten och murat städer av dem. Vi har skapat industrier och skapat världberömda produkter. Och nu har det kommit därhän att detta inte är värt något. Ideellt är ”Sverige” och ”svenskt” ord man inte ens får nämna. Det är så sjukt så klockorna stannar.

Man får inte hylla Sverige och omhulda svenskthet. Varför? För då uppstår RASISM, då FÅR SD VATTEN PÅ SIN KVARN. Nåväl, det politiska åsido så hyllar jag här Sverige oförblommerat. Jag är stolt över att vara svensk, glad över kunna att resa runt i mitt land och se kyrkor, byar och gårdar som mina förfäder byggt och vårdat genom århundradena. Jag är stolt att vandra i samma skogar som mina förfäder, stolt över att tala samma språk som Tegnér och Heidenstam, Sten Selander och Erik Gustaf Geijer.

Detta är Sverige. Jag är svensk, jag ber inte om ursäkt för det. Detta är Sveriges nationaldag då vi hyllar svenska traditioner, svenska dåd, svenska märkesmän- och kvinnor. EN dag om året må svenska sången ljuda, må svensken ta sig en svängom i gammal stil. Men nej, detta förvägras oss idag av plutokrater och kosmopoliter. Och det är ”våra egna” som förvägrar oss det – etniskt svenska politiker som är rädda för att om de inte gör det blir det nationalfascism eller värre…!

Så tycks de tänka. Men vi andra, vi som gillar Sverige, vi lyder inte till detta. Vi hyllar vårt land även om det har en misstänksam klang i de finare salongerna. Vi sjunger gärna Du gamla du fria, vi kan hissa en svensk flagga med kärlek. Vi tar elitens skepsis med ro – med kärlek! För vi gillar detta land, vi älskar det. DEN känslan rår ni aldrig på, ni hatiska kommunpolitiker som förstör Sveriges nationaldag med orientalisk folkdans, kebab och tal om Sveriges förmenta uselhet. Ni har gjort ert, ni kan gå nu. Man kan inte bygga en politik på hat. Men det är vad ni gör. Vi sunda svenskar däremot gillar Sverige, älskar att höra om våra förfäders bedrifter, gillar att dra med handen längs en vägg som de timrat och målat faluröd. Vi lyssnar till samma lövsus som de hörde en gång, hör samma vattenbrus som de lyssnat till, ser samma slags moln dra förbi på himlen. Vi är ETT FOLK och det kan ni inte ta ifrån oss.

Relaterat
Tegnérs ”Svea”
Att definiera Sverige
Oskorei: Vad är det svenska?

(Prins Eugen: ”Från Västergötland”)

Kvinnliga perspektiv har varit ett inslag här på RP sedan begynnelsen. Nu tänkte jag titta på hur en kvinnlig nationalism kan tänkas se ut.

1.

Om revolutioner säger man: ”När kvinnorna tar till gatan, då vet man att det är allvarligt.” När även kvinnor demonstrerar, riskerar livet i demonstrationer och gatutstrider, då är det allvar.

Detta kom jag att tänka på när jag såg denna Youtubefilm. Den visar en tysk kvinna som högljutt kritiserar en muslimsk demonstration. Hon hade fått nog, hon hade passerat gränsen för artighet. Nu sa hon vad hon tyckte: att hon skämdes över att se islamister få stå och gapa obehindrat. Och själv var hon stolt över att vara tyska sa hon bland annat.

Ord och inga visor från en nationalist, en kvinna och nationalist. Detta ämne kan vara intressant. Och nu behöver vi inte betona den kämpaglödande, valkyriska sidan av det hela utan se det hela mer traditionellt kvinnligt, ”vänligt” om man så vill. Det första jag då kommer att tänka på är ett citat av en viss Erma Bombeck om nationaldagsfirande. Det kan låta lite småborgerligt men jag tar med det som exempel på vad som OCKSÅ kan vara nationalism, nämligen trevnad och välmåga:

You have to love a nation that celebrates its independence every July 4, not with a parade of guns, tanks, and soldiers who file by the White House in a show of strength and muscle, but with family picnics where kids throw Frisbees, the potato salad gets iffy, and the flies die from happiness. You may think you have overeaten, but it is patriotism.

Potatissallad åsido, nationalism är inte bara krigiska riter, det är även vila och ro. Det kan vara intressant att nämna idag då traditionell nationalism inte kan utövas i Sverige. Vi är en del av EU, Sverige bedriver ingen egen utrikespolitik. Så vi lämnar den statliga sidan av det hela och koncentrerar oss att börja med på ”livkvalitets-nationalism”. Då visar det sig alltså att kvinnor kan uppskatta detta, eller, annorlunda uttryckt: den kvinnliga tendensen att uppskatta trygghet, familjeliv kan uttryckas i nationella termer. Nationellt är alltså lika med folkligt, etniskt. Vi är ett folk, svenskar, som vill värna det egna och som känner oss hotade av multikulti-politiken, apartheid riktad mot oss. Och i denna nationalism behövs ett kvinlligt element, här hör tankar om familj, skydd, omvårdnad hemma.

En bra aforism i sammanhanget ges förresten av Tankesmedjan Feminix: ”Nationalism behöver inte vara konstigare än att en mor räddar sitt eget barn först.”

Detta är alltså en liknelse (och en bra sådan). Men den visar också på ett annat sätt att se nationalism än fanborgar, parader och tal. Det handlar om den etymologiska grunden för ordet ”nationalism”: latinets NATIO, att föda. Och modern föder sitt barn, vill värna det och skydda det. Det gör hon idag bäst med en nationell, filosvensk attityd. För motsatsen, att hata svenskar, har hittills varit mainstream men nu går det inte längre gissar jag. Att hylla, omhulda och värna det svenska är framtiden och i detta projekt kan man få med sig kvinnorna. Om man uttrycker nationalismen i termer av familj och trygghet.

2.

