Oswald Spengler är alltid läsvärd. Man håller inte alltid med honom i hans påståenden, men stilen bär. Parallellt med det har han en nykter analys av vad som driver utvecklingen, om den tunga yrkestrafik som strömmar genom våra länder och kulturer.

Spenglers magnum opus är ”Västerlandets undergång” från 1922. Men ”Människan och tekniken” är värd sitt salt även den. Den är t.ex mer koncentrerad än sin föregångare; likt storverket är det en historiefilosofisk översikt över västerlandets utveckling. Tekniken står här i fokus.

Man kan säga att Spengler i ”Människan och tekniken” målar upp teknovärldens triumf. Det är litegrann som Wells’ ”Tider skola komma”, von Harbous ”Metropolis” och Jüngers ”Der Arbeiter”: ingenjörer och soldater styr med järnhand i skimrande teknostäder. ”Nu har vi byggt ett strålande himlavalv uppöver oss – är det inte av glänsande stål?” som Artur Lundkvist skrev 1930. Men så kommer teknikens problem som miljögifter, bilköer, skogsskövling, energikris och konsumism. För preussaren Spengler finns här bara kamp och undergång och därefter intet. Naturen är fienden, det sägs klart ut. Och om teknikens utveckling stannar av, ja då är det ”pacifism i kampen mot naturen”. [kap XII] Maskinen förtär sin skapare och allt man kan göra är att sikta på en grandios sorti. Vi måste leva efter Akilles’ måtto: ”Hellre ett kort liv fylld av dåd och ära än ett långt utan innehåll”:

Tiden låter icke hejda sig, det går icke att vända om, det hjälper icke att avstå från något. Endast drömmare tro på utvägar. Optimism är feghet. — Vi är födda i denna tid och måste tappert gå den väg till ända, som är oss förelagd. Det finns ingen annan. [Vi måste hålla ut på vår förlorade post] som den romerske soldat, vars lämningar man funnit utanför en port i Pompeji, och som dog, emedan man vid Vesuvii utbrott glömt att avlösa honom. Det är storhet. Detta hederliga slut är det enda, som man icke kan beröva människan.

Det är manande, heroiska ord detta, men någon väg att seriöst överväga är det inte, denna spenglerska kamp mot naturen tills vi stupar. Jag röstar istället för fortsatt högteknologi och kristallteknik, rimlig miljöhänsyn och andlig utveckling inom ramarna för Fayes arkeofuturism.

Men visst har Spenglers bok något att säga oss. Man kan dock hoppa över de första kapitlenas primitiva spekulationer hur språket uppstått ur ordergivningen – kom hit! gör det! Detta var urspråket enligt Spengler. Tillåt mig tvivla. Men i övrigt är hans bild av teknik och kamp, av heroiska konstruktörer och äventyrliga stadsbyggare, av maskinlivet som livsstil, nyttig som alternativ mot liberala godnattsagor där tekniken antingen bara uppstår och bringar lycka åt alla, eller bringar lidande åt de stackars plebejer som måste sköta denna moderna grottekvarn. Spengler går fri från dylika moralismer; han accepterar tekniken, han ser tekniken som en livets taktik. Och därmed förmår han se teknikens poetiska sida – han ogillar poesi men gillar teknik, se där en poetisk strategi som heter duga. Spengler föraktar”… den ståndpunkt, som intogs av de flesta katederfilosofer och till och med många historiker ända ned till litteratörer och esteter i våra moderna storstäder, vilka anse författandet av en roman viktigare än konstruktionen av motorn till ett aeroplan.” [kap I]. Jünger säger detsamma i ”Feuer und Blut”; han hånar den ”Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen”.

Så jag säger: man måste bejaka tekniken estetiskt. Och praktiskt vara beredd att modifiera den så att den inte förtär oss. Spengler såg själv hur trafikproblem i storstaden visar hur maskinen kan bli kontraproduktiv. Men han såg ingen utväg, såg inga sätt att förfina tekniken. Nej öka intensiteten i exploateringen bara tills vi stupar av miljöförstöring. Knappast en gångbar filosofi i något läger idag.

- – -

Spengler skildrar i ”Människan och tekniken” mänsklighetens hela utveckling, från Hedenhös till idag. Från att bo i skogen, samla bär och nötter och vad som fanns att få, till att bli mer medvetna om den materiella världen och börja använda verktyg. Vi röjde upp i skogen och började timra oss hus och odla marken. Vi började använda verktyg. Detta var traditionellt sett ”teknikens födelse”. Men allt kom inte som i ett trollslag; vi var ju tekniker, vi nyttjade teknik i bemärkelsen metodik redan före vi lärt oss bruka klubbor och tillhyggen.

Teknik är nämligen inte bara en fråga om maskiner och prylar. Att till exempel som jägare närma sig ett byte på ett visst sätt, det är att använda en viss teknik. Spengler gör oss uppmärksamma på det i denna bok. Det är en skarp iakttagelse.

Spengler skildrar hur vi höjer oss från barbarstadiet till ett civlisationsbyggande stadium. Dock finns det hos honom inget yttre, inget högre förnuft, inget andligt-gudomligt. Primitivism är ordet, vitalism utan några högre esoteriska dimensioner. Allt är instinkt, sublimerat till ett högre plan. Ideal finns inte: ”ideal är feghet”. [kap III]

Vi blir civliserade, vi bygger städer, vi bygger maskiner. Maskinen antar en metafysisk roll. För tekniken sådan den var fram till, säg, Spenglers död, sådan den var med ångmaskiner, järnvägslok och bilar, blir maskinen själva sinnebilden och symbolen, den vägledande tekniska arketypen. Sedan dess har nätverket kommit att bli en mer vägande sinnebild för teknik: kommunikation, kontroll och växelverkan är idag viktigare än maskinell kraft och fysisk rörelse. Men låt oss ändå uppehålla oss vi maskinen. Spengler är nämligen inte blind för dess skönhet. Och än vaknare för maskinens estetik är en Ernst Jünger i ”Feuer und Blut” från 1925:

[M]askinen är vacker, den måste vara vacker för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. – - – Det har vi ju märkt ibland när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, racerförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när metallfåglar kretsat över våra städer och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilverpelare stigit och fallit och de röda visarna på… kraftmätarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.

Relaterat
Västerlandets undergång
Jünger: Der Arbeiter
Guillaume Faye
Arktos sida för Människan och tekniken
Traditionalism
Malmberg och undergångsromantik
Amerikas uppgång och fall

Finland frigjorde sig 1917 från Ryssland. Efter olika strider erkände Sovjetryssland Finlands frihet. Man slöt fred i Dorpat 1920. Finland fick dock inte allt man önskat sig. En gammal närd dröm var att få hela Karelen inom landets gränser, hela Karelska näset samt landet mellan Ladoga och Onega, ”Onegakarelen”, Fjärrkarelen och allt. Delar av Näset och Onegakarelen fick man onekligen men de ambitiösa hade velat ha mer. De kände sig svikna av Dorpatfredens gränser.

Efter 1944 förlorade Finland än mer av Karelen. Och idag är frågan om att återfå Karelen ganska död. Själv tänker jag här inte driva detta ur karelsk eller finsk-nationell synvinkel. Det räcker med att säga att Gripenberg ogillade fredsuppgörelsen 1920. Han hade velat ha något mer pampigt, mer storfinskt. Vad som är viktigt här är: han gjorde motstånd. Han anmälde sin reservation mot fredsavtalet. Det var han i sin fulla rätt att göra. Envar friboren german har rätt att säga sin sak. Gripenberg, finlandssvensk, sa sin sak: jag finner mig icke i detta.

Han var emot dåtidens finska politikliv, han fann dåtidens elit vara verkligshetsfrämmande. Regimen var ju också något naiv beträffande försvaret: man litade för mycket på Nationernas Förbund och på god vilja hos stormakterna. Det visade sig ju sedan 1939 att man stod ensamma och att ett starkt försvar var enda garanten för överlevnad. Man hade ett förhållandevis starkt försvar, det är sant; jämfört med Norges armé var den finska armén rätt betryggande. Men sant är också att försvarsfrågan inte stod överst på 20-talspolitikernas dagordning.

