Rent Principiellt

Detta är en ompostning. Det las först upp på Svenssongalaxen 24/5 i år. Det handlar om USA, landet som häromveckan avslöjades med att spionera på svensk mark. De spanade efter ”terrorister”. Detta ska ha skett 2009. Säpo upptäckte gruppen och man avvisade den. USA bedriver alltså hemlig verksamhet i Sverige, som ändå är vänskapligt sinnat. Det visar bara att USA blivit fartblinda. Det amerikanska imperiet slår vilt omkring sig. Man drar sig inte ens för att spionera i vänligt sinnat land. Vad blir det härnäst? — USA har ett imperium, det har militärbaser i varje världsdel. Det är tusentals staber, installationer, armébaser samt flott- och flygbaser. Hur har allt detta uppstått? Varför gör USA på detta viset?

1.

USA grundades som stat i slutet av 1700-talet. I början krigade man mot näraliggande hot. Man skyddade sitt territorium mot engelsmän (1812) och mot mexikaner (1846-48). Förutom det slog man ner indianuppror och utkämpade sitt inbördeskrig 1861-65.

Krig i närområdet har i och för sig fortsatt i modern tid. USA har intervenerat i Mexico, på Kuba, Grenada och i Dominikanska republiken. Man har även utövat hegemoni över Sydamerika genom schackranden i Chile (1973) och på andra platser (Guatemala på 1950-talet).

Sedan har USA även fört krig bortom haven. Det hela började med det spanska kriget 1898-1902. Det innebar dels strider i närområdet, på Kuba. Man hade kunnat erövra och annektera ön men man avstod. Antagligen av etniska skäl: man ville inte ha mer hispanics än nödvändigt som medborgare. Dels erövrade man ögruppen Filippinerna i Ostasien. Inte heller denna annekterades. Man tog kontroll genom ett slags hegemoni.

Hegemoni är ett bra ledord för USA:s imperium. Man har i regel undvikit att dominera länderna direkt genom egna guvernörer och administratörer. Dock har man fått den kontroll man behövt genom flott- och armébaser, valutapolitik (dollar/petrodollar) och handelsavtal. Man har inte behövt hissa den amerikanska flaggan över varje erövring. Dominansen har tryggats genom en kombination av piska och morot. Det militära inslaget har tonats ner men alltid funnits där i bakgrunden.

2.

USA:s kärnland är fastlandsamerika, de 50 staterna. Sin transoceana hegemoni grundlade USA med beskydd av Filippinerna (armé- och flottbas och amerikansk ståthållare som drogs in 1946) samt erövring av öarna Wake och Guam. Hawaii annekterades separat 1889 (och blev USA:s 50:e stat 1959).

USA:s hegemoni över Europa började stapplande med första världskriget. Man tenderade att dra sig tillbaka i isolationism efter den segerrika interventionen 1917-18. Dock började vid den här tiden dollarn ersätta pundet som världens dominerande valuta. Och sedan väl isolationismen dött 1941 kunde USA flytta fram sina positioner både i öst och väst. Efter andra världskriget var den amerikanska hegemonin rätt stabil med dollarn som officiellt accepterad reservvaluta och amerikanska militärbaser (flyg, flotta, armé) i Japan, på Filippinerna, i England, i Italien och i Tyskland med mera. I skrivande stund har USA baser och installationer på tusentals platser världen över, i Sydamerika, Afrika, Asien och Europa.

Gällande dollarimperialismen så föll det sig rätt enkelt att etablera den. Konferensen i Bretton Woods 1944 bestämde till exempel att alla internationella lån skulle ske i dollar. Olja handlades rutinmässigt i dollar. Detta blev ett permanent system på 1970-talet genom en deal Nixon gjorde med Saudi-Arabien, OPEC:s hegemon. För att kompensera att dollarn 1971 inte längre var guldbackad lovade USA att skydda Saudi-Arabien militärt mot att alla olja skule handlas i dollar. Saudi-Arabien gick med på det och därefter antog hela OPEC samma policy. Detta stärkte dollarn och gav USA väldiga finansiella fördelar.

Dollarn blev efter 1945 världens standardvaluia, dess reservvaluta. USA behöver till skillnad från andra länder inte ha någon valutareserv med vilken det kan köpa tillbaks egen valuta i tider av skakig sådan. Nej, man trycker bara mer pengar. Detsamma gäller stadsskulden. Alla länder inklusive USA har denna världerad i dollar. Genom att ha statsskulden i egen valuta har USA en viss finansiell fördel, jag vet inte vilken, men en ekonom kan nog svara på det.

USA utövar i alla fall militär och finansiell hegemoni över världen. Det kalla kriget hann ju aldrig bli varmt, det var bara ett sätt för militär och politiker att spendera pengar på vapen och adminsitration. Som på beställning fick man 9/11 som resulterade i 1) ett otal regeringsorgan inriktade på ”nationell säkerhet” 2) evigt krig à la Afghanistan-Irak-Libyen. Således har det militärindustriella komplexet, avslöjat för omvärlden i Eisenhowers avskedstal som president 1961, USA och världen i sin hand.

3.

Men det går inte alltid som USA vill. I Vietnam blev kostnaderna för stora, militärt, finansiellt och imagemässigt. Man måste retirera. Det har hänt förr och kan hända igen. Min vision är att man hamnar inför en kulturell-nationell storm, en religiös levée en masse i Mellanöstern, när den synbarligen sekulära Jasminrevolutionen byter skepnad i höst och blir en fundamentalistisk, islamdominerad rörelse. Detta torde USA:s plutokrater ha anat, ja redan när man (som många påstår) triggade Jasminrevolutionen i december 2010-våren 2011.

Vill de verkligen ha världskrig, vill de att USA ska åka på spö i Mellanöstern, bli jagade bort från Irak, Libyen, Afghanistan och inte minst Bahrein med sin fina flottbas…? Kanske inte direkt. Men när det gäller machiavelliska intriger kan vad som helst hända. Världskrig för att sedan, efter några år i välutrustat skyddsrum i Coloradobergen, ta över i namn av NWO? En viss Albert Pike, frimurare, hade en sådan vision (och det redan på 1800-talet; Googla Albert Pike three world wars.) Mitt grundtips är dock att USA:s hegemoni går mot sitt slut. Inget varar för evigt. Post-1945-ordningen med dollar som reservvaluta och tusentals USA-baser världen över kan inte vara för evigt. Man kan inte bygga ett imperium på luft. För det är ju vad deras valuta består av, luft. Den saknar täckning, är bara en papperslapp med godtyckligt värde. Dollarn har värde bara för att vi anser att den har det. Så den dag dollarn dör dör även USA:s krigsmakt.

Dollarn hålls uppe av fenomen som petrodollar, främmande länders valutareserver i dollar, kärnvapenhot (”kärnvapenmyntfot”) och allmänt förtroende. Det är kruxet med alla fiatvalutor, alla konstgjorda pappersvalutor inklusive den svenska kronan. De har värde för att folk anser dem ha värde. När sedan detta intryck upphör att gälla, när folk inte längre har förtroende för valutan som i Tyskland 1923 eller Zimbabwe 2003-09, då rasar allt. Så när dollarn dör kan vi sjunga, ”Horray, horray, the wicked witch is dead”. Vi kan sjunga ”Fallet, fallet är Det Stora Babylon”. Frågan är bara när det kommer att ske. Experter har spått en dollarkrasch sedan början av 2000-talet. Problemet är väl att dessa experter sett det hela ensidigt ekonomiskt. Men internationell ekonomi består inte av balansräkningar enbart, det består av realpolitik samt imagefrågor och intryck, vad man tror respektive inte tror. Idag är förtroendet för USA och dess dollar på nedgång, visst, men när botten går ur påsen, när proppen går ur flaskan på riktigt är svårt att sia om.

Dock upphör ju Federal Reserves fribrev att trycka pengar 31/12 2012 så det tar väl slut senast då.

Relaterat
USA och Mellanöstern
Det Stora Babylon krigar vidare

(Géricault, ”Medusas flotte)

Kvinnliga perspektiv har varit ett inslag här på RP sedan begynnelsen. Nu tänkte jag titta på hur en kvinnlig nationalism kan tänkas se ut.

1.

Om revolutioner säger man: ”När kvinnorna tar till gatan, då vet man att det är allvarligt.” När även kvinnor demonstrerar, riskerar livet i demonstrationer och gatutstrider, då är det allvar.

Detta kom jag att tänka på när jag såg denna Youtubefilm. Den visar en tysk kvinna som högljutt kritiserar en muslimsk demonstration. Hon hade fått nog, hon hade passerat gränsen för artighet. Nu sa hon vad hon tyckte: att hon skämdes över att se islamister få stå och gapa obehindrat. Och själv var hon stolt över att vara tyska sa hon bland annat.

Ord och inga visor från en nationalist, en kvinna och nationalist. Detta ämne kan vara intressant. Och nu behöver vi inte betona den kämpaglödande, valkyriska sidan av det hela utan se det hela mer traditionellt kvinnligt, ”vänligt” om man så vill. Det första jag då kommer att tänka på är ett citat av en viss Erma Bombeck om nationaldagsfirande. Det kan låta lite småborgerligt men jag tar med det som exempel på vad som OCKSÅ kan vara nationalism, nämligen trevnad och välmåga:

You have to love a nation that celebrates its independence every July 4, not with a parade of guns, tanks, and soldiers who file by the White House in a show of strength and muscle, but with family picnics where kids throw Frisbees, the potato salad gets iffy, and the flies die from happiness. You may think you have overeaten, but it is patriotism.