Sverige borde vara en bra plats för kvinnonationalism, i brist på bättre termer. En grogrund har vi kanske i särartsfeminister som Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne. Dessa blev allmänt hatade för sin film ”Gott om pojkar, ont om män” (1996), alla Sveriges feminister sågade den. Och ämnet åsido, något som hatas av ALLA elitfigurer måste väl ändå ha något att säga. Som SD i dagens politik: alla elitmänniskor hatar dem eftersom de hotar etablissemanget, de tar väljare från alla partier. – Särartsfeminism: att fokusera på det som är unikt för kvinnor nämligen att vara maka och mor, att föda, att vårda och hjälpa, att hushålla, komma med kloka råd, att älska. Afrodite, Freja, Frigga, Hera, ja vi kan väl även addera någon Artemis och valkyria så får vi med det heroisk-aktiva draget också.

Dylik feminism borde kunna slå rot i Norden. Vi lär ju traditionellt haft matriarkat här under stenåldern. Hela världen kan ha haft det, men medan patriarkatet slog igenom rätt globalt från bronsåldern så levde en rest kvar här i Norden. Mer om detta i ”Folket bortom Nordanvinden” av Gunnel och Göran Liljenrot (1989). Frågan huruvida matriarkat öht existerat är svår att avgöra. Prehistoriska förhållanden är svårt att nå defintiva svar om eftersom skrivna källor saknas. Mycket är baserat på spekulation. Men innan man avfärdar matriarkat kan nämnas att den historiska existensen av denna samhällsform även diskuteras internationellt; se till exempel Marije Gimbutas som antar att Europa före indoeuropéernas ankomst präglades av ett mer fredligt matriarkat. Här var det jordbruk och jordgudinnor, hos arierna var det nomadism och manliga gudar. Före Gimbutas hade vi en sådan som Bachofen som framkastade tesen att jordbruket uppfanns av kvinnorna.

Åter till Sverige. Vikingatidens kvinnor hade rätt stor frihet sägs det. De kunde vara huvudmän för ätter, vara lokala ”stormän”. Son och dotter ärvde lika. Denna arvsrätt bevarades i Smålandsbygden Värend ända in på 1700-talet enligt Linné (Skånska resan 1749 inbegripet småländska anteckningar). I övrigt fråntogs kvinnorna sin lika arvsrätt, yttrat i landslagens ”gånge hatt till och huva ifrån”. Men förutom hos virdarna så fanns visst en klausul i 1734 års lag om att kvinnor hade en viss arvsrätt, som att de själva fick förfoga över sitt arv (det arv de nu hade) även som gifta. Den äkta maken hade inte rätt att disponera över det. Det ser vi till exempel i pjäsen ”Sanna kvinnor” av Anne Charlotte Leffler (1883).

Den svenska kvinnan hade sin traditionella frihet. En större grad av kvinnofrihet fanns i Norden än i Sydeuropa, Mellanöstern och andra ställen gissar jag. Se till exempel detta inlägg där jag krossar myter som att det svenska 1800-talet innebar tidiga giftermål, tvångsgiften och annat.

Den feminströrelse som kom på slutet av 1800-talet, den hade enligt mig sin grund i den nordiska traditionen på detta område: i hävdvunnen kvinnofrihet, i denna relikt till matriarkat. Modern feminism kom för sin del att fokusera på ekonomiska faktorer, på att slussa ut kvinnor i arbetslivet, men också på rättvise- och omsorgsfrågor. Och om man kunde omtolka de sistnämnda som till exempel omsorg om våra barn, i nationella termer, då har man kvinnorna med sig som i en liten ask.

”Våra barn hotas i multikulti-projektet, våra gamla får inte den vård de behöver tack vare invandringens kostnader, den svenska skolan är en ruin tack vare snällism och oförmåga att ta tag i buset, ett bus ofta utfört av MENA-ungdomar” – ja där har vi en retorik som på sikt kan värva kvinnor.

3.

Kvinnor som är nationalister har vi redan. SD har sin andre vice ordförande Carina Herrstedt, ledamöter som Anna Hagwall med flera samt, varför inte, Åkessons sekreterare Alexandra Brunell som var en känd bloggare. Och som radikal skribent har vi en bra representant i Julia Caesar med boken ”Världsmästarna” (2010). Går vi utomlands har vi Dansk Folkeparti med Pia Kjersgaard, Frankrike har Marine Le Pen. Och på det mer historiska, kulturella planet har vi ju sådana som Thea von Harbou och Savitri Devi. Men här har vi även svenska namn som Selma Lagerlöf, Helena Nyblom och Elsa Beskow. Och det har på den internationella politikens område funnits kvinnor som styrt sitt land med tanke på dess bästa, som Margaret Thatcher, Golda Meir och Gro Harlem Bruntland; de har inte som Sahlin, Olofsson, Schyman och andra svenska toppnamn utfört parodier på nationell politik. Dessa våra kvinnopolitiker har ju gjort det till sin grej att vara svenskfientliga, exempel överflödiga.

Så för att bredda bilden så finns det plats för kvinnor i alla möjliga roller inom nationalismen. Vi har den heroiska, valkyriska typen som sätter foten i marken och säger ”nog” som kvinnan i Youtubeklippet. Vi har den närande modern, vi har den trogna makan, vi har systern och älskarinnan, vi har dottern, vi har människan. Innan det hela blir alltför retoriskt så kan jag väl säga det, apropå citatet av den amerikanska kvinnan om potatissallad och 4:e juli, att kvinnlig nationalism redan är en kraft: ”vaster than empires, and more slow”. Den syns inte men den finns där. I USA är det (eller har varit) OK att vara lite vardagspatriot som kvinna, att hissa flaggan och säga ”God bless America”. Det har varit mainstream.

Detsamma borde vara möjligt här. Kvinnor finner lätt kraften ur jorden, det bestående, det trygga. Jordgudinnor är kvinnliga såsom den nordiska Erda och den grekiska Gaia. Och om man erkänner det, erkänner att man sprungit ur jorden, den svenska jorden; om den svenska kvinnan förmår associera ”svenskhet” med trygghet, jord, omsorg, välmåga, då blir nationalismen mainstream. Då får vi i vårt läger en kraft som är ”visligt trög till verkan, men fast och stark till motstånd”. Detta sas historiskt om andra kammaren men det passar väldigt bra på det kvinnliga psyket tycker jag.