Gripenberg var en avvikande röst i den tidiga finskrepubliken. Han kritiserade Dorpatavtalet per se i dikten ”Dansen i Dorpat”. Och han förde sin kritik mot fredsavtalet, mot det loja sentimentet och mot ”allt annat” (svenskfientlighet från finnar, urbanism, frivolitet) till rent mytiska höjder i en dikt från 1925, ”Rösten i mörkret”. Han renodlade sin protest till en mytisk nivå; han tog här rollen av siare och profet, av straffpredikant.

Jag ska här citera hela dikten. Återigen: det handlar i inte om revanschism, inte om strid eller politiska finter. Det handlar om att vara en avvikande röst, att vara en ökenprofet, en som inte stryker medhårs utan säger obehagliga sanningar, även om man riskerar att brännmärkas för detta. Det handlar om att föra sin indignation till mytiska höjder, till manande tonfall av evig giltighet. Han är ett sanningssägande spöke (se rad sex!), ungefär som den ”Julens Ande” som Dickens skrev om i ”A Christmas Carol”. Men det är mer än så: det är återhållen vrede, det är ”hämnd som avnjuts kall”. Det är ”the wrath of the awakened Saxon” med nordanvind i rösten.

Jag ska citera hela dikten. Dock gör jag mina inpass på tre ställen för att underlätta läsningen. Man kan inte bara citera och lämna läsaren med ett stort textsjok, det har jag lärt mig som professionell skribent sedan 1997.

- – -

”Rösten i mörkret” av Gripenberg var det alltså. Poeten gör en lägesbestämning på rad tre med att säga sig vara ”Finlands sjuka samvete”. Detta var han förstås, denna roll av Finlands samvete spelade han förvisso. Men dikten är så allmängiltig att man med fog kan säga att Gripenberg här antar rollen av Europas, ja världens samvete: i en utveckling som leder mot undergång, mot materialism och nihilism är en röst som Gripenbergs en förebild och inspiration.

De första fyra stroferna är som följer:

Jag viskar ständigt, om och om igen detsamma.
Jag blåser på en halvkvävd glöd som en gång högt ska flamma.

Som Finlands sjuka samvete jag vaka vill i natten,
och mana onda syner fram, ur glömskans djupa vatten.

För dem som dästa njuta nu av framgång, orätt fången
är jag det spöke, vilket bor i mörka källargången;

och när de efter dagens kiv i sömnlöst kval sig vrida,
då skall jag stiga hotande och mörk till bäddens sida.

Det är bra så långt. Men det är inte slut än för nu tar Gripenberg sitt strafftal till nya nivåer. Han hämtar bilder från olika håll: han är en mask, ett vittne och ett ouppklarat brott:

Jag är den lilla mask som fast den sjuka fläcken finner
i själens hemligaste vrå där samvetskvalet brinner.

Jag vittnet är som tystats ner med våld och list och möda
men som i mörkret varje natt står upp ifrån de döda.

Jag är ett nesligt brott som finns i deras hus begravet -
rättfärdighetens tunga hot och vedergällningskravet

som talar lika svagt som urets knäpp men lika oavlåtligt.
Jag minnet är av vad som skett och varit oförlåtligt.

Har man inte ryckts med så här långt torde man ha ett hjärta av sten. Och nu sätter Gripenberg in slutoffensiven, med säker hand levererar han sina sista poänger:

Och framför höga herrars hus i mörkret jag mig döljer
som ugglan, vilkens dova rop i drömmarna dem följer.

Jag kväder samma visa om så länge jag kan andas.
Jag ropar på rättfärdighet tills domedagen randas.

Relaterat
Ett Motpolsinlägg om Gripenbergs ”Livets eko”
Ett Galaxinlägg om en annan Gripenbergare

Jünger är anark och anarken är Jünger. Anarken har alltid rätt, anarken är alltid fri, anarken står i ett speciellt förhållandet till varat. Anarken känner gårdag och framtid, nutid och historia, konst och politik. Anarken kan delta men ändå vara obunden; han är suverän, har kapat alla band men har dem likväl kvar, njuter samhällets närvaro men anser sig ändå stå ovan allt. Anarken kan både ha kakan och äta upp den.

Så låter det i Ernst Jüngers roman ”Eumeswil”. Hans alter ego Manuel Venator preciserar sin ställning sida upp och sida ner, slår fast vad han är och inte är. Och vad han är, det är anark, en omtolkning av ”anarkist”, en smartare sådan som inte har monarken till motpol utan blott till pendang. Han erkänner monarken men vill inte döda denne, nej han vill blott vara i dennes närhet för att suga ut lite historisk substans. Venator är nämligen historiker också och som sådan belyser han sin text med bilder ur det förflutna samt ur konst och myt, ur natur och samtid, ja från lite varstans. Vi får därmed en text som sammanfattar sin tid på ett bra sätt och som även visar utöver den.

Romanen speglar förvisso sin samtid: ”Eumeswil” kom som sagt 1977. Venators utläggningar kan läsas som en Jüngers uppgörelse med en proggig samtid, ett blanknött kulturliv, en ödelagd historievetenskap och en filosofi där inga djupare värden finns, bara analys och dissektion och kallgrin. Han vill istället ha eros i historia och filosofi: hans är ett klappande hjärta, hans är en känsla av förundran för makter och människor. Han vill se tingens ideella bakgrunder, se det diskreta i tillvaron.

- – -

Eros i sina discipliner, det har förvisso lärarna Vigo och Bruno i detta Eumeswil. Den ena kan se genomgående drag i historien, kan se mönster som exempelvis ”växande städer” och ”dramats upprepning genom stilarnas skiften”. Den andre förmår se urbilden i avbilden och det tidlösa i det efemära. Båda tillämpar ett slags varafilosofi, en diskret ontologi i en miljö där ledorden annars är skepsis, materialism och ironi.

Umgänget med dessa andra blir för läsaren en subtil njutning; det är högst ovanliga bekantskaper för en romanläsare van vid nihilism, dandyism och liberala plattityder. Här bjuds vi in till en annorlunda krog, den perenniala. Venator vaskar fram guldkorn ur historia och myt med sin varafilosofi.

Sedan för Venators position möjligen med sig problem också. Som att han tolkar in för mycket i detta att vara anark och metahistoriker; anarken blir till ett sekulärt helgon och historikern till en övervärldslig domare som kan allt och vet allt, kan sätta allt på plats. Den egna positionen definieras till sista flotta metaforen, kontrollbehovet grasserar; inget ska kunna rasera anarkens roll, ingen ska kunna kritisera honom, denna människa höjd över all misstanke. Han är fri, ständigt fri – men för den skull inte underkastad någon högre makt, nej ”Gud är inte hans sak” i Stirners anda.

Det blir lite magstarkt till slut. Inget kan rubba Venator. Han tjänar stadens tyrann men är likafullt sig selv nok och tvår sina händer. Han är historiker men är inte engagerad för något parti; gott så, men vissa böjelser må man väl ha? Men inte Venator, han står över sådant.

- – -

Man kan drivas till milt vansinne av Venators självrättfärdighet, av Jüngers behov att ständigt skydda ryggen. Samtidigt är det en styv text denna roman, en stimulerande text. Varje sida bjuder på uppslag. Den lapidariska stilen är uppfriskande efter att, säg, ha duvats med ”Heliopolis” mer högtravande, poetiska scenerier. Likt denna Jüngerskapelse är ”Eumeswil” en smått utopisk framtidsstad men här råder i så fall neue Sachlichkeit.

Och visst är det en utopi: författarjaget kallar sin stad för ett vrak uppspolat på land, en fellahoid stadsstat där ingen längre tror på något. Men just därför är jordmånen lämplig för reflektion och kontemplation, som för en pilgrim som nått sitt mål och lägger sig att vila: ”Nu kan bilder träda till.”

För övrigt ligger staden intill en flod med fågelrika mader, torget saluför frukt och grönt och köttbodarna är fulla. Det antyds utspela sig i framtiden detta, men anslag att göra staden tidlös förmärks också – från hänsyftningar till ”bråk med tävlingsförarna” (som i Nîkaupprorets Konstantinopel) till liknelser med Machiavellis Florens och hänsyftningar till diadoken Eumenes, som gett staden dess namn. Allt flödar samman i tidlös harmoni à la Eliot: ”History is a series of timeless moments.”