Potatissallad åsido, nationalism är inte bara krigiska riter, det är även vila och ro. Det kan vara intressant att nämna idag då traditionell nationalism inte kan utövas i Sverige. Vi är en del av EU, Sverige bedriver ingen egen utrikespolitik. Så vi lämnar den statliga sidan av det hela och koncentrerar oss att börja med på ”livkvalitets-nationalism”. Då visar det sig alltså att kvinnor kan uppskatta detta, eller, annorlunda uttryckt: den kvinnliga tendensen att uppskatta trygghet, familjeliv kan uttryckas i nationella termer. Nationellt är alltså lika med folkligt, etniskt. Vi är ett folk, svenskar, som vill värna det egna och som känner oss hotade av multikulti-politiken, apartheid riktad mot oss. Och i denna nationalism behövs ett kvinlligt element, här hör tankar om familj, skydd, omvårdnad hemma.

En bra aforism i sammanhanget ges förresten av Tankesmedjan Feminix: ”Nationalism behöver inte vara konstigare än att en mor räddar sitt eget barn först.”

Detta är alltså en liknelse (och en bra sådan). Men den visar också på ett annat sätt att se nationalism än fanborgar, parader och tal. Det handlar om den etymologiska grunden för ordet ”nationalism”: latinets NATIO, att föda. Och modern föder sitt barn, vill värna det och skydda det. Det gör hon idag bäst med en nationell, filosvensk attityd. För motsatsen, att hata svenskar, har hittills varit mainstream men nu går det inte längre gissar jag. Att hylla, omhulda och värna det svenska är framtiden och i detta projekt kan man få med sig kvinnorna. Om man uttrycker nationalismen i termer av familj och trygghet.

2.

Sverige borde vara en bra plats för kvinnonationalism, i brist på bättre termer. En grogrund har vi kanske i särartsfeminister som Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne. Dessa blev allmänt hatade för sin film ”Gott om pojkar, ont om män” (1996), alla Sveriges feminister sågade den. Och ämnet åsido, något som hatas av ALLA elitfigurer måste väl ändå ha något att säga. Som SD i dagens politik: alla elitmänniskor hatar dem eftersom de hotar etablissemanget, de tar väljare från alla partier. – Särartsfeminism: att fokusera på det som är unikt för kvinnor nämligen att vara maka och mor, att föda, att vårda och hjälpa, att hushålla, komma med kloka råd, att älska. Afrodite, Freja, Frigga, Hera, ja vi kan väl även addera någon Artemis och valkyria så får vi med det heroisk-aktiva draget också.

Dylik feminism borde kunna slå rot i Norden. Vi lär ju traditionellt haft matriarkat här under stenåldern. Hela världen kan ha haft det, men medan patriarkatet slog igenom rätt globalt från bronsåldern så levde en rest kvar här i Norden. Mer om detta i ”Folket bortom Nordanvinden” av Gunnel och Göran Liljenrot (1989). Frågan huruvida matriarkat öht existerat är svår att avgöra. Prehistoriska förhållanden är svårt att nå defintiva svar om eftersom skrivna källor saknas. Mycket är baserat på spekulation. Men innan man avfärdar matriarkat kan nämnas att den historiska existensen av denna samhällsform även diskuteras internationellt; se till exempel Marije Gimbutas som antar att Europa före indoeuropéernas ankomst präglades av ett mer fredligt matriarkat. Här var det jordbruk och jordgudinnor, hos arierna var det nomadism och manliga gudar. Före Gimbutas hade vi en sådan som Bachofen som framkastade tesen att jordbruket uppfanns av kvinnorna.

Åter till Sverige. Vikingatidens kvinnor hade rätt stor frihet sägs det. De kunde vara huvudmän för ätter, vara lokala ”stormän”. Son och dotter ärvde lika. Denna arvsrätt bevarades i Smålandsbygden Värend ända in på 1700-talet enligt Linné (Skånska resan 1749 inbegripet småländska anteckningar). I övrigt fråntogs kvinnorna sin lika arvsrätt, yttrat i landslagens ”gånge hatt till och huva ifrån”. Men förutom hos virdarna så fanns visst en klausul i 1734 års lag om att kvinnor hade en viss arvsrätt, som att de själva fick förfoga över sitt arv (det arv de nu hade) även som gifta. Den äkta maken hade inte rätt att disponera över det. Det ser vi till exempel i pjäsen ”Sanna kvinnor” av Anne Charlotte Leffler (1883).

Den svenska kvinnan hade sin traditionella frihet. En större grad av kvinnofrihet fanns i Norden än i Sydeuropa, Mellanöstern och andra ställen gissar jag. Se till exempel detta inlägg där jag krossar myter som att det svenska 1800-talet innebar tidiga giftermål, tvångsgiften och annat.

Den feminströrelse som kom på slutet av 1800-talet, den hade enligt mig sin grund i den nordiska traditionen på detta område: i hävdvunnen kvinnofrihet, i denna relikt till matriarkat. Modern feminism kom för sin del att fokusera på ekonomiska faktorer, på att slussa ut kvinnor i arbetslivet, men också på rättvise- och omsorgsfrågor. Och om man kunde omtolka de sistnämnda som till exempel omsorg om våra barn, i nationella termer, då har man kvinnorna med sig som i en liten ask.

”Våra barn hotas i multikulti-projektet, våra gamla får inte den vård de behöver tack vare invandringens kostnader, den svenska skolan är en ruin tack vare snällism och oförmåga att ta tag i buset, ett bus ofta utfört av MENA-ungdomar” – ja där har vi en retorik som på sikt kan värva kvinnor.

3.

Kvinnor som är nationalister har vi redan. SD har sin andre vice ordförande Carina Herrstedt, ledamöter som Anna Hagwall med flera samt, varför inte, Åkessons sekreterare Alexandra Brunell som var en känd bloggare. Och som radikal skribent har vi en bra representant i Julia Caesar med boken ”Världsmästarna” (2010). Går vi utomlands har vi Dansk Folkeparti med Pia Kjersgaard, Frankrike har Marine Le Pen. Och på det mer historiska, kulturella planet har vi ju sådana som Thea von Harbou och Savitri Devi. Men här har vi även svenska namn som Selma Lagerlöf, Helena Nyblom och Elsa Beskow. Och det har på den internationella politikens område funnits kvinnor som styrt sitt land med tanke på dess bästa, som Margaret Thatcher, Golda Meir och Gro Harlem Bruntland; de har inte som Sahlin, Olofsson, Schyman och andra svenska toppnamn utfört parodier på nationell politik. Dessa våra kvinnopolitiker har ju gjort det till sin grej att vara svenskfientliga, exempel överflödiga.

Så för att bredda bilden så finns det plats för kvinnor i alla möjliga roller inom nationalismen. Vi har den heroiska, valkyriska typen som sätter foten i marken och säger ”nog” som kvinnan i Youtubeklippet. Vi har den närande modern, vi har den trogna makan, vi har systern och älskarinnan, vi har dottern, vi har människan. Innan det hela blir alltför retoriskt så kan jag väl säga det, apropå citatet av den amerikanska kvinnan om potatissallad och 4:e juli, att kvinnlig nationalism redan är en kraft: ”vaster than empires, and more slow”. Den syns inte men den finns där. I USA är det (eller har varit) OK att vara lite vardagspatriot som kvinna, att hissa flaggan och säga ”God bless America”. Det har varit mainstream.

Detsamma borde vara möjligt här. Kvinnor finner lätt kraften ur jorden, det bestående, det trygga. Jordgudinnor är kvinnliga såsom den nordiska Erda och den grekiska Gaia. Och om man erkänner det, erkänner att man sprungit ur jorden, den svenska jorden; om den svenska kvinnan förmår associera ”svenskhet” med trygghet, jord, omsorg, välmåga, då blir nationalismen mainstream. Då får vi i vårt läger en kraft som är ”visligt trög till verkan, men fast och stark till motstånd”. Detta sas historiskt om andra kammaren men det passar väldigt bra på det kvinnliga psyket tycker jag.

Nu vet jag iofs att det är kvinnor som är de mest hängivna förespråkarna för PK-ism. Säger man till random kvinna att vi borde begränsa invandring får man direkt höra, ”men Sverige är ett rikt land. Dessutom är det synd om alla invandrare, därför måste vi ta emot fler och fler.” Men jag gissar att de kvinnor som säger detta inte har egna barn, eller, om de har egna barn, riktigt vet hur utsatta svenska skolbarn är idag i vissa storstadsförorter. Så kanske är kvinnors ”naturliga” benägenhet för PK-ism mindre än deras tendens att vara konservativa, nationalistiska och danna. Standardsvaret om ”Sverige är rikt, det är synd om invandrare” är just ett standardsvar, itutat under skolår och uppväxt. När den svenska kvinnan börjar tänka och känna självständigt hamnar hon däremot i default mode som är ”man är sig själv närmast” = nationalism.

Not: ”Vaster tham empires, and more slow” är från dikten ”To His Coy Mistress” av Andrew Marvell (död 1678). Han skildrar där hur hans kärlek för denna kvinna ska växa: ”My vegetable love should grow / vaster than empires, and more slow”. Kärlek (i alla dess former, som romantisk kärlek, moderskärlek, syskonkärlek) är en lugn kraft, en diskret kraft. Vad stort sker, sker tyst.