Nu vet jag iofs att det är kvinnor som är de mest hängivna förespråkarna för PK-ism. Säger man till random kvinna att vi borde begränsa invandring får man direkt höra, ”men Sverige är ett rikt land. Dessutom är det synd om alla invandrare, därför måste vi ta emot fler och fler.” Men jag gissar att de kvinnor som säger detta inte har egna barn, eller, om de har egna barn, riktigt vet hur utsatta svenska skolbarn är idag i vissa storstadsförorter. Så kanske är kvinnors ”naturliga” benägenhet för PK-ism mindre än deras tendens att vara konservativa, nationalistiska och danna. Standardsvaret om ”Sverige är rikt, det är synd om invandrare” är just ett standardsvar, itutat under skolår och uppväxt. När den svenska kvinnan börjar tänka och känna självständigt hamnar hon däremot i default mode som är ”man är sig själv närmast” = nationalism.

Not: ”Vaster tham empires, and more slow” är från dikten ”To His Coy Mistress” av Andrew Marvell (död 1678). Han skildrar där hur hans kärlek för denna kvinna ska växa: ”My vegetable love should grow / vaster than empires, and more slow”. Kärlek (i alla dess former, som romantisk kärlek, moderskärlek, syskonkärlek) är en lugn kraft, en diskret kraft. Vad stort sker, sker tyst.

Relaterat
Antikens kvinnor
Skogens vilda härskarinna

Orvar Nilsson skrev boken ”Finlands sak blev min”. Den utkom 2002 på Schildts förlag. Den berättar om hur han deltog i finska vinterkriget och fortsättningskriget. Boken har allt man kan begära, den är en saklig skildring och är ganska troligt en blivande klassiker. Därför rubriken; mer om Jünger-jämförelsen på slutet av detta inlägg.

1.

Orvar Nilsson föddes i april 1919. Med tiden valde han soldatbanan. Men inte nog med det: år 1939, som kadett under utbildning, anmälde han sig som Finlandsfrivillig, som soldat i till Svenska Frivilligkåren som skulle hjälpa vårt grannland mot Sovjet. Det handlade alltså om finska vinterkriget. Med SFK stred så Nilsson på Sallafronten tidigt år 1940.

Finska vinterkriget slutade i mars. Finländarna hade avvärjt det värsta angreppet men tvangs ändå sluta fred och avträda land till Sovjet. Nilsson återvände då till Sverige och tog sin officersexamen. Han tjänstgjorde som fänrik vid I 16 i Halmstad.

1943 blev han åter Finlandsfrivillig. Det så kallade fortsättningskriget hade brutit ut 1941 då Finland tog revansch på Ryssland. Vad gäller Nilsson och det svenska förband han tillhörde så grupperade man först i försvarsställningen vid Jandeba och sedan, i juni-juli 1944, deltog man i avvärjningsstriderna vid Tali-Ihantala. Jag återkommer till detta. Men här kan sägas att efter kriget återvände Nilsson till Sverige där hans tjänstgöring i armén slutade med överstelöjtnants grad. Att han inte blev general betyder för sin del inget: hade det åter blivit krig hade han med stor säkerhet befordrats till det. Armén hade på den tiden ett slags ”överstereserv” som skulle bli toppchefer i händelse av krig och jag har inga svårigheter att se Nilsson som del i denna selekta skara.

Tänk här på en sådan som Bo Hugemark som heller aldrig blev mer än överste; det lär ha varit för att han var för obekväm, för politiskt kontroversiell. Nilsson åter saknade förvisso denna aura men han var helt klart en mindre glamorös, mindre salongsmässig officer och därför mindre ägnad att bli general i fredstid. Men att bli general är inte allt. Sitt hantverk kunde Nilsson bra, möjligen bättre än många kolleger. Han var en av Sveriges mest dekorerade soldater. Åren 1963-74 var han chef för Hemvärnets stridsskola. Före det var han bland annat vicechef i Cypernbataljonen 1964, han deltog i Koreakriget och han tjänstgjorde i det kejserliga etiopiska livgardet 1951-53.

Nilsson visste vad krig var. Han ledde till exempel realistiska skjutövningar och pionjärkurser för svenska värnpliktiga. Här, kan man säga, förverkligades ”Det röda massanfallets” lärdomar. Orvar Nilsson avled i december 2008, 89 år gammal.

2.

Nu måste vi återvända till det centrala i Nilssons bana. Vi måste åter till slaget vid Tali-Ihantala.

Det var på det viset att Finland länge fört ett ställningskrig mot Ryssland. Så hade det varit sedan vintern ’41-42. Sommaren 1944 var det dock slut på friden. Ryssland gick till brett anfall på Karelska näset. En av tyngdpunkterna låg i sydvästra delen, åt Finska viken till. Här, vid Tali, befann sig vid tiden Nilsson som ställföreträdande chef över Avdelta kompaniet. Det var även känt som ”rikssvenskarna”; denna särskiljande beteckning behövdes eftersom man tillhörde det finlandssvenska Infanteriregemente 13. Kompanichef var Axel Hård af Segerstad. 9 juni 1944 var styrkan 64 man fördelat på två plutoner. En liten men naggande god styrka.

Ryssarna hade anfallit sedan den 9/7 och nu, i slutet av månaden, nått Tali. Finländarna lyckades dock dämma upp den värsta inbrytningen och stabilisera läget något. Men oddsen var ojämna och ryssarna tryckte på. Vid ett tillfälle kommenderades Avdelta kompaniet till en viss punkt, Punkt 34, där chefen för IR 13:s 2:a bataljon ledde striden bakom ett par vedstaplar. En bit bort på vänster flygel låg en höjd. Därifrån hördes plötsligt automateld. Egna soldater kom rusande mot vedstaplarna. Det verkade bli allmän reträtt, man ropade att ryssarna anföll genom skogen. Batchefen insåg lägets allvar. Det fanns bara en sak att göra.