Ett exempel på den täta stilen, där Jüngers beläsenhet (samt möjligen en fläkt av hans obskurantism) kommer till synes, kan vara följande passage. Venator jämför staden och dess härskare, dess tyrann med antika sådana, med militärkejsare och bysantinare, kondottiärer och diktatorer. Till hjälp har han sitt luminarium, ett slags internet där fakta och bilder ur historien kan trollas fram med en knapptryckning. Där kan man exempelvis titta på…

… Perugias krönika under Matazzo, historien om en stad bland städer i ett land bland länder – jag låter däremellan tona in bilder av etruskiska portar, av Pisanos korbygge, av släkten Baglioni, Pietro Perugino, den tolvårige Rafael. Redan detta urval leder in i det gränslösa – och likadant är det vid varje källa, vid varje punkt av traditionen jag berör. Jag hör hur det gnisslar till, sedan kommer ett ljussken:det är den historiska uppladdningen i dess oavbrutna, ouppdelade makt. Vänner och fiender, gärningsmän och offer har bidragit med sitt bästa till den.

”Eumeswil” är en roman att ösa ur, hämta nya impulser ur för varje genomläsning. Samt en roman att reta sig en smula på, men det får man ta. Överväger gör dock den ovan nämnda eros, passionen för historia och mänsklig odling, för gårdagens drömmar, ”svunna tiders lust och kval”. Jünger var inte (på den tiden) troende, han ”svor varje ed med förbehåll” heter det i romanen. Någon ”gospelkänsla” får man inte av Venators pedantiska utläggningar – men det är ändå märkligt hur fromt han emellanåt kan uttrycka sig, hur han låter som en munk eller skogseremit när han prisar ”det glas vatten man ger en törstande”, när han visar medlidande med historiens offer, när han räcker handen åt namnlösa släktled. Alla kallas de fram i luminariet, och alla får de säga sitt:

Vi fick ta del av deras förhoppningar; det var den ständigt gäckande förhoppningen, som går i arv från släkte till släkte. De satt mitt ibland oss; ofta var det omöjligt att skilja vän från fiende, vi kunde tala igenom deras sätt att handla. Vi blev deras försvarsadvokater. Och var och en av dem hade rätt.

Vi räckte varandra händerna; de var tomma. Ändå var det något vi räckte vidare: världens rikedom.

- – -

Manuel Venator är både historiker och nattsteward, en något udda kombination av yrken får man säga. Men det är metod i galenskapen; han häller upp drinkar åt stadens furste för att kunna studera makten, för att erhålla smulor från dess ideella bord. Han vill erfara en fläkt av storhet, av historiens vingslag, om än det mesta bara blir diffust och småskaligt – för det är bara en epigonstat man bebor, ett skeppsvrak vid tidens hav.

Venator för ordet i romanen. Han redogör för allt och alla om staden han bebor, föreläser elegant och skjuter in bilder av upplysande slag, tvingande symbolismer. Som Göran Lundstedt påpekat ställs bland annat arketyperna ”skeppet” och ”skogen” mot varandra. Härskarborgen med sitt klientel blir då statsskeppet, på lagbunden seglats på tidens flod, medan skogen får stå för myten, det eviga och det gåtfulla. Skeppet förkroppas av Kondoren, fursten, och grenar ut sig i resonemang om anarki, kunglighet, ordning och uppror, i historia och myt. Ett bra exempel på det mytiska blir en utvikning om själva kondorfågelns leverne i Sydamerika, om indianska riter och humboldtska resor.

Skogens man blir då Attila, Kondorens livläkare. Denne Attila vistades i Skogarna efter det stora debaclet, efter furiösa krig och förstörelsevindar, och såg ”märkliga ting”. Genom hela romanen ges vinkar om detta, och på slutet får vi dem i rikt mått. Det är drakar och demoner i jüngersk variant, sant mytskapande förmåga.

Ännu en man som förknippas med de gåtfulla, mytiska makter som ännu lägrar över nejden är den ovan nämnde Vigo, Manuel Venators favoritlärare och förman på historiska institutet. För denne är allt besjälat, gudarna lever och det estetiska är vägledande i vardagen, ja är själva nyckeln till sagogrottan. Han har sina diskreta utlöpare i skogen. Venators andre lärare, Bruno, är trots den gemensamma grunden i varafilosofi ändå motsatsen till Vigo; denne Bruno förknippas med titaner och med en striktare, formell-ideell syn på tillvaron. Han styrs av urbilderna.

Distinktionen mellan dessa gurus är intressant att göra. För det sägs att medan Vigo går till skogen går Bruno till ”katakomberna”, teknikgrottor belägna under staden, mystiska mauretaniertillhåll med arkiv, datorer och titanisk kultur. I egenskap av historiker rådfrågas dessa arkiv regelmässigt av Venator, och han gör det via det ovan nämnda luminariet som är en persondator kopplad till alla tänkbara källor i det förflutna.

- – -

Kanske är Jüngers strävan att skildra urbilder, typer och modeller lite alienerande för en vanlig läsare. Han har fått kritik för att hans gestalter saknar kött på benen, de är abstrakta figurer – men, vill jag hävda, givet strävan att fånga det absoluta så lyckas han väl. Han har på esoterisk grund byggt sina marmorklippor, Heliopolis och Eumeswil, fyllt dem med lätt abstrakta arketyper och miljöer – men på de premisserna fungerar det, det lever. Det är inte några maskerade filosofiska avhandlingar han ger oss, nej det är idéromaner rika på mänskliga perspektiv, balans och måtta. Han ger sig inte av på någon tangent ut i det blå utan visar tydligt att han hör hemma i mänskligheten. ”He has accepted membership in the human race”, som Henry Kuttner sa om Robert Heinlein.

Ett sista exempel på den visdom ”Eumeswil” bjuder på är denna. Venator framhåller någonstans att en stads sanna natur visar sig dels på gravplatsen, dels på torget; gå till dessa platser och se om de är välordnade, ger känsla av balans och måtta eller är fula, vulgära och vanskötta. Det kan ses som ett exempel på Vigos strävan att visa på universalia in re, på hur idén realiseras i föremålen. Det är, med Jüngers ord, strävan att ”återföra eidos till den yttre gestalten” och inte abstrahera bort den så som idealister tenderar göra. Det visar på det diskreta i tillvaron, på hur subtila krafter inverkar på vår vardagsvärld.

Som sagt; återför eidos till den yttre gestalten, låt det underbara finnas här och nu och inte i någon fjärran idévärld. Allt finns i det du ser med egna ögon: i molnens gång, träd och blad och gökens hoande. Det är ”den eros som visar på värde och vara bakom tingen, men även i dem”…

Relaterat
Vad Jünger gjorde
Yukio Mishima

Bild: Le Mans

Atterbom har inte haft det lätt med sitt eftermäle. Man visar istället på Stagnelius som den komplette romantiske poeten, en inspirerad outsider som dog fattig och okänd. Atterbom däremot gick en akademisk väg och blev en samhällets stöttepelare.

Atterbom har dock levt vidare parallellt med Stagnelius. Båda kan läsas än idag. Stagnelius är nog aningen mer schvungfull och levande men Atterboms poesi är även den värd sitt salt. Atterbom var en akademisk diktare, en lärd poet à la Stiernhielm, John Milton och T. S. Eliot. Atterbom kunde sin Schelling och Plotinos; han förstod vad detta med ”konstnären som tolkare av en högre verklighet” vill säga. Läs bland annat Albert Nilssons ”Svensk romantik” för en hederlig uppskattning av Atterboms verk.

Atterbom har sin charm, sin stela charm kanske man kan säga. Det är som att läsa Jünger: det hela är en aning förbehållsamt, det är kontroll på passionerna, men substansen finns där. Atterbom kunde dock till skillnad från Jünger skriva poem så denne vår svensk var mer än en glorifierad annalist, mer än den förkättrade karriärist och pekoralist dagens kritiker vill ha honom till. ”Lycksalighetens ö” sattes för övrigt upp av Norrlandsoperan 2002 så helt död för scenen är han inte heller. Nej, denne fantasydiktare har även något att säga samtiden.