Relaterat
Antikens kvinnor
Skogens vilda härskarinna

Etnicitet, ras, folket främst. Detta är intressanta ämnen att studera. Och att omfatta: lackmusprovet på en intellektuell idag är vad han anser om etnicitet. Man kan inte ignorera denna fråga. Många idag, världen över, håller på sin etnicitet. Det är bara vita folk som inte får göra det. Här tänkte jag diskutera några detaljer i frågan, utifrån det faktum att jag själv står upp för mitt folk och min etnicitet.

”Human biodiversity”, etnopluralism, identitarism, detta är termer i svang inom dagens radikalism. Och jag säger: kudos till dem som lanserat dessa begrepp, som försöker etikettera en modern, ideell hållning bortom traditionell höger och vänster. För det är ju så att folk reagerar på vissa stimuli och äldre termer och etiketter kanske stöter bort folk. Jag förstår det och förstår bruket av termer som ”identitär” och andra neologismer. Men själv tänker jag nog inte börja använda dessa termer så flitigt. Jag kör i så fall med nationalism med etniska förtecken: etnonationalism, inte blott en vag kulturnationalism, är vad som gäller för Svensson idag. Etnicitet spelar roll.

Vill man vara djärv kan man säga att många människor, världen över, är rasister i en eller annan mening. Till och med den PK-indoktrinerade storstadsbon. Hon är glad över att dottern just köpt en lägenhet i ett fint område och inte bor i en invandrarförort. Hon ogillar högljudda afrikaner på biblioteket. Hon gillar bilden av lintottar vid midsommarstången men erkänner det inte högt. Hon säger INGET av detta högt för då blir hon stämplad som rasist.

Och det delvis med rätta eftersom allt handlar om ras…! Nu ska man inte bejaka ”rasiststämplen” alltför högljutt eftersom det är en härskarteknik av typen brännmärkning. Men: om man inte är rädd för denna stämpel försvinner en stor del av PK-monstrets makt.

Etnicitet är viktigt. Jag är iofs ingen biologist och jag vill inte reducera saker som kultur, tradition och tro till materiella, rasliga faktorer. Men etnicitet spelar roll, den är del av ett helhetsfenomen. I fallet ”svenskhet” så är det ett holistiskt konglomerat av kultur, språk, tro, landskap och det etniska elementet.

Tror ni Sveriges historia, dess kulturella arv hade sett likadant ut om vi varit en mestisbefolkning? Dylika ”kontrafaktiska” resonemang är svåra att motbevisa men ”färgblindheten” har spelat ut sin roll och vi måste alla inse att etnicitet spelar en viktig roll i vårt tänkande, kännande och handlande. Erkänner vi det öppet kommer vi till rätta med ”rasismen” dvs de sämre sidorna av etnicitetsvurm som fördomar, hat och okunskap.

Jag vill här inte låta som någon mainstream-predikant, utmåla mig som någon progressiv i denna fråga i kontrast mot eventuella bonnrasister och troglodyter. Men bara genom att yttra sådant som ”ras är viktigt” stämplas man som högerspöke av MSM. Och vi kan gå tuffa tider till mötes där alla radikaler samlas ihop till ett läger någonstans eller virtuellt utplånas eller marginaliseras. Long story short: den etnicitet som funkat bra i Sverige sedan urminnes tider är den germanska/nordiska och den linjen ska vi fortsätta med. För framtiden fungerar endast en viss invandring av andra europeiska element. De MENA-folk, afrikaner och asiater vi redan har i landet med PUT/medborgarskap får antagligen stanna. I den mån vi tänker etniskt/stammässigt får vi finna en modus vivendi med dem, bokstavligt talat ”ett sätt att leva”. Men det ska ske på våra villkor, inte på deras som hittills.

- – -

Man borde införa moratorium på fjärrinvandring. ”Sverige åt svenskarna” som Per-Albin sa. Ett etniskt mer eller mindre homogent land befordrar samhällsfred. Raslig multikulti däremot bäddar för problem. ”Mångkultur = mångproblem” som Feminix så träffande sa.

Återigen: ingen etnokrati står på mitt program. Svenskar med icke-europeiskt påbrå får finna sig en nisch i vårt land om de redan har medborgarskap. I övrigt ska samhällsklimatet sluta att vara fientligt mot etniska svenskar. Det är receptet för en trygg befolkningspolitik, med eller utan risk för ”minskande arbetsstyrka” och andra kortsynta, materalistiska argument.

I detta inlägg på Oskorei argumenteras hållbart för en radikal, etniskt medveten hållning under termen ”identitär”; detta tycks till exempel medge en rotslagning i både lokalbygd och i europeisk mark, man frångår de associationer som görs till ”nationalist” som ofta förknippas med gammaldags nationalstater. Nåväl, jag kan kalla mig nationalist också. Och etnopluralist. Slutsatsen är dock att etnicitet spelar roll och de etiketter folk sätter på mig inte är så viktiga. Det är budskapet som är viktigt.

För att ta en jämförelse: om folk vill etikettera texter jag skrivit specifikt som ”fantasy”, ”sf” så är det OK för mig, jag gör det ju själv ibland. Dock roar jag mig med att även kalla dem sagor, framtidsfiktion, fantastik, svenssonstories mm. Det är kul att hitta på etiketter. Basbudskapet är dock vad dessa texter förmedlar, det går bortom genren i sig.

Nåväl. Etnicitet är viktigt. Det är vad jag har att säga i frågan. Jag har inget att komma med i mer rasbiologisk detalj idag. Germanska folk ska ha erkänsla för den strävan med vilken de byggt detta land, men någon etnokrati vill jag inte ha.

Hur som helst blir det här snart mainstream tror jag. Det kan iofs vara svårt att föreställa sig Horace, Maud Olofsson och Koivonen-Bylund säga sådant som ”svensk etnicitet betyder något, hurra för svenska lintottar på midsommar”. Men man behöver inte ha läst Pareto för att förstå att eliter kommer och går, att vissa härskargrupper får träda tillbaka när de vägts och befunnits för lätta. Något enkelt maktskifte blir det inte. Inte så att jag tror på väpnad kamp. Men världen som den ser ut inbjuder till omvälvningar, och i dessa revolutioner kommer folk som hatar allt svenskt och hyllar allt utländskt inte längre att ha det så lätt. PK och multikulti är ett slags lyx och i den kommande Stormen har vi inte råd med lyx. Då satsar man på baskrav, man går ner i ambition. Man håller sig det som är en själv närmast, som ens eget folk och ens egen traditionella kultur.

Relaterat
Oskorei om begreppet ”identitär”
En krönika på GK: ”Om etnicitet”

Bild Lars Hertervig, Skogssjö, 1865

Orvar Nilsson skrev boken ”Finlands sak blev min”. Den utkom 2002 på Schildts förlag. Den berättar om hur han deltog i finska vinterkriget och fortsättningskriget. Boken har allt man kan begära, den är en saklig skildring och är ganska troligt en blivande klassiker. Därför rubriken; mer om Jünger-jämförelsen på slutet av detta inlägg.

1.

Orvar Nilsson föddes i april 1919. Med tiden valde han soldatbanan. Men inte nog med det: år 1939, som kadett under utbildning, anmälde han sig som Finlandsfrivillig, som soldat i till Svenska Frivilligkåren som skulle hjälpa vårt grannland mot Sovjet. Det handlade alltså om finska vinterkriget. Med SFK stred så Nilsson på Sallafronten tidigt år 1940.

Finska vinterkriget slutade i mars. Finländarna hade avvärjt det värsta angreppet men tvangs ändå sluta fred och avträda land till Sovjet. Nilsson återvände då till Sverige och tog sin officersexamen. Han tjänstgjorde som fänrik vid I 16 i Halmstad.

1943 blev han åter Finlandsfrivillig. Det så kallade fortsättningskriget hade brutit ut 1941 då Finland tog revansch på Ryssland. Vad gäller Nilsson och det svenska förband han tillhörde så grupperade man först i försvarsställningen vid Jandeba och sedan, i juni-juli 1944, deltog man i avvärjningsstriderna vid Tali-Ihantala. Jag återkommer till detta. Men här kan sägas att efter kriget återvände Nilsson till Sverige där hans tjänstgöring i armén slutade med överstelöjtnants grad. Att han inte blev general betyder för sin del inget: hade det åter blivit krig hade han med stor säkerhet befordrats till det. Armén hade på den tiden ett slags ”överstereserv” som skulle bli toppchefer i händelse av krig och jag har inga svårigheter att se Nilsson som del i denna selekta skara.

Tänk här på en sådan som Bo Hugemark som heller aldrig blev mer än överste; det lär ha varit för att han var för obekväm, för politiskt kontroversiell. Nilsson åter saknade förvisso denna aura men han var helt klart en mindre glamorös, mindre salongsmässig officer och därför mindre ägnad att bli general i fredstid. Men att bli general är inte allt. Sitt hantverk kunde Nilsson bra, möjligen bättre än många kolleger. Han var en av Sveriges mest dekorerade soldater. Åren 1963-74 var han chef för Hemvärnets stridsskola. Före det var han bland annat vicechef i Cypernbataljonen 1964, han deltog i Koreakriget och han tjänstgjorde i det kejserliga etiopiska livgardet 1951-53.

Nilsson visste vad krig var. Han ledde till exempel realistiska skjutövningar och pionjärkurser för svenska värnpliktiga. Här, kan man säga, förverkligades ”Det röda massanfallets” lärdomar. Orvar Nilsson avled i december 2008, 89 år gammal.

2.

Nu måste vi återvända till det centrala i Nilssons bana. Vi måste åter till slaget vid Tali-Ihantala.