Man måste agera, ge kortast möjliga order. Det fanns inte tid att reka, göra planer. Nej, batchefen bara sa till Avdelta kompaniet: ”Ta höjden, skydda flanken!” Och med det gav man sig iväg:

Som en vältrimmad stöttrupp stormade de fåtaliga rikssvenskarna fram, löjtnant Nilsson till höger, löjtnant Hård till vänster om bergknallen. Maskinpistolerna gjorde sin skörd. På löjtnant Nilssons sida lade sig några ryssar skendöda och försökte bakifrån beskjuta de våra, vilket de aldrig borde ha gjort. Löjtnant Hård kom i flanken på ett ryskt snabbeldsgevär, som tillintetgjordes med hela sin servis. De återstående moskoviterna flydde i vild panik, följda av karolinernas ättlingar.

[Jarl Gallen, Tre bataljoner]

Detta är inga överord. Detta är ”the stuff that legends are made of”. Det är, med ett ord, strid – strid utförd utan planering, strid under gång. ”On se engage et puis on verra” (Napoleon). Det är improvisation men, som Bergman sa: ”Improvisera kan bara den göra som är förberedd.” Och man var förberedda i så måtto att man legat i fält vid Jandeba under ställningskriget, patrullerat och övat i flera års tid. Nu, sommaren 1944, när man kastades in i den verkliga stormen, bestod man provet.

3.

Det var alltså strid om en höjd med k-pistar och handgranater. Avdelta kompaniet nådde omsider skogshöjdens sydkant. Samtidigt hade ett annat kompani ur 2:a bataljonen, 6:e kompaniet, gått till anfall på den andra flygeln, på högra sidan en viss väg. Här hade man stött på ryskt motstånd. Bataljonen övergick därför till försvar. Batchefen återkallade rikssvenskarna.

Dagen fortsatte med furiösa strider. Hela den följande veckan gav prov på episka strider: ”en mot tio ställdes” blev här åter verklighet. Man stred mot infanteri och pansar, det var Sigurd Drakdödaren i modern gestalt. Liknelser som dessa kan vara riskabla men jag tycker de har bärighet här. Andra världskriget var lika episkt som någonsin Trojanska kriget. Sverige spelade en marginell roll i AVK, det är sant. Dock hade vi sådant som Svenska Frivilligkåren, Hangökompaniet, Jandebakompaniet och insatsen vid Tali. Vi hade män som Orvar Nilsson. Utan att darra kan jag säga att detta gläder mig, jag är stolt över att ha tjänat i samma armé som Nilsson. Det var på 80-talet.

Män som Nilsson har formellt räddat den svenska AVK-äran. Han har symboliskt visat att när det gäller kan nordmannablodet brusa, dock inte högljutt utan i ordnade, fältmässiga former. När det gäller kan en svensk man dra ut i striden och säkert lösa de uppgifter han får sig förlagda. Nilsson är ett prov på detta och hans bok, ”Finlands sak blev min”, är en svensk ”I stålstormen”.

Den ÄR det. Boken definieras av Tali-kapitlen på samma sätt som Jüngers bok definieras av ”Det stora anfallet” som handlar om våroffensiven 1918. Man berättar dels om ställningskrig, dels om avgörade strider, dels om patruller. Jünger har allt detta, Nilsson likaså.

Nilsson redogör för vinterkriget där han deltog, han berättar om ställningskriget och Tali, han berättar om krigets slutfas. I en epilog kommer skildringar om resor till stridsterrängen efter kriget, på 90-talet då Rysslandsresor var möjliga. Han går bland annat vid en å vid Jandeba och ser blommor på en brink, blåklockor och prästkragar:

Vitt, blått och gult. Finlands och Sveriges färger.

Kalla mig esoterisk men detta ÄR esoteriskt, en andlig verklighet utttryckt i reellt existerande blommor. Vid Jandeba gav svenskar och finländare sitt blod för Nordens frihet och deras andar svävar än över platsen, uttryckt i blåklockor och prästkragar.

Relaterat
Okänd soldat
Camouflage
Kaninbibeln

”Bondetåget”, det är en slagkraftig titel: man riktigt ser hur skaror av bönder samlas i riket och tågar till kungs. Det var realiter vad man gjorde också i februari 1914. Om detta handlar detta inlägg. Dock ligger fokus mer på vad som hände sedan än på bondetåget i sig.

Inför första världskriget vägrade den liberala regeringen stärka försvaret. Försvarsvänner ute i landet gjorde då ett upprop för fosterlandet; man tågade till kungs och bad denne utöva sitt inflytande för att stärka försvaret. Detta var ”bondetåget” i februari 1914. Kung Gustav V höll ett tal för bönderna på borggården till Stockholms slott; därför kallas det hela också ”borggårdskrisen”. I det sa sig kungen vilja göra allt han kunde för att lösa frågan om infanteriets övningstid, ”ofördröjligen och i ett sammanhang”. Dåtida övningstid var nämligen för kort. Regeringen Staaf vägrade inse det.

I och med bondetåget insåg dock Staaf att hans tid var över så han avgick. En högerregering tillträdde som löste försvarsfrågan: man stärkte försvaret och såg till exempel till att infanteriet fick rejäl övningstid, 230 dagar som minst. Det var bra för senare samma år utbröt första världskriget. Bondetågsrörelsen, högern och kungen hade triumferat över liberaler, försvarsfiender och Sverigehatare.