Dessutom var Atterbom en pionjär inom svensk litteraturhistoria. Hans ”Siare och skalder” skildrade svensk diktning från begynnelsen till modern tid. Bellman, Swedenborg, Almquist och Stagnelius var några av de författare han skärskådade. Atterbom blev därmed andlig fader till Henrick Schück, Fredrik Böök, Sven Stolpe, Lars Gustafsson, Göran Hägg och alla andra som systematiskt studerat svensk litteratur och dragit lärdomar ur den.

- – -

Ska jag citera något av Atterbom? Det ska jag nog. Det ger relief åt resonemanget. Jag väljer en passage ur ”Minnes-runor”, en självbiografisk, orimmad femtaktig jambisk dikt (= blankvers), ett utmärkt sätt att skriva memoarer utan att bli långrandig. Man koncetrerar sig poetiskt men kan ändå berätta och ge stämningar, som dessa:

Sin dag förlevde då den glade gossen
bland krönikor och visor, av hans fader
otröttligt till hans gamman sammanbragta;
av ålderstigna män och kloka gummor
emellanåt förnam han äventyr;
på läpparne av mången bygdens tärna
då ljödo ymnigt kvar de forndags-kväden,
i vilka Dikten är en adlig mö,
som from och stolt sin jungfrukrona bär.
Gick slåtterns lia över ängen, hurtigt
av krigsmän fördes hon; och de förtäljde
om Finlands örlig, om de vilda ryssar,
om Jernfeltz, om den milde Gustavs segrar,
och hur av ”svenska herrars” fega svek
ur all sin våda kejsarinnan frälstes.
Allt bidrog till hans underbara värld;
son av en karolin berättade
själv sockenskräddarn om den tolvte Karl
och vågade sitt huvud på att Görtz
oskyldig mistat sitt för bödelsyxan.

Det ”svenska herrars fega svek” som omtalas är Anjalaförbundet i 1788 års krig. Jernfeldtz var chef för Östergötlands livgrenadjärer, ”fruktad och omtyckt av sina soldater” (Gustafsson).
Kanske ska jag ge lite exempel på mer lyriska tongångar. Bekanta är raderna ur ”Lycksalighetens ö”: ”Upp genom luften, bort över haven, / hän över jorden, i stormande färd! / Morgonens drottning, med rosiga staven, / vinkar oss ut i sin vaknande värld.” Jag tycker detta är fulländat: det är optimalt. En svärmisk längtan kan inte beskrivas bättre.

Atterbom målade med ”Lycksalighetens ö” en saga, en fantasyskapelse som kan verka lite konstgjord men jag tycker ändå helheten övertygar. Det är ungefär som Tolkien: han var i själ och hjärta en småborgerlig professor som gillade att pula med texter, men när skapandets trans bemäktigade sig honom så blev det stor dikt. Som trilogin om Härskarringen. Detsamma gäller Atterbom; ”the smell of the lamp” kan märkas i hans dikter men när han som här diktar om den Svanvit som övergivits av Astolf så har det hela en pre-rafaelitisk pregnans som tjusar än idag:

Stilla, o stilla!
Somna från storm och snö!
Ensliga lilla,
nu är tid att dö!
Kallt är kring dal och sjö;
stilla, o stilla!

Stunderna ila,
snart du den sista ser;
vila, o vila!
Vissna, som andra fler! -
Hjärta! vad vill du mer?
Vila, o vila!

Skuggan låt gömma
allt, vad du njöt och led;
glömma, o glömma -
sådan är solens sed!
Lär dig, i nattens fred,
glömma, o glömma!

Domna blott, domna!
Snön är din bästa vän;
gott är att somna;
vår kommer ej igen.
Hjärta! vi slår du än?
Domna blott, domna!

Tystna då, tystna,
töm i en suck din själ!
Upphör att lyssna;
livet dig bjöd farväl:
”Arma, god natt, sov väl!”
Tystna då, tystna!

- – -

När Per Daniel Amadeus Atterbom var 29 år gammal utsågs han till kronprinsens lärare i tyska språket och litteraturen. Denne Oscar blev sedermera Oscar I. För Atterbom betydde lärartjänsten ett genombrott; han blev accepterad, han blev godkänd som elitmänniska. 1821 blev han docent i historia, tre år senare adjunkt i filosofi och efter ytterligare fyra år professor i samma vetenskap. 1835 utbytte han denna professur till en i estetik och modern litteratur; det var inte så noga på den tiden, var man bildad kunde man bli professor i både det ena och andra.

Atterbom invaldes i Akademin 1839. Han avled den 25 juli 1855. Föddes gjorde han den 19 januari 1790 i Åsbo socken, Östergötland. Han gillade sagor och språk; tyska lärde han sig tidigt. Snorre Sturlason hörde till lektyren. Senare blev det gustavianska skalder och Schellings idealistiska filosofi. Det kunde behövas i ett kulturliv ännu präglat av snusförnuft och materialism.

Atterboms Uppsaladagar kan sammanfattas i orden folksaga, äventyr, melodiska versformer, tysk nyromantik. Det sistnämnda var en reaktion på den franska stelheten som dittills gällt som poetiskt ideal. Det var kanske en storm i ett vattenglas men viktig ändå: det var fransk klassicism mot romantik, regelbundenhet mot friform, rationalism mot intuition. Atterbom gillade dessa litterära fejder där han alltså förfäktade romantik och dans. Dock blev han sjuk efter ett tag i Uppsalas kvalmiga luft, men genom bidrag från vänner fick han möjlighet att resa till Tyskland och Italien 1817. I det förra landet mötte han författare och filosofer han brevväxlat med och i det senare mötte han målare och mecenater. Det drömska soldiset vilade över konsten.

Vid hemkomsten tog han sin examen. Resan hade gjort susen för inspirationen. Sedan blev han Oscars lärare; vägen till att bli en elitfigur stod öppen.

Relaterat
Tegnérs ”Svea”
Carl Snoilsky

Thomas Cole: ”The Voyage of Life: Youth”, 1842

Vi känner alla Vilhelm Moberg som en radikal liberal, som lite vänster. Han var i alla fall emot kungadömet och ville ha republik. Men förutom det kan han likaväl kallas ”högerliberal” eller ”traditionalist”. Han var en folklig högerman, en populist i ordets bättre bemärkelse. Han kunde sin historia, vurmade för det förflutna – och då inte för samhällets högre skikt, nej, hans hjärta fanns bland bönder och soldater, torpare och hjon. Se härför romanerna ”Raskens”, ”Utvandrarna” och ”Ge oss jorden”.

”Ge oss jorden” är för sin del en hjärtevärmande skildring av traditionella marker. Den handlar om en stadsmänniskas längtan tillbaks till landet, till jordbruk och autencitet. Därmed tecknas den elementariska kraft som är BONDEN och hans förhållande till JORDEN, den närande. Vi ser här människan i relation till den jord hon lever av, närs av, skyddas av och till sist ska begravas i. Sådan var Moberg, han diktade om elementära ting. Och i essän ”Svensk strävan” ger han oss in nuce dylika väsentligheter: om blod och jord, om tradition och landskap, om Sverige och det svenska. Och han gör det på ett sätt som ännu känns relevant.

Texten skrevs 1941. Det hela påverkades av tidsandan och världsläget med hot om tysk ockupation och annat. Men texten kan inte reduceras till enbart beredskapsprosa. Den ÄR det, visst, men den är också giltig för vår tid – en tid då etniska svenskar inte sägs existera, då envar nybliven ”svensk” anses kunna definiera Sverige, då tiden före 1945 anses helt irrelevant för oss som lever nu. Därför bör vi läsa ”Svensk strävan” även år 2011. Essän ifråga är unik, ingen annan svensk författare hade sådan intuitiv känsla för vad ett folk och ett land är. Texten är även rätt kort (sju onumrerade stycken), därför publicerar jag den här med mina kommentarer. (Vill ni läsa Mobergs text ren, utan mina inpass, gå hit.)