Det var på det viset att Finland länge fört ett ställningskrig mot Ryssland. Så hade det varit sedan vintern ’41-42. Sommaren 1944 var det dock slut på friden. Ryssland gick till brett anfall på Karelska näset. En av tyngdpunkterna låg i sydvästra delen, åt Finska viken till. Här, vid Tali, befann sig vid tiden Nilsson som ställföreträdande chef över Avdelta kompaniet. Det var även känt som ”rikssvenskarna”; denna särskiljande beteckning behövdes eftersom man tillhörde det finlandssvenska Infanteriregemente 13. Kompanichef var Axel Hård af Segerstad. 9 juni 1944 var styrkan 64 man fördelat på två plutoner. En liten men naggande god styrka.

Ryssarna hade anfallit sedan den 9/7 och nu, i slutet av månaden, nått Tali. Finländarna lyckades dock dämma upp den värsta inbrytningen och stabilisera läget något. Men oddsen var ojämna och ryssarna tryckte på. Vid ett tillfälle kommenderades Avdelta kompaniet till en viss punkt, Punkt 34, där chefen för IR 13:s 2:a bataljon ledde striden bakom ett par vedstaplar. En bit bort på vänster flygel låg en höjd. Därifrån hördes plötsligt automateld. Egna soldater kom rusande mot vedstaplarna. Det verkade bli allmän reträtt, man ropade att ryssarna anföll genom skogen. Batchefen insåg lägets allvar. Det fanns bara en sak att göra.

Man måste agera, ge kortast möjliga order. Det fanns inte tid att reka, göra planer. Nej, batchefen bara sa till Avdelta kompaniet: ”Ta höjden, skydda flanken!” Och med det gav man sig iväg:

Som en vältrimmad stöttrupp stormade de fåtaliga rikssvenskarna fram, löjtnant Nilsson till höger, löjtnant Hård till vänster om bergknallen. Maskinpistolerna gjorde sin skörd. På löjtnant Nilssons sida lade sig några ryssar skendöda och försökte bakifrån beskjuta de våra, vilket de aldrig borde ha gjort. Löjtnant Hård kom i flanken på ett ryskt snabbeldsgevär, som tillintetgjordes med hela sin servis. De återstående moskoviterna flydde i vild panik, följda av karolinernas ättlingar.

[Jarl Gallen, Tre bataljoner]

Detta är inga överord. Detta är ”the stuff that legends are made of”. Det är, med ett ord, strid – strid utförd utan planering, strid under gång. ”On se engage et puis on verra” (Napoleon). Det är improvisation men, som Bergman sa: ”Improvisera kan bara den göra som är förberedd.” Och man var förberedda i så måtto att man legat i fält vid Jandeba under ställningskriget, patrullerat och övat i flera års tid. Nu, sommaren 1944, när man kastades in i den verkliga stormen, bestod man provet.

3.

Det var alltså strid om en höjd med k-pistar och handgranater. Avdelta kompaniet nådde omsider skogshöjdens sydkant. Samtidigt hade ett annat kompani ur 2:a bataljonen, 6:e kompaniet, gått till anfall på den andra flygeln, på högra sidan en viss väg. Här hade man stött på ryskt motstånd. Bataljonen övergick därför till försvar. Batchefen återkallade rikssvenskarna.

Dagen fortsatte med furiösa strider. Hela den följande veckan gav prov på episka strider: ”en mot tio ställdes” blev här åter verklighet. Man stred mot infanteri och pansar, det var Sigurd Drakdödaren i modern gestalt. Liknelser som dessa kan vara riskabla men jag tycker de har bärighet här. Andra världskriget var lika episkt som någonsin Trojanska kriget. Sverige spelade en marginell roll i AVK, det är sant. Dock hade vi sådant som Svenska Frivilligkåren, Hangökompaniet, Jandebakompaniet och insatsen vid Tali. Vi hade män som Orvar Nilsson. Utan att darra kan jag säga att detta gläder mig, jag är stolt över att ha tjänat i samma armé som Nilsson. Det var på 80-talet.

Män som Nilsson har formellt räddat den svenska AVK-äran. Han har symboliskt visat att när det gäller kan nordmannablodet brusa, dock inte högljutt utan i ordnade, fältmässiga former. När det gäller kan en svensk man dra ut i striden och säkert lösa de uppgifter han får sig förlagda. Nilsson är ett prov på detta och hans bok, ”Finlands sak blev min”, är en svensk ”I stålstormen”.

Den ÄR det. Boken definieras av Tali-kapitlen på samma sätt som Jüngers bok definieras av ”Det stora anfallet” som handlar om våroffensiven 1918. Man berättar dels om ställningskrig, dels om avgörade strider, dels om patruller. Jünger har allt detta, Nilsson likaså.

Nilsson redogör för vinterkriget där han deltog, han berättar om ställningskriget och Tali, han berättar om krigets slutfas. I en epilog kommer skildringar om resor till stridsterrängen efter kriget, på 90-talet då Rysslandsresor var möjliga. Han går bland annat vid en å vid Jandeba och ser blommor på en brink, blåklockor och prästkragar:

Vitt, blått och gult. Finlands och Sveriges färger.

Kalla mig esoterisk men detta ÄR esoteriskt, en andlig verklighet utttryckt i reellt existerande blommor. Vid Jandeba gav svenskar och finländare sitt blod för Nordens frihet och deras andar svävar än över platsen, uttryckt i blåklockor och prästkragar.

Relaterat
Okänd soldat
Camouflage
Kaninbibeln

”Bondetåget”, det är en slagkraftig titel: man riktigt ser hur skaror av bönder samlas i riket och tågar till kungs. Det var realiter vad man gjorde också i februari 1914. Om detta handlar detta inlägg. Dock ligger fokus mer på vad som hände sedan än på bondetåget i sig.

Inför första världskriget vägrade den liberala regeringen stärka försvaret. Försvarsvänner ute i landet gjorde då ett upprop för fosterlandet; man tågade till kungs och bad denne utöva sitt inflytande för att stärka försvaret. Detta var ”bondetåget” i februari 1914. Kung Gustav V höll ett tal för bönderna på borggården till Stockholms slott; därför kallas det hela också ”borggårdskrisen”. I det sa sig kungen vilja göra allt han kunde för att lösa frågan om infanteriets övningstid, ”ofördröjligen och i ett sammanhang”. Dåtida övningstid var nämligen för kort. Regeringen Staaf vägrade inse det.

I och med bondetåget insåg dock Staaf att hans tid var över så han avgick. En högerregering tillträdde som löste försvarsfrågan: man stärkte försvaret och såg till exempel till att infanteriet fick rejäl övningstid, 230 dagar som minst. Det var bra för senare samma år utbröt första världskriget. Bondetågsrörelsen, högern och kungen hade triumferat över liberaler, försvarsfiender och Sverigehatare.

Det drog ihop sig till storm, Europa beredde sig på omdaning och krig var i sikte. För Sverige betydde det att även fästningar och flotta behövde stärkas. För detta gjordes insamlingar i riket, vanligt folk anmodades bidra – och gjorde det. Det var insamlingar ”för rikets fasta försvar” samt till en pansarbåt av förstärkt typ, en så kallad ”F-båt”. Effekten för denna insamling på flottan kom något senare, till andra världskriget: då hade vi pansarskeppen Gustav V, Sverige och Victoria som gjorde god neutralitetsvakt. De betalades till stor del av pansarbåtsinsamlingen. Sättet att bygga denna typ av små slagskepp blev förresten förebild för Tyskland när de byggde sina så kallade ”fickslagskepp” (Graf Spee med flera), en typ varmed de kringgick Versaillesfredens bestämmelser om innehavet av slagskepp. Det var slagskepp på 10 000 ton, åstadkommet genom speciell svetsteknik bland annat.

Re insamlingar för rikets fasta försvar gjordes dylika egentligen långt tidigare. De utmynnade iaf i sådant som Bodens fästning. Nationalinsamlingarna bidrog till forten på bergen runt Boden. Det första fortet låg på Gammelängsberget och stod klart 1909. Hela systemet med fem fort var färdigt 1916. När min pappa var ute och gick i environgerna till Vittjärvsfortet en gång hittade han en skylt med påskriften, ”Väg anlagd av medel från Föreningen för rikets fasta försvar.” Så insamlade pengar kom till använding i rikets försvar en gång, tro inte något annat.

- – -

Men jag avviker. Gustav V var fullt legitim att hålla det tal han höll i februari 1914. Dåtidens regeringsform, stadfäst 1809, sa: ”Konungen äger att allena styra riket.” Till vardags överlät kungen regeringsbestyren på regeringen, riket styrdes av en regering med stöd i en riksdag utsedd med begränsad rösträtt. Kung och regering styrde gemensamt vilket betydde att kungen satt med i alla regeringssamanträden, men han yttrade sig sällan. Kutym var att kungen inte skulle blanda sig i politiken. Men aktuell tid – före första världskriget – ansåg Gustav V att försvarsfrågan måste lösas, att fördröja den skulle hota rikets säkerhet. Därför agerade han och han var i sin fulla rätt att göra så. Han brukade bara sin urgamla rätt att tala till folket, sa han. I talet nämnde han något kontroversiellt flotta och armé som ”min armé” och ”min flotta”, och detta var i linje med den storsvenska traditionen att kungen är fältherre, han var formellt chef för flotta och armé. Det stod i regeringsformen: ”Över rikets krigsmakt till lands och sjöss äger konungen högsta befälet.” Visst var det här liksom i riksstyresfrågan kutym att kungen inte tog aktiv del i besluten: han ansågs inte böra gå i täten av hären i händelse av krig, nej amiraler och generaler skulle leda operationerna. Och fredmässiga förvaltningsärenden (”kommandomål”) delegerades. Men formellt var kungen armé- och marinchef och därför var det korrekt att tala om ”min armé, min flotta”.