Det drog ihop sig till storm, Europa beredde sig på omdaning och krig var i sikte. För Sverige betydde det att även fästningar och flotta behövde stärkas. För detta gjordes insamlingar i riket, vanligt folk anmodades bidra – och gjorde det. Det var insamlingar ”för rikets fasta försvar” samt till en pansarbåt av förstärkt typ, en så kallad ”F-båt”. Effekten för denna insamling på flottan kom något senare, till andra världskriget: då hade vi pansarskeppen Gustav V, Sverige och Victoria som gjorde god neutralitetsvakt. De betalades till stor del av pansarbåtsinsamlingen. Sättet att bygga denna typ av små slagskepp blev förresten förebild för Tyskland när de byggde sina så kallade ”fickslagskepp” (Graf Spee med flera), en typ varmed de kringgick Versaillesfredens bestämmelser om innehavet av slagskepp. Det var slagskepp på 10 000 ton, åstadkommet genom speciell svetsteknik bland annat.

Re insamlingar för rikets fasta försvar gjordes dylika egentligen långt tidigare. De utmynnade iaf i sådant som Bodens fästning. Nationalinsamlingarna bidrog till forten på bergen runt Boden. Det första fortet låg på Gammelängsberget och stod klart 1909. Hela systemet med fem fort var färdigt 1916. När min pappa var ute och gick i environgerna till Vittjärvsfortet en gång hittade han en skylt med påskriften, ”Väg anlagd av medel från Föreningen för rikets fasta försvar.” Så insamlade pengar kom till använding i rikets försvar en gång, tro inte något annat.

- – -

Men jag avviker. Gustav V var fullt legitim att hålla det tal han höll i februari 1914. Dåtidens regeringsform, stadfäst 1809, sa: ”Konungen äger att allena styra riket.” Till vardags överlät kungen regeringsbestyren på regeringen, riket styrdes av en regering med stöd i en riksdag utsedd med begränsad rösträtt. Kung och regering styrde gemensamt vilket betydde att kungen satt med i alla regeringssamanträden, men han yttrade sig sällan. Kutym var att kungen inte skulle blanda sig i politiken. Men aktuell tid – före första världskriget – ansåg Gustav V att försvarsfrågan måste lösas, att fördröja den skulle hota rikets säkerhet. Därför agerade han och han var i sin fulla rätt att göra så. Han brukade bara sin urgamla rätt att tala till folket, sa han. I talet nämnde han något kontroversiellt flotta och armé som ”min armé” och ”min flotta”, och detta var i linje med den storsvenska traditionen att kungen är fältherre, han var formellt chef för flotta och armé. Det stod i regeringsformen: ”Över rikets krigsmakt till lands och sjöss äger konungen högsta befälet.” Visst var det här liksom i riksstyresfrågan kutym att kungen inte tog aktiv del i besluten: han ansågs inte böra gå i täten av hären i händelse av krig, nej amiraler och generaler skulle leda operationerna. Och fredmässiga förvaltningsärenden (”kommandomål”) delegerades. Men formellt var kungen armé- och marinchef och därför var det korrekt att tala om ”min armé, min flotta”.

Gustavs agerande avvek från seden men det var inte olagligt. Dock ledde det med tiden till att vi fick en ny regeringsform, 1974 års, där kungen fråntogs all reell makt. Där sas att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”, så kallad folksuveränitetsprincip. Det betyder: folket utser riksdagen i allmänna val och sedan styr regeringen baserat på mandatställningen i riksdagen. Dylik parlamentarism fanns inte med i den gamla regeringsformen. Och i den nya saknar statschefen (kungen) reell makt, är blott en symbol. Man ville, allt annat lika, bort från 1809 års formulering om att ”kungen äger att allena styra riket”.

Och summan? Slutsatsen av allt detta, denna krisartade episod i Sveriges historia, ”bondetåget och borggårdskrisen”? I stort får man väl säga att riket vann på bondetågsrörelsen och kungens agerande. Försvarsfrågan måste ju lösas, sättas överst på dagordningen i en tid av nationell fara.

Relaterat
Kung och folk
Stormaktstid

Hur vore det om vi från alla svenska läger kunde mötas för att bekämpa islamism. Troende och ateister, vi delar alla ett svenskt frihetligt arv som är vårt värn mot sharia, måndyrkan och medeltidsjustis. Och det är ideella faktorer som måste leda oss medan ekonomismen leder fel anser jag. Invandring är dyr och kostsam men dessa argument biter inte på dem som har makten. Kommungubbar ser kortsiktiga ekonomiska vinster i att importera än fler arbetslösa islamrekryter. Därför måste vi smida ideologiska, immateriella vapen, även om vi har rätt i våra ekonomiska, materiella argument som att invandring är dyr. Ideologin, idealen måste vara basen och utgångspunkten i kampen mot de krafter som vill dra ner landet i dyn. Det är ljus mot mörker och i denna drive kan vi få med oss även liberaler. Och till sist: fjärrinvandring är även skadligt etniskt, den svenska folkstammen har inget att vinna på kreolisering, men en sak i taget. Här fokuseras alltså på hur man kan vinna även PK-krafter i kampen mot islamism, förena ”liberaler” med troende av alla goda, nordiska slag.

1. Ekonomiska aspekter

Sverige har idag massinvandring av folk från Afrika och Mellanöstern. Dessa personer bidrar inte med något, det är ekonomiska invandrare som är här för att få bidrag. Men det är nog Sveriges kommunpolitiker rätt medvetna om: de vet att de MENA-folk de tar emot i regel kommer att leva på bidrag, begå brott och tära på samhällets resurser. Och det rör inte kommungubben i ryggen, det är ju inte hans pengar per se. Han vill bara ha folk till kommunen, han vill ha hyresgäster i sina annars möjligen tomma miljonprogramshus. Han vill ha bidragstagare ty för socialbidrag får kommunen statsbidrag för att få kassan att stämma. Ekonomiskt svaga kommuner kan få statsbidrag för detta, som vissa av de invandrartätaste kommunerna i riket, även om socialbidrag primärt betalas med skattepengar.