- – -

Moberg börjar sin text genom att påminna oss om att de döda också existerar. ”De döda verkar och medverkar i världsskeendet” sa Herakleitos och Moberg ger detta diktum en nationalistisk vinkel:

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Vi kan alltså inte ignorera de döda, våra förfäder. Vi är som Moberg antyder skyldiga att ta hänsyn även till dem. Och, kan tilläggas, vi måste ta hänsyn även till kommande generationer. Som jag skrev här: ”Dåtid, nutid och framtid 
innefattas alla i begreppet
Sverige, i dess döda, dess 
levande och dess ännu ofödda. 
”Sverige” är inte bara vi som 
lever nu, det är även våra fäder
och barn, våra förfäder och
 barnbarn.”

I det följande stycket ser Moberg att börja med pragmatiskt på detta med rätten till ett territorium. Men sedan konstaterar han att Sverige ÄR vårt (= de etniska svenskarnas) eftersom vi brukat det, odlat det och utvecklat det i tusentals år. Vi har som antytt förtjänat detta land:

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

I nästa stycke preciserar Moberg detta hur Sverige är vårt – och det är genom svensk strävan. Vi har byggt landet, därför (kan man säga) har vi också större rätt till det än vad nyinflyttade människor har. Det liberala medborgarskapsbegreppet ser nog bra ut på papperet men att ge en nyanländ samma rätt till ett visst land som den vars förfäder bott där i tusen år, det är stötande för det allmänna rättsmedvetandet. – Moberg:

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.

Sedan följer sluttampen där Moberg så att säga exemplifierar den svenska strävan texten handlar om. Stilen är som sig bör jordnära och konkret, ändå höjer sig denna rundmålning av småfolkens traditionella Sverige till odödlig prosapoesi. Moberg skildrar det bondesamhälle som var en verklighet rätt långt in på 1900-talet. Mobergs prosa har must och kraft, det är kort sagt blod och jord som pulserar här:

Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter – andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.

- – -

Där slutar ”Svensk strävan” och jag har inte mycket att tillägga. Detta är ord och inga visor, detta är svensk historia i ett nötskal. Detta är ett paradexempel vad en essä ska vara: ett FÖRSÖK (fr. essai) i korsningen mellan sakprosa och skönlitteratur. Moberg förtjänar verkligen sin ställning som stor svensk författare. Nu kan jag i och för sig vara utan hans liberalpopulism och annat men samtidigt var han en sann skildrare av enkelt folks förhållande till jorden, han formulerade vad många intuitivt kände och känner. Vad man som modern människa känner inför åsynen av gamla gårdar, milsvida skogar och grå lador, det har Moberg satt på pränt. Han går dit få andra vågar gå: han vågar använda ordet ”blod”.

Blodet spelar roll, etnicitet är viktigt. Och än 2011 måste vi påminnas om kraften från jorden, den svenska jord som format oss. Döda bönder, soldater, torpare och hjon är våra förfäder och vi har en skyldighet att förvalta landet, det land de gav oss i arv. Vi måste erkänna hur de döda verkar och medverkar i det svenska skeendet. Vi kan inte okritiskt importera en ersatzbefolkning och tro att något gott kommer ur det. Vi kan inte utradera begreppet ”Sverige” och tro oss upplysta därmed. Vi kan inte förneka oss själva som svenskar.

Relaterat
Sverige från hedenhös till idag
Svenska bilder

Johan Krouthén, ”Sommarlandskap med betande boskap”, 1901

I denna översikt över svenska honnörsord tänkte jag börja med tre skenbara paradoxer. Jag vill peka på hur vissa av de svenska honnörsorden tycks strida mot varandra. Men det är inga oförenliga konflikter, det ägnar bara att ge djup åt min framställning. Således har jag funnit dessa tre par av skenbara motsatser: svensken är både fridsam OCH stridbar, chosefri OCH stilmedveten, lågmäld OCH storslagen.

Vad betyder då detta, konkret? Vi tar dem i tur och ordning.

. Fridsam men stridbar. Idag talas det om svensken som konfliktlösare och fredsstiftare, samarbetsförmågan står ofta skriven på dagens banér, men när svensken drivs för långt blir han en tiger… I den uppseglande etniska konflikten sa nyss en viss Johannes Brahe att svensken ibland kan förefalla som en strykrädd typ som går undan när det blir bråk, bråk där han hotas att bli kallad RASIST, men det är inte hela bilden. För svensken, sa Brahe, ruvar på oförrätter som en dresserad hund som drivits för långt med ständiga slag på nosen. Furor germanicus bubblar under ytan. Och vad gäller väpnad strid så kan svenska män ännu strida, se Orvar Nilsson som en av många 1900-talsikoner på detta område.

. Chosefri men stilmedveten. Vi svenskar har en historia som konstnärer och konsthantverkare allt sedan Skogtapeten och hällristningarna. Svensken i gemen vill inte ha prål och pynt, han är blygsam till det yttre, men han vill ändå ha stil och hyfs vare sig det gäller personlig klädsel eller heminredning. Visst råder rätt mycken kitsch i dagens heminredning men nog yttrar sådant som den gustavianska stilen och Carl Larssons ”Ett hem” en immanent svensk stilkänsla.

. Lågmäld men storslagen. Till vardags går svensken fram med låg profil men vi har även vår historia som stormakt, detta påverkar oss. Jag menar, visst kan varje smånation yvas över idrottsframgångar, men deras eufori har överraskningens ande över sig, ”tänk, är vi så bra?” Svensken däremot VET att han är bäst och får det bekräftat när Sverige vunnit ishockey-VM eller femmilen på skidor. Vi känner en mild glädje när ordningen är återställd.

- – -

I det följande har jag inga fler paradoxer att uppvisa. Jag vill bara lyfta fram några fler honnörsord för svenskt kynne och svenskt väsen.

För näringslivet, om vi nu ska nämna det, har vi ord som driftig, flitig, händig: detta är svenska ideal i min bok. De har gett oss hantverksfliten och de har gett oss uppfinningar och industrier som ASEA, Volvo, Saab, Nohab, Bahco, Ericsson. Håkan Lans med sina färggrafiks- och GPS-patent, AXE-växelns skapare (som jag nu glömt namnet på), Drakens konstruktör Erik Bratt: detta kallar jag svensk drifitghet.

Vi går till den andliga sfären. Eftertänksam kan svensken vara; detta är huvudegenskapen för svensken som kvietist. Swedenborg och kyrkmän som Franzén, Olaus Petri, Wallin och varför inte Martin Lönnebo för att ta ett 1900-talsnamn, dessa var eftertänksamma på ett esoteriskt plan. Lönnebos insats kan jag inte direkt peka på, ”se här vad han gjort”, men i sin framtoning var han urtypen för en präst och biskop, en andlig, en from man. Lönnebo var eftertanken personifierad.

Ännu ett svenskt honnörsord kunde vara NATURVÄN. Germanska folk har en större kärlek till naturen än mena-folk, sydeuropéer och afrikaner. Var uppstod till exempel miljörörelsen först? Jo i Tyskland och Sverige.

”Ordningssam, plikttrogen, tålmodig” – detta är de ideal som byggt Sverige. Vi är ett well-ordered society som John Rawls skulle säga. Det är ingen slump att vi (tills nu) bott i lagstyrda städer med välbyggda hus medan afrikaner bor i städer av plåtskjul med varningsskyltar för ”Hijacking Hotspot”…

Relaterat
Karl XIV Johan var den förste Bernadotten
En kung som avsattes
Gustav III
Att definiera Sverige
Den stolta svenska historien

Prins Eugen, ”Molnet”

Uttrycket Eurabia myntades av den israeliske författaren Bat Ye’or i verket ”Eurabia: The Euro-Arab Axis”. Hon målade upp något slags konspiration där en informell allians mellan EG och arabländerna skapades 1973, formaliserad i The Euro-Arab Dialogue (EAD) i Paris 1974.

Så kan man ju säga om man vill ha något påtagligt att spinna sin teori kring. Men formalia åsido, visst förekommer muslimsk invandring till Europa i rätt stora mängder. Men MSM förtiger detta. Hör bara på hur Aftonbladets Petter Larsson bemöter Breiviks utmålande av islamsk massinvandring:

Breivik har fått för sig att muslimerna kommer hit i massor, föder fler barn är européerna, högljutt kräver religiösa och kulturella rättigheter och begår brott. Snart är Europa en arabisk koloni, ett Eurabia, tror han.

Att muslimerna föder fler barn än européer är emellertid vedertaget. Muslimerna ökar i antal via invandring och nativitet. Källa.