Gustavs agerande avvek från seden men det var inte olagligt. Dock ledde det med tiden till att vi fick en ny regeringsform, 1974 års, där kungen fråntogs all reell makt. Där sas att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”, så kallad folksuveränitetsprincip. Det betyder: folket utser riksdagen i allmänna val och sedan styr regeringen baserat på mandatställningen i riksdagen. Dylik parlamentarism fanns inte med i den gamla regeringsformen. Och i den nya saknar statschefen (kungen) reell makt, är blott en symbol. Man ville, allt annat lika, bort från 1809 års formulering om att ”kungen äger att allena styra riket”.

Och summan? Slutsatsen av allt detta, denna krisartade episod i Sveriges historia, ”bondetåget och borggårdskrisen”? I stort får man väl säga att riket vann på bondetågsrörelsen och kungens agerande. Försvarsfrågan måste ju lösas, sättas överst på dagordningen i en tid av nationell fara.

Relaterat
Kung och folk
Stormaktstid

Hur vore det om vi från alla svenska läger kunde mötas för att bekämpa islamism. Troende och ateister, vi delar alla ett svenskt frihetligt arv som är vårt värn mot sharia, måndyrkan och medeltidsjustis. Och det är ideella faktorer som måste leda oss medan ekonomismen leder fel anser jag. Invandring är dyr och kostsam men dessa argument biter inte på dem som har makten. Kommungubbar ser kortsiktiga ekonomiska vinster i att importera än fler arbetslösa islamrekryter. Därför måste vi smida ideologiska, immateriella vapen, även om vi har rätt i våra ekonomiska, materiella argument som att invandring är dyr. Ideologin, idealen måste vara basen och utgångspunkten i kampen mot de krafter som vill dra ner landet i dyn. Det är ljus mot mörker och i denna drive kan vi få med oss även liberaler. Och till sist: fjärrinvandring är även skadligt etniskt, den svenska folkstammen har inget att vinna på kreolisering, men en sak i taget. Här fokuseras alltså på hur man kan vinna även PK-krafter i kampen mot islamism, förena ”liberaler” med troende av alla goda, nordiska slag.

1. Ekonomiska aspekter

Sverige har idag massinvandring av folk från Afrika och Mellanöstern. Dessa personer bidrar inte med något, det är ekonomiska invandrare som är här för att få bidrag. Men det är nog Sveriges kommunpolitiker rätt medvetna om: de vet att de MENA-folk de tar emot i regel kommer att leva på bidrag, begå brott och tära på samhällets resurser. Och det rör inte kommungubben i ryggen, det är ju inte hans pengar per se. Han vill bara ha folk till kommunen, han vill ha hyresgäster i sina annars möjligen tomma miljonprogramshus. Han vill ha bidragstagare ty för socialbidrag får kommunen statsbidrag för att få kassan att stämma. Ekonomiskt svaga kommuner kan få statsbidrag för detta, som vissa av de invandrartätaste kommunerna i riket, även om socialbidrag primärt betalas med skattepengar.

Invandrare ”behövs” för att få hjulen att snurra. Bidragstagare bosätter sig i avfolkningshotad inlandskommun, de får bidrag, de betalar hyra för annars outhyrda lägenheter. Det är en analys som är rationell RENT EKONOMISKT. Men ekonomi är inte allt här i världen. Det är också andliga faktorer, immateriella värden som nationalkänsla, kultur, trosuppfattningar. Och på den arenan bidrar utomeuropeiska invandrare inte med något, nej de ställer till skada. Ideellt genom att de inte bryr sig om våra traditioner och vår tro. Konkret genom att de tenderar åt islam som är fientligt inställd till kristendom (och antagligen fientlig mot nordisk hedendom också; säg vad islam inte ogillar hos oss). Och de är överrepresenterade i brottsstatistiken. De är en ersatzbefolkning, ”nysvenskar” utan rötter – och de vill inte slå rot. De vill bara råna oss, sko sig på oss och göra landet till en utpost för islam.

Så jag hävdar: motståndet mot invandring måste ske främst på andliga, ideologiska grunder.

2. Ideologin som strategi

Motståndet måste ske på ideell väg. Vi måste basera strategin på ideella faktorer.

Sedan må vi nog vinna konkret ekonomiskt på att stoppa invandring också. Den kommunala analysen ovan är ju just kommunal/lokal, den bygger på att Pappa Staten slussar in bidrag för kriskommuner för att betala för sin ersatzbefolkning. Men på kort sikt gillar både lokala och rikspolitiker invandring; de senare, riksfolket, tror att invandrare behövs för att hejda det framtida, bedömda tappet i nationell arbetsstyrka inom vård och omsorg. Också det är en kortsiktig materiell, ekonomisk analys. Att argument som att invandring är dåligt eftersom DEN DRABBAR SVENSKAR SÅVÄL IDEELLT SOM REELLT, den utarmar oss etniskt och kulturellt, biter inte på dem. Varför? För att dagens politiker är materialister, de är ekonomister och räknenissar, de ser bara till balansräkningen och siffrorna. De är konstitutionellt oförmögna att förstå ord som tro, trygghet, tradition.

Och som sagt, ett varaktigt motstånd mot invandring måste ha andliga, ideella grunder.

Och återigen, nog har även vi radikaler ekonomiska faktorer på vår sida. Vi kan rätteligen visa att invandring är dyrt, är en förlustaffär in toto, men kommungubben lyssnar inte på det för han ser bara ”bidrag, uthyrning av lägenheter, kulor som rullar in och omsätts i det lokala näringslivet”. Och på det bygger sjuklöverpartierna sina valprogram och garnerar det med ”antirasism, multikulti, ner med islamofobi, låt oss kramas i gröngräset, helvetet väntar om SD får fler röster”.

Vi måste göra motstånd på andliga grunder. Och här borde det gå att förena kristendom med asatro, ja även med upplysningsliberalism.

3. Modell för en svensk syntes: jul

Kristendom och hedendom: dessa må historiskt ha varit fiender. Men nu är tiden mogen att begrava stridsyxan för gott, ja tiden är här för ETT NÄRMANDE under hotet av islamism.

Men vi är redan rätt nära skulle jag vilja säga. Ta bara svensk jul: här sätter den sedvanlige svensken fram både tomar och julkrubba, både julgransstjärna och julbock. Kristna julsånger samexisterar med mer ”hedniska” och folkliga. Jag skulle önska att svensken slutade att förnumstigt säga ”julen är egentligen hednisk” eller ”julen är egentligen kristen”. Julen är BÅDE OCH; kristendomen har bildat en kulturell överlagring på hednisk grund, skapande en högre syntes. Även ateism må höra hit; ytterst få ateister och liberaler avstår ju från att fira jul. Det är kort sagt mainstream att fira jul. Och denna ”jul” får nu inte nämnas för att inte såra muslimers känslor?!? Det ska heta ”vinterlov”, ”vinterpresenter” och annat löjligt.

Julen som mix av nordiska/europeiska traditioner: vi behöver synteser som dessa för att stå upp mot islam och måndyrkan, mörker och medeltid. Kristna, liberaler och asatroende måste lägga grälen åt sidan och mötas för att försvara svensk tro, trygghet och tradition. Då blir vi oslagbara. Om vi däremot låter muslimer och afrikaner fortsätta att förstöra landet, med regimens goda minne, är vi förlorade – då återstår endast ekonomism och utarmning, etnisk kakafoni och hotande raskrig, normlöshet och förtvivlan i lysrörets kalla sken.

Asatro, upplysningsidéer och kristendom delar däremot tron på det goda ljuset. Alla medvetna västerlänningar vet vad detta med sol, upplysning, klarhet och transparens är. Vi omhuldar alla ärlighet, troskyldighet och detta att tala sanning. Det är inte lika omhuldat i Mellanöstern. Om det sedan beror på överkultivering eller, trots alla storriken och civilisationer, kvardröjande stammentaliteter kan diskuteras.

Vi nordbor dyrkar ljus. Islam däremot dyrkar månen: man har månkalender bland annat. Detta resulterar ju i att året är kortare än solåret och att t ex Ramadan successivt firas tidigare varje år. Vi i väst däremot har haft närmare till soldyrkan ända från bronsåldern och framåt. Och kristendomen är en fortsättning av det vill jag hävda. Enligt Rudolf Steiner är Kristus en soldeva, en inkarnering av en av de sju elohim som var solänglar. Sentensen ”jag är världens ljus” och ”Kristus på förklaringens berg” då han sken som solen för lärjungarna, samt Johannes uppenbarelses vitklädda väsen med guldskärp, med ett svärd utgående från munnen, den kosmiske Kristus – allt detta talar sitt tydliga språk. Den Ljusvarelse många sett efter nära döden-upplevelser är antagligen syner av samme soldeva.

4. Nordiskt ljus

Vi nordmän har alltid dyrkat solen och nu är det dags att ta ställning för Ljusets Krafter mot mörket, vare sig som hednatroende, upplysningsmän eller kristna. Vad gäller asafaktorn så vet jag i och för sig att associerandet av Balder med Jesus, och Voluspas slutrad om ”den högste som härskar där ovan” sett som Gud, rutinmässigt förkastas av asatroende. Men det är dags att tänka om nu och bilda allians med landets SANNA KRISTNA. Att Svenska kyrkan i stort är förlorad för multikulti vet vi ju redan.