Invandrare ”behövs” för att få hjulen att snurra. Bidragstagare bosätter sig i avfolkningshotad inlandskommun, de får bidrag, de betalar hyra för annars outhyrda lägenheter. Det är en analys som är rationell RENT EKONOMISKT. Men ekonomi är inte allt här i världen. Det är också andliga faktorer, immateriella värden som nationalkänsla, kultur, trosuppfattningar. Och på den arenan bidrar utomeuropeiska invandrare inte med något, nej de ställer till skada. Ideellt genom att de inte bryr sig om våra traditioner och vår tro. Konkret genom att de tenderar åt islam som är fientligt inställd till kristendom (och antagligen fientlig mot nordisk hedendom också; säg vad islam inte ogillar hos oss). Och de är överrepresenterade i brottsstatistiken. De är en ersatzbefolkning, ”nysvenskar” utan rötter – och de vill inte slå rot. De vill bara råna oss, sko sig på oss och göra landet till en utpost för islam.

Så jag hävdar: motståndet mot invandring måste ske främst på andliga, ideologiska grunder.

2. Ideologin som strategi

Motståndet måste ske på ideell väg. Vi måste basera strategin på ideella faktorer.

Sedan må vi nog vinna konkret ekonomiskt på att stoppa invandring också. Den kommunala analysen ovan är ju just kommunal/lokal, den bygger på att Pappa Staten slussar in bidrag för kriskommuner för att betala för sin ersatzbefolkning. Men på kort sikt gillar både lokala och rikspolitiker invandring; de senare, riksfolket, tror att invandrare behövs för att hejda det framtida, bedömda tappet i nationell arbetsstyrka inom vård och omsorg. Också det är en kortsiktig materiell, ekonomisk analys. Att argument som att invandring är dåligt eftersom DEN DRABBAR SVENSKAR SÅVÄL IDEELLT SOM REELLT, den utarmar oss etniskt och kulturellt, biter inte på dem. Varför? För att dagens politiker är materialister, de är ekonomister och räknenissar, de ser bara till balansräkningen och siffrorna. De är konstitutionellt oförmögna att förstå ord som tro, trygghet, tradition.

Och som sagt, ett varaktigt motstånd mot invandring måste ha andliga, ideella grunder.

Och återigen, nog har även vi radikaler ekonomiska faktorer på vår sida. Vi kan rätteligen visa att invandring är dyrt, är en förlustaffär in toto, men kommungubben lyssnar inte på det för han ser bara ”bidrag, uthyrning av lägenheter, kulor som rullar in och omsätts i det lokala näringslivet”. Och på det bygger sjuklöverpartierna sina valprogram och garnerar det med ”antirasism, multikulti, ner med islamofobi, låt oss kramas i gröngräset, helvetet väntar om SD får fler röster”.

Vi måste göra motstånd på andliga grunder. Och här borde det gå att förena kristendom med asatro, ja även med upplysningsliberalism.

3. Modell för en svensk syntes: jul

Kristendom och hedendom: dessa må historiskt ha varit fiender. Men nu är tiden mogen att begrava stridsyxan för gott, ja tiden är här för ETT NÄRMANDE under hotet av islamism.

Men vi är redan rätt nära skulle jag vilja säga. Ta bara svensk jul: här sätter den sedvanlige svensken fram både tomar och julkrubba, både julgransstjärna och julbock. Kristna julsånger samexisterar med mer ”hedniska” och folkliga. Jag skulle önska att svensken slutade att förnumstigt säga ”julen är egentligen hednisk” eller ”julen är egentligen kristen”. Julen är BÅDE OCH; kristendomen har bildat en kulturell överlagring på hednisk grund, skapande en högre syntes. Även ateism må höra hit; ytterst få ateister och liberaler avstår ju från att fira jul. Det är kort sagt mainstream att fira jul. Och denna ”jul” får nu inte nämnas för att inte såra muslimers känslor?!? Det ska heta ”vinterlov”, ”vinterpresenter” och annat löjligt.

Julen som mix av nordiska/europeiska traditioner: vi behöver synteser som dessa för att stå upp mot islam och måndyrkan, mörker och medeltid. Kristna, liberaler och asatroende måste lägga grälen åt sidan och mötas för att försvara svensk tro, trygghet och tradition. Då blir vi oslagbara. Om vi däremot låter muslimer och afrikaner fortsätta att förstöra landet, med regimens goda minne, är vi förlorade – då återstår endast ekonomism och utarmning, etnisk kakafoni och hotande raskrig, normlöshet och förtvivlan i lysrörets kalla sken.

Asatro, upplysningsidéer och kristendom delar däremot tron på det goda ljuset. Alla medvetna västerlänningar vet vad detta med sol, upplysning, klarhet och transparens är. Vi omhuldar alla ärlighet, troskyldighet och detta att tala sanning. Det är inte lika omhuldat i Mellanöstern. Om det sedan beror på överkultivering eller, trots alla storriken och civilisationer, kvardröjande stammentaliteter kan diskuteras.

Vi nordbor dyrkar ljus. Islam däremot dyrkar månen: man har månkalender bland annat. Detta resulterar ju i att året är kortare än solåret och att t ex Ramadan successivt firas tidigare varje år. Vi i väst däremot har haft närmare till soldyrkan ända från bronsåldern och framåt. Och kristendomen är en fortsättning av det vill jag hävda. Enligt Rudolf Steiner är Kristus en soldeva, en inkarnering av en av de sju elohim som var solänglar. Sentensen ”jag är världens ljus” och ”Kristus på förklaringens berg” då han sken som solen för lärjungarna, samt Johannes uppenbarelses vitklädda väsen med guldskärp, med ett svärd utgående från munnen, den kosmiske Kristus – allt detta talar sitt tydliga språk. Den Ljusvarelse många sett efter nära döden-upplevelser är antagligen syner av samme soldeva.

4. Nordiskt ljus

Vi nordmän har alltid dyrkat solen och nu är det dags att ta ställning för Ljusets Krafter mot mörket, vare sig som hednatroende, upplysningsmän eller kristna. Vad gäller asafaktorn så vet jag i och för sig att associerandet av Balder med Jesus, och Voluspas slutrad om ”den högste som härskar där ovan” sett som Gud, rutinmässigt förkastas av asatroende. Men det är dags att tänka om nu och bilda allians med landets SANNA KRISTNA. Att Svenska kyrkan i stort är förlorad för multikulti vet vi ju redan.