According to the US’s Migration Policy Institute, residents of Muslim faith will account for more than 20 per cent of the EU population by 2050.
- – -
Another forecast holds that Muslims could outnumber non-Muslims in France and perhaps in all of western Europe by mid-century.
- – -
Austria was 90 per cent Catholic in the 20th century but Islam could be the majority religion among Austrians aged under 15 by 2050.

Detta kommenteras väl av signaturen ”General Pilsudski” på Krigsforum:

När man tittar på siffran 20% i EU år 2050 så måste man hålla in åtanke att det finns ett bälte länder bestående av nästan 100 miljoner invånare i öst/centraleuropa (Baltikum, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien) där muslimerna idag inte ens når upp till 1% av befolkningen. Även i Finland, Norge, Slovenien, Portugal och de förhållandevis stora länderna Spanien samt Italien uppnår den muslimska befolkningen till max någon procent (0,5-3%) av befolkningen.

Med detta i åtanke blir den senare rapporten där man förutspår en muslimsk majoritet i vissa Västeuropeiska länder runt 2050 inte lika otänkbar. Alla prognoser är givetvis inte skrivna i sten och mycket kan ändras men det visar ändå på en trend i främst västeuropeisk demografi som pågått i 40 år och accelererat kraftigt de senaste 10 åren.

Så att förtiga den muslimska massinvandringen är dödsdömt. Den pågår, den förekommer. Kalla den Eurabia, kalla den vad du vill: ABB hade rätt när han ansåg att MSM mörkar detta.

Sedan har vi de ideella sidorna av det hela. Här har jag inga källor, jag redovisar bara det sentiment jag upplever. Är det så att muslimer ”högljutt kräver rättigheter”? Det tycker jag nog de gör. Högljuddheten åsido; västvärlden är för lam, för svag, för vek att motstå kraven på fler moskéer, på halalslakt, på skilda baddagar för män och kvinnor i badhuset etc. Västervärldens liberala är i själ och hjärta emot slöja och muslimsk patriarkalism men de saknar vapnen att bekämpa dessa krav. I alla fall i Sverige finns det ingen muscular liberalism som säter ner foten och säger, nej, inga heltäckande slöjor/burka, inga skilda baddagar, ingen plågsam halalslakt; det är emot västerländsk frihetlig tradition.

Islam har en tradition av att göra kristna till andra rangens medborgare. Under islams storhetstid under kalifatet kallades judar och kristna för dhimmi, ”beskyddade”. Det var de icke-muslimer som omfattades av den kanoniska sharia-lagen. De åtnjöt beskydd, visst, men de måste betala en viss skatt – djizya. De var andra rangens medborgare.

På basen av ordet ”dhimmi” talas idag om dhimmifiering, dvs en attityd av medgivande, kapitulation och anpassning gentemot muslimska krav. På gatunivå har vi också enligt uppgift begreppet ”bötning”, dvs muslimska gäng som kräver djizya av etniska svenskar. De tar deras mobiltelefoner och pengar etc för de anser det vara deras rätt som muslimer gentemot de otrogna. Där har vi Eurabia i sin prydno.

För källa på detta med bötning/modern djizya se här. Del ett till denna artikel kan också vara intressant. För en svensk länk se här, signaturen ”Watchman”. Så den som förnekar fenomenet Eurabia och som förnekar den dhimmifiering som pågår i Sverige och västvärlden, torde behöva vakna ur sin slummer.

Relaterat
Front mot islamismen
ABB: gärningsmannen
svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn

Bertil Malmberg hade en nationalistisk period i sitt diktande. Det var i början av karriären med samlingen ”Dåd och dröm” (1912). Han ville besjunga sitt land, sitt Sverige och sitt Norrland. Han föddes nämligen 1889 i Härnösand där han tillbringade barndomen. ”Norrland” nämns inte explicit i denna dikt men nog anar man landsdelen mellan raderna:

Nu brusar nattens hårda vind,
den brusar över islagd sjö,
och himmelen är svart och blind
och världen full av snö.
Av vilsna fåglars svultna hop
hörs hungerskri och ångestrop -
det rasslar tungt i trädens ris,
förstelnade av is.
Du vilar i köldens band
från bygd till bygd, från strand till strand,
o du, mitt vintermörka, mitt vintervita hem.

Malmberg föddes som sagt i Norrland. Han skildrade barndomen i romanen ”Åke och hans värld” (1924). Något senare flyttade familjen till Stockholm. Den unge Malmberg var beläst inom poesi och ville själv bli skald; högre studier var han inte menad för. Istället blev det en resa till Berlin där han bland annat träffade Vilhelm Ekelund och Ivar Conradson, kända svenska författare i exil.

Åren 1908-11 publicerade Malmberg några diktsamlingar, formellt fulländade och inte utan patos. Ta bara ”Floden kommer”: ”floden är över oss, över oss / men vi förstå ej: bruset söver oss” och ”dansen, dansen och bekransen / lågors svall i gnistors ljus!”. Det var undergångspoesi, om folk som hellre roade sig än insåg att allt var förbi. Även senare skulle Malmberg dikta om detta liv ”på gränsen”, ja själv utöva det som dandy i världsbrandens skugga.

Fler diktsamlingar förde honom till antika och atlantiska nejder, men Tyskland lockade ånyo och 1917 bosatte han sig i München. Han levde på eget diktande, en och annan tidningsartikel samt pengar hemifrån. Livet var smått kaotiskt med ett Tyskland som 1918 förlorade kriget och en Malmberg som söp ner sig (se prosafragmentet ”Morgon i München”); ibland måste han in på torken. Samtidigt var han gift där i München med en högborgerlig tyska. Äktenskapet förefaller ha varit rätt platonskt präglat. Få passioner, inga barn.

Malmbergs 20-talsdiktning visade på mognad från de tidiga samlingarnas naiva esteticism; det blev en kapitulation för ”att livet kan vara en trasa”, uttryckt i symboliska termer. Det är hadessken, virvlande löv och öde parker: ”Mitt modersmål är regnet / över en dimmig jord.”

1928 var Malmbergs äktenskap upplöst, han var psykiskt utmattad och flyttade hem. Väl här togs han in på Konradsbergs mentalsjukhus. Idag finns inga såna institutioner längre; deprimerade människor får gå i terapi istället och lugna sig med lite droger som tar udden av symptomen. Malmberg var deprimerad och lätt störd, men så sjuk som personerna i ”Dårarna” var han inte. Denna dikt skrevs under sjukhusvistelsen, denna vision om fyra esteter som höjt sig över livets futtigheter och blivit kroniskt galna, inbillande sig att de är maharadjor, glasvaser och kungar, allt medan anstaltsvakten leder deras kroppar genom allén.

Malmberg kunde snart skrivas ut och dikta vidare. Samlingarna ”Illusionernas träd” (1931) och ”Dikter vid gränsen” (1935) blev rätt populära med sina välklingande strofer om frusna parker och annalkande undergång, även om här också fanns rena idyller och sprudlande glädje. Resten av Malmbergs karriär tecknas bäst genom att följa de återstående samlingarna, som inte var så få: han var ständigt lika produktiv. Det var den formbundna ”Flöjter ur ödsligheten” 1941, den mer fria ”Under månens fallande båge” 1947 och 50-talssamlingarna ”Men bortom marterpålarna”, ”Lek med belysningar”, ”Med cyklopöga” och ”Klaviatur”. Nu var han hemma, han hyllades av kritiker och var i takt med tiden med sin fria vers, även om tonläget ännu var lite ålderdomligt, retoriskt och ”malmbergskt”. Men så klart det är det: man kan inte hoppa över sin egen skugga.

- – -

Som prosaförfattare var Malmberg rätt flitig även om det är sekundärt jämfört med poesin. Han verkar inte ta saker på allvar när han skriver sakprosa, han kåserar flyhänt. Utgivna i bokform finns memoarskisser, essäistiska recensioner över tysk litteratur, tyska intryck och resebrev från Ungern och Frankrike samt en sådan sak som ”Rymdskeppet”, som spekulerar över om surrealistisk poesi kan studeras av astronauter som förberedelse inför rymdresan… Det är frivolt och lite väl självmedvetet i tonen, men han hade tydligen kul när han skrev dylikt och Goethe sa ju: ”Betrakta en man då han leker, och du ska se hans sanna natur.”