Nåväl. Som sagt är det inte bara asatroende och kristna som torde behöva värvas till kampen mot islam i Sverige. Även ateister välkomnas i leden. Det finns en stor potential för att värva ateister/liberaler/fritänkare till kampen mot islam, ”sharia i Sverige” och annat relaterat som massivandring av MENA-folk. Jag har nämligen aldrig hört en enda av mina mer PK bekanta tala väl om islam, tvärtom. De är alla emot den. De vill inte ha sharia, de vill inte ha burkor. Kom med oss då och kämpa mot ”politisk islam”, mot påstridig islam-organisering. Och om det tar emot för er, ateister, att slåss bredvid asatroende och kristna, kom då ihåg att den religionsfrihet ni så högt skattar, den är en produkt av kristendomen. Den är det i så måtto att när vi fick religionsfrihet i det här landet så betydde den inte minst rätten att utträda ur Statskyrkan, rätten att inte ha någon religion alls…!

Kom ihåg det. Religionsfrihet erbjuds under kristendomen, den lever och frodas där: religionsfrihet varibland rätten att vara ateist. I Saudi-Arabien däremot är det till exempel straffbart att ha någon annan religion än islam. Kom noga ihåg det, alla ni modernister som brännmärker varje islamkritik som ”islamofobi”.

5. En historisk koalition

Därför skulle man kunna bilda en historisk koalition, kristna, hedningar och ateister, allt för att komma till rätta med islam som är ett hot mot oss alla. Islam som doktrin må se bra ut på papperet, det må vara så att en from sufier är en god granne, men generellt tycks islam inte fungera så. Samla tio hinduer i ett gathörn och du får sång och dans, samla tio muslimer och du har en hotfull, skanderande hop som brer ut sig och stoppar trafiken när det blir bönedags.

Det bär mig emot en smula men jag, du och alla vi andra svenskar måste stoppa islam. Det bär mig emot såtillvida att jag inte bli någon ”rännstens islamhatare” (på vilket det finns skräckexempel, som Koranbrännare och annat). Men jag vill heller inte bli någon mjäkig ”kastrerad hankatt” som ser sitt land och sin kultur tagen ifrån honom. Vi måste alla förenas i kampen, liberaler, kristna och asatroende. Det må låta högtravande men det råkar vara dags nu att stå upp och kämpa för ljuset; ”till vapen, ljusets riddarvakt”. Och vi svenskar har alla nära till solsken, ljusdyrkan och upplysning medan måndyrkan med allt vad det innebär inte hör hemma här. Nu råkar Sverige vara halvvägs nere i moraset men det är dags att dra henne ur dyn. Islamister sitter i Sveriges Riksdag, moskéer betalas med skattepengar och imamer anställs av Svenska kyrkan. Go figure, skriften är på väggen. Det effektivaste vapnet mot detta är ideologiska vapen och vi smider dem av upplysningsidéer, hedendom och kristendom gemensamt.

Eller som det visas i filmen ”Ran” av Kurosawa. Klanherren samlar i en scen sina tre söner för en konkret lektion. Han tar upp en pil och bryter den. En ensam pil bryts lätt! Sedan tar han tre pilar i en bunt men hur han än försöker så går det inte att bryta dem, pilarnas struktur samverkar i ett obrytbart knippe, i en böjlig men aldrig bristande bunt. Tydligare än så kan det inte visas. Enade vi stå!

Relaterat
Sharia = exterritorialrätt
Att definiera Sverige

”Var vad du vill men var inte rasist. Var inte antisemit!” Så löd det yppersta budordet man lärde sig som barn.

Är man kristen är man antisemit. Det hävdar Abe Foxman i den amerikanska Anti Defamation League. Han vill nämligen förbjuda spridandet av Nya Testamentet. Den är ju så anti-judisk och dann. Hebréerbrevet torde inte läsas så ingående i dagens Svenska kyrka. Antagligen har alla PK-präster redan rivit ut detta kapitel ur sina biblar.

Är man kristen är man antisemit. Är jag antisemit då? Det låter så illa. Det är antagligen straffbart också. Jag är i alla fall kristen. Och som kristen anser jag att judarna bör tänka över sin attityd mot en viss Frälsare och ta emot Kristus. De behöver för den skull inte uppge sin judiska identitet. Vi har ju t ex ”Jews for Jesus”.

En jude som nådde kristendomen via denna organisation var förvisso Nathanael Kapner. Han har mycket intressant att säga om judarnas attityder. Till exempel:

The Jews are the most neurotic people walking the face of the earth today. That’s why many Jews become psychiatrists so they can try to figure out why they themselves are so screwed up.” Källa.

Mer om Kapner och hans åsikter om judar, hans rättande av deras upplevda fel här.

Re judisk mentalitet så har en annan illojal jude, kanadensaren Henry Makow, detta att säga. Det rör behovet för judarna att ta emot Kristus och växa upp:

Growing up means recognizing that other people are special in God’s eyes too. Think of a child that doesn’t want to grow up. One who thinks he can do anything he wants. Who doesn’t have to consider others. Who is never wrong and so never admits it. Who thinks any opposition must be motivated by irrational hatred i.e. ”anti-Semitism” and not his own behavior. Think arrested development.” Källa.

Kommen så här långt i artikeln ska jag väl ha en sedvanlig disclaimer. Något i stil med: men jag LS intresserar mig även för det judiska, jag har läst GT och fascinerats osv. Men i länken i anslutning till Kapner ovan säger jag just det (länken till Gotiska klubben), jag betygar sanningsenligt att jag mutat in judiska marker i mitt credo. Men essentiellt är GT på sätt och vis inte judiskt, det är mänskligt. Jag menar, det är en judisk urkund och man bör erkänna judarna för att ha gett mänskligheten detta verk, men för dagens judiska credo är Talmud viktigare, en lagbok med diverse påståenden och tolkningar av GT:s ukaser.

Talmud lär vara intressant läsning. Där sägs bland annat att Jesus var en bedragare, att Jungfru Maria var en hora som låg med en romersk soldat (Sanhedrin 106b) och att Jesus som straff för sin gärning kokar i exkrement i helvetet (Gittin 56b – 57 a).

Talmud åsido; man behöver ju inte leta fram varje mindre smickrande text och vända den mot sina fiender. Dock finns det tendenser i judenheten av en fientligt inställning mot kristendomen anser jag. Se bara på den inledningsvis nämnde Abe Foxman: NT ska förbjudas. Se även på tendensen i USA att förbjuda offentliga julkrubbor, det är ett religiöst uttryck och emot USA:s grundlag. En menorah på Vita Husets gräsmatta går dock bra, den är en ”social symbol”, inget religiöst uttryck! Hurra för denna advokatyr!

Så ni ser: kristendomen är på reträtt i USA. Bilden i svensk MSM är att i USA härskar ”den kristna högern”. Det är fel. Det finns däremot en viss Israel-stödjande kristen falang som är rätt gapig idag. Essentiellt kristna kyrkor och värderingar motarbetas dock där som här, men ännu mer där, i USA, eftersom judiska intressen är mer framträdande där. Dock har man paradoxalt mer tryckfrihet där så saker som ”fängelse för förintelseforskning” funkar inte i USA. Inte i Sverige heller – än – eftersom tryckfriheten har en stark ställning här alltsedan frihetstiden på 1700-talet.

Antagligen arbetar krafter på att införa fängelse för förintelseforskning även här. Dock är den juridisk-politiska apparaten ännu formellt i funktion i detta land och detta, det ”nördiga” fasthållandet vid lagar och förordningar hindrar att lagen skrivs om hux flux. För grundlagsändring krävs nämligen 2/3 majoritet i två omröstningar under olika mandatperioder. Detta befordrar kontinuitet och tradition, det hindrar/fördröjer att politiska dagsländor präglar lagstiftiningen.

I sådana fall är man stolt att vara svensk. Detta är vårt svenska arv, vår svenska kultur, uttryckt i lagar och förordningar och politisk kultur. ”Land ska med lag byggas” och våra fäders lagar ger oss som lever idag ännu möjlighet att tala och skriva fritt, friare än i Tyskland, England och Frankrike där man kan hamna i fängelse om man hävdar vissa forskningsresultat. Frihetsvurmen från 1700-talets riksdagsvälde över 1809 års svenska regeringsform är dock kristet inspirerad anser jag; den är inte ateistisk, så mycket kan jag säga…! Kalla det upplysning men varifrån kommer ljuset ursprungligen? Googla ”Lux Aeterna”, skriv ner svaret och meditera över det till ett tänt stearinljus.

Relaterat
Kristendomen som basen för en ny världsreligion
Judar och Jesus

Följande inlägg publicerades på min andra blogg, Svenssongalaxen, rätt nyligen. Ungefär för en vecka sedan. En kommentator rådde mig så att posta om det här och efter lite funderingar har jag beslutat mig för att göra det. – Det handlar alltså om Bertel Gripenbergs dikter. De har följt mig på vägen och aldrig lämnat mig. Gripenberg levde 1878-1947 och är en något förbisedd poet, en traditionell ande som förtigs av dagens media, så därför är det med stolthet jag idag recenserar ”Livets eko” från 1923, en av hans starkaste samlingar.

Bertel Gripenberg har kallats kontroversiell. Jag förstår inte varför. Han skrev förvisso på ett upprop till stöd för Tyskland en gång, det var när detta land stred mot Sovjet, Finlands bundsförvant i samma krig. Närmare bestämt var det 1943; Gripenberg motsatte sig en separatfred med de allierade och krävde fortsatt uppslutning vid Tysklands sida ända fram till slutet. För detta har han kallats ”fascist”.