Nåväl. Som sagt är det inte bara asatroende och kristna som torde behöva värvas till kampen mot islam i Sverige. Även ateister välkomnas i leden. Det finns en stor potential för att värva ateister/liberaler/fritänkare till kampen mot islam, ”sharia i Sverige” och annat relaterat som massivandring av MENA-folk. Jag har nämligen aldrig hört en enda av mina mer PK bekanta tala väl om islam, tvärtom. De är alla emot den. De vill inte ha sharia, de vill inte ha burkor. Kom med oss då och kämpa mot ”politisk islam”, mot påstridig islam-organisering. Och om det tar emot för er, ateister, att slåss bredvid asatroende och kristna, kom då ihåg att den religionsfrihet ni så högt skattar, den är en produkt av kristendomen. Den är det i så måtto att när vi fick religionsfrihet i det här landet så betydde den inte minst rätten att utträda ur Statskyrkan, rätten att inte ha någon religion alls…!

Kom ihåg det. Religionsfrihet erbjuds under kristendomen, den lever och frodas där: religionsfrihet varibland rätten att vara ateist. I Saudi-Arabien däremot är det till exempel straffbart att ha någon annan religion än islam. Kom noga ihåg det, alla ni modernister som brännmärker varje islamkritik som ”islamofobi”.

5. En historisk koalition

Därför skulle man kunna bilda en historisk koalition, kristna, hedningar och ateister, allt för att komma till rätta med islam som är ett hot mot oss alla. Islam som doktrin må se bra ut på papperet, det må vara så att en from sufier är en god granne, men generellt tycks islam inte fungera så. Samla tio hinduer i ett gathörn och du får sång och dans, samla tio muslimer och du har en hotfull, skanderande hop som brer ut sig och stoppar trafiken när det blir bönedags.

Det bär mig emot en smula men jag, du och alla vi andra svenskar måste stoppa islam. Det bär mig emot såtillvida att jag inte bli någon ”rännstens islamhatare” (på vilket det finns skräckexempel, som Koranbrännare och annat). Men jag vill heller inte bli någon mjäkig ”kastrerad hankatt” som ser sitt land och sin kultur tagen ifrån honom. Vi måste alla förenas i kampen, liberaler, kristna och asatroende. Det må låta högtravande men det råkar vara dags nu att stå upp och kämpa för ljuset; ”till vapen, ljusets riddarvakt”. Och vi svenskar har alla nära till solsken, ljusdyrkan och upplysning medan måndyrkan med allt vad det innebär inte hör hemma här. Nu råkar Sverige vara halvvägs nere i moraset men det är dags att dra henne ur dyn. Islamister sitter i Sveriges Riksdag, moskéer betalas med skattepengar och imamer anställs av Svenska kyrkan. Go figure, skriften är på väggen. Det effektivaste vapnet mot detta är ideologiska vapen och vi smider dem av upplysningsidéer, hedendom och kristendom gemensamt.

Eller som det visas i filmen ”Ran” av Kurosawa. Klanherren samlar i en scen sina tre söner för en konkret lektion. Han tar upp en pil och bryter den. En ensam pil bryts lätt! Sedan tar han tre pilar i en bunt men hur han än försöker så går det inte att bryta dem, pilarnas struktur samverkar i ett obrytbart knippe, i en böjlig men aldrig bristande bunt. Tydligare än så kan det inte visas. Enade vi stå!

Relaterat
Sharia = exterritorialrätt
Att definiera Sverige

Följande inlägg publicerades på min andra blogg, Svenssongalaxen, rätt nyligen. Ungefär för en vecka sedan. En kommentator rådde mig så att posta om det här och efter lite funderingar har jag beslutat mig för att göra det. – Det handlar alltså om Bertel Gripenbergs dikter. De har följt mig på vägen och aldrig lämnat mig. Gripenberg levde 1878-1947 och är en något förbisedd poet, en traditionell ande som förtigs av dagens media, så därför är det med stolthet jag idag recenserar ”Livets eko” från 1923, en av hans starkaste samlingar.

Bertel Gripenberg har kallats kontroversiell. Jag förstår inte varför. Han skrev förvisso på ett upprop till stöd för Tyskland en gång, det var när detta land stred mot Sovjet, Finlands bundsförvant i samma krig. Närmare bestämt var det 1943; Gripenberg motsatte sig en separatfred med de allierade och krävde fortsatt uppslutning vid Tysklands sida ända fram till slutet. För detta har han kallats ”fascist”.

Men Gripenberg var inte fascist. Han var anti-bolsjevik och finsk patriot kan jag meddela, en varm fosterlandsvän ovan språkgränserna i det då ännu språkstridande landet. Gripenberg älskade Finland. Men det får man inte göra idag, se bara på hur man mobbar Sannfinländarna som nyss kammade hem 20% i valet. SF vurmar för Finland och det är kontroversiellt det.

Kontroversiellt: det är mycket som är kontroversiellt idag, ja även historiskt har det funnits en del. Det har till exempel inte krävts mycket för att vara kontroversiell under hela post-1945-eran. Nu går den eran dock mot sitt slut. Detta med USA som stormakt, dollarvälde, billig olja och ”anti-rasism” som hörnstenar håller på att bli överspelat. Så att i denna kontext ha varit kontroversiell spelar mindre roll. Vad som dock spelar roll i denna artikel, som ska handla om en av Bertel Gripenbergs samlingar, är att han var en stor poet i sin egen rätt, en bredbladig swashbuckler som diktade om krig och kärlek, liv och död, högt och lågt. Ett visst stråk av pessimism fanns där också, en låt säga ofruktbar självömkan. Utöver det hade han mycket som talade för honom: en nordisk naturnerv som söker sin like bland samtida svenska poeter, fulländad metrik och klangkänsla och brett ämnesval alltifrån nutid och dåtid, blommor och jakt och modern stad, ja intet mänskligt var honom främmande. Han skrev även en hel diktsamling i ”modern” stil, halvt på skämt men bara halvt. Det friare versmåttet i ”Den hemliga glöden” märktes även i vissa andra alster. Han översatte för övrigt Edgar Masters ”Spoon River” som var rätt fri i vershänseende så man kan inte kalla Gripenberg för en gammaldags metrikfanatiker.