Bertil Malmberg satt i Svenska akademin 1953-58 och efterträddes där av Gunnar Ekelöf. Denne var generationskamrat med Malmberg, men i övrigt raka motsatsen i stilhänseende – för där Ekelöf körde på enkelhet, språkmisshandel och tvärs emot-estetik, var Malmberg lagd åt formell skönhet, retorik och dandyism.

Visst hade de tu beröringspunkter. Men lite förenklat kan de sägas ha varit motpoler. Ekelöf hade i vart fall svårt att hitta något att säga i sitt inträdestal, hållet över just Malmberg. Dock fann hann till slut ”Dårarna”. Ekelöf kallade den ”en av de vackraste dikter vårt språk äger”; kanske var detta sådant man säger i inträdestal, eller så var det alldeles sant, det kan ha varit just vad Ekelöf ansåg.

Själv håller jag Malmberg högre än Ekelöf. Främst av det skälet att Ekelöf hade en överdrivet respektlös inställning till religion medan Malmberg tog dess frågeställningar på allvar (se till exempel ”Kristus uppsöker Lucifer” och passager som ”det heliga må vara inom oss”). Att sedan Malmbergs ”Sångerna om samvetet och ödet” (1938) är en kliande lutheransk tagelskjorta hör också till saken. Men Malmberg skrev denna under en kris, influerad av den facila Oxfordrörelsen som han senare lämnade.

Som jag antydde i början: är det inte dags för en Malmberg-renässans snart? Jag menar, nu har vi matats med Ekelöf ett bra tag, något nytt måste komma… Utan att sänka den gode Ekelöf tror jag helt enkelt Malmberg har framtiden för sig. Att stilen är lite egen gör inget. Det viktiga är att skribenten har något att säga och det har Malmberg.

Jag inledde detta inlägg med ett citat. Kanske bör jag även ge ett citat här på slutet som avrundning. Något kontroversiellt kanske skulle passa, som rader från ”Dikter vid gränsen”, men det får vara. Det får ni i länken jag nyss gav. Istället tänker jag citera sista halvan av ”Keruberna” från 1941, en gåtfull sak man aldrig blir riktigt klar med. Den handlar om ett osökt uppdykande av arkaiska, pre-bibliska änglar ”i vingad tjurgestalt”, typ sådana man kan se på assyriska reliefer:

Och då vi gå genom marken denna förtrollningens natt,
då gräset dryper av silver och ryser matt
- och speja mot den synrand där människostaden tar vid,
underligt förvandlad, slöjad av månetid
- då se vi hur de landa bakom människornas stad,
om onda eller goda: vi veta icke vad -
då se vi hur de landa – hur de överskygga allt,
heligt fruktansvärda i vingad tjurgestalt,
bakom de sovande kuberna
av bleka människohus:
de dunkla keruberna
i månens vilda ljus.

Relaterat
Traditionalism
Malmberg och undergångsromantik

Han heter Folke Filbyter. Han är en grov, osnygg uppenbarelse, en nordisk bitvarg. Han är en bonde som blivit rik på plundring i öster. Återkommen från ett vikingatåg tar han upp ett nybygge i en skog i Östergötland. Han tar sig en lappflicka till maka och med henne får han tre söner, Ingemund, Hallsten och Ingevald.

Folke blir en bondekonung där på sitt Folketuna, en präktig gård med åker och äng, husdjur och uthus. Men Folke själv är inte så presentabel, han bryr sig föga om manér och puts. Till och med i tidigmedeltida termer är han en ful storbonde. Men han är en bra bild av germansk sturighet, av nordisk egenrådighet. Det är, som Levertin sa om boken, ”egenherre-känslan, den oböjliga, nackstyfva husbondekänslan. – - – [Folke äger] en sällsam, ursprunglig storhet, den nordiska jordandens sträfva och egensinniga lifskraft. [Folke Filbyter] motsvarar… vad geologerna kalla urberget, och något av skrovlig gråsten tycks också vara över hans orörliga, trumpet rynkade bondedrag i allt det ljusa linhåret.”

Så långt Levertin. Heidenstam tecknar för sin del sin hjälte som en frejdad jordens man. Här visas på det bondska, en överraskande bondskhet må man säga. Germanska hövdingar överlät enligt Tacitus allt arbete på jorden åt trälar och förmän, själva sysslade de med vapen och hästar. Men inte Folke:

Storplogen höll han i en sådan heder, att ingen träl någonsin fick sätta den i jorden eller hålla om styret. Han mjölkade själv sina kor och ryktade sina oxar och hästar, och han förde med sig en lukt av herde, då han kom tillbaka i salen.

Folkes två äldsta söner drar ut i viking vad det lider. De blir livgardister hos den bysantinske kejsaren, väringar i Miklagård. Den tredje är en mer blid typ och blir ett slags hemmason. Folke ger sig på att skaffa en brud åt denne. Stegen styr honom till grannen Ulf Ulfsson som är lite mer etablerad, en överklassare i dåtidens bondesamhälle. Han har gård i ett öppnare landskap, han är en fornnordisk storman; vi får här en bild av en idealisk fornsvensk gård, vi möter en odalman av ädelt slag. Heidenstam har troligen inspirerats av de isländska sagornas storbonde; denne har här transformerats och överflyttats till svensk bondebygd, till skogsdungar och susande rågåkrar med tillhörande trälar och ätteläggar, kvinnor och barn, hundar och ungar.

Ulf Ulfssons dotter heter Holmdis. Hon avböjer dock frieriet; svenska kvinnor hade sådan frihet, det var sällan tvångsgiften. Hon ser ner litegrann på dessa skogsbönder, Folke och hans velige son. Men Ingevald ger inte tappt utan rövar en natt bort sin Holmdis, tar henne till Folketuna och gör henne till sin maka. Under försöken att vinna hennes kärlek utvecklas han, den romanaktiga psykologin firar triumfer:

Världsträdets eviga brusande, som endast hörs av grubblare och förälskade, flög genom hans tankar och lyfte dem i höjden som örnar och dufvor.

Holmdis föder vad det lider en son och dör. Sedan bränns hon på bål; flammorna stiger mot natthimlen.

- – -

Nu kommer ett, vad mig beträffar, aber i boken. Det är skildringen av kristendomen som är tendensiös. Djäknar och präster skildras som svekfulla. Allt re kristendomen blir förutsägbart i denna roman. Inte för att asatron för den skull förespråkas; Folke själv kunde ibland ”av hjärtans lust häda både Tor och Frej och Oden och Kristus». Heidenstams hjärta tycks ligga i naturdyrkan och animism och varför inte; dvärgfolkets riter och syner skildras här med värme. Det är prassel i gräset och viskningar i buskarna, dimmornas lek i sommarnatten och dunkla ord i källor och stenkummel.

Kristendomen: Ingevald, sörjande sin Holmdis, vänder sig nu till denna ”de sorgbundnas och betrycktas religion”. Innan han dör lämnar han sin lille son till vandrarmunken Jakob som tar med sig barnet. Folke blir därmed utan arvinge: selbruten och slaktgammal håller han på att deppa ihop i sitt Folketuna. Men han samlar sig till en sista kraftyttring och ger sig ut att leta efter den lille. Parallellt med detta skildras hur Folkes äldsta söner, Ingemund och Hallsten, skär sina lagrar som väringar i Miklagård.

Vi ser dem segla hem med Blot-Svens (död 1087) vikingaflotta. Detta följs av scener med kung Inges kristendom och Blot-Svens asatro, denna hedendom som temporärt tar över, utförande det sista Frejblotet i Gamla Uppsala. Folke möter sin sonson, uppfostrad av Skaramunkar och nu tjänande som jarl hos Inge den äldre (regerade 1080-84). Men nu har sonsonen endast förakt till övers för sin farfar.

Vad man fångas av i denna bok är kanske skildringen av den grubblande, irrande Folke, men allt slutar inte i moss och myr i irrfärd och nihilism. Man får se gamlingen som dras mot sin grav men man får också se framtiden, de unga. Sist ser vi nämligen hur de unga Folkesönerna uppsöker sitt tillkommande arv, Folketuna. Folke återförenas med de båda sönerna och den älskade sonsonen.