Men Gripenberg var inte fascist. Han var anti-bolsjevik och finsk patriot kan jag meddela, en varm fosterlandsvän ovan språkgränserna i det då ännu språkstridande landet. Gripenberg älskade Finland. Men det får man inte göra idag, se bara på hur man mobbar Sannfinländarna som nyss kammade hem 20% i valet. SF vurmar för Finland och det är kontroversiellt det.

Kontroversiellt: det är mycket som är kontroversiellt idag, ja även historiskt har det funnits en del. Det har till exempel inte krävts mycket för att vara kontroversiell under hela post-1945-eran. Nu går den eran dock mot sitt slut. Detta med USA som stormakt, dollarvälde, billig olja och ”anti-rasism” som hörnstenar håller på att bli överspelat. Så att i denna kontext ha varit kontroversiell spelar mindre roll. Vad som dock spelar roll i denna artikel, som ska handla om en av Bertel Gripenbergs samlingar, är att han var en stor poet i sin egen rätt, en bredbladig swashbuckler som diktade om krig och kärlek, liv och död, högt och lågt. Ett visst stråk av pessimism fanns där också, en låt säga ofruktbar självömkan. Utöver det hade han mycket som talade för honom: en nordisk naturnerv som söker sin like bland samtida svenska poeter, fulländad metrik och klangkänsla och brett ämnesval alltifrån nutid och dåtid, blommor och jakt och modern stad, ja intet mänskligt var honom främmande. Han skrev även en hel diktsamling i ”modern” stil, halvt på skämt men bara halvt. Det friare versmåttet i ”Den hemliga glöden” märktes även i vissa andra alster. Han översatte för övrigt Edgar Masters ”Spoon River” som var rätt fri i vershänseende så man kan inte kalla Gripenberg för en gammaldags metrikfanatiker.

OK, den fria, anarkiska glöden hos en Södergran saknade han kanske men se på t ex Karin Boye, hon var en lika sträng metriker som Gripenberg utan att ha fått lida för det. Men hon var förstås vänster. (Dock inte mer än att hon vid ett Tysklandsbesök på 30-talet ska ha stannat till inför en affisch av Hitler och konstaterat: Jag är ju vänster så jag kan inte bli nazist, men man måste erkänna viljans utstrålning hos denne Hitler! Var jag läst detta minns jag inte, kanske i en essäsamling av Olof Lagerkrantz.)

Nyss gavs en nationalutgåva av finlandssvenska poeter ut med namn som Södergran, Jändel osv. Naturligtvis fick Gripenberg inte vara med. Det var ju Jörn Donner som redigerade det hela, en PK-fanatiker med ”bad boy”-täckmantel. Han är ”kontroversiell” eftersom han knullar luder och röker.

Nu ska vi dock inte ägna dessa rader åt indignation och gräl. Vi ska istället gå i närkamp med Gripenbergs diktning och då närmare bestämt ”Livets eko” från 1923, Gripenbergs kanske bästa diktsamling.

Här finns allt. Här finns den slående naturlyriken, klangfullt exakt:

En livlös afton på stranden –
själva dyningens puls har dött.
Vid den dimhöljda himlaranden
var droppe av färg har förblött.
Hör – årslag i blygrått vatten
som taktfast glida förbi,
och tonlöst borta i natten
ett klagande sjöfågelskri.
(”Årslag”)

Här finns även pregnanta minnesbilder från jaktens stråt. Ja, vem får inte lust att ta studsarn, dra på sig storstövlarna och jaga hare efter rader som dessa:

Jag minns de tallösa tegarna
och rapphönsens rasslande flog.
Jag minns de villande vägarna
och hardrev i höstgul sol.
- – -
De blanka och blixtrande blickarna
över glasets glittrande rand
och de vänliga orden och nickarna
har mig bundit dyrbara band.
(”Jägarminnen”)

Här finns också allvarligare tongångar. ”Förgänglighet” säger kategoriskt att endast brännande, kontroversiella dikter räknas. Det är lite extremt tycker jag. Även idyller har sin plats, vi har ju redan sett det i denna samling. Men i poesin måste man renodla och spetsa till sina uttryck så Gripenberg menar i aktuell dikt att poesi ÄVEN kan ha kraft och styrka, den kan vara politiskt brännbar. Härmed denna uppmaning till att slå med ord, till att inse ORDETS MAKT. Gör man inte det är man blott en halv poet, en ofullgången ordlekare:

Blott om din dikt
kan döda som ett hugg
kan stinga som en pil i din oväns öga
kan tända som de bloss som tände Karthago
och lysa liksom elden på Sodoms himmel,
blott då
är din dikt mans gärning.
Om ej – blott veklingens flykt från hans plats
i ledet.

Detta är ord och inga visor. Titeldikten tar dock priset. Det är en elegi över livet, över minnen: en euforisk blues, en klagande lovsång. ”Blotta ordet ’klagan’ har silvertrumpeter” sa ju Malmberg och det märker vi här. Livet är en oxymoron, en sorg i rosenrött, en blanding av smärta och fröjd, och så här lyder Gripenbergs minnessång par preference:

De ha stormat förbi i trav och galopp
som herrar på löddriga hästar,
som en stolt skvadron, som en ryttartropp,
mina år på den jord som jag gästar.

De ha stormat förbi i galopp och trav
och aldrig de vända tillbaka.
De ha nått sitt mål, de ha funnit sin grav,
blott i fjärran jag marken hör skaka.

Men än dallrar i luften ett eko kvar
av den vilda och dånande färden,
och än ljuder en döende hornfanfar
långt borta, utanför världen.

Med fröjder och sorger, med lust och ve
förbi mig tiden har rusat,
och aldrig får jag den återse,
de år som mig plågat och tjusat.

Men ett genljud av allt som har stormat förbi
ännu i mitt öra klingar,
och än till ett eko av dess melodi
min åldrande röst jag tvingar.

Sjung, eko, om livets ära och skam,
ljud, eko, om allt som försvunnit,
när skuggorna långsamt tåga fram
och dagen till skymning hunnit!

Gripenberg hade varit kavallerist, Nylands dragon i inbördeskriget. Därför hänvisningen till ryttare, trav och galopp. Det var själva livets essens för honom detta med hästar, ritt och chevaleri; det var centrala metaforer i hans diktning, upplevda i verkligheten och omsmidda till odödliga dikter som denna.

Samlingen innehåller mycket klangfullt och levande stoff, som ”Det spökar”, ”Jakthorn” och ”De avundsvärda”. Men jag slutar med en dikt som likt titelsången fångar två känslor, som elegant uttrycker mixen av ljuvt och lett i livet och konsten:

Högt flygande sånger och oheligt skämt,
av dem vill en dryck jag blanda,
en half and half – en jämnt mot jämnt
av diktar- och gycklaranda,
ty livet är blandat på samma sätt
av gyckelspel och av tårar,
och människosläktet en brokig ätt
av narrar, hjältar och dårar.

Högtidliga sånger och oblyga ord
i samma glas vill jag hälla,
om allvar och narrstreck på rullande jord
vill jag låta strängarna skrälla.
En bubblande brygd av bragd och brott,
av vemod och ömhet, av hån och spott,
av druvsaft och gift i pokalen –
och så tömmer jag skålen för allt jag fått
innan lamporna släckas i salen.

(”En livsdryck”)

Relaterat
Gripenberg: Aftnar i Tavastaland
Gripenbergs sol
Traditionalism

Esaias Tegnér debuterade en gång i tiden med dikten ”Svea”, en smått episk dikt. Går den att läsa än idag? Nog är språket ålderdomligt här och var men i stort måste jag säga att denna dikt sjunger och flyger, den lever än. Och temat, nationalism, är mer aktuellt än någonsin. Så låt oss titta närmare på Tegnérs ”Svea”.

Dikten börjar med ett slags predikan. ”Berättarjaget” målar upp sin situation, sina reflektioner kring Sverige och det svenska. Dikten skrevs under Napoleonkrigen då Sverige just förlorat Finland, allt var osäkert och nationalkänslan var svag. Det behövdes sannerligen en poet för att påminna folk om att Sverige var en ärevördig nation med rik historia och fruktbar kultur.

Så här låter alltså diktens början:

Jord, som mig fostrat har och Fädrens aska gömmer,
Folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!
Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver Smickrets röst: hör Sanningens en gång.
En annan sjunge fritt till våra tiders heder,
om våra nya ljus och våra milda seder.
I yppig vilas famn han fritt förakta må
de åldrar som flytt hän, den kraft han kallar rå;
och vän av tidens skick, det smältande och ljuva,
han fire nöjets dar, och mate Sångens duva.
En var sitt lynne har. Jag älskar dig ej, Tid,
som smilar öfver oss i falsk och veklig frid.
Mig gläder stormens sus och Fädrens stora minnen,
Jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
då Nordens son ej än tog andras seder an,
och njöt vad jorden gav, och tålte som en man.
Jag hatar varje konst som sinnets kraft förvekar
och flärdens tomma prål och yppighetens lekar.

Sedan fortsätter deklamationen. Marken får sin lovsång, det svenska territoriet, vår stolta natur med sina skogar och berg, det eviga strövområdet för våra drömmar och tankar:

Se kring dig! Flammande kring fjällen fästet svänger,
utöver forsens svall, förvägna klippan hänger,
och skogen, vart du går, omgjordande din stig
står hög och allvarsam och blickar ner på dig.
Här sjunker dal vid dal, där klyft på klyfta lastad
står opp, i hedendag av jättehänder kastad;
tätt över skullran hän de höga stjärnor gå;
i klippan växer järn, och männer däruppå.
Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma.