OK, den fria, anarkiska glöden hos en Södergran saknade han kanske men se på t ex Karin Boye, hon var en lika sträng metriker som Gripenberg utan att ha fått lida för det. Men hon var förstås vänster. (Dock inte mer än att hon vid ett Tysklandsbesök på 30-talet ska ha stannat till inför en affisch av Hitler och konstaterat: Jag är ju vänster så jag kan inte bli nazist, men man måste erkänna viljans utstrålning hos denne Hitler! Var jag läst detta minns jag inte, kanske i en essäsamling av Olof Lagerkrantz.)

Nyss gavs en nationalutgåva av finlandssvenska poeter ut med namn som Södergran, Jändel osv. Naturligtvis fick Gripenberg inte vara med. Det var ju Jörn Donner som redigerade det hela, en PK-fanatiker med ”bad boy”-täckmantel. Han är ”kontroversiell” eftersom han knullar luder och röker.

Nu ska vi dock inte ägna dessa rader åt indignation och gräl. Vi ska istället gå i närkamp med Gripenbergs diktning och då närmare bestämt ”Livets eko” från 1923, Gripenbergs kanske bästa diktsamling.

Här finns allt. Här finns den slående naturlyriken, klangfullt exakt:

En livlös afton på stranden –
själva dyningens puls har dött.
Vid den dimhöljda himlaranden
var droppe av färg har förblött.
Hör – årslag i blygrått vatten
som taktfast glida förbi,
och tonlöst borta i natten
ett klagande sjöfågelskri.
(”Årslag”)

Här finns även pregnanta minnesbilder från jaktens stråt. Ja, vem får inte lust att ta studsarn, dra på sig storstövlarna och jaga hare efter rader som dessa:

Jag minns de tallösa tegarna
och rapphönsens rasslande flog.
Jag minns de villande vägarna
och hardrev i höstgul sol.
- – -
De blanka och blixtrande blickarna
över glasets glittrande rand
och de vänliga orden och nickarna
har mig bundit dyrbara band.
(”Jägarminnen”)

Här finns också allvarligare tongångar. ”Förgänglighet” säger kategoriskt att endast brännande, kontroversiella dikter räknas. Det är lite extremt tycker jag. Även idyller har sin plats, vi har ju redan sett det i denna samling. Men i poesin måste man renodla och spetsa till sina uttryck så Gripenberg menar i aktuell dikt att poesi ÄVEN kan ha kraft och styrka, den kan vara politiskt brännbar. Härmed denna uppmaning till att slå med ord, till att inse ORDETS MAKT. Gör man inte det är man blott en halv poet, en ofullgången ordlekare:

Blott om din dikt
kan döda som ett hugg
kan stinga som en pil i din oväns öga
kan tända som de bloss som tände Karthago
och lysa liksom elden på Sodoms himmel,
blott då
är din dikt mans gärning.
Om ej – blott veklingens flykt från hans plats
i ledet.

Detta är ord och inga visor. Titeldikten tar dock priset. Det är en elegi över livet, över minnen: en euforisk blues, en klagande lovsång. ”Blotta ordet ’klagan’ har silvertrumpeter” sa ju Malmberg och det märker vi här. Livet är en oxymoron, en sorg i rosenrött, en blanding av smärta och fröjd, och så här lyder Gripenbergs minnessång par preference:

De ha stormat förbi i trav och galopp
som herrar på löddriga hästar,
som en stolt skvadron, som en ryttartropp,
mina år på den jord som jag gästar.

De ha stormat förbi i galopp och trav
och aldrig de vända tillbaka.
De ha nått sitt mål, de ha funnit sin grav,
blott i fjärran jag marken hör skaka.

Men än dallrar i luften ett eko kvar
av den vilda och dånande färden,
och än ljuder en döende hornfanfar
långt borta, utanför världen.

Med fröjder och sorger, med lust och ve
förbi mig tiden har rusat,
och aldrig får jag den återse,
de år som mig plågat och tjusat.

Men ett genljud av allt som har stormat förbi
ännu i mitt öra klingar,
och än till ett eko av dess melodi
min åldrande röst jag tvingar.

Sjung, eko, om livets ära och skam,
ljud, eko, om allt som försvunnit,
när skuggorna långsamt tåga fram
och dagen till skymning hunnit!

Gripenberg hade varit kavallerist, Nylands dragon i inbördeskriget. Därför hänvisningen till ryttare, trav och galopp. Det var själva livets essens för honom detta med hästar, ritt och chevaleri; det var centrala metaforer i hans diktning, upplevda i verkligheten och omsmidda till odödliga dikter som denna.

Samlingen innehåller mycket klangfullt och levande stoff, som ”Det spökar”, ”Jakthorn” och ”De avundsvärda”. Men jag slutar med en dikt som likt titelsången fångar två känslor, som elegant uttrycker mixen av ljuvt och lett i livet och konsten:

Högt flygande sånger och oheligt skämt,
av dem vill en dryck jag blanda,
en half and half – en jämnt mot jämnt
av diktar- och gycklaranda,
ty livet är blandat på samma sätt
av gyckelspel och av tårar,
och människosläktet en brokig ätt
av narrar, hjältar och dårar.

Högtidliga sånger och oblyga ord
i samma glas vill jag hälla,
om allvar och narrstreck på rullande jord
vill jag låta strängarna skrälla.
En bubblande brygd av bragd och brott,
av vemod och ömhet, av hån och spott,
av druvsaft och gift i pokalen –
och så tömmer jag skålen för allt jag fått
innan lamporna släckas i salen.

(”En livsdryck”)

Relaterat
Gripenberg: Aftnar i Tavastaland
Gripenbergs sol
Traditionalism