De möter sin fader men sedan skiljs de igen. Sönerna drar ut för att tjäna folk och land, bygga Sverige, det där som Dick Harrison säger aldrig har funnits före 1890.

Folkungarna rider ut mot kommande dater. Folke Filbyter ser dem sträcka ut i den soliga dagern:

Allt efter som de tre fränderna kommo ut på fältet igen, stötte de dock hårdare med sporren och fäste blicken ännu skarpare på den nästa skogsranden. Där väntade dem okända händelser och vida trakter att vinna. De redo alla tre i bredd och talade om byte och jordisk lycka.

- – -

Inalles är ”Folke Filbyter” en välbalanserad saga. Man har det bondska i Folke Filbyter (och vagabonden Gisle Härjanson), man har det heroiska i sönerna Ingemund och Hallsten. Till det kommer småfolk och samer, det är trälar och andra med sina unika credon. Även detta ges plats i boken, allt blir del i en tidigmedeltida mosaik jämte kyrkfolk, kungar och drottningar, drottar och drottnar.

Den följande boken ”Bjälboarvet” (1907) är för sin del fullt läsbar. Här möter vi Birger Jarl (regent 1248-66) och striderna mellan sönerna Birger och Magnus; den förre är musisk och kvinnokär, den senare en bister Machiavelli. En tredje del skulle ha handlat om Nyköpings gästabud men skrevs aldrig. Men i ”Svenskarna och deras hövdingar” skildras detta jämte efterföljande folkungadater, som Magnus Erikssons livssaga som var något av en tragedi. Det passar ganska bra som treklangens fullbordan.

Oavsett bredden på verket: Heidenstams bok är ganska unik, det här är medeltidsfiktion svår att gå förbi för den som vurmar för den tiden. Det är dikt, saga, skröna, det där som sitter trångt idag när allt ska vara notifierade anemiska avhandlingar, Nåja, hellre en bra avhandling än en dålig roman. Heidenstam fångade dock medeltiden förträffligt i sin prosa, inte bara här utan även i ”Heliga Birgittas pilgrimsfärd”. Detaljer åsido så hade hans scener ur medeltida liv must och färg. Han lär ha haft Troels-Lunds ”Dagligt liv i Norden på medeltiden” som källa till ett och annat.

Sist: vad betyder ordet ”Filbyter”? Jo, enligt uppgift ”fölbitare”, dvs en som kastrerar hästar med tänderna… Vare sig han praktiserade detta eller inte så gillade vikingarna öknamn som de där, typ ”Krake”, ”Slemme”, ”Benlös”, ”Ormstunga”, ”Halvdan” och så vidare. Det var inte nödvändigtvis för att dissa personerna ifråga, det kan ha varit ”omvända hedersnamn”. Tonen var rå men hjärtlig om man så säger.

Sist ska jag låta Oscar Levertin få ordet igen. I Ord och bild 15/4 1905 uttolkade han träffande vad det var Heidenstam ville säga med romanen. Det var inte bara att ge en bild av ett svunnet Sverige, inte bara att skildra märkliga figurer i Östergötland. Det handlade om vida mer än så:

Folke Filbyter, det är bondekulturens, jordbrukets äldste. Intet namn nämnes på hans föräldrar; det talas blott om hans avkomma. Själv förefaller han som en jordens egen son, en autochton Adam, som brutit bygd och röjt väg, som sått och samlat, och från vilkens gestalt av hård, sniken stamfader, med en folkklass’, en människoras’ drag snarare än en individs, en hel kedja av ättlingar stamma, krigare, jarlar, riddare och konungar. Sannerligen, den saga, som vår svenske Snorre nu mitt i vår moderna, om det förgångna så glömska tid tagit sig för att berätta, är den äldsta av alla rent svenska sagor. Folke Filbyter, det är upphofvet och begynnelsen till Sverige.

Relaterat
Heidenstam: ”Svenskarna och deras hövdingar”
Heidenstam: ”Karolinerna”

Det är nationaldagen idag. Från norr till söder firas denna på officiellt vis. Hur då? Ja, antagligen genom att låta en i Sverige inflyttad afrikan hålla tal om hur fint Sverige är som låter främmande folk flytta in. Så lär det bli i Gällivare i år enligt Politiskt Inkorrekt. Dock ska väl personen även nämna att Sverige måste bättra sig också, man behöver ge alla invandrare fina jobb, nu, direkt!

Detta är sådant vi får oss till livs på nationaldagen: invandrare läser läxan för oss. Som lök på laxen bestås vi kurdisk folkdans och utländsk, exotisk mat.

Detta är verkligheten. De flesta svenskar bara skakar på huvudet och ler snett åt detta. Inget smäller näven i bordet och säger: detta är absurt! Detta är en förolämpning? Varför kan vi inte på Sveriges nationaldag få fira Sverige och svenskhet?

Nåväl, om ingen annan gör det så gör jag det. Jag drämmer näven i bordet och säger: det räcker nu. Idag är det vår nationaldag, den ska ägnas Sverige och svenskar…!

Det är vad jag ska tala om också. Sverige och svenskheten, vad som är typisk för den. Nyss samlade jag nyckelord till en lista för vad som är typsikt svenskt. Jag fann ord som chosefri, eftertänksam, lågmäld, naturvän, tålmodig och rakryggad. Man kan även nämna fridsam, händig och flitig. Ja min själ: händigheten och arbetssamheten är nog det bästa. Vi är ett tålmodigt, driftigt folk som byggt upp detta land från Hedenhös dagar. Våra förfäder har brutit mark och odlat upp vildmarken till kultur. Vi har fällt träd och timrat hus av dem, vi har brutit sten och murat städer av dem. Vi har skapat industrier och skapat världberömda produkter. Och nu har det kommit därhän att detta inte är värt något. Ideellt är ”Sverige” och ”svenskt” ord man inte ens får nämna. Det är så sjukt så klockorna stannar.

Man får inte hylla Sverige och omhulda svenskthet. Varför? För då uppstår RASISM, då FÅR SD VATTEN PÅ SIN KVARN. Nåväl, det politiska åsido så hyllar jag här Sverige oförblommerat. Jag är stolt över att vara svensk, glad över kunna att resa runt i mitt land och se kyrkor, byar och gårdar som mina förfäder byggt och vårdat genom århundradena. Jag är stolt att vandra i samma skogar som mina förfäder, stolt över att tala samma språk som Tegnér och Heidenstam, Sten Selander och Erik Gustaf Geijer.

Detta är Sverige. Jag är svensk, jag ber inte om ursäkt för det. Detta är Sveriges nationaldag då vi hyllar svenska traditioner, svenska dåd, svenska märkesmän- och kvinnor. EN dag om året må svenska sången ljuda, må svensken ta sig en svängom i gammal stil. Men nej, detta förvägras oss idag av plutokrater och kosmopoliter. Och det är ”våra egna” som förvägrar oss det – etniskt svenska politiker som är rädda för att om de inte gör det blir det nationalfascism eller värre…!

Så tycks de tänka. Men vi andra, vi som gillar Sverige, vi lyder inte till detta. Vi hyllar vårt land även om det har en misstänksam klang i de finare salongerna. Vi sjunger gärna Du gamla du fria, vi kan hissa en svensk flagga med kärlek. Vi tar elitens skepsis med ro – med kärlek! För vi gillar detta land, vi älskar det. DEN känslan rår ni aldrig på, ni hatiska kommunpolitiker som förstör Sveriges nationaldag med orientalisk folkdans, kebab och tal om Sveriges förmenta uselhet. Ni har gjort ert, ni kan gå nu. Man kan inte bygga en politik på hat. Men det är vad ni gör. Vi sunda svenskar däremot gillar Sverige, älskar att höra om våra förfäders bedrifter, gillar att dra med handen längs en vägg som de timrat och målat faluröd. Vi lyssnar till samma lövsus som de hörde en gång, hör samma vattenbrus som de lyssnat till, ser samma slags moln dra förbi på himlen. Vi är ETT FOLK och det kan ni inte ta ifrån oss.

Relaterat
Tegnérs ”Svea”
Att definiera Sverige
Oskorei: Vad är det svenska?

(Prins Eugen: ”Från Västergötland”)