Det nordiska kynnet hyllas därefter, nordmannens egenart tecknas. Det är svenskheten när den är som bäst:

Nöjd med vad jorden bjöd och skog och bölja gav,
han sökte ingens skygd, och hade ingen slav.
Med svärdet och en vän han trygg och rik sig trodde
och gästfrihet var namn på hyddan, där han bodde.
Så levde han förnöjd, och utan kvinnligt knot
han gick med öppet bröst sitt ödes storm emot,
förtrodde blott åt Gud sitt hjärtas tysta klagan
och kysste fadrens hand inunder fadersagan.
Hans religion var dygd. Ett handslag var hans ed.
Med samma djärva mod han tänkte, som han stred,
och manligt dristig, fri, av ingen fördom fången,
steg djupt i forskningen och höjde sig i sången.

Sedan skildras världsläget med Finlands förlust och Sveaborgs fall (”borg som Ehrensvärd byggt”). Men folket uppmanas att rycka upp sig och ta nya tag för framtids segrar. Än var vi herrar i eget hus, det svenska kärnlandet fanns orubbat trots att östra rikshalvan avträtts.

Dikten tar nu en vändning. Berättarjaget ser en syn av gamla asagudar: valkyrior, Oden och Thor, hjälpta av ”Carlarnes svärd”, spränger fram och bjuder spetsen åt rikets fiender. Denna imaginära drabbing slutar segerrikt, det är frid och ro och soir de bataille. Och en sublim syn uppträder i Svea själv, rikets skyddsgudinna, nationaldeva och skyddsängel. Detta är diktens centrala avsnitt, dess sublima höjdpunkt där allt vad ”Sverige” innebär sammansmälter, politik och kultur, hög och låg, män och kvinnor, allt skyddat av religionen:

Och Svea sitter å sin tron på fjällen,
med stjärnekronan omkring gullgult hår.
Hon blickar stilla ner i sommarkvällen;
dess rykte nyfött genom världen går.
Fullbordat har en dag, vad sekler ämnat:
dess kraft är prövad, och dess namn är hämnat.

Se, upp till statens nya tempel tåga
ej skilda flockar, men ett brödrafolk.
Det ligger aska över avunds låga,
och tvedräkt faller för sin egen dolk.
Ren som en stjärna blickar religionen,
och lag och frihet hålla vakt kring tronen.

Fördärvet, flärden, kan ej längre stanna;
dess smitta flyr för nordens friska vind;
och allvar vilar på var manlig panna,
och oskuld rodnar på var tärnas kind.
Flit, välstånd blicka ur var hyddas fenster,
och i palatsen bor det blott förtjänster.

Och fritt är varje bröst, och fri var tunga,
och statskonst öppen såsom solens ban.
I forna öknar gyllne skördar gunga,
och skeppen dansa över ocean.
De milda dvärgar, skymtande i kvällen,
uppläsa skrinlagd rikedom ur hällen.

Och hög och fri, på blåa skyar buren,
står sångens mö, ett barn av nordens land,
högtidlig, dristig, enkel som naturen;
i harpans strängar stormar hennes hand.
Hon sjunger kraft och mod i millioner,
och södern lyssnar till de höga toner.

Moder Svea sitter på sin tron… Jag tror hon finns på riktigt. Som esoteriker har jag inga svårigheter med att se en deva i en högre himmel skydda varje land: Svea skyddar oss, Britannia skyddar England, Italia Italien, La France/Marianne skyddar Frankrike osv. Liksom varje individ har en skyddsängel har varje land/varje folk sin skyddsängel.

Vad gäller dikten vi skärskådar så vaknar diktaren sedan upp, visionen försvinner. Men ”Jag lyfte min hand / i natten och svor / att leva och dö för mitt land.” Solen stiger, dagen gryr. Så Sverige ska leva oavsett, det är ett bra land värt att värna och omhulda. Tegnér må ha hoppats på hämnd och återerövring av Finland, men dessa politiska sidor av dikten behöver man inte betona idag år 2011. Men ”Svea” talar nog så vältaligt om det Sverige som ÄR, om vårt land, vår folk och vår kultur, och här har vi en manande fyrbåk idag och för framtiden. Tegnér träffade rätt med sin dikt, han frammanade en sann idealbild av svensk och nordisk egenart, av svenska dygder och sublim ro i hägnet av vår skyddsängel, Svea.

Solen har stigit, den bringar trygghet och talar om ”forntids ära och framtids hopp”:

Du sover i skyar
bak österns port,
du dag, som vår ära förnyar.
Upp, skynda dig, fort,
och stig över blånande sjö!
Du ofödde hämnare, kom utan hinder
och låt mig få se dina lågande kinder
och värma mitt bröst i ditt sköte – och dö!

Men I, som kören med de gyllne tömmar
er stjärnevagn utöver nordens sfär, -
på Sveas kronor och på Götas strömmar,
I höge Karlar, blicken nådigt ner!

Rätt ofta tror jag eder stämma höra,
då tyst och rörd jag blickar till er opp.
Hon viskar sakta uti nattens öra
om forntids ära och om framtids hopp.

Tegnér har skrivit fler patriotiska dikter än ”Svea”. Men denna har fördelen att varva deklamation med vision, varva liv och rörelse med predikan. Mer av den ensartat predikande sorten var stycken som ”Vid jubelfesten i Lund 1817″, ”Epilog vid Magister-Promotionen i Lund 1820″ och ”Sång den 5 april 1836″. Detta är dikter värda att granska de med, de är långa och vältaliga, men ”Svea” är i en klass för sig med sin balansering av retorik, action och visioner.

Relaterat
Att vara svensk
Dikten ”Hör oss, Svea”
”Svenskarna och deras hövdingar” (recension)

Heidenstam och Tegnér, Bertil Malmberg och Swedenborg, Wagner och Martin Thomsen, Rudolf Steiner och Frans Liszt, Jünger och Goethe, Tolkien och Michael Moorcock, Caspar David Friedrich och Johan Christian Dahl – detta är mina husgudar, mina nordeuropeiska och germanska gurus och hjältar inom litteratur, filosofi och konst. Visst gillar jag även andra kulturers konstnärer men merparten av min andliga rustning är smidd av svenskt stål.

Så här lever man i sin kulturella högborg, ägnande dagen åt att hylla och vörda nordisk kultur, germanska traditioner och svenska stilarter: Eddan och Snorres sagor, John Bauer och Inger Edelfeldt, Helena Nyblom och Geijer, Edith Södergran och Marcus Larsson. Jag gestaltar positivt min vurm för flydda tider, för märkesmän och hjältedater inom min egen kultur, den nordiska.

Men vad hör jag? Jag märker närvaron av krafter som är emot allt detta, som ägnar sig åt anti-nordism, germanhat och Sverigeförnekande. De förnekar att Sverige är en realitet såväl kulturellt som emotionellt, etniskt och folkligt. De hatar allt tyskt och germanskt, de skördar jubel för sina idéer om att döda tyskar och utplåna dess rasfränder. De kammar hem bidrag genom att kasta sten för egen port och motarbeta nordiska traditioner, nordisk dans, nordisk sång.

Men som alla förstår så förtär de sig själva. Man kan inte sitta och hata allt:

Jump up, look around, find yourself some fun,
no sense in sitting there hating everyone…
(Jethro Tull, ”Teacher”)

Prefixet ”anti” är ett svaghetstecken. Så den som då är anti-anti, som är emot Anti fascistisk Aktion, han står definitionsmässigt för något positivt – som jag och andra radikalhögermän. Dubbel negation är lika med ja, yes, jag vill, mera!

Att vara anti är ett svaghetstecken. Se på de borgerliga partierna, som på 70-talet kallade sig ”icke-socialistiska partier”. Se på mannen som Ernst Jünger träffade en gång, bisarrt sägande sig vara ”Nicht-raucher”, icke-rökare: ett byråkratiskt, stelt sätt att etikettera sig själv. Och negativt. Se på sagda AFA, som aldrig lagt två strån i kors och som aldrig kommer att bli ihågkomna för något annat än mobbing, uthängning av oskyldiga, terror och yxa i dörren.

Anti är svaghet, pro är styrka och kärlek. Med risk för att låta töntig så är ett bra vapen detta att ”kärleksbomba”, att intensivt stå för det man gillar och lovsjunga detta. Detta är bärvågen i mitt credo, detta är huvudfåran, basen, grunden. Man gillar det man gillar och är därför omöjlig att besegra. Man handlar därmed AKTIVT, kan när som helst sätta sig ner och omhulda sin kärlek till svensk litteratur, konst, tradition. Anti-människan däremot är hela tiden beroende av att någon annan gör något, hon är REAKTIV. Först sedan någon gjort något kan antimannen sätta sitt hat och sitt förtal i aktion, sin kritik och smutskastning.

”A culture of critique”… ni känner termen: vänsterismen och Frankfurtskolans credo. Och som alla förstår kommer denna inte att vara, att bestå; det faller på sin orimlighet. En kultur, en odling av andliga värden närs inte av motarbetande av dylika. Ett positivt gestaltande är vägen att gå, ett omhuldande av det man gillar. Tänk på det så att ni inte blir oskiljaktiga från era fiender; tänk även på vad ni gillar och står för. Snart är kanske PK-ister och AFA:iter ett minne blott och då gäller det att ha något att bygga den nya kulturen på.

Relaterat på Svenssongalaxen
Swedenborg
Malmberg
Heidenstam

(Bild: John Bauer, ”Ut i vida världen”, 1